Tuesday, April 27, 2010

Free Cone Day: När kapitalismen blev söt


Nya forskningsrön har föreslagit att fet mat är lika beroendeframkallande som kokain. Enligt en färsk studie på råttor reagerar dopaminet i vår hjärna på ett liknande sätt i båda fallen och överstimulerar njutningscentrat.
Det borde väl inte komma som en överraskning för någon. Men vad betyder det om varumärken, även de vi äter, förvandlats till nya ideologiska ledare i vår kultur?

Johan Wirfält berättade om kaffejätten Starbucks som börjat anställa egna journalister (i Expressen 7/3) och Roger Wilson skrev om litteraturboomen kring företaget Google (Aftonbladet 7/3), som har en egen ideologi om ”den goda kapitalismen”, tillsammans sitt mål att samla in all data på planeten.
Glasstillverkaren Ben & Jerry's har det bästa av två världar: ideologi och smak.
Deras fans är hängivna. En miljon av dem debatterar på facebook just nu och alltid vilken av de ca 50 smakerna som förtjänar epitetet favorit. De missionerar också för att sprida företagets evangelium bortom de frälsta: till exempel för att få ordet ”S'more” (marshmallow och chokladblandad kaka som används för en glassmak) inskrivet i ordböcker.
Som belöning anordnas årligen en ”Free Cone Day” där Ben & Jerrys bjuder hela världen på glass.
Hippiegrundarna Ben Cohen och Jerry Greenfields ideologi liknar Googles ”don't be evil” - en sorts ”caring capitalism” som ska värna om både utvecklingsländer och planetens bästa.
Företaget är världens första glasstillverkare som tillåtits rättvisemärkningen Fair Trade, de har investerat i klimatneutrala medel och hjälper New Yorks hemlösa bli självförsörjande genom att baka brownies till deras glass.
Att besöka Ben & Jerrys hemsida är som att kliva in i en barnkammare där alla vassa kanter slipats bort. Till och med deras pressmeddelanden är tonsatta av det barnsliga typsnittet Comic Sans.

2000 sålde sig Ben & Jerrys
till den multinationella jätten Unilever. Och ju mer de växt globalt, desto mer angeläget blir självklart budskapet om ”närodlat”, ”socialt ansvar” och ”familjedrivet”.
Den ”goda kapitalismen” använde dock hemlösa knarkare och prostituerade som reklampelare 2004. Företaget gav jackor åt ca 50 utsatta personer (en för varje smak?) i Amsterdam, som slapp frysa i utbyte mot att sporta företagets logga på ryggen.
”Det här är inte förnedrande (…) det är något de hemlösa är stolta över” menade PR-firman som tillsammans med ett nunnekloster dragit igång projektet.
Fair Trade är omtvistat och har kritiserats för att låsa fast u-landsbönder vid enskilda företag, vilket i värsta fall omöjliggör tillväxt för sitt egna land. Unilevers andra dotterbolag har även åtalats för kvicksilverutsläpp och barnarbete några år tillbaka.

Vi glömmer det där. Snart är det sommar.
Att ansluta sig till och förlåta ett varumärke med en god ideologi är lätt. Det kräver ingenting annat än lojalitet och vi slipper den gnagande skulden över att konsumera för mycket.
”Företaget har alltid gjort saker baserat på moraliska värderingar, men vi har märkt att konsumenterna tycker om det också” har Jerry Greenfield sagt i en intervju.
Frågan är om Karl Marx pallat motstå en skopa Chocolate Fudge Brownie bakad av en hemlös pundare? Om glassen vore gratis?

Free cone day gick av stapeln idag, den 27:e april

Monday, April 26, 2010

Born free? Jag vet inte alltså.

De två gamla POP-dinosaurierna Fredrik Strage och Andres Lokko har idag uppmärksammat M.I.As nya video, regisserad av Romian Gavras, som också gjorde videon till Justice "Stress". Strage gör sin sedvanliga referensstapling och Lokko sin sedvanliga "det här är viktig popmusik för att jag säger det"-analys.

Jag vet inte om jag ser det.
Ett SWAT-team stormar en byggnad. På väg mot målet spöar de uteslutande feta människor, bland annat ett par som ligger och har sex, vilket jag antar är något slags statement för hur samhällets maktstrukturer förtrycker normavvikande kroppar och sexualiteter. Där någonstans är slut på det subversiva. Swat-teamet hittar vad de letat efter, en rödlätt snubbe i casualkläder som de arresterar och slänger på en buss tillsammans med andra gingers. Det framgår i videon att detta utspelar sig i en alternativ verklighet där det råder en slags ginger-apartheid. Och så snart bussen är framme i öknen beordras de rödhåriga springa över ett minfält mot sin död.

