Goodbye Zebras

Nytt liv

2012-01-15T13:19:00.000-08:00

Hej.

Vet inte om någon fortfarande har denna rostiga blogg i sin RSS. Men iaf.

Det har hänt lite sen sist. Jag har börjat jobba på Kulturnyheterna i SVT som webbredaktör med inriktning på film. Så jag recenserar filmer varje vecka och öh, redaktörar även för filmbloggen.

Här ligger några recensioner jag skrivit nyligen:

Shame
Pojken med Cykeln
The Rum Diary
New Years Eve
Le Havre

Det händer att jag gör nåt TV-inslag då och då om det händer något filmrelaterat.

Här är en Intervju med Sean Durkin (Marcy Martha may Marlene)

Puss

South Park 15 år (DN Kultur 5/10)

2011-10-14T13:17:00.000-07:00

Trey Parker och Matt Stone slog igenom med den tecknade kortfilmen ”The spirit of Christmas” där fyra pojkar från en småstad i Colorado blir vittnen till ett slagsmål mellan Jesus och Jultomten, som bankar ihjäl varandra över titeln som julens främsta frälsare. Femminutersklippet skickades runt mellan tv-bolagschefer och till slut fick Stone och Parker sin egen tv-serie.
Sedan dess har ”South Parks” referensspäckade och intelligenta humor ofta misstolkats som barnslig, eller förknippats med kontroverser. Men seriens status är ett kvitto på förlöjligandets mekanismer: (1) att avdramatisera två sidor i en konflikt och (2) att skapa en ny makthierarki. Därför var den islamofoba populismen som följde dödshoten mot ”South Park” en olycklig avvikelse.
Stone och Parker har slaktat både religiös och ateistisk fundamentalism. De har örfilat Wall Street och de konservativa med vänsterhanden och Tom Cruise, Barbra Streisand, Kanye West och hela det skenheliga liberala Hollywood med högern.
Scientologkyrkans skapelseberättelse hör till seriens höjdpunkter. Där förklaras hur scientologer tar betalt för en tro på att den intergalaktiske härskaren Xenu reste till jorden för 75 miljoner år sedan och matade människor med hjärntvättade själar från utomjordingar. Redan då, 2006, var ”South Park” på väg att nå en status som oantastlig och samma säsong fick serien sin första Emmy.

I dag finns ”South Park” som ämne på amerikanska universitet, men under seriens första år stängde skolor i Georgia och Connecticut av elever som bar kläder med ”South Park”-tryck. Föräldragrupper oroade sig över att små barn tagit skada av innehållet, som kallades ”en uppkastning från Comedy Centrals illaluktande svarta hål som aldrig borde ha producerats”. Det krockade i många föräldrars huvuden när de såg tioåringar som de är på riktigt: ”Barn har ingen social takt eller etikett”, sade Stone i en intervju, ”de är bara totalt rasande små jävlar”.

Ibland anses ”South Park” ha skämtat för hårt, för tidigt. Som när krokodiljägaren Steve Irwin dött av en stingrocka och sju veckor senare dök upp på Satans Halloweenfest med en stingrocka genom magen. Satan tror att Irwin klätt ut sig och anmärker: ”Dude, inte coolt. Du vet att han dog för bara några veckor sedan?” Irwin svarar: ”Men Satan, det är ju jag, Steve Irwin, krokodiljägaren”. Självklart blir han utkastad från festen för att han inte klätt ut sig.
Det är svårt att sammanfatta en serie som gjort allt, men när Parker och Stone intervjuades av talkshowvärden Jimmy Kimmel gjorde han en nykter bedömning av deras insats för populärkulturen:
”Det har tagit 15 år, men ni har nog äntligen förstört tv för alltid”.

Roast of Charlie Sheen (DN kultur 24/9)

2011-09-27T12:58:00.000-07:00

Charlie Sheens roast sändes på amerikansk tv förra veckan på samma sändningstid som hans ”begravning” i sitcomen 2 1/2 män.

Roasten, en elak hyllning, var tidigare en inbördes debattklubb – Comedy centrals första roast var komikern Dennis Leary – som gled mot att sparka på liggande kändisar, och så småningom: freaks.
Exrapparen och crackmissbrukaren Flavor Flav, Baywatchmodellen Pamela Anderson och det mänskliga rivningskontraktet Hulk Hogan slets i stycken av proffskomiker. Komikern Lisa Lampanelli deltog i hånfesten mot en alkoholiserad David Hasselhoff och berömde hans musikaliska framgång i Tyskland. Lampanelli avslutade skämtet med ”Om de spelat dina låtar i Auschwitz hade lägerfångarna sprungit mot ugnarna”.

Att Charlie Sheen ägnat året åt att göra sin personliga undergång offentlig blev nästan för mycket för komikerna att hantera. Skämten gick från att han förstört livet för sina barn till att han misshandlat sina fruar.
Sheens komikerkompis Jeff Ross, som följde med på den utbuade stand-up-turnén i våras, sade ”Charlie om du ’vinner’ så är det här knappast ett vårdnadsmöte. Den enda gången dina barn får se dig är i repriser” Det intressanta var hur komikerna slutligen hyllade Sheens kvinnoförakt och rasistiska kommentarer (han kallade sin chef ”en judefitta”) som antiauktoritärt bus.

”Jag gjorde det alla i USA vill göra, jag bad min chef dra åt helvete”, sa Sheen i sitt försvarstal och drog ned applåder.

Författaren Bret Easton Ellis skrev om Sheens beteende i våras, och jämförde hans maniska twittrande (#Winning) och ocensurerade intervjuer (”Bipolar? Bi-Winning!”) med performancekonst. Ellis menade att Sheens transparens representerade en ny tid, att råheten i hans galenskap är precis vad allmänheten kräver av en kändis i eran efter det stora underhållningsimperiet.
På ett sätt har han rätt, humor har ingenting med hövlighet att göra. Men roastandet av Sheen var också en uttalad välsignelse, och att Sheen fick distans till sig själv gjorde att han inte var rolig längre. Det blev överstekt teater, inte rå performance. Såvida inte Sheen faktiskt dör inom ett halvår, som kvällens värd Seth MacFarlane förutspådde. Det hade varit för kul.

”Roast of Charlie Sheen” sänds på svenska Comedy Central den 1 oktober.

Publicerad i DN kultur 24/9

Frat Rap (DN Kultur 20/9)

2011-09-25T10:17:00.000-07:00

I helgen spelade Mac Miller på ett smockfullt Nalen. Hans fans såg ut som honom: vita, halvstenade snubbar i snapback-kepsar med loggor från amerikanska hockeylag.
Mac Miller tillhör en ny trend inom hiphop kallad ”Frat Rap”där rappare som Asher Roth, Chris Webby och Mike Posner lyckats bli framgångsrika de senaste åren genom att blanda in studentliv i en traditionellt svart subkultur (för en sammanställning, besök fratrap.tumblr.com).

Ordet ”frat” är en förkortning av ”fraternity”, de exkluderande kill-klubbar på amerikanska college där övre medelklassens ungdomar bygger makthierarkier med de yngsta i botten, kombinerat med en dimmig tillvaro av tv-spel, gräsrökning och tillfälligt sex. Frat Rap är musik av och för den sortens människor.
I april skrev Yayo Dancing en artikel i sin hiphoptidning No Jumper, om sitt ”djupt rotade problem med Frat Rap” och kallade musiken en gullig omskrivning för ”priviledged white person rap”.
När han själv började plugga på högskola såg Yayo hur musiken som tröstat honom under en fattig uppväxt, och som han älskat på en personlig nivå, plötsligt blivit en ironisk accessoar för rika ungar som ”använde hiphop för att boosta sin status”. Det var samma kids som senare växte upp och blev dagens generation fratrappare.
Under sin aggressiva konsert påminner Mac Miller om en förvuxen hockeykortsamlare. Han har inga gängtecken, men uppmanar sina fans att göra tummen upp mellan låtarna som handlar om billig bärs på campus. I mellansnacket går Miller in i en harang över hur folk inte förstår djupet hans musik, men hejdar sig mitt i monologen: ”fuck it, lets do another song about weed, girls and alcohol!”

Publicerad i DN Kultur 20/9

En framtid som tillhör Kina (DN Kultur 18/9)

2011-09-25T10:09:00.000-07:00

Kinas snabba tillväxt driver världsekonomin mot ett paradigmskifte. Samtidigt har populärkulturen börjat blåsa upp hotbilden från Kina. Men vad är det vi är rädda för egentligen?

För en dryg vecka sen beviljades Kinas 161:e rikaste man ett provisoriskt avtal för att köpa 300 kvadratkilometer av Island, 0,3 procent av hela landets yta.

Affären med Huang Nubo (som tidigare arbetat för Kinas bygg- och propagandaministerium) är bara en liten nyhet i en större storm. Den entydiga prognosen säger att Kina ska ta över tronen efter USA som världens största ekonomi, redan 2016 enligt vissa.

Eftersom skiftet kommer att påverka hela världen är det inte så konstigt att populärkulturen förstått att börja utnyttja den kollektiva rädslan för Kina.

I det postapokalyptiska rollspelet ”Fallout 3” (2008) har USA förvandlats till en radioaktiv öken 200 år efter ett atomkrig mot Kina. Ödelandet är befolkat av slavhandlare, supermutanter och ett fåtal kinesiska spioner. Likt andra överlevare har spionerna muterats till ”ghouls”: människor med svårt strålskadade och ruttnade kroppar med spruckna röster.

Året är 2277 och den enda kultur som överlevt atomkriget är en 50-talsaktig kitsch från USA: s ”glada dagar”, när alla vita McCarthy-män hade gratis parkering och det farligaste som fanns var kommunism.

Enligt historiebeskrivningen i ”Fallout 3” invaderar Kina Alaska över en upptrappning för att säkra de sista oljefaten. Oljekrönet är inget nytt dystopitema, även emo-Australien i genrens tongivande ”Mad Max – The road warrior” (1982) hade skralt med bensinmackar. Men kanske är det mer trovärdigt i dag, när priset på olja stiger i takt med upploppen i Mellanöstern.

Spelet ”Homefront”, som släpptes i mars, målar upp ett tredje världskrig i en nära framtid (2027) där ännu ett ekonomiskt impotent USA attackeras, och där spelaren krigar i ett ockuperat hemland fyllt av flyktingläger och survivalistfarmar.

Spelets skapare THQ tänkte ursprungligen använda Kina som motståndare, men ändrade sig till slut till att ena Nord- och Sydkorea och använda dem som superskurknationer.

”Kina är som Amerikas fabrik”, menade ”Homefront”-utvecklaren Danny Bilson, ”Allt vi köper är ju gjort i Kina, it’s all friendly”.

Att betrakta USA:s outsourcade produktion som något mysigt kan tyckas en smula världsfrånvänt, och i samma intervju erkänner Bilson att THQ var rädda för att ”Homefront” skulle få dem portförbjudna av Kinas kulturministerium.

Frågan är om det är kommunismen eller Kinas auktoritära sätt att utöva marknadskapitalism som gör dem hotfulla? I spelet ”Deus Ex: Human Revolution” (nyligen recenserad i DN) konkurrerar Kinas företag mot USA:s om att dominera marknaden för bio-modifikation, processen att kombinera mänskligt kött med cyborgteknik.

Samtidigt som vi drömmer om en fiktiv värld framför vårt XBox har PLA, Kinesiska armén, precis börjat spela skjutaspelet ”Glorious mission”, där adepter tränas att skjuta mot amerikanska soldater. Utan att drabbas av moralpanik är det svårt att inte notera den olustiga ironin.

”Världskrig Z”, som ska filmatiseras nästa år med Brad Pitt i huvudrollen tar avstamp när en zombiekatastrof bryter ut som global pandemi i Kina. Precis som sars och fågelinfluensan gjorde.

En läkare kallas ut till en liten by och blir irriterad över att byborna är vidskepliga och beter sig som efterblivna tjänare, fastän Kina ”tagit tillbaka sin rättmätiga plats som världens rikaste och mest dynamiska superkraft, härskare över allt från yttre rymden till cyberrymden”.

De gamla i byn som minns kulturrevolutionen känner på sig att en ”ny storm är på väg”. När läkaren försöker ta ett blodprov på en tolvårig pojke, som bundits fast som ett djur av de andra byborna, kommer bara brun trögflytande sörja ur venerna.

Det läskiga med ”Världskrig Z” är delvis att bokens karaktärer berättar om zombiekatastrofen i intervjuer (skräcken blir värre av att höra någon återberätta den). Men också att den är så geopolitiskt medveten. ”Världskrig Z” fungerar som en fejkad antropologisk studie av hur inkompetenta regeringar hanterar kriser. Brooks har researchat hårt och säger att ”allt i boken är sant, utom zombierna”.

Det är också värt att notera hur hjärnätande zombier alltid varit en antikapitalistisk metafor för hjärndöd konsumtion, och att de nu invaderar från Kina i global skala.

En annan aktuell bok-som-snart-blir-film är Suzanne Collins postapokalyptiska ungdomstrilogi ”Hungerspelen”. En deprimerad framtidsvision där USA förvandlats till Panem, en totalitär och centralstyrd stat där huvudstadens befolkning lever i sådan lyx att de använder kräkmedel för att kunna fortsätta äta, medan distrikten på landsbygden producerar alla råvaror och svälter som slavar.

I somras noterade bloggande Harvardstudenten Morgan L Mallory, som bor i Shanghai, en stor likhet med Kinas och Panems försörjningsresurser. Mallory som menade att han själv levde i lyx medan ”Mongoliet tillverkar kol, Guangdong textiler, Yunan gör kaffe”, konstaterade krasst det många andra redan gjort: att Kinas miljonärer blivit fler utan att andra i landet fått löneförhöjning.

Titeln ”Hungerspelen” kommer från Panems version av ”Idol”, en tv-program där distriktens ungdomar släpps ut i en inhägnad för att mörda varandra på bästa sändningstid. Kina skickar förstås inte ut barn i blodtörstiga lekar, men deras medier är tillräckligt Orwellska och vill nu lagstifta för att tillåta ”försvinnanden” av regimkritiker.

”Hungerspelens” huvudperson Katniss Aberdeen skickas till huvudstaden men upplever den som identitetslös och att människorna pratar med tillgjorda röster. Konstnären Ai Wei Wei beskrev nyligen Peking på liknande sätt, som en plats där ”Du inte ser dig själv som en del av staden – det finns inga platser du kan relatera till, som du älskar att besöka. Inget hörn eller område som går att se i ett speciellt ljus”.

Skräckskildringarna av Kina spelar inte på gammaldags kommunistskräck. Knappast heller en rädsla för en annan, mer ”orientalisk” kapitalism, väsenskild från vår egen. De nya Kinainfluerade popkulturskildringarna liknar mer dem ur den självkritiska cyberpunkgenren som föddes på 80- och 90-talet, där författare och filmare förutspådde en kapitalkontrollerad värld med privatarméer och globala megaföretag mäktigare än regeringar. Tio år senare blev de dystopiska idéerna verklighet.

I antologin ”Vad innebär det att vara demokrat?” (Tankekraft Förlag) undrade Slavoj Zizek om ”de som oroar sig för bristen på demokrati i Kina egentligen oroar sig för Kinas snabba utveckling som hotar att göra landet till en global supermakt som hotar det västerländska herraväldet?”.

De pressfriheter och mänskliga rättigheter vi tar för givna i liberala demokratier har långsamt kämpats fram av andra krafter än marknader. Tanken på att Kinas auktoritära kapitalism inte kommer att slå över i demokrati är obehaglig eftersom: varför skulle den?
Landets ursinniga tillväxt går så fort nu att populärkulturen har svårt att hänga med i utvecklingen. ”En skyskrapa på varje gata”-tänket har upprättat hela spökstäder där knappt en människa bor. Enorma köpcentrum gapar tomma som i vilken zombiefilm som helst.

Kanske kan det vara en liten tröst, att den chockterapin kan hinna kortsluta innan den övertänder.

Publicerad i DN Kultur 18/9

Vem sköt 2Pac? (DN Kultur 13/9)

2011-09-25T10:01:00.000-07:00

I dag är det 15 år sedan hiphopens störste ikon Tupac Shakur dog efter en drive-by-skjutning i Las Vegas. Mordet har aldrig klarats upp och har blivit ett av hiphopvärldens stora trauman.

1996 var den karismatiske 25-åringen Tupac ”2Pac” Shakur på toppen av sin karriär, men han var också insyltad i skivbolagsbråk och ett krig som pågick mellan öst- och västkustens rappare. Den 7 september lämnade Tupac Shakur Los Angeles för att åka till Las Vegas och en boxningsmatch där kompisen Mike Tyson spöade Bruce Seldon på 109 sekunder. Före matchen (som avgjordes på knockout) stötte Tupac ihop med Orlando Anderson. Anderson var medlem i Comptongänget The Crips och hade ett par veckor tidigare rånat några killar från Tupacs skivbolag Death Row Records, kända för samröre med Crips rivaliserande gäng The Bloods. Tillsammans med sitt följe misshandlade Tupac och hans kompisar Anderson mitt i lobbyn till kasinot MGM Grand och mordet som följde tros vara en direkt hämnd för misshandeln.

Kriminalreportern Cathy Scott jobbade natt på Las Vegas Sun natten när Tupac blev skjuten och har sedan dess blivit rapmordens egen Truman Capote. Förutom sex böcker om andra kända brott har hon skrivit ”The killing of Tupac Shakur” (vars tredje upplaga är på väg ut i tryck) och ”The murder of Biggie Smalls”, om hiphopstjärnan som mördades sex månader efter Tupac.

– Jag säger alltid att i sanningen finns logiken, och man måste se till motivet: de spöade skiten ur Orlando Anderson och mordet som följde är ”gatans rättvisa”, inget annat. Crips är inte så sofistikerade, menar Cathy Scott när jag får tag på henne i Las Vegas på telefon.

Enligt Scott gjorde polisen flera stora misstag direkt efter skottlossningen. De två cykelpoliser som fick larmet följde efter Tupacs beskjutna bil och lämnade brottsplatsen obevakad i drygt en halvtimme. De ringde sent efter förstärkning och pratade inte med alla vittnen. När väl bjässen och skivbolagsbossen för Death Row, Suge Knight (som satt i samma bil som Tupac) förhördes gjordes det för sent och slarvigt.

Polisen i Los Angeles hörde om hur Orlando Anderson skrutit över att han mördat Tupac ett par veckor efter dådet. Dessutom hade Anderson en Glock, samma sorts pistol som Tupac blev skjuten med, i sitt hus. Men när Las Vegas-polisen besökte Compton under en gängrazzia gjordes bara ett slappt förhör med Orlando innan de släppte honom vidare.

– De ville inte lösa fallet av någon anledning. Det var uppenbart, säger Cathy Scott.

Varför inte?

– En anonym, högt uppsatt person inom Las Vegas-polisen har berättat att en stor rättegång skulle ha varit dåligt för turismen. Las Vegas bygger ju på att folk ska känna sig säkra i stan. Och turismen driver inte bara Las Vegas, den är hela Nevadas kassako. Dessutom fanns det ungefär åtta poliser som jobbade svart för Suge Knight som livvakter den kvällen och det hade varit pinsamt för polisen om det kom ut.

Han blev bara 25 år gammal, men när Tupac dog var han redan en av hiphopvärldens största stjärnor. I dag har han mytologiserats till Jesuslika proportioner, kanske just på grund av sin för tidiga död.
Mordet har också varit en fest för konspirationsteoretiker, vars fantasier sträckt sig från att Illuminatiorden var ansvarig för mordet till att Tupac fejkade sin egen död och bidar sin tid på Kuba till återkomsten 2014.

Enligt en populär teori (som återgivits i flera dokumentärfilmer) skulle Suge Knight minutiöst ha planerat mordet på Tupac trots att de satt i samma bil och Knight dessutom blev träffad av en kula i huvudet. Motivet skulle vara att det skulle finnas rivalitet och skulder mellan dem, och att Tupac ville lämna Death Row Records.

– Skulle Suge Knight ha gett någon en halvautomatisk pistol och sagt ”Okej, skjut mot framsätet och försök att inte träffa mig”?

- Det är ju bara löjligt, säger Scott och menar att de flesta i dag slutat tro på de här långsökta teorierna.

Om du var ett hiphopfan och befann dig i Vegas samma kväll som mordet skulle du förmodligen till festen på Club 662, dit en massa kändisar, bland andra Mike Tyson, var på väg. 2Pac skulle spela där och från kasinot på The Strip fanns egentligen bara en väg dit: nedför Flamingo, där Tupacs bil blev inträngd av en vit Cadillac och besköts. Cathy Scott säger att Orlando Anderson och de andra gängmedlemmarna helt enkelt lade ihop två och två och räknade ut var de skulle hitta honom.

– Hur ska man annars förklara blodbadet mellan Crips och Bloods i Compton som följde i tio dagar efter mordet, där så många blev skjutna, inklusive en av killarna som var med i bilen? Det var hämnd. Jag tror att det var därför Suge inte ville samarbeta med polisen, han sa det till och med live på tv: ”Vi tar hand om sånt här själva.”

Scott menar att det inte är någon slump att Orlando Anderson, som aldrig blev åtalad för mordet, blev skjuten två år senare utanför Cigs Record Store i Compton och sedan avled.

Cathy Scott har aldrig tröttnat på att skriva om Tupac Shakur. Enligt henne hade han förmågan att lysa upp ett rum precis som Barack Obama och han hade en revolutionärsanda av samma kraft som Malcolm X.

Varför tror du att så många vill göra händelserna kring Tupacs död mer komplexa än de verkar?

– Det är alltid så när en stor människa dör. Se på JFK.

Publicerad i DN kultur 13/9

Toffer (DN På Stan 2/9)

2011-09-11T08:32:00.000-07:00

Toffer slafsar i sig en kebabtallrik på folkets kebab bredvid Medborgarplatsen. Efter ett knippe med gratis mixtapes har han precis släppt sin första riktiga singel ”Nattbuss”, en klistrig hiphoplåt med dumsimpel text om att ragga på nattbussen och köpa skitdyr sms-biljett. Innan dess hade han en liten hit med den snarlika ”Bira, blaze och busskort”.

– Jag tycker inte om svår musik på samma sätt, om du fattar vad jag menar? Jag försöker välja beats som är väldigt direkta. Som slår på en gång.

Kristoffer Kovac, som han egentligen heter, kommer från Haninge, gillar att planka och samla på Texas Rangers-kepsar (har har ungefär tio olika). Nu tänker han satsa helhjärtat på musiken. Han är 26 och har rappat i ungefär tio år, men inte särskilt mycket har förändrats sen han började.

– Det var kanske lite mer ungdomsrebelliskt och politiskt då, men det var ungefär samma. Jag plankade då också.
Toffer är del i kollektivet DBS (Det blå skåpet), som blivit en löst sammansatt hiphopfamilj i Stockholm.

– Alla har varit rätt så etablerade rappare på sitt eget håll, men i och med att vi har gått ihop har vi blivit mycket starkare. Ju fler man är, desto bättre är det, som med allt annat.

– I en grupp är det alltid en kille som är jätteseriös och en som bara hänger där för att haffa brudar eller dricka gratis bärs.

Är ni bara en massa snubbar?

– Det finns inte så många tjejrappare i Sverige, det är väl som med allt annat, att tjejer inte uppmuntras att hålla på med musik lika mycket.

2011 blev året då svensk hiphop omfamnade den stora rumpan. En av sommarens stora hittar är Stockholmssyndromets ”lårparti”. En kåt låt om tjejer med stora lår som går på ”en strikt diet av fet mat, socker och zumba”. Samtidigt har Toffers utrop ”Inga smala gussar” blivit ett bevingat citat som spritt sig genom Hiphop-Sverige.

Vad är grejen med ”inga smala gussar”? Du har retat upp rätt många.

– Ahh, det här har blivit värsta grejen. Jag tycker det är kul att folk blir sura. Det är väl inte som att det är jobbigt för smala tjejer i dagens samhälle. De har inget att vara sura på egentligen.

– Men jag menar ju inte ”du får inte komma in hit för att du är smal”.

Toffer gillar hård och direkt kritik bättre än beröm. Även om han får anonymt hat på internet.

– Jag vet att folk kan tycka att det där är jobbigt, men jag tycker mest att det är kul. Om någon bara säger ”han suger, han kan dra åt helvete” så okej. Folk kan vara så analytiska i sitt hat, det tycker jag om för då har de ändå lyssnat.

– Om någon säger ”Jag tycker inte om dig därför att”, då gör jag den grejen dubbelt så mycket bara för att jiddra med dem. Så antagligen kommer det att bli en ”Inga smala gussar”-låt nu.

Publicerad i DN På Stan 2/9

Mathilda Paradeiser, Apflickorna (DN På Stan 2/9)

2011-09-11T08:25:00.000-07:00

”Apflickorna” är en debutfilm som utspelar sig på en okänd plats (även om många pratar göteborgska) under en diffus årstid, där vardagliga dueller om social makt mellan två unga kvinnor ligger i fokus. Mathilda Paradeiser spelar huvudrollen Emma, en introvert tjej som tävlar i voltige (akrobatik från hästrygg). I stallet blir hon kompis med Cassandra, en relation som blir ett tystlåtet krig om dominans och lesbisk attraktion.

I en scen har Emma och Cassandra en date med två poliskillar. Den ene blir ivägskrämd av Cassandra som hämtat en krabba från havet. Jens som stannar har snälla ögon och när han börjar hångla med Emma verkar hon bli småförälskad, men Cassandra sabbar stämningen och säger att hon ska anmäla Jens för våldtäkt. Det slutar med att de två tjejerna springer i väg med hans jeans och att Cassandra tvingar på Emma några hundralappar från de stulna brallorna. Emma protesterar.

– Emmas karaktär är ju väldigt snäll av sig, vill inte ta pengarna och får skuldkänslor. Men vi i filmen har ett sånt maktspel mellan varandra att Emma tänker om, så till slut tar hon dem ändå.

Trots att hon uppmärksammas överallt just nu har Mathilda Paradeiser inget som liknar hybris. Hon är nästan lite väl ödmjuk och undviker alla samtal om sina egna bedrifter. Men faktum kvarstår att redan innan ”Apflickorna” fått svensk premiär och innan Paradeiser hunnit börja gymnasiet har hon blivit en stjärna.
Paradeiser beskriver sin karaktär Emma som ”tyst, målinriktad och väldigt stark inom sig”. En beskrivning som verkar ligga ganska nära henne själv, särskilt när man hör om filmens urvalsprocess.

– Jag blev medlem på hemsidan Filmcafé, såg att de sökte två huvudroller till filmen och att hästvana var ett plus, jag tänkte ”varför inte?”. Jag fick svar att jag skulle skriva ett brev om mig själv och några dagar senare fick jag komma på en casting i Göteborg. Sen gick jag vidare och vidare, det blev väl ungefär sju provfilmningar innan jag fick rollen.

Kändes det mäktigt att få den till slut?

– Ja, det var ju 800 som hade sökt.

Hon bestämde sig för att satsa på skådespeleri redan när hon var 13 år och detta är hennes första riktiga långfilm. Efter ”Apflickorna” fick hon huvudrollen i kortfilmen ”We should be together” utan att behöva ta omvägen genom en castingprocess.

– Den handlar om att jag gillar en kille som jag följer efter och skriver upp allt han gör i skolan. Jag börjar prata med honom, men sen slutar det med att min kompis blir ihop med honom.

Paradeisers tidigare skådiserfarenhet består av några reklamfilmer, dubbning av röster till animerad film och mindre SVT-projekt. Nyligen medverkade hon i en musikvideo med Promoe och Homan Sebghati.

Hur hinner du med att gå i skolan?

– Jag får ta ledigt och lärarna förstår vad jag håller på med och att jag helst bara vill hålla på med det här. Men om det blir mycket får jag ta hem mitt skolarbete eller göra det i efterhand, det är inga problem.

”Apflickorna” har rullat i ett segertåg över världens olika filmfestivaler. Den vann pris för bästa film på Tribeca i New York och när filmens ekipage lämnade Berlin i februari blev de jagade av en hel skolklass som sett filmen och höll upp skyltar med orden ”I love you” som kärleksförklaringar.

Fastän ”Apflickorna” handlar om två tonårstjejer med klassiska tonårsproblem som kärlek, identitetssökande och maktspel mellan vänner så är det ingen typisk ungdomsfilm. Mathilda Paradeiser håller med om att den har ett speciellt djup.

– Det är ju mest filmintresserade vuxna som sett den än så länge, säger hon. Många barn och ungdomar kommer nog se den nu när den får premiär, jag vet inte riktigt hur de kommer reagera. De som sett den tycker att den är spännande, men den kan ju vara svår att förstå också.
”Apflickornas” stämning bygger på ett kallt vackert foto och väldigt lite dialog, vilket kräver extra mycket av skådespelarna. Regissören Lisa Aschan ”kämpade tills hon fick det hon ville ha”.

– I andra filmer pratar man mycket om vad känner. Här handlar det mer om att man får vänta in och uttrycka sig på andra sätt än att bara säga det. Koreografin spelade stor roll, säger Mathilda Paradeiser

Lindas Molin gör den andra huvudrollen som Cassandra, en verklighetstroget manipulativ tonåring. Med små medel försöker hon kontrollera Emma och sin relation efter egen smak. När Emma ändå blir lite kär i Cassandra mår hon dåligt över att ha hon gett bort för mycket av sig själv och saknar den hon ”var förut”.

Mathilda Paradeiser säger att hon lärt sig av rollen.

– Nu när jag gjort rollen så vet jag hur hon är. Och då kan jag jämföra med andra och känner igen det i vissa personer.

Var det någonsin jobbigt att leva dig in i Emma-karaktären?

– Det var lite annorlunda men jag levde mig ändå in i det. Varje gång vi skulle spela in så tänkte jag att ”nu är jag mig själv, fast ändå henne”.

Publicerad i DN På Stan 2/9

Lil B (Nöjesguiden 18/7)

2011-09-11T08:07:00.000-07:00

Intervjun är genomförd tillsammans med Ida Therén

En liten folksamling står och glor framför Hultsfredsfestivalens näst största scen. Det är midnatt och regnet har slutat sticka i ansiktet på folk. Förutsättningen borde vara den absolut bästa för en av årets mest omsnackade rappare, Lil B. Ändå har bara omkring 100 pers dykt upp. En kille med randig tröja springer genom publiken och skriker i en mässande ton, det låter som att han talar i tungor. När han närmar sig oss ser vi att hans ögon snurrar som väderkvarnar. Han upprepar samma ord om och om igen: ”Oh my God, Thank you Based God! Oh My God...!”.

Lil B, eller The Based God, eller Brandon McCarthy, som han egentligen heter, slog igenom inom Kalifornien och Bay Areas hyphyscen tillsammans med kollektivet The Pack runt 2006. Ett gäng skatekids som fick en hit med låten ”Vans”.Men det senaste året har Lil B blivit en megastor solostjärna som P.Diddy utnämnt till hiphopens framtid. Genom att dränka internet i melodiös gangstarap, ambient existialism och korkade låtar om kändisar och sin kuk har Lil B uppfunnit en egen musikgenre kallad ”BASED”. En kultur som fått en extremt dedikerad fanskara (under konserten skriker en tjej bredvid mig ”Lil B can fuck all my bitches!”).
Flummigheten har också gett honom dödshot, inte minst efter titeln på hans andra album I'm Gay (I'm Happy).Den ständiga metamorfosen har positionerat Lil B som en hiphopens Thomas DiLeva, en blandning mellan religiös profet och seriefigur.Slutet på hans Hultfredkonsert liknar en högmässa. Musiken flyter ut i ambient och Lil B går ut och kramar om alla i publiken medan han upprepar ”We made it Sweden! We Made it” och ”One life to live!”. Utanför logen efter spelningen står han och kramar två tjejer. Väl inne möts vi av en använd kondom på golvet, och en oanvänd på soffan. Lil B försöker gömma den oöppnade genom att sätta sig på den.

Du verkar vara en väldigt spirituell person, hur utvecklade du den sidan?
– Bara genom att växa upp, möta mycket människor och respektera alla. Jag har lärt mig att växa och älska livet. Att vara i jorden, respektera världen och vara runt en massa natur. Ni har träd och en vacker natur här i Sverige. Jag känner att det representerar min personlighet och min utveckling att bli spirituell.

Ser du dig själv som en slags präst?
– Jag respekterar alla religioner och jag tror på alla. Om någon tror på något kan jag hitta saker jag tycker om med just deras religion. Jag är som en ”worldwide religion”.
Det är som det där skämtet...Vet du vem komikern Eddie Griffin är?
– Yeah, yeah
Han säger ”Who gives a fuck who the messanger is, did you get the message?”
- (Lil B klappar händerna och skrattar) Exakt!
Hur känner du för hårdare rapp? Till exempel Odd Future som spelade på samma festival?
– Jag har respekt för Odd Future och fattar var de kommer ifrån. När jag var 15, 16 hade jag mycket mer våldsamma texter. Jag gjorde ingenting våldsamt, men rap handlar om att ljuga hela tiden. Jag vill inte promota våld eller tjuvaktighet för det inte finns någon heder i det, men om andra berättar storys så att folk kan bli uppeggade tror jag inte att de behöver bli våldsamma.

Lil B jobbar med ett tight team när han gör sin musik (hans schizofrena blandning är nu på väg mot klubbmusik och dubstep). Nyligen fick han enormt genomslag på internet med en skämtlåt om den relativt okände skådisen Bill Bellamy (med intelligenta rader som ”the bitch call me R. Kelly, i'mma fuck her in the ass (swag!)” och låten Grove St. Party (BASED Freestyle) där Lil B samarbetade tillsammans med Lil Wayne.
– Jag träffade Wayne i en klubb och han började skrika när han såg mig, men jag visste inte att det var Wayne för jag hade mina solglasögon på mig och kunde inte riktigt se. Sen var jag bara "AAAAAAAH!!!". Dagen efter hörde jag att han ville ha med mig på sitt nya mixtape.
Om du är ”The Based God”, vad är då Lil Wayne?
– Wayne är här uppe, ännu längre upp. Han har motiverat The Based God. Om du är Jesus så är han Gud?
– Haha, well, Wayne och Birdman är legender. De är på en helt annan nivå, jag kan inte jämföra mig med dem.
Ser du dig själv främst som en rappare, en konstnär eller ett konstprojekt? Det känns som att du är mer än bara en rappare.
– Yeah, thank you. Så känner jag också. Jag känner mig definitivt som ett konstverk... ett projekt, och verkligen en vandrande ärlighet. En boll av ärligt ljus. Jag försöker ta allt jag ser och förvandla det till musik. Jag har mycket att säga på kort tid och gör mitt bästa för att ge det till er och deala med att leva och vara människa och balansera allt det. Många smarta utanför rap lyssnar på min musik. Alla möjliga som är annorlunda, på alla sätt.
Du är författare också...
– Yeah, love, love. Boken heter Takin Over. Haha, I know, it's crazy.
Är det något du vill fortsätta med?
– Definitivt. Jag ska skriva min nästa bok helt utan rättstavningsprogram. Bara skriva den.

Lil B:s favoritlitteratur inkluderar New Age-författaren Deepak Chopra och självhjälpsböcker som The 21 Highly Effective Ways of Teen Living (och även den vanliga The 20 Effective Ways of Living). Just nu läser han en bok om hjärnan (The Mind) som hjälper honom att öppna sinnet, gå in i sina minnen och ”hitta nya perspektiv”.
Han mediterar också innan varje konsert.
– Jag behöver göra det för att komma i kontakt med min kropp och alla andra, med jorden och försöka centrera min själ för att bygga kraft inifrån.
Är det kopplat till ”BASED”?
– Yeah, it's Based. Jag kan söva mig själv och ställa min hjärna på stand-by.
Hur kombinerar du det med den snabba Tumblr- och Twitter-grejen?
– Jag har ett väldigt kreativt sätt att göra saker, verkligen one-of-a-kind. Och folk som älskar mig respekterar mig så jag får mycket feedback av dem och det är det som driver mig. Men jag offrar mycket. Min hälsa till exempel, jag var ute i t-shirt trots att det regnade...
Med all framgång, blir du inte utbränd av alla intervjuer, spelningar och ”fucking all the bitches”?
– Haha, love, love. Ja, det tar ut sin rätt på kroppen. Även fucking all the bitches är väldigt risky. Men det handlar egentligen inte om fucking all the bitches. Mer att ljuga om fucking bitches och att ha kul.
Så du har aldrig knullat någons mamma och fått honom att tacka dig för det? (Det finns en Facebook-grupp som heter ”Thank you for fucking my mom Based God” reds. anm.)
– No, no, not yet. Men du vet, allt beror på situationen. Om någon verkligen vill att jag ska göra det och erbjuder... men det har inte hänt än.

Lil B:s tips för hur Reinfeldt ska få mer SWAG:
* Var positiv.
* Respektera alla du möter.
* Rök lite gräs när du känner dig stressad.
* Lyssna på positiv rap – exempelvis Lil B.
* Skaffa gudltänder – det är inte bara en rapgrej.

Kamera: Hugo Johansson

Publicerad för Nöjesguidens web 18/7

Hiphopen dumpar tvättbräda för vanlig bräda (Norrbottens-Kuriren 13/8)

2011-08-13T05:43:00.000-07:00

Skateboardåkare har alltid lyssnat på rap i ett öra, men kärleken har oftast varit enkelriktad, ungefär på samma sätt som idioter i relation till sport (”Alla som gillar sport är inte idioter men alla idioter gillar sport”). Men senaste tiden har Lil Wayne börjat twittra om alla skateparker han besöker, samtidigt som Curren$y, en av de slappaste rapparna i södern (som precis släppte albumet ”weekend at burnies”) rappar om att han vill bombdroppa från Lousiana superdome med sin skateboard.
Dessutom har modet i fler raptexter än vanligt har gått från Dickies och Nike AF1s (inte i kombination) till klassiska skateboardåkarstilen ”skinny pants and some vans”.

Kanske är det en åldernojja som kryper upp längs benet när skatekidsen Lil B och Odd Future vinner mark över hela världen, men egentligen är det konstigt att inte skateboard och rap blivit bundisar fören nu. Båda två är nihilistiska och urbana subkulturer som kombinerar superindividualism med starka homosociala communitys.
Den nyfunna kompisrelationen har också gjort att kroppsidealen förändrats inom hiphopen. Min kompis Joel Josefsson gjorde spaningen att ”Det är inte längre muskler eller fetma som gäller. alla nya rappare är asspinkiga”. Och han har rätt. Alla överkroppar från Soulja Boy, Wiz Khalifa, Lil B till Kid Cudi är seniga långsmala och på gränsen till undernärda. En kropp som endast kan tillskansas efter hård konsumtion av skräpmat från 7-11, marijuana och – yeep - skateboardåkande.
Stora muskler står sig sämre och framstår som lika omodernt i hiphopvärlden som tribaltatueringar gör i resten av samhället.
Att de feta förlorat respekten inom hiphopen är uppenbart när de enda som får några framgångar är clowner som DJ Khaled och Rick Ross, vars beats måste bakas lika feta som deras hull för att ha någon trovärdighet. På ett sätt är det skateboardåkarkroppen odemokratisk, eftersom den kräver vissa genetiskt betingat spinkiga anlag och är inte lika ”görbar” som den deffade gymkroppen eller den välgödda fetman.
Min kompis Joel menade att det inte är någon tillfällighet att den förre RnB-stjärnan D'Angelo, som varit både vältränad och fet - två kroppsbyggnader som tidigare respekterades inom hiphopen - är uträknad sedan länge. Om han ska återvända med sin tredje platta idag bör han banta bort allt. Fett liksom muskler. Och förmodligen börja låtsas som att han åker skateboard.

Brödisar

2011-08-07T08:36:00.000-07:00

Hej! Har en del cool skit på gång. Meanwhile kan ni ju underhålla er med ett par brödjobb som jag fått ut senaste tiden.

En artikel om internetnostalgi i samband den nya .gif-appen Loopcam [MacWorld]

Och Här har ni en snabb intervju med Jacko från kollektivet Labyrint [Norrbottens-kuriren]

Framtidens främsta mattrender (Feature, Nöjesguiden nr 5 2011)

2011-07-18T10:15:00.000-07:00

Text: KV och Ida Therén
Illustrationer: Ida Therén

Någonting har hänt med den urbana maten. Produkterna vi alla älskar – de som säljs till överpris, styckförpackade, i butiker som har öppet 24 timmar om dygnet – har den senaste tiden börjat mutera i linje med tidens anda. Minimalistisk och individualistisk snabbmat står på menyn för dagens stressade svenskar. Vad väntar oss i en nära framtid?

Vi är vana vid att ett multinationellt företag hjälpsamt besprutat och slagit in vår mat i mindre och dyrare förpackningar. Men fram tills nyligen har det handlat om sämre versioner av pasta och wraps – mat ämnad för en modern medelklass. Men den nya generationens livsmedel för tankarna till Ken Loach-filmer, skolmat-salar och slum.
I januari skapade bloggaren Kissie en mindre kontrovers genom att lansera barnmat som ny hälsokost. Det farliga bantningsknepet hade sakta sipprat ned från Hollywood till internets utkanter för att påminna oss om unga tonårstjejers psykiska ohälsa.
Men den här trenden är, trots att vi lärt oss att inte prata om sådana saker, inget enskilt fall.
För ett par månader sedan gjorde tidningen Stockholm City en stor grej av hur majs i lösvikt säljs i mugg vid Kungens kurva. Detta spannmål av prematura popcorn hade alltså blivit föda vi nu accepterar att betala pengar för.
Det yttersta kvittot på den nya utvecklingen kom dock när Pressbyrån började marknadsföra gröt, rättare sagt den trögflytande sörjan ”Great”, i cityförpackad mikro-variant, som den nya sortens snabblunch. Och marknaden måste helt enkelt anpassa sig efter kundernas allt sämre förutsättningar.
Nyckelordet är förpackning.
Hur kommer trenden av minimalistisk fattigmat utvecklas om den fortsätter i samma takt framåt? Nöjesguiden ger, vår vana trogen, en guide till ”nya hårda Sveriges” cityföda. Så här kommer en nära framtid se ut om vi fortsätter konsumera den snabbmat vi förtjänar:

STEGG – simply egg, on a stick
hårdkokt ägg på plastpinne
Anorexiklassikern hårdkokt ägg får äntligen en snygg förpackning i takt med att marknadskrafterna har insett den stora ekonomiska potentialen hos ätstörda flickor och killar på gym. En kassako vars juver länge väntat på att mjölkas.
Ludmila Enqvist gör oväntad comeback som varumärkespersonlighet och promotar sin näst bästa prestationshöjare.
För den stora aptiten finns en dubbelvariant, i folkmun känd som ”Two steggs, one stick”.

dROP-out Cola
läsk
En helt ny sorts läskedryck med en kemisk tillsats som påstås underlätta den allt mer komplicerade parnings-leken på krogen. Populärt groggvirke bland stureplansprofiler.
Marknadsförs under devisen ”dROP-out Cola – När DU vill!”.

BeYoung
buljong i petflaska
Efter succén med low calorie-sopporna kommer nästa steg. Varma soppor passar såväl det slanka sparkontot som den slanka kroppen. Petflaskor med soppor syns snart i varje hand. Det finns en smak för alla: ”Green” (grönsaks-buljong), ett politiskt korrekt alternativ för den medvetna vegetarianen. ”Carnivore” vänder sig till en manlig publik och ”Sushi” (fiskbuljong) till den som brukade äta sushi.

Pain de l’eau, Carb’n'Tap, Prison Break
vatten och bröd
En liten plånbok är också en plånbok. Marknaden har upptäckt ett köpsvagt men hungrigt segment: den växande FAS 3-sektorn. Pain de l'eau och Carb'n'Tap är några av varumärkena inom den i folkmun kallade snabblunchen ”Prison Break” – ett pris fixé-set med en guldäggsdesignad tetra vatten och en fiberrik grov rågfralla med hälsosam sesamtopping. Finns även med en portionsförpackning margarin (”à la af Donner”) för dig som också vill ha ”guldkant”.

BrosQue TM
Styckförpackat djurbrosk
Som alla vet är rent brosk bra för huden och skyddar mot cancer. Anna Ankas bevingade ord om broskets hälsoeffekter fick Sveriges kostexperter att tänka till. Broskbitar smidigt engångsförpackade återfinns i snabbköpen precis innan kassan (tre för tio). Härligt tuggmotstånd som bränner kalorier.

Outside Sleeper
kalkonfett
En shot kalkonfett som kittlar kräkreflexerna. Passar både den utförsäkrade nyalkisen och bulemiska tonårstjejen, som gillar att denna produkt är lite ”street”. Känd från tv-serien The Wire.

Nya vårdvalet
Instant Relief
Smärtstillande, antibiotika, bantnings-piller eller antidepressiva mediciner i en smidig automat till förmånliga priser (betala med mobilen). För de som inte har råd med sjukförsäkring, eller tid att gå till doktorn. DU vet vad som är bäst för DIG.

Jimmie’s
färdigskivad falukorv
Snackpack med färdigskivad falukorv, finns i både singelpack (för den lilla hungern), trillingpack och familjepack för storfamiljer i den södra delen av landet. Den K-märkta falukorven är ett ultranationalistiskt alternativ till chipspåsen i tunnelbaneautomaterna. ”Brunis” agerar posterflicka i en snygg brun skjorta som minner om historiens vingslag.
Stämpeltryckt blåsippa på varje falukorvsskiva. Move over, Max och Kalles Kaviar!

Epic Pwnage eller ”Jobbcola”
högkoffeinhaltig vitamindryck (13-årsgräns)
Detta äktenskap mellan högkoffeinhaltiga energidryck och vitaminvatten blir en omedelbar succé. Sprungen ur gamerkulturen sprider den sig via hungriga säljare och börsvalpar ut i mainstreamkulturen med hjälp av arbetslinjens friska vindar. Tillverkas av Innovatia Care (före detta Landstinget) i samarbete med ett systerbolag i samma multinationella koncern.
Drycken säljs för den som hellre tjänar pengar än tar lunch under den gamla säljardängan ”ett nej är ett hej”, vilket har fått trådar på ett välkänt internet-forum att spekulera om M. Assange är arkitekten bakom denna frihetsdryck.

Publicerad i Nöjesguiden nr 5 2011

Sommardrömmar (Aftonbladet 26/6)

2011-07-10T12:04:00.000-07:00

Josef Stalins favoritfilmgenre var sin tids blockbusters: bombastiska musikaler. Han led även av sitt överjag, eller det som i psykoanalysen kallas superego. Den gamle diktatorn hade inte bara ett sug efter terror och krav på total underkastelse, utan också efter obscenitet och skratt.
Nu när de maximalistiska sommarfilmerna är här ska de inte underskattas eller tolkas ytligt bara för att de ofta är remakes och uppföljare som producerats till fantasibelopp.

En av många premiärer är den femte delen i den blodiga filmserien Final Destination. Serien går ut på att ungdomar lurar döden och sedan, en efter en, drabbas av oundvikliga och kreativt komponerade dödsfall. De två senare i 3D.
En skribent i New York Times var först med att ta filmserien i försvar och menade att det inte finns någon magisk eller psykologisk bakgrundshistoria och ingen sociopolitisk subtext att prata om. ”Filmerna fungerar som memento mori, ett sätt att ställa kosmiska frågor om ödet och dödlighet. Kännetecknet för varje Final Destination-film – en meningslös och långfilmslång förhandling med döden – ekar av Ingmar Bergmans klassiker Det sjunde inseglet.”

Att förvandla tabun till lättsam popcornskräck är ett sätt att tvinga oss att konfrontera dem.
Dålig konst har möjligheten att påverka när garden redan sjunkit. Det menade slovenske filosofen och psykoanalytikern Slavoj Žižek i The Perverts Guide To Cinema, om film som den ultimata perversa konsten. Film ger oss inte det vi åtrår utan formar vår åtrå.

Žižeks tes var att film har möjligheten att fånga det vi inte kan formulera i verkligheten. Våra fantasier.
Vad vi åtrår i sommar verkar vara historieförfalskning. I den enorma franchise-succén Transformers, vars tredje del har premiär 29 juni, skriver regissören Michael Bay om månlandningens historia: tydligen upptäckte Apollo 11 inte bara grus på månen, utan de utomjordiska maskinerna Transformers.

När Transformers 2: Revenge of the fallen kom förra året var det många som avskydde den. Robotarna slogs i en tre timmar lång CGI (computer generated imagery)-orgie och blev den mest kritikerhatade sommarblockbustern på länge. Men Charlie Jane Anders på nättidskriften Io9 menade att ”Michael Bay finally made an art film”. Hon skrev att Transformers 2 kombinerade en hyllning av den självgode men patetiske mannen (spelad i filmen av en valpig Shia Lebeouf) med ett actionfyrverkeri så overkligt och over-the-top att indiemannens värde ordagrant transformerades till något helt värdelöst. Transformers 2 lyckades nå filmmediets yttersta mål: att överskrida de idéer vi har om verkligheten och därmed ifrågasätta konstens och samhällets normer.
”Du försöker förgäves förstå hur alla bitar hör ihop, du stirrar in i hålen i berättelsen, tills hålen förvandlas till klyftor och klyftorna blir en avgrund som du stirrar ned i tills den framstår lika djup som din egen själ, sedan blir du galen.” Skrev Jane Anders. Med glimten i ögat.

Žižek menade att film har förmåga att röra sig i dimensionen mellan verklighet och fiktion. Han sa också att manlighetens fallos i grunden är något påhittat, en flykt från verkligheten. Därför gör film också att vi måste konfrontera våra fantasier som något verkligt och därmed erkänna vår feminitet.
Vad som händer i Transformers 2 är alltså vår värsta freudianska mardröm; att de fantasier vi har projicerat på könen krossas.
Av robotar.

En liknande realitycheck tolkade Žižek ur förra årets storfilm The Kings Speech, om en stammande kung som lär sig hålla tal. Han menade att stammandet inte är ett handikapp, utan ett friskhetstecken som visade hur motvilligt monarken lät sig kuvas av den bisarra feodala charaden.

Underrubriken till X-Men: First Class lyder ”Upplev ögonblicket som förändrade världen” och syftar till ytterligare en historieförfalskning: superhjältemutanternas inblandning i kalla kriget.
X-Men handlar dock inte om superhjältar, utan om mekanismerna bakom fascism. Kriget i den fem filmer långa serietidningsadaptionen har aldrig varit mot människorna, utan är internt. I First Class används Sovjets och USA:s kärnvapenkapprustning som en dramatisk metafor för den ideologiska kampen mellan vännerna Professor Xavier och Magneto.
Eric Lencherr (Michael Fassbender) har upplevt förintelsen från sämsta möjliga position. När han så småningom förvandlas till skurken Magneto framstår hans val av hämnd på människorna som rättfärdigat. Eric hjälper människorna (CIA), tills de vänder sig mot honom. Sveket och diskrimineringen gör honom tvungen att ta till våld med sin förmåga att manipulera metaller.
Erics akademiske partner Charles Xavier (James McAvoy) förespråkar ett slags vända andra kinden till-filosofi för att bemöta människornas fascism mot mutanter. Och det är ju lätt för honom att förlåta, som vuxit upp i ett slott i stället för ett koncentrationsläger.

Att First Class ramas in av 60-talets revolutionära anda är logiskt med tanke på att karaktärerna Xavier och Magneto skapades med Martin Luther King Jr och Malcolm X som förlagor.
Magnetos anarkistiska tanke om att slåss för sin frihet med självuppoffring är som hämtat från ett Malcolm X-citat: ”Varje gång du ber någon annan om frihet kommer du aldrig bli fri. Frihet är något du måste åstadkomma själv”.
Men det är självklart superego och hybris som förstör Xavier och Magnetos filosofiska grund. Xavier börjar använda sina telepatiska krafter för att slippa argumentera och Magneto blir senare en fundamentalistisk gerillaledare, vägrar assimilera sig med människor och omfamnar fascistiska värderingar om att mutanterna är nästa steg i evolutionen.

Jane Anders skrev att de ultrakapitalistiska sommarfilmerna i grunden handlar om två saker: undermedveten manlig ängslan och specialeffekter. Kritikerna fokuserar ofta på det senare som ett negativt utslag av det tidigare (som med Michael Bay).

I bästa fall kan blockbusterfilmerna sänka garden på tittaren och ge möjlighet att undersöka mer komplexa känslor än de får cred för. Men risken finns också att de blir ren pornografi. Som i Limitless, där Bradley Cooper spelar en misslyckad författare som lyckas få tag på en designerdrog kallad NZT. Pillret förstärker hans hjärna och boostar hans minne vilket ger en direkt genväg, utan moraliska fallgropar, till ett förmöget liv i finansvärlden.
Han byter självhat och risig hästsvans mot dyra middagar, kostymer och kärlek från gamla flickvänner. Men trots ett hårddopat intellekt blir Bradley Coopers författare ett så uppblåst äckelego att Stalin skulle känt sig impotent i jämförelse.

KV.

Publicerad i Aftonbladet 26/6

Recension: The Trip

2011-07-10T08:02:00.000-07:00

I filmen The Trip, som är en kopia av serien, tar Steve Coogan med sin kompis Brydon på en trip till Norra England för att recensera restauranger. Men alla måltider handlar mest om att de tävlar i James Bond och Michael Caine-imitationer. Coogan kan inte sluta tänka på sin karriär och drömmer om att göra mainstreamfilmer i Hollywood. Istället är han fast i en bil med en kille från Wales. Förvisso hans bäste vän, men gammal narcissism rostar inte för all vänskap i världen.
Coogan och Brydon möts i improviserade ögonblick av kvick komedi, men framkallar nästan mer flabb när de okänsligt hånar varandras äkta svagheter.
Det är så en manlig 40-årskris ska skildras. Inte med självömkande romaner om ens egen onödighet, utan med ett accepterande av att meningen försvinner, tomheten tar över och empatin förvandlas till självupptagna cynismer.
Det är finkalibrerat men egentligen väldigt enkelt: Mänskligt lidande=roligt. Förresten, varför sluta vid 40? Larry David har gjort det hur länge som helst.

Konsumera Ruiner (Norrbottens-Kuriren 8/7)

2011-07-08T01:59:00.000-07:00

Det stora nöjesfältet Six Flags i New Orleans är en ruin sedan sex år tillbaka. Efter att orkanen Katrina svepte in över staden ser stället ut som att det bombats med melankoli. Radiobilarna har börjat samla damm, ett gigantiskt clownhuvud har lämnats med sönderslaget öga och urban exploration-entusiaster har klottrat domedagsbuskap som "Don’t look for me - I’m still here" och "every road goes nowhere" på väggarna bredvid övergivna karuseller.

Jag får ungefär samma skräckblandade tillfredställelse av att titta på fotografen Richard Thompsons bilder från Six Flags som av Cormac McCarthys The Road eller Mad Max. Det är förmodligen också varför jag joinat gruppen Post-Apocalyptic fiction appreciation society på facebook, vars beskrivning lyder: "Den här gruppen är för alla som någonsin drömt om att vakna en dag och upptäcka att världen vi känner till försvunnit. Att hela samhället har raderats och endast spöklika rester som övergivna städer och tomma motorvägar finns kvar".
Men för min egen del är det egentligen inte nödvändigt att hela världen går under för att ruiner ska fungera som kulturell varningsflagga.

I aktuella filmen Hanna , som handlar om en tonårstjej som tränats till seriemördare, utspelar sig de dimmiga slutscenerna i Berlins ökänt övergivna nöjesfält. När Hanna blir jagad bland stora dinosauriestatyer som lämnats att ruttna får jag samma mysiga känsla av vanmakt inför tidens gång.

- Man behöver inte längre skämmas när man vill gå in i ett gammalt sockerbruk och titta, menade Jan Jörnmark, som gav ut fotoboken Övergivna platser (2007).

Men det kanske man visst behöver. Åtminstone när det gäller sockerbruk och fabriker. De estetiska kontrasterna i plomberade nöjespalats säger mer om det post-industriella samhället än själva industrierna. För när kulturen ruttnar brukar mänskliga rättigheter också överges. Därför känns det mycket mer obehagligt att glo på bilder av det förmultnade Detroit’s vanity ballroom där Duke Ellington en gång spelade, i stället för att oja sig över en ekande tom svensk spritfabrik.

Fotoutställningen Detroit in ruins hör till en av mina senaste favoriter i ruin-konsumtion (finns på till exempel The Guardians hemsida).

Detroits egna invånare har omfamnat förödelsen på ett bejakande, om än post-ironiskt sätt genom att lobba för att upprätta en staty över kultfiguren Robocop. Polisen från filmen med samma namn fick den otacksamma uppgiften att röja upp i en superkriminell gröt, född ur kapitalism och socioekonomisk misär. Polismyndigheten behövde något som pallade och skruvade således ihop en cyborg från resterna av den avlidne polismannen Alex Murphy.

En riktig Robo-staty, i staden vars verklighet allt mer börjar likna filmens fiktiva dystopi, ger en svart tyngd åt Murphys egna ord om att:

- Role models are important.

Det kanske låter deppigt, men det är sådant jag tänker på när jag läser om Almedalen, ett ställe där kulturen också verkar rätt övergiven.

KV.

Publicerad i Norrbottens-Kuriren 8/7

Filmrecensioner från Nöjesguiden

2011-06-25T14:01:00.000-07:00

Hej hej. Eftersom jag numera är filmrecensent i Nöjesguiden lägger jag upp några av mina senaste recensioner. Jag vet att det är lite overkill, men det finns faktiskt dem som inte bor i storstäderna som vill läsa också. Enjoi.

***

The Tree of life.

betyg: 6/6

Det är amerikanskt femtiotal. Brad Pitt spelar ett auktoritärt arsle till pappa som inte vill se några jävla armbågar på bordet. Militär bakgrund, klappar sina barn lite för hårt. Familjen går i kyrkan.

Pappa drömmer den amerikanska drömmen om individualistiskt självförverkligande medan mamman (Jessica Chastain som kuvad hemmafru med ett gott hjärta), vill lära sina pojkar omtanke och kärlek. Bibelreferensen till Job, om hur Gud testade honom, skalas på lager när pojkarna gradvis förlorar sin naivitet.
Filmen inleds med att en av bröderna till huvudpersonen Jack dör. Sedan spelas jordens födelse upp i en vacker och trippig resa till exploderande vulkaner, blåsiga öknar och knullande organismer i haven. Totalt oironisk maximalism. Inte för att sätta sorgen i perspektiv, utan för att visa hur viktigt den hör ihop med det stora alltets existens.
Sean Penn spelar vuxne Jack, sörjande i en nutida känslokall företagskultur. Hans roll är obetydlig, men poängterar att förlust aldrig ”läker med tiden”, som en korkad vän till familjen påstår. Terrence Malick vill inte att såret ska läka, han vill visa vad det betyder.
Fokus ligger på yngre Jacks uppväxt. Och du känner verkligen hur grymt det är att vara liten. Som att bli testad om du vågar sätta fingertoppen vid mynningen av ett luftgevär när din bror håller fingret på avtryckaren.
Det är inget exotiserande av barn som ”magiska varelser”: fotot flackar under-ifrån när det fokuserar på en vuxen, men håller sig i samma nivå som pojkarnas ögon. En markering av respekt.
I den trippiga Planet Earth-sekvensen, precis innan meteoren slår ned och dödar dinosaurierna, visar ett rovdjur barmhärtighet. Det sätter foten på ett skadat djur men ångrar sig och besparar sitt byte. Däri ligger filmens kärna: Osjälviskhet, sann altruism.

KV.

Från Nöjesguiden.

X-Men: First Class

Betyg: 4/6

Äntligen. Det har varit så tråkigt i superhjältegenren så länge. Jag menar, vad fan är Green Hornet för trams? X-Men var med om att starta den lavin av serietidningsfilmatiseringar som både plågat och underhållit oss de senaste, vad, tio åren? Och jag hoppas nästan att det här är den sista så att vi kan avsluta allt med värdighet.
Denna prequel utspelar sig i atomålderns sextiotal på en vintageaktig James Bond-kuliss, komplett med January Jones i en läder-one-piece. Den berättar historien om hur det som senare blev X-Men bildades. Som alltid bjuds det på lite nya mutanter med nya krafter och en (actionvänlig) katastrof som ska avvärjas. En gammal bekant: kalla kriget.
Den klassiska queerteorin avhandlas med dilemmat om ett serum som kan få mutanttonåringarna att se normala ut. Varför trivs de inte bara som de är? Ta det lugnt, det blir inte too much. Allt är faktiskt precis så underhållande som den här sortens film klarar av att vara.

Bäst är vänskapen och clashen mellan Eric Lancherr, som så småningom förvandlas till Magneto (Michael Fassbender – alltid proffsig), och Xavier (James McAvoy). Deras relation bygger på en gemensam filosofi om att förbättra mutanternas rättigheter, men deras vänskap splittras när de ställs inför riktiga moraliska val och inte teoretiska diskussioner.
Oh, just det. Det finns en nazistmutant också!

KV.

Från Nöjesguiden.

Nawals Hemlighet

Betyg: 3/6

Tvillingarna Jeanne och Simon får mamman Nawals testamente slängt i sina ansikten. Dokumentet bifogar två förseglade kuvert som morsan vill att hennes vuxna barn nu ska leverera till en bror de inte visste fanns och en pappa de trodde dött.

Nawals dödsönskan tvingar iväg dem på en tripp till hemlandet för att göra detektivarbete. Samtidigt hoppar filmen tillbaka i tiden för att berätta mammans historia från krigets Palestina.
Trots att hon brutit mot familjens hederskultur skonas hon från att bli dödad. Men så småningom blir hon själv mördare för de kristna extremisterna. Hon har inget val. All skit Nawal går igenom är, förstås, effekter av en meningslös större konflikt. Det är snårigt skrivet men man sugs in djupt. Jag skakar av obehag, lipar och blir arg över morbida orättvisor. 90 procent av filmen är ett riktigt mästerverk. Sedan kommer slutet: en bisarr och långsökt twist med noll respekt för karaktärsutveckling gör att berättelsen faller sönder som en blöt limpa. Det är den ledsnaste sortens konst: den som vill, men inte klarar av att förändra någonting.

KV.

Från Nöjesguiden.

Barneys många liv – en inte helt sann historia

Betyg: 4/5

”Jag är en attraktiv och skärpt tjej, men det är no way in hell att jag skulle gifta mig med ett fetto som honom. Jag bryr mig inte om han har pengar, ’urk’-faktorn är bara för hög för mig att hantera”.

Kommentatorn ”Fourballons” har en bra poäng i filmens diskussionstråd på imdb.com. Tv-producenten Barney Panofsky är inte bara en okänslig gris, han är också väldigt ful. Den här biografin handlar om hans liv av välförtjänt självförakt, känslan Paul Giamatti förkroppsligar bättre än någon annan. Och det är rätt underhållande hur Panofsky förolämpar, knullar och nojjar sig igenom livet med tre fruar, ett misstänkt mord på sin bäste vän och till sist: Alzheimers.
Men det är irriterande att alla kvinnor är urkarvade stereotyper. Barneys fruar består av en galen och lösaktig hysterika, en judisk babblig matriark och en lugn och tolerant asiatisk radiopraterska. Alla dessutom fem ligor ovanför Barney. ”Why would these hot women marry this Schlub?” undrar imdbs troll. ”Därför att varje kort, ful, cigarrrökande producent i Hollywod drömmer om samma sak” svarar en vaken person.

KV.

Från Nöjesguiden.

Insidious

Betyg: 5/6

Insidious är sannolikt den oblodigaste skräckfilm jag blivit vettskrämd för. Jag vet inte om det beror på James Wans förflutna i exploitationsskräcken (SAW) eller hans ovana i andevärlden som gör att han lyckats slänga ihop en kontrollerad spökfilm av eget snitt. Vad han än käkar till frukost lyckas han fett mycket bättre än överskattade Paranormal Activity.
Insidious handlar om en kärnfamilj som flyttar in i ett nytt hus. Efter att sonen lekt och slagit skallen uppe på den mörka vinden hamnar han i koma. Det visar sig dock att pojken är expert på astralprojektion, att resa till andra dimensioner i sömnen, och att han nu har åkt så långt att han inte hittar tillbaka från demonriket ”The Further”. Kort sagt har det börjat spöka i hans kropp, och demonerna försöker ta hans själ. Insidious fortsätter som en modern blandning av Poltergeist och Exorsisten, som övervinner små slarvfel med äckligt precisa hoppa-till-sekvenser. Perfekt för att skaffa sig sömnproblem.

KV.

Från Nöjesguiden.

Water for elephants

Betyg: 0/6

Jag trodde att alla kåta modekrönikor om farfarströjan var kortlivad hype och den här feta Hollywoodproduktionen bekräftar min tes genom att visa hur Robert Pattinson ser ut med plagget över sina perfekta axlar. I klarspråk: filmen handlar om att han har på sig en farfarströja.

Pattinson ”spelar” en fattig polack, son till två föräldrar som dör innan han hunnit förverkliga sin dröm att bli veterinär. Kulissen är sminkad som USA under både depression och förbudstid, där Pattinson vandrar fram och tillbaka på en runway som liknar en cirkus.
Ett osexigt triangeldrama utvecklar sig mellan den godhjärtade Pattinson, elefantsköterskan (Reese Witherspoon) och den sadistiske cirkusdirektören (Cristoph Waltz, som gör hopplösa försök att bänkpressa en produktion som väger tungt av skam). Denna modevisning verkar ha använt iMovie för klippning och lämnar logiska gloryholes konsekvent genom hela manuset. Inslängt i mixen finns en falsk omtanke för djurplågeri. Men titeln Water For Elephants är bara en eufemism för ”Dumbo 2 – Even Dumber”.

KV.

Från Nöjesguiden.

Illusionisten

Betyg: 4/6

En fransk trollkarl kuskar omkring i Europa på otacksamma, lågt betalda och prestigefattiga jobb. Han är stiff i ryggen, trött på livet och röker många cigg.
Men när han träffar en ung kvinna i en regnig håla i Skottland vänder humöret. Det blir början på en märklig relation som ligger och darrar på gränsen mellan freudianskt sex och vänskap.
Dialogen finns inte, förutom i enstaka utrop och The Sims-läten. Det tvingar fram ett berättande som måste läsas uteslutande i subtext, i lager, kroppsspråk och blickar. Tecknad film för vuxna brukar ju vara antingen Myazaki-mys där illustrationerna är del av det estetiska, eller viktiga dokumentärer där animationen berättar sådant som inte kan filmas (eller både och, som i Waltz With Bashir).
Illusionisten har gått en egen skola, precis som regissören Sylvian Chomets förra Trion från Belleville. Den berättar en opolitisk saga, men omfamnar ändå djup sorg och ensamhet. Och det funkar helt okej, även om det ibland är som att läsa en barnbok på 300 sidor.

KV.

Från Nöjesguiden.

Unknown

Betyg: 3/6

Aliens invaderar jorden och det enda som kan stoppa dem är amerikansk nationalism och Will Smiths charmiga oneliners. Oj, förlåt. Jag beskrev nog handlingen från Independence Day. Precis som Homer Simpson hittar jag på en ny handling om jag blir för uttråkad.

Unknown börjar förvisso bra: starke Liam Neeson reser till Berlin, hamnar i bilkrasch och sedan i koma. När han vaknar måste han leta efter sin stulna identitet tillsammans med en gammal stasiagent. Tyvärr blir det inte bättre än en klassisk thriller i genren Jagad med barntillåtna knogmackor. Den djupaste existentialismen i hela ”Vem är jag?”-scenariot droppas när Neeson grubblar tillsammans med sin läkare: ”Vet du hur det känns att bli galen? Som ett krig mellan den folk säger att du är och den du vet att du är – vilken sida tror du vinner?”.
Du har sett den här filmen hundra gånger tidigare, och om du gillar den är det okej. Det är inget fel med en trygg famn. Men du frågade vad jag tyckte.

KV.

Från Nöjesguiden.

Red Riding Hood

betyg: 0/6

En varulv hemsöker en medeltida by samtidigt som Rödluvan Valerie (allegorin är oigenkännlig, förutom just nämnda luvplagg) slits mellan två snygga killar som vill ha henne. Ett litet tema vi känner igen från Twilight, regissören Cathrine Hardwickles förra film.

Kärlekshistorien bantas dock ned och tar bisarra vändningar tills det som återstår är en lika kompetent produktion som lågbudgetporrfilmen Whore of the Rings, vilken jag hade missnöjet att se i mina tonår.
Byns kulisser ger känslan av träslöjd och filmad teater, folk spankulerar omkring med skjorta mitt i iskall vinter och den stora datoranimerade varulven ser ut att komma från samma år som när Nintendo 64 var julklappsobligatorisk.
Gary Oldman dyker upp som en Van Helsing-lik präst för att rädda stackarna från ondska. Av någon kolonial anledning som aldrig förklaras har han också bara icke-vita tjänare.
”Varulven kan vara vem som helst!” skanderar han. Detta mysterium fördjupas när Valerie tittar in i ulvens ögon, för att sedan, i voice-over, upplysa oss om att ”den som är varulven har mörkbruna ögon...” – varefter ALLA close-ups fokuserar på bybornas ögon, och ja: ALLA har mörkbruna ögon.

KV.

Från Nöjesguiden.

Scream 4

Betyg: 3/6

Det är lätt att ställ in sig på gnäll. Först och främst över det uppenbara i det urvattnade värdet av att göra en remake som redan är en metakommentar (med två uppföljare) till filmgenren som handlar om unga high school-tjejer som blir hackade till döds. I den fjärde i serien, vars handling är samma som del ett, två och tre (googla om ni inte minns), påstår Wes Craven dock att ”the rules have changed”.
När Craven fortfarande var kung över slasherfilm kom den unga, kyska flickan undan att bli mördarmat. Nu, menar ett av high school-kidsen som läser filmvetenskap, finns det bara ett sätt att överleva en modern skräckfilm: att vara gay.
Betyder föreläsningen att Craven gör metasoppa av berättargreppen ur SAW, Hostel och The Human Centipede? Nej. Han gör bara samma gamla slahser igen. Det blir som att gå på quiz där man hört frågorna för tio år sedan och inte bryr sig om svaren. Slappt pedagogiskt, men ändå för akademiskt för att fungera.
Kalla mig konservativ, men om jag kollar på skräckfilm vill jag bli rädd. Efter nollnolltalets tortyrporr känns Scream 4 så mesig att den funkar som barnvagnsbio.

KV.

Från Nöjesguiden.

De små männen (Norrbottenskuriren 26/5)

2011-05-26T03:51:00.000-07:00

”Reclaima den pyttelilla penisen” var klassiskt inlägg i insomnade bloggen Kinky Afro. Bloggförfattaren hänvisade till Michelangelos David, och att det estetiska idealet på 1500-talet idag skulle lett David till förbittrade självmordstankar alstrade av otillräcklighet. Eller att han ”åtminstone skulle startat en mansjour”.

Problematiken kring penisstorlekar blev aktuell igen i det senaste avsnittet av South Park, när Cartman skickas på anger management-kurs tillsammans med flera män som alla visar sig lida av peniskomplex. ”Enligt den här mätningen har jag en mikropenis” muttrar den lille pojken Butters efter att ha mätt sin pillesnopp, och börjar sedan gasta om att Obama är en kommunist som inte tar hand om bilindistrin. ”Jag vill gå ut och köra en stor hummer!” tjurar Butters.
Känslan av otillräcklighet blir så stor för männen i South Park att de startar ”The National Pissed-off and angry party” i samma linje som USAs blindgalna Teaparty-rörelse. Deras kränkthet lugnas först när det vetenskapliga måttet för en normal penis ändras så att fler penisstorlekar inkluderas i normalfacket.
Männen i South Park har faktiskt flera likheter med Sveriges Newsmilldårar och anti-feministister. De delar samma oproportionernliga ilska och tvära kast i resonemang och läser in samma långsökta jag-fixerade slutsatser i alla texter som kvinnor skriver. Uttalade antifeministen Per Ströms (aktuell med boken ”Sex myter om feminismen”) krönikor förutsätter alltid en feministisk konspiration riktad mot honom, där han yrar om ”mansdiskrininering” och tror att feminister vill ge män yrkesförbud bara för att de påpekar löneskillnader och andra patriarkala orättvisor. En hjärnforskare i South Park konkluderar: ”När någon är konstant arg, och hela tiden hittar nya anledningar att fortsätta vara arg betyder det att personen har en väldigt, väldigt, väldigt, väldigt liten kuk”
Kanske kan därför ett ”reclaimande” vara en lösning för att lugna de mest ursinniga instanserna av debatt-Sverige, vilka paradoxalt nog oftast är desamma som tycker att ”feminister får för lite kuk”.

Det mesta tyder dock på att peniskomplex, likt andra komplex kring otillräcklighet, är socialt konstruerat av faktorer som klass och kultur. Sveriges Radios utrikeskorrespondenterna gjorde nyss ett reportage från macholandet Italien, där penisförlängning har blivit en industri. Män med komplex har börjat stretcha ut sina kukar genom att hänga fast vikter, enligt samma metod som ursprungsbefolkningar, för att får mer kött mellan benen.
Tekniken påstås ha möjlighet att hjälpa män med penisstorlekar som försvårar sexlivet. Samtidigt menade de läkare som intervjuades i programmet att de allra flesta som lider av komplex har helt normalstora penisar, och att känslan av otillräcklighet sitter i huvudet.

Kinky Afros gamla blogginlägg hänvisade till den engelska journalisten Julie Burchill som en trendsetter. Burchill skrev om ämnet under rubriken ”Where's the beef?” och menade ”the smaller the better. A complete absence is particularly welcome”. Vilket förhoppningsvis kommer som en tröst för Per Ström.

KV.

Krönika publicerad i Norrbottenskuriren 26/5

Twittergangsters (Aftonbladet Kultur 3/5)

2011-05-10T06:38:00.000-07:00

Muskler är ute. Gängbråk, heder, skjutvapen och styrka är tråkigt och gubbigt.
Marknaden för att sälja den stereotypa bilden av en farlig svart man till den vita medelklassen – som gangstarapen gjort sedan 90-talet – har blivit mindre intressant i dag än den någonsin varit. Istället har en ny nihilism vuxit fram ur internets DIY-kultur. Hiphop som låter som twittertjatter och rappande internettroll.

Många rappare har twitter och använder det för att kommunicera med varandra och sina fans. Kollektivet Odd Future har släppt nästan tio album utan skivbolag. Men tack vare bloggar, twitter och forum har de lyckats bli ett av 2011 mest hajpade band och hamnat på omslaget av stora musiktidningar som XXL, NME och Billboard.
Odd future, vars hela namn är Odd Future Wolf Gang Kill Them All (OFWGKTA) består av ett gäng småglin mellan 16 och 20 år från Kalifornien som gillar att åka skateboard, smycka sina kläder med upp- och nedvända kors och rappa om våldtäkter och kokain. Deras konserter liknar 80-talets punkspelningar: bandmedlemmarna stagedivear tills någon i publiken bryter näsan.

Den machismo och homofobi som finns i hiphopen har i Odd futures munnar mer och mer börjat likna kommentarstrollande. Tidigare användes uttrycket ”no homo” som en brasklapp, och i bästa fall var det en lek med en homofobisk kultur. Kollektivets frontman Tyler The Creator är inte intresserad av genomtänkt homofobi och rappar totalt fantasilösa rader som ”I’m not gay, Fucking faggot”. Provokationen och chockvärdet verkar betyda mer än de faktiska orden, ungefär som hos ett typiskt internettroll. Hans andra efterlängtade skiva släpps den 10 maj och heter följdriktigt GOBLIN (troll).

På SXSW-festivalen i Texas tidigare i år sade skivbolagsmogulen P Diddy att Odd Future och Lil B, en annan av årets stora hajper, är hiphopindustrins framtid.

Lil B kallar sig själv The Based God, och är del av kollektivet The Pack, vars producent nyligen släppte den extremt internetpubertala låten Respect my dick. Lil B har också använt internet för att spruta ut hundratals låtar och mixtapes. Han har 100 myspace-sidor och är online 22 timmar av dygnet. ”De andra två sover jag eller beter mig perverst”, säger han i en intervju med magasinet The Fader.

Det här sättet att marknadsföra sig är inte helt nytt. Lil Wayne, en av världens största rappare, lade grunden för några år sedan då han släppte flera tusen låtar gratis under bara ett par år. Men han var, och är, fortfarande beroende av en typisk gangstaidentitet.
Nu verkar nätet göra gränserna mellan klass och etnicitet mer flytande inom hiphopkulturen, och gör det svårare för rappare att marknadsföra exotiska och farliga bilder av sig själva. Istället säljer de yngre rapparna bilden av sig själva som uppkopplade.
Soulja Boy, en av de största och yngsta rapparna just nu, listar sina intressen på twitter som gräs, räkna pengar och snabbt internet. Han retweetar också alla gånger någon av hans cirka tre miljoner följare skriver att han är snygg.

Gemensamt för musiken är att den faktiskt börjat låta som internet. Korta oneliners som skulle kunna vara tweets på 140 tecken. Lil B:s dummaste låtar består bara av ett tuggande beat, en namedroppad kändis och så slutklämmen SWAG. Exempelvis: ”Bieber, Bieber, Bitch I’m Justin Bieber – SWAG”.
Ordet swag (som betyder stil, eller attityd) används ungefär som en så kallad ”hashtagg” på twitter, ett avslut som kategoriserar orden. Som i raden ”Bitches suck my dick cus I lok like J K Rowling #SWAG”.

För ett par veckor sedan annonserade Lil B att hans nästa album ska heta I’m Gay. Dagens Nyheters Fredrik Strage skrev en krönika (29 april) där han hoppades att den flummige rapparens ambivalens skulle bidra till ökad tolerans inom hiphopen.
Men det bör poängteras att Lil B inte är bög, och frågan är vilket som provocerar de gamla bokstavstroende hiphopskallarna mest. Hans homovänlighet, eller att han motiverar albumtiteln med nihilismen ”Words don’t mean shit”.

KV.

Publicerad i Aftonbladet Kultur 3/5

Game of Thrones (Aftonbladet kultur 5/5)

2011-05-05T12:40:00.000-07:00

Den amerikanska kabelkanalen HBO fortsätter förnya sina dramaserier. Från ultrarealism i The Wire till vampyrer i True Blood och nu till fantasy i kanalens nya Game of Thrones.
Det en megasatsning. Första säsongen har kostat 60 miljoner dollar och nummer två är redan på gång.

Serien utspelar sig på kontinenten "Westeros" där sju familjer slåss om herrevälde. Handlingen har skämtsamt beskrivits som ”Sopranos i Midgård” och precis som i New Jersey bygger det på kamp mellan mäktiga och empatistörda män. Fast alla har skägg, pratar mer eller mindre konstlad brittisk engelska och är rädda för övernaturliga monster vid världens ände.
Kungar och krigarklaner tjafsar, blir avundsjuka, småaktiga, får hybris. Och har en massa sex.
”Game of Thrones” har en tacksam utgångspunkt. Manus bygger på George R. R. Martins
förlaga ”A song of ice and fire”, vars äventyr blivit bestsellers i USA och har en fanbase som inte behöver lika mycket startfjäsk som vanliga tittare. Serien kanske får ett liknande kultfölje som Star Treks ”trekkies” - HBO till och med anlitat en språkarkitekt som byggt upp ”Dathraki” - ett eget språk bestående av 1800 olika fraser och grammatiska vändningar.
Frågan är om det var värt det.

En kritik mot hela fantasygenren formulerades bäst av den sexuellt frustrerade Sci-fi författaren Roman i ”Party Down”, en numera nedlagd komediserie där Hollywooddrömmare jobbar med catering.
I ett avsnitt träffar Roman en porrstjärna som verkar sugen på honom. Tyvärr kommer det fram att drakar är hennes ”favoritgrej med Sci-fi”.
”Drakar är fantasy”, förklarar Roman med förakt i rösten, ”Om det finns magiska talismaner, ett magiskt svärd, trollkarlar eller fucking crazy inte-riktiga-djur.”
”Fantasy är bullshit.” Avslutar han hatiskt och offrar sin natt med henne.

Game of Thrones kan räddas från liknande cynismer om den värnar sin råa grådaskighet.
”There is a War coming Ned, I don't know when, but it's coming” säger en orolig kung. ”Winter is coming” ältas också för att bygga upp spänningen. Den kollektiva rädslan för en magisk årstid, nästan som en naturkatastrof, är inledningsavsnittens obehagligaste. Men det är svårt att förstå fixeringen vid kommande och gående. ”Jag måste ge mig av” säger en prins, varefter en svärdssvingande bastard sitter och skumpar på en hästrygg i nästa scen. Det måste väl finnas mer i parallella världar än logistik?
Serien är ambitiös men riskerar att bli, hm, fantasilös om de mänskliga intrigerna bara blir kuggar i ett maskineri som sakta letar fram till oundvikligt krig. I värsta fall mot datoranimerade drakar.

KV.

Fotnot: Game of Thrones hade svensk premiär på Canal+ 5 maj

En kortad version av den här texten är publicerad i Aftonbladet Kultur 5/5

Everyone loves you when you're dead (Aftonbladet 18/4)

2011-04-18T12:54:00.000-07:00

Det är lätt att glömma att Neil Strauss faktiskt är journalist. För några år sedan blev han sektledare för sexuellt frustrerade män med raggningbibeln The Game, och senare för paranoida survivