Tuesday, March 31, 2009

Made in America


I filmen "Crips & Bloods: Made in America" som just nu rullar på utvalda biografer i USA ställer filmaren Stacy Peralta en fråga:
"Om vita amerikanska tonåringar bildade kvartersgäng, beväpnade sig själva med automatvapen och dödade varandra konturnieligt, hur skulle resten av samhället besvarat det?" (NY magazine 06/04/08).
I South Central, Los Angeles, pågår ett gerillakrig som har krävt 15 000 offer. Fler än både Nordirland, Mugadishu och Kosovo. I ett annat land hade diplomater, medlare eller FN ingripit. Men konflikten i USA:s rikaste stad, mellan gängen Crips och Bloods, har behandlats som civil olydnad i 30 år.

Gängkrigen började i 60-talets post-industriella Kalifornien precis efter att alla fabriksjobb flyttat utomlands och lämnat många arbetslösa.
Polischef William Parker såg med militärisk hand till att svarta amerikaner höll sig utanför "vita" (det vill säga rika) områden. Resultatet blev inte bara ett segregerat samhälle utan också en hård cementering av de rasistiska barriärerna.
En av de pensionerade gängmedlemmarna Kumasi berättar i filmen: "Polisen brukade alltid fråga mig: -Var ska du? -Var har du varit? - Vad gör du här? Man kan inte stoppa vem som helst i samhället och fråga dem: - Varför existerar du? Men de frågade mig det varje dag, vad tror du att det hände med mig psykologisk? Jag blev matad en sked full med hat varje dag. (...) frågan var när jag skulle explodera."
Upploppet i området Watts 1965 var den explosion som Kumasi förutspått. Staden brann och nationalgardet fick kallas in.
Svarta pantrarna föddes i våldets efterdyningar och hjälpte till att ena Los Angeles afroamerikaner. Men black power-rörelserna motarbetades uppifrån, FBI kallade dem till och med för "nationens största hot". Kort därefter mördades Martin Luther King och Malcolm X.

Kumasi berättar: "De mördade alla som gjorde något bra och tvingade alla andra till exil eller låste in dem i fängelse. När allt det var färdigt reste sig ett nytt element som kallades The Crips. Förstår du? Skiten startade igen".
1992 bröt ett nytt upplopp ut i Los Angeles. En reaktion på misshandeln av Rodney King. Det blev det största i USAs historia och där Crips och Bloods slogs sida vid sida. En kort vapenvila som bröts strax efter att politikers löften om att förbättra situationen i de fattiga områdena inte infriat sig.
I dag slåss gängen fortfarande mot varandra. Ironiskt nog över rätten till ett visst geografiskt område.
Vad som på 60-talet dikterades uppifrån förvandlades till det som i dag är en självförsörjande maskin av förtryck. - Var kommer du ifrån? - Var är du på väg? - Vad gör du här? Gangbangerkillarna ifrågasätter varandras frihet och existens.

"Crips & Bloods: Made in America" har i amerikansk press kallats den första dokumentärfilmen om gängkriget. En sanning med modifikation. Dels har serier som "Gangland" snuddat vid konflikten. Men lågbudgetproduktioner med titlar som "Concrete hell", "Gangbangin fo life" och "Crippin'" har i flera år erbjudit våldsromantiska och exploaterande skildringar av Los Angeles innerstadsghetton till låg kostnad. För att inte tala om alla klipp som ligger gratis på Youtube där fetishismen odlas i krossklippning mellan maskerade män, laddade vapen, och crack-kokain.
Gängkriget har kommodifierats för att passa den populärkultur som främst konsumeras av samma vita medelklass som lärt sig se gängen som oförbätterliga syndabockar. Men exotismen kan, likt gangsta rap, vara ett alternativt sätt för filmarna att tjäna pengar i ghettot utan att råna eller mörda.

Publicerad i NSD 31/03

Sunday, March 29, 2009

MTV och incesten



När man har "klubbat" i mörker (och rökt) i två dygn finns det inget bättre än "MTVs Weekend break". "Hogan Knows best" är som en uppvärmd tron att parkera sig i för att aldrig börja tänka igen. Det mest fantastiska i serien är inte Hogans kontrollbehov eller Nicks narkotikainnehav. Det är incesten.
Alla killar som kommer i närheten av dottern Brooke tvingar Hulken att "kvalificera sig", alltså visa att de kan hantera skjutvapen och pumpa skrot. Av någon anledning hade Hogan fått för sig att den timide killen Jerry var mödomshinnas värsta fiende? "Det här är vad som händer med killar som raggar på min dotter" säger Hogan till Jerry och sprutar bly över skjutbanan.
Men bäst var ändå när Brooke fick massage av en grekisk kille on set av en filminspelning. Hulken tvingade killen att sitta med en romarhjälm på huvudet en hel dag. "Om du ställer dig upp tar jag det som ett tecken på bristande respekt" haha!!! Nästan lika underbart som att bjässen placerat en spårsändare i sin dotters bil så att han ska veta exakt var hon är. Hulk Hogan vill ligga med sin egen dotter. Det är inget snack om den saken.
Kärleken är dock inte helt obesvarad. Brooke har inkluderat pappan i en låt som också är en kärleksförklaring till en pojkvän (usch), och på Terrys (som han verkligen heter) födelsedagsmiddag sjöng Brooke "Happy Birthday" lika pipigt som Marilyn Monroes presidentserenad, eller snarare som om hon hade pappas lem inne i sig.


Det här verkar bli en ny trend i MTVs programmtablå. "Life of Ryan" liksom, han är sjutton år och kan aldrig komma över sina föräldrars skilsmässa? Give me a break.
Och visst är det självklart att de där tvillingarna, i "a double shot at love" också säljer på incestkonceptet?
Första avsnittet gick igår och även om de säger att de "inte ska dela" så är det ju uppenbart att hela programkonceptet bygger på porrfilmsfantasin om att knulla ett par tvillingar samtidigt.

Friday, March 27, 2009

Monstrets andra chans



Ondska finns inte. Det är viktigt att komma ihåg när man läser textuella kaskadspyor om "Monstret - Josef Fritzl". Med samma epitet beskrivs Jack Burridge som under sin rättegång kallades "Boy A" av pressen, men efter att ha dömts för mordet på en liten flicka dubbats till monster. Trots att han bara var en liten pojke.
Filmen börjar med att vuxne Jack (Andrew Garfield, sågs senast i stämningsfulla depp-deckaren "Red Riding") släpps ut från fängelset. Efter att ha avtjänat ett långt straff får han en ny identitet och omvärlden tar (ovetandes) emot honom med öppna armar. Schysst jobb, trevliga arbetskollegor. Lite bärs, lite klubb, lite ecstasy att dansa ut smärtan med.

En redig karl till övervakare som har hans välmående som första prioritet. Jacks tillfrisknande post-trauma blandas ihop med tillbakablickar till hans inte-så-roliga barndom där en ansiktslös sluskpappa röker framför teven och mamma ligger döende i cancer. När lille Jack frågar om hon vill ha en kopp thé ber hon honom dra åt helvete. Uppenbart trasig söker sig Jack till Philip, en annan pojke som inte har det så lätt hemma. Han har blivit våldtagen av sin storebror.
Eftersom de båda inte får någon vägledning eller frid i skolan börjar de skolka och bonda över destruktiva lekar.
Jacks vuxna persona träffar en flickvän och får som 24-åring gå igenom kriser som han missat under sin institutionalisering. Även om det mesta verkar gå framåt och uppåt för Jack så gnager sig tillbakablickarna med ökad intensitet in i nuet tills chefen på jobbet, som i början hållit principfast monolog om hur "alla förtjänar en andra chans", ringer och säger att de inte vill Jack någonsin kommer tillbaka.

Tydligen kommer han aldrig bli förlåten. Redan i första bilden är det omöjligt att betrakta Jack som annat än vän och genomsnäll, och efter sin frigivning sonar han sitt brott ytterligare genom att rädda en liten flicka i en bilolycka.
Trots det får han ett pris på sitt huvud. Det är tydligt hur lätt det är att posera med principer och sedan vända kappan efter vinden.
Att barn mördar andra barn är extremt ovanligt, därför ivras det ofta på att våldsamma datorspel eller skräckfilmer ligger bakom dåden. Som när två barn i England påstods ha sett "Childs play 3" innan de mördade en yngre kamrat, vilket ledde till bål där filmen brändes (sen visade det sig att de aldrig ens sett filmen). I Boy A är dock omgivningens förklaring till Jacks handling mindre intresserad av påverkan.
Filmen visar slappheten i att ta tag i problem som kommer från dåliga hemförhållanden, som förmodligen kommer från klasskillnader, eftersom det enkelt kan paketeras undan i flummiga begrepp som "ondska".

Publicerad i NSD 27/03

Tuesday, March 24, 2009

Gästblogg: Min twitter.



Twittrarnas "dagens" är inte "outfit", utan "måltid". Aldrig har jag brytt mig mindre om vad ni och jag äter och dricker.

Monday, March 23, 2009

Bossarnas boss?



Houston är tillbaka. Åtminstone med några bra låtar.

Mest minns jag Slim Thug för hans gästspel på Destiny's childs "check up on it", där han uppmanade fina flickor att "get down with the gangtas". Han har dock släppt en platta tidigare som jag inte hört, däremot har jag lyssnat på uppföljaren "Boss of all bosses" som han släpper imorrn.
Efter ett par halvhjärtade genomlyssningar är jag lite besviken. Bossarnas boss är ibland en Salim Al Fakir av gangsta; Det mesta är tekniskt som det ska vara, men känns inte särskilt... sexigt (förutom Flock of seagulls-samplingen). Inte för att jag hade några större förväntningar eller så, men när det gäller gangsta är det svältfött just nu.


En tredjedel av skivan innehåller dock några riktigt maffiga burgare. titelspåret, "Thug" - som ni laddar ner via Soul Lounge och fett på riktigt blir det med "Smile".
Som ni lyssnar på här nere:


Sunday, March 22, 2009

Red Riding i Nöjesguiden




Ligger här.

Men så här långt efter publicering klistrar jag nog in texten här också, så att den inte försvinner:

I motsats till hemmaromantiska brittdeckare med ”good ole England” broderat på prydnadskudden, är tv-trilogin Red Riding en ren fängelsevåldtäkt på anglofilin. Den visar upp ett svart land i identitetskris där sjuttio- och åttiotalet är antitesen till schyssta jeansrövar och gratis parkering. Snarare bistra män i trånga kostymer och mustasch som säger ”cont”.I motsats till hemmaromantiska brittdeckare med ”good ole England” broderat på prydnadskudden, är tv-trilogin Red Riding en ren fängelsevåldtäkt på anglofilin. Den visar upp ett svart land i identitetskris där sjuttio- och åttiotalet är antitesen till schyssta jeansrövar och gratis parkering. Snarare bistra män i trånga kostymer och mustasch som säger ”cont”.
Västra Yorkshire är blekt, rått och mulet som en söndag på snedtripp i Tjernobyl.
Den humorbefriade dystopin är uppbyggd efter David Peaces romanserie och utspelar sig i författarens egna hemtrakter. Han använder de ökända Yorkshire ripper-morden som kuliss för en dramatisk motor av polisvåld och korruption. Detta och länkarna mellan de mediestyrda och statliga institutionerna (insert The Wire-referens) är premissen för de tre filmatiseringar som precis rullat på engelska Channel 4.
I första delen följer vi Eddie Dunford som med polisonger och grävande journalistik rotar i morden, varav ett på en ung flicka som hittats livlös med svanvingar bredvid sin kropp.
Istället för att sitta på redaktionen och mögla dejtar Eddie mamman till en av de döda flickorna. Det leder till suddigt och hett sex, och en uppgörelse med en obehaglig riskkapitalist som förstås är psykopat av kyrkliga nyanser.
Trilogins undertitel In the Year of Our Lord känns ännu mer logisk i del två. Då Peter Sutcliffe dyker upp. Den riktige Yorkshire Ripper.
I en intervju med Times Online (11/03) beskrev regissören James Marsh (Man on Wire) mördaren som ”en fallen ängel på ett missguidat uppdrag”. Ironiskt, med tanke på att Joseph Mawle som castats för rollen tidigare spelat Jesus i tv-serien The Passion.
Regisserar del ett gör Julian Jarrold, som nyss filmsnuttifierade Brideshead Revisited. Det enda som möjligen känns igen därifrån är cigarettfetishismen. Även om den i Jarrolds del av miniserien isolerats till gulbrunt inrökta rum med tapeter som ger dödslängtan istället för att utgöra ett svävande tillbehör för en champagnepicknick.
Brittiska recensenter har namedroppat Andrei Tarkovsky som atmosfärisk tvilling till Red Riding. Själv tycker jag att hopplösheten och smutsestetiken mer liknar pre-apokalypsen i Children of Men. Det nihilistiska hotet vilar på ett vidrigt sätt över stämningen, påtagligt närvarande långt innan det förlöses.
”Vi gör vad vi vill!” skriker poliserna till Eddie efter en skenavrättning. Och det känns som att resten av landets auktoriteter delar deras inställning.

Red Riding går förhoppningsvis på svensk tv snart. West-Yorkshire dialekt är skitsvårt att förstå utan textremsa.

Friday, March 20, 2009

Gran Torino är teater


För Hollywoods äldre herrar kan brist på självreflexion sluta med att de, trots faran för att bryta lårbenshalsen, försöker spela samma roll de gjorde för 30 år sedan. Som Harrison Ford förra året. Han kryddade Indiana Jones-serien med utomjordisk chockterapi så att ingen skulle lägga märke till hans gubbrumpa. Clint Eastwood däremot, en av Hollywoods få republikaner, är väl medveten om sin egen skröplighet.

I Gran Torino spelar han änklingen Walt som överlevt kriget i Korea. Han är bitter, hård, men har ett hjärta av guld. Det visar sig när han tar grannpojken Tao under sina vingar. Taos familj trakasseras av ett gatugäng och Walt räddar situationen när han dyker upp med sin bössa och gör klart för gängledaren att han "använde fucks som dig som sandsäckar i Korea".
Trots att Walt har en mun som dräller ur sig rasistiska kommentarer av den gamla skolan ("Spooks, gooks, swamp rats") blir han kompis med den asiatiska grannfamiljen. Han fortsätter dock kalla dem fiskögda gulingar i deras hem. För att tuffa till Tao kallar han honom för tönt och pussy.

Eastwoods karaktär är inte på riktigt. Och det är nog meningen att det ska kännas så. Walt är en föråldrad sammanställning av alla Cowboys och Harry Callahans som kommit och gått med samma väsande röster. Ibland till den grad att det blir komiskt. Gran Torino känns som ett lekfullt dramaexperiment, teater nästan. Platsen i filmen är väldigt lik en scen. Verandan där Walt sitter och surar med sin hund lämnas sällan och staden allt utspelar sig i kunde vara vilken som helst. Vi har sett allt förut. Plötsligt blir allt väldigt våldsamt. Jag nyktrar till.
Precis i tid till Clintans sångnummer i eftertexterna.

4/5

Recension publicerad i NSD 20/03/09

Relaterat:

Läs även FLM-Jakobs och Hynek Pallas texter. De dissikerar filmen med vassare knivar.

Vad jag tänkte på, i frågan om hur filmens få svarta porträtteras, var att de ändå får Kowalskis respekt. Visst han trycker upp en picka i nyllet på dem och kallar dem "spooks", men han tycker att de är mycket ballare än den mesige Wiggerkillen. "These boys don't want to be your bro and I don't blame them" säger han. Sedan ber han de svarta killarna att "take care now" innan han kör iväg. Jag skulle i och för sig förstå Spike Lee om han går i taket. En snubbe på Imdbs forum menade ju att hela filmen är ett sätt för Clint Eastwood att trycka upp en så uppenbart rasistisk film i Spikes nylle och komma undan med det. Fast, Blev inte Gran Torino klar långt innan det beefet?
Jag har själv varit lite ambivalent inför den här "gulliga" rasismen. Men den är inte riktigt på allvar, filmen känns för mycket som ett skådespel och en konstruktion.

Vad säger ni?

Monday, March 16, 2009

Chickflicks körda genom tjocka sit-com män


Jag tror att "Confessions of a shopaholic" kommer att vara dålig av samma anledning som "He's just not that into you" var bra: halten av allvar. "Shopaholic"-tjejen (orka imdb:a namnet?) är redan i trailern lika tjockskallig som Joey Tribbiani. Dvs fullkomligt orealistisk. Dumma karaktärer som bara är "dumma" är aldrig roliga. Eller rättare sagt: som bara är Kåta. Joey var ju bara kåt och hungrig (två sidor av samma mynt) och eftersom kvinnor inte är kåta, utan kära, i rom-coms är Shopaholic-vinkeln ett rätt bra plattform. Har ni sett hur hon dregglar i reklamen eller? Det är lust och inget annat.

Men Jag diggade "Dumpa honom" som "He's just not..." heter på svenska. Många stars som fick spela sina roller de alltid spelar. Drew Barrymore som lite Quirky-"varför måste jag bli nobbad av sju olika teknologier på samma dag?". Scarlett Jo fortfarande den där mystiska, hon som inte riktigt vet vad hon vill, bara det är vilt och passionerat. Hon är kvinnoväsendet som väl egentligen inte finns?
Jennifer Conelly överraskade. Hon brukar mest göra dålig skräck, men nu fick neurotisera loss på ett värdigt sätt. Lipar inte överdramatiskt. Efter att hon krossat en spegel hämtar hon en sop och röjer upp.
Killarna var 1. cyniker 2. lögnare. Den första snubben konverterade till kärleken och blev en bättre människa. Det andre blev lämnad med nada efter att han försökt ha sin kaka och äta (knulla) den med. Torrheten vann över snusket.
Bottom line: "Dumpa honom" är Frasier Crane. En totalt lustbefriad fjollkomedi som tar oss och sig själv på stort allvar.

Sunday, March 15, 2009

Saturday, March 14, 2009

Filmad misstolkning av överskattad serie


Innan vi ens kan börja prata om något annat: Oh my god, stördaste sexscenen ever? Ever.
Leonard Cohens raspiga röst får alltså med sin låt Hallelujah lägga bakgrund till ligget som Malin Åkerman och Patrick Wilson genomför i en uggleformad svävare. Som om inte världens mest - ofrivilligt - parodiska soundtrack till sex räcker illustreras orgasmögonblicket genom att svävarens eldkastare sprutar ut en lång stråle eld.
Just det.

Nu. Historien i "Watchmen" bygger på Alan Moores serieroman från 86 och utspelar sig i ett förmörkat 80-tal. Där Nixon är president för tredje gången och sovjets missiler är en knapptryckning bort från att utplåna hela jorden. Superhjältekollektivet Watchmen är en föråldrad klump bittra typer som slutat bekämpa brott. När en av dem, en fascistisk snubbe, "The Comedian", blir mördad blir det startskottet för maskerade misantropen Rorschach att börja gräva i gängets förflutna för att förstå varför någon vill mörda pensionerade superhjältar.

Alan Moore skrev Watchmen delvis som en protest mot den skrupelfria bilden av superhjälten som Jesusgestalt genom att låta sina hjältar vara allt annat än i heroiska . The Comedian skjuter en gravid kvinna i huvudet. Halvguden Dr Manhattan är, efter ett olyckligt vetenskapsexperiment, filosofiskt frånvänd mänsklig empati babblar han i existensiella floskler. Hans tjej Laurie Jupiter (Åkerman) står inte ut med att bli behandlad som en insekt och lämnar den blålysande muskelpaketet för Nite Owl (nämnde Patrick Wilson). Oklart varför eftersom Ugglan mest går omkring hemma och stirrar deppdrömskt på sina tekniska prylar.

I Zack Snyders filmatisering finns många av händelserna från boken kvar. För många. För exakt. Citat är direkt ryckta ur text och sedan inslängda i skådespelarnas munnar.
En voice-over är helt enkelt en sak i en serieroman men blir en annan i film.

Detsamma gäller allt det stiliserade våldet. Snyder kunde inte hålla sina klåfingriga 300-händer borta från att, och här lånar jag ett citat från New York Times, "behandla våldet som en egen ideologi". Om någon blir skjuten i huvudet ska kulan klyva glasögonen på nästippen. En försökt våldtäkt skall initieras med brutal misshandel och nästan fullbordas över ett biljardbord.
Shit. En adaption som gör anspråk på att tillföra en inavlad genre något nytt hade mått bra av mindre distade nu-metalgitarrer och barnprogramskarate i slo-mo.
Alan Moore har för länge sedan bett att slippa se sitt namn från alla filmatiseringar som bygger på hans böcker. Ett smart move med tanke på hur illa de ofta genomförs ("League of extraordinary Gentlemen" någon?).

Filmen "Watchmen" känns tyvärr inte estetiskt nostalgisk utan snarare väldigt daterad. Som en 2000-talsversion av 80-talet, om ni förstår. Fåniga dräkter och repliker är en sak. Extremt övertydliga tidsmarkörer är ännu jobbigare. Ooh nu börjar ett avsnitt av outer limits på teven, får vi se hela introt? Ja.
Fast det är ganska milt om man jämför med Nixons potatisnäsa.
Snyders oförmåga att tolka ursprungsversionen är uppenbar och Moores bok har kallats "ofilmbar". Men jag undrar (håll i er) om originalsagan var särskilt stark från början? Jag orkade inte ens till slutet av boken. Men när jag såg filmslutet kändes själva punchlinen i budskapet så overkligt att Dr Manhattans resa till Mars framstår som rent naturlig. Jordens undergång når ett fett moraliskt antiklimax. Är poängen att alla människor är onda av naturen och att det är bäst att acceptera att alla är fucked?
Watchmen är kanske ett misslyckande i förhållande till sina ambitioner, men filmen är ändå så pass ball i effekter att den aldrig blir tråkig. Hallelujah.

Friday, March 13, 2009

Argentinaren


Det måste ha varit tråkigt för Che Guevara. Han skämtade, vad de verkar, inte en enda gång under sin revolutionära karriär som gerillakrigare mot Batista. Den som han genomförde tillsammans med Fidel Castro på Kuba 1956.
I "Che" gör Benicio Del Toro ett porträtt av en karl som lever sitt patos på ett helt kompromisslöst sätt ute i djungeln. Hans astmahostande och promenerande ute i vildmarken korsklipps med svartvita bilder, som ologiskt nog utspelar sig i framtiden (1964). Che besöker New York och FN för att stå i talarstolen och basha imperialismen och Latinamerikas utsatthet i världen. Han går på fest där amerikaner ber om hans autograf.
Sedan skickas vi tillbaka i tiden till färgen, djungeln och inbördeskriget.

I händerna på Steven Soderbergh blir Che, trots sitt skägg, knappast Jesusförklarad. I en scen visar han sitt missnöje över dem som lämnar hans armé. I provokatörens ögon är de ynkryggar, han kallar till och med en desertör för bög (trots att han avbryter kampen på grund av sin sjuka mamma).
Nästa tvåtimmarsdel - "Gerillaledaren" - kommer i april, och filmens struktur är i sin halverade mastodontvariant nästan sövande. Det är ingen som skriker politiska slagord eller viftar med flaggor (annat än i periferin), snarare drivs allting genom en filmrulle på halvfart.

Filmens utdragna shootout i slutet är lika stillsam som en nattlig simtur i lappland. Det är ganska skönt att alla stora penslar ligger på hyllan med tanke på alla potentiella fallgropar som finns med att filmatisera marxismfansens störste fadersgestalt. Soderbergh är ibland lite väl försiktig i sin ambition att varken hylla eller dra Che i smutsen och gör att argentinaren framstår som ganska personlighetslös. Det svåraste är förstås att sätta betyg efter att ha sett en halv film.

Publicerad i NSD 13/03

Obs! Drapa om Watchmen är på väg.

Thursday, March 12, 2009

Kungen av läsk

Nu har jag fått betalt för mina tankar om Neil Strauss nya bok. Vad är grejen med bilden?

Wednesday, March 11, 2009

Way out Väst



Varför har ingen informerat mig om att dödligheten för joggare har ökat? Tydligen är det ju så, eftersom varje person med en rörlighet i högre hastighet än 2 km/h måste bära en gul trafikväst med reflexer. Har detta att göra med ökad olycksstatistik? En mer agressiv trafik? Eller vill joggarna liksom "förvarna" oss andra som promenerar, så att vi hinner hoppa ur vägen när de svishar förbi? Överflödigt säger jag.
Alla som joggar och bär en gul reflexväst gör redan sin existens tydlig genom att röra sig som ett barn utan motorik: Extremt långsamt framåt men sprattligt åt alla andra håll med resten av kroppen. Detta clownlika kroppsspråk göra den gula västen meningslös innan någon ens lagt märke till den. Men joggarnas uppenbara brist på självinsikt kan vara roten till problemet. Kort sagt:

Easy flash, you ain't dat fast.

Men om joggarna nu inte hade sprungit i samma tempo som personer över 80 har sex, eller till och med mycket snabbare än så, typ superjättesnabbt, behövs reflexväst verkligen på dagtid?

Monday, March 9, 2009

Sunday, March 8, 2009

Prom King


Ills 'n Thrills gör mig uppmärksam på att en hacker med Bert Karlssonsk-agenda gjort ett "vetenskapligt" diagram över vilken musik som smarta, respektive dumma människor lyssnar på. Inte särskilt överraskande lyssnar de riktigt idiotknullade på Lil Wayne, Beyonce och Jigga. De som scorat högre på sina SATs lyssnar på The Shins, Oasis eller Billy Joel. Smartast är dem som sagt sig älska Beethoven (Dock förekommer ingen annan klassisk kompositör?).

Denna post-rasistiska pseudovetenskap är ihopdrömd av en kille som heter Virgil Griffith. Av allt att döma har lille Virgil suttit hemma i sin källare och knäckt koder medan han sett längtande hur snubbar som lyssnade på rap gick hem och tog blomman från hans drömchicks. Istället för att, typ ta en speed-dating-runda, valde Griffith den långa svåra (men förstås mindre självkonfronterande) vägen. Genom hårt arbete i att producera vinklade teser för att "bevisa" sina egna fördomar. Dvs att alla utom han själv är dumma, särskilt när det gäller musik. Och att det är på grund av sin egen intellektuella överlägsenhet som ingen vill knulla med honom.

Diagrammet är ett bevis på två saker:

1. "Für Elise är ingen musik du får knulla med". Och det minns jag att Peter, min gamle rumskamrat och juridikstudrerande Hiphopproducent, sa åt mig redan för två år sedan när han hörde pionoklink från mitt rum.
2.Virgil Griffiths fall från piedestalen kommer bara göra ondare ju högre upp han tror sig komma.

Här en är låt dedikerad till Virgil (stort fan av Linkin Park). Låten har fått mycket skit, men i kontext är den en grower.

Lil Wayne - Prom Queen [Official Music Video]


Bäst just nu:
N.A.S.A ft. Barbie Hatch, RZA & John Frusciante - Way Down
Cam'ron - I hate my Job.
Weezy - Every Girl.

Friday, March 6, 2009

Istället för obstinat sågning av Slumdog Millionaire: Taken


Människokroppen är sedan många år tillbaka betraktad som en vara i marknadens ögon. En produkt som vilken annan (framförallt om kroppen vars personen den tillhör kommer från tredje världen). Post-kolonial trafficking och organhandel är två kvitton på att allt är möjligt att sälja inom en global ekonomi styrd från väst. Eftersom vi i "Svärje" lever i en sluten zon, avskärmad från allt sånt (yeah right) är skräcken att kännas vid den underjordiska marknaden en snaskig utgångspunkt för chockspännande populärkultur. Vi har sett det tidigare, till exempel I den köttiga "Hostel"-serien köpte rika affärsmän unga turister att mörda för skojs skull.

I "Taken" spelar Liam Neeson den överbeskyddande pappan Bryan Mills, som trots ett besöksförbud gör allt för att bygga upp en relation med sin dotter Amy som, förstår vi, länge negligerats till förmån för pappas myndighetsjobb. Gammal i gamet som Bryan är (vilket game är oklart, men något som har med internationella spionerier och en massa kampsportsträning att göra) blir han orolig när hans 17-åriga dotter vill iväg till Paris. Naturligtvis får Bryan rätt i sin paranoia och Amy kidnappas av albanska traffickinggangsters. Bryan ger publiken ett "vad var det jag sa?" tidigt och ger sig på uppdraget att spåra Amy.
Sen följer en jakt genom kärleksstaden Paris skummare delar. Bryan delar ut kulor i skallen till anonymt svartmuskiga män lika avslappnat som om han gav godis till små barn.

Så långt är filmen rätt lik andra råa hämndsagor med "rensa upp i skiten" som signatur. "Man on fire", "Deathwish" eller seriefiguren "The Punisher" skövlar i liknande berg av smuts. Desto djupare Bryan gräver, ju högre upp i klasserna hittar han förövare. Nära slutet tittar han på när en grupp ur den absoluta ekonomiska eliten sitter i miljonauktion och lägger bud på neddrogade oskulder. "Du måste förstå, det är inget personligt, bara affärer". Så urskuldar sig en av de mer aristokratiska skurkarna i "Taken", trots att han själv är pappa, sitt val av affärsmetod som slavhandel av andras döttrar.

Frank Castle (från nämnda seriealbum) brände människohandlarna levande framför en kamera och skickade sedan en kopia till resten av maffian. Detta är, inte minst i i tider av Män som hatar kvinnor, det naturaliserade tillvägagångssättet.
I Taken är hämnden inte lika förlösande. Dels för att allt gottande i våldtäkter eller sadistiskt våld är bortspolat. Logiskt nog får vi se glimtar av marknadens offer och kan föreställa det mesta själva. Vad som finns kvar i Bryans Mills hetsiga jagande är det nödvändiga våldet, det som är ett sökverktyg för att hitta dottern. Möjligen kan ett par brutna nackar räknas som ren bonus.

Publicerad i NSD 06/03/09

Wednesday, March 4, 2009

This book will save my life? lol plz.


Tja. Hur har ni det? Jag har läst om lite nyheter. gillade ju till viss del Neil Strauss pick-upmanual "The Game". Okej, den var retarderad i sina "därför är män mer otrogna än kvinnor"-analyser fanns där förförelseverktyg för män som kände sig utanför och snickrade på nästa UNA-bomb med verktygen de visste hur man använde. Det fanns ett motstånd mot föreställningen (diskursen om man så vill) att "vissa killar har det, andra inte". Jag minns att Strauss refererade till empati som den viktigaste resursen i raggande. Det tenderar att glömmas bort när man vill diskutera alla härskartekniker som böckerna innehåller. Inte så konstigt kanske?

Nu tror jag dock att Neil Strauss har tappat greppet. Blivit galen.
Hans nya bok, "Emergency" är en överlevnadsguide. Alltså inte för krogen utan för... allt. Terrorism, naturkatastrofer, slaktande och hunger. Neil har tydligen "börjat se världen ur ett apokalyptyskt perspektiv" och kände sig manad att skapa en ny verktygslåda. En som hjälper oss överleva om "the shit hits the fan".
Jag skulle cyniskt kunna påstå att Neil kapitaliserar på vår kollektiva rädsla med boken, men jag tror tyvärr att det är han själv som blivit rädd. Rolling Stone-journalisten verkar fallit offer för "the culture of Terror" och fått för sig att det är jätteviktigt att kunna skjuta pistol. I en intervju med The Daily Beast berättar Strauss varför han ville "bli den som slapp undan":


"in the last decade, we’ve been attacked on our own soil; an important American city totally collapsed in a natural disaster; our banks have fallen apart; the dollar has plummeted. If you walk around New York City, everywhere you look are signs about how you should report strange packages. And incidentally, when I talked to police officers and firemen for this book, I realized their plan is to pretty much leave most people on their own if something huge happens, because they’re going to need to concentrate on putting out the big fires."


Att Strauss spår apokalypsen i några random negativa events är inte hälften så alamerande som att han, trots sin beresthet, inte verkar ha någon kolla på hur fucked up resten av världen är. Och har varit ett bra tag nu. Den nya boken (jag har läst inledningen via email) verkar fortsätta på Strauss liberala synsätt som skvalpar i fostervattnet av den Amerikanska drömmen. "Var ditt bästa själv så klarar du av allt". Den här gången är superindividualismen inte till för att hjälpa nerdlingers få en dejt. Snarare gammal "manlig" självhjälp indränkt i domedagens dressing.
Enligt Strauss är Obamas seger en för sen sådan, slutet kommer eller the end is nigh som det brukar heta. Köp lite kött på burk och tejpa igen fönstren, typ.

Jag vet inte. jag tycker att Corpse Paint räcker som förberedelse.

Fotnot: Emergency släpps i USA 10 mars.