Vad vill regissören säga? Att det är dumt att kategorisera människor utifrån hur de ser ut? För då kan det sluta illa. Jaha, wow man. Wow.
Vad vill låten säga? Att ingen människa skall behöva födas in i slaveri? Jaja, det tycker inte jag heller. Det tycker nog ingen.
Inte så att man kan kräva att nypunk ska vara analytisk på något sätt, men kombon med den allegoriska videon gör hela grejen rätt jobbig.

Justicevideon hade åtminstone en koppling till verklighetens Frankrike i sin segregationskritik. Framförallt hade den en mycket fetare låt.

Thursday, April 22, 2010

Bäst just nu: Klotter

Tacka vet jag Göteborg, här finns det sexualpolitiska klottret med representanter från hela den ideologiska paletten:






Sunday, April 18, 2010

Enough

"De är unga, trendmedvetna och kompromisslösa. De tycker om att stå på soffor och dansa och dricka champagne direkt ur flaskan. De skrattar och vill njuta av livet och tycker att ytligheten är härlig och har svårt att förstå ängsligheten som finns hos andra människor. Modebloggarna Michaela Forni och Signe Siemsen från Stockholm är huvudpersoner i det här programmet. De är en slags moderna, kvinnliga dandys och berättar om vägen till det ytliga livet och varför det är så viktigt att nästan alltid känna att det är roligt."

P1 har helt tappat det. Jag har egentligen inget problem med kommersiella medier som ägnar sig åt totalt okritisk populism, men P1 har jag ändå någon slags respektfull relation till. En lång relation som gör att jag kan kräva en viss standard av radio.
Om de ska vara sist på bollen som de är i det här fallet, då vill jag höra någon slags analys, kritisk hållning, en tanke hade räckt. Men jag poddade programmet "Livet och Döden" med temat "glädjen", och det var precis som det låter.
Den redan torrmjölkade konstruktionen om "it-girlsen" Forni och Siemsen sprutas in i mina öron utan minsta smula journalistik. Public service gör härlig livsstilsreklam istället. Minns ni den där mobilreklamen "expert på sociala medier" med någon snubbe som boxades, åkte skateboard, och nån brud som smsade och fnittrade? Så är hela programmet! Fast med sakrala toner som ska signalera intellektualism (soundtracket till Lust/Caution blir kontextuellt våldtaget), samtidigt som tjejerna pratar om att de aldrig behöver betala för drinkar ("det handlar väl om att ta för sig") och att de inte förstår människor som "sitter och tycker synd om sig själva". Carpe diem. Tatuera den skiten.

Det är inte modebloggtjejernas fel. Ärligt talat: om de aldrig vaknar gör det mig ingenting. P1:s Eric Schüldt borde dock ha tillräckligt med tänkande redaktörer för att utforska varför infantilism, yta och total icke-reflexivitet lyfts fram som något närmast feministiskt. Inte bidra till det själv. Usch, blev bara illa berörd av hela grejen.

Friday, April 9, 2010

Krönika i ETC: Vatikanens nya Predikant


Kristendomen har haft en rätt knackig månad. I Sverige har en präst från Bjästa gett en våldtäktsman sin välsignelse offentligt, och nyligen försökte Påven Benedict XVI be om ursäkt för de hundratals övergrepp på minderåriga som utförts av katolska präster. Åtminstone dem på Irland. Samtidigt har påven vägrat erkänna och försökt släta över majoriteten av övergreppen. Bland annat ett fall i Wisconsin, USA, där en präst förgripit sig på över 200 döva pojkar.
Yes, de kristna skulle verkligen behöva bättre representation. Jag gör därför er läsare en tjänst och nominerar en karaktär från en av de mest hädiska serierna som någonsin tecknats. Garth Ennis pch Steve Dillons berättelse om ”Preacher”.
Predikanten Jesse Custer växer upp hårt på en bondgård i Texas där han utsätts för övergrepp av psykopater i familjen, han ser även sin bäste vän, en cyklopögd grannpojke, bli dödad. Custer börjar sin bana som biltjuv, och går vidare till rollen som baptistpredikant innan han mördar sin gamla släkt.
En dag blir Jesse besatt av varelsen Genesis, avkomman till en ängel och en demons heta och förbjudna sexlekar. Genesis ger honom krafter som är jämförbara med Guds röst. Alltså, om Jesse säger åt en stackare räkna tre miljoner sandkorn måste denne lyda. Hans krafter leder till att han bränner hela sin församling till döds i ett upprört ögonblick, och de övernaturliga krafterna får honom att ge sig på jakt för att göra upp med Gud om hans slarv.
Gud är själv en karaktär i historien, som utbränd lämnat tronen i himlen för att vandra runt på Jorden och slippa allt ansvar. Det är intressant att Gud existerar (och säger saker som ”I am a loving god, but don't push it”) men att han skall ställas till svars. En ovanlig kritik mot religiositet, som annars brukar kräva totalt avkall på andlighet och referera till objektiv vetenskap. ”Preacher” blir istället en modern biblisk saga om fadersmord.
Längs med den extremt blodiga och perversa vägen börjar Custer också tvivla på den trögdöende Amerikanska drömmen om varje man som sin egen lyckas smed.

I serien lär vi oss att världens regeringar kontrolleras av det hemliga sällskapet Gralen. Som funnits sedan Jesus sista dagar.
Det visar sig också att Jesus inte dog på korset och lyckades med Gralens hjälp avla fram barn. Gralens fasta övertygelse är dock att blodbandet måste hållas rent, varför de endast låtit Jesus efterföljande bror och syster para sig med varandra och föda Jesus ättling, som enligt Gralens plan skall bringa fred med hjälp av Armageddon.
Om vi nu letar i den här kvasitestamentliga djungeln efter en talesman för religionen kanske inte någon är särskilt lämplig.
Inte ens huvudpersonen, predikanten Jesse Custer, duger i mina ögon, hans John Wayne-logik påminner om samma svartvita moralism han säger sig slåss emot. Nej, den lämpligaste profeten är min favoritkaraktär Arseface. En tonårsille som ständigt blir misshandlad av sin konspiratoriske rasistpappa. En dag ser han ingen annan utväg än att emulera sin största hjälte, Kurt Cobain, och skjuta sig i huvudet. Tyvärr misslyckas självmordet och Arseface får istället ett ansikte som liknar ett rövhål. Han kan inte prata i annat än mumlande oljud, vilket med tanke på den ovan nämnda PR-haveriet skulle innebära en avlastning för vatikanens presstjänstemän.
Skämt åsido, det glädjer det mig att en filmatisering av ”Preacher” nu sakta verkar ta form borta i Hollywood. Projektet har hittat en manusförfattare (John August) och en regissör (Sam Mendes). Tyvärr inte så mycket mer än så. Detta är också tredje gången projektet startats om på nytt. Först skulle de bli film, sedan en HBO-serie och nu film igen.
Processen går trögt, och det som tidigare talat mot adaptionen är delvis det kontroversiella materialet. Vi får hoppas att någon vågar satsa på ”Preacher” och att den får premiär som planerat nästa år.
Det känns dock knappast troligt att yttrandefrihetsfundamentalisterna som tog Lars Vilks rondellhund i försvar orkar uppbringa samma patos för ”Preacher”. Det vill säga: förespråka en skildring av den kristne Messias som en incestuöst inavlad och utvecklingsstörd pojke som leker med sitt eget kiss, vars enda mässande är ”Humperdido!!!”.

Krönika publicerad i ETC 09/04/10

Tuesday, April 6, 2010

Vad ska vi titta på efter Jersey Shore? Subkulturer som behöver en realityshow.

”Jag spenderade 30 år med att förstöra min kropp för att bygga det där huset. Nu bor en 19-åring där”.
Orden är Hulk Hogans, som krossad av en skilsmässa deppar i den socialrealistiska serien Brooke knows best på MTV.
Viljan att dansa på dokusåpans grav har varit lika stark och återkommande som alla dödsförklaringar av genren. Men den som påstod att reality TVn är död hade förstås fel. Istället har den gått från sleaze till klarhet och hittat sin form som sant sociologiskt experiment. i Sverige med sexans Paradise Hotel och TV4s Mammas pojkar. I USA har The Hills länge varit den mest psykologiskt utmanande i både verklighet och drama.

Den bästa lågkonjunktursteven föddes dock i början av det nya årtiondet med MTVs Jersey Shore. En subkultur av ”Guidos”: Ed Hardy-bärande, steroidgymmade italienamerikaner fixerade vid hårprodukter som super, slåss och knullar sig igenom en sommar i New Jersey. Guidosen och guidetterna har sin egen dans (”The fist pump”) där de ”slår hål på beatet”, de ger sina magmuskler namn som ”The situation” och de har inte ett kryddmått skam i kroppen.

Guidodokusåpan är en återgång till ”peka och skratta åt”-teve, och den kommande andra säsongen lär bli svår att gilla på samma sätt som den första. Men serien visar på vår fascination för bisarra subkulturer. Frågan är: vad ska ska vi titta på efter ”Jersey Shore”? Goodbye Zebras har tre programförslag till salu för valfri kanal:


Yo Homo!


Efter succéprogram som ”Miss rap supreme” (en tävling för kvinnliga rappare) och ”White rapper show” (dess vita manliga dito) borde dagens TV-producenter belysa den allra mest marginaliserade gruppen inom hiphop: homosarna. Tävlingsformatet är givet. Vem vill inte se en svettig battle mellan medlemmarna i ”Deep dick collective”? Världens mest homofoba musikgenre skulle säkert må bra av lite rejäl stock.
Kanske kan Busta Rhymes agera programledare, rapporterandes från en portabel garderob?

Furry hunters


Om det här inte är ett ämne för TVs verklighetsfetish vet jag inte vad. Furries är människor som tycker om att klä ut sig till antropomorfa djur med mänskliga drag. Men de olika riktningarna inom subkulturen går isär. Vissa tycker bara att det är skojigt att dra på Snurre Sprätt-dräkten, medan andra ser sin ”furrydom” som definitionen på sin sexualitet och har sex i rollen som mjuka fantasidjur. Att ”komma i kontakt med sitt inre djur” sägs vara en av anledningarna (du kan googla ”Furotica” för mer). Räkna med kultursidebråk om ”det nya femte könet” och newsmill-artiklar där ”KD fördömer Furries”.

Two and a half Juggalo


De galet hängivna fansen av musiken ”horrorcore” (en ohelig mix av gangstarap, goth, death metal, rave och nu-metal) vet att de är för evigt dömda till livet i den amerikanska servicesektorn. Därför sminkar de sig som ninjaclowner, lyssnar på psykopatmusik och tittar på gyttjebrottning och dvärgwrestling.
Idé: Ett filmteam hittar rätt karaktärer och täcker varje tum av Juggalo och Juggaletternas årliga sammankomst ”The Gathering” i Illinois. En enorm festival av dålig smak som de inbäddade beskriver som en andlig motsvargihet till muslimernas resa mot Mekka. Marknadsför som Amerikas ”Ullared”.

Friday, April 2, 2010

Västkustens nästa hiphopstjärna?


GAFFA, Sveriges nya musiktidning har realeasefest för sitt första nummer i dagarna. i Samband med festen skall Göteborgs senaste tillskott till hiphopsverige visa videon till låten "du är knark". Bara titeln klingar av poetry slam. Men det blir värre. Anton Kristiansson har tydligen gjort sig ett mindre namn på internet genom att rappa över Broder Daniels gamla emoindie. Något som fött en musik lika vulgär, om inte mer än, Lil Waynes crossover med Collegerock.
I "Lilla London" låter Kristiansson oss med deppiga rim på göteborgska ta del av samma "jag vill härifrån"-känsla som BD:s låtar. Indiemannahiphop med "I'll be gone" som backdrop.

"Finns inget här att hämta, bara misär och längtan, så håll mig hårt för ikväll är jag så jävla ensam. Försöker kväva känslan, men jag längtar hem, dom sjungerom att dekadens är din bästa vän! Och det slår mig när orden kommer ur min mun, hur den här staden dödar dig när du är ung".

Känns bekant, non? Problemet är bara: Broder Daniels låtar är döda. Jag vet, eftersom jag var på begravningen på Way out West. Det var väldigt vackert, men vi måste alla gå vidare. Det är, om ingen annans, så åtminstone hiphopens uppgift. Det finns ingenting subversivt i att stanna upp i den oändliga självömkan och sökande efter "dekadens" som alltid varit Göteborgspopens lott. Det blir som att höra Nordpolen rappa. Hiphop som handlar om att vara en förlorare.



Men. Även om allt verkar mörkt just nu på Sveriges framsida(någon som orkade ta sig igenom det där klippet?) finns det faktiskt hopp. En av dem som inte får gå på släppfest heter Roffe Ruff, även kallad "Göteborgs Scarface", som samplat Rihannas Umbrella med ny text:

"när jag känner tårar börjar bränna / det är då jag måste ut och ränna / änna, änna, äy, äy, äy / då kan jag inte stanna hemma"


Svårmod i all ära. Men Hiphop föddes som ett verktyg till party. Och jag tror mig ha hittat Göteborgs nästa stora hiphopstjärna. Synd bara att han är för ung för att komma in på någon klubb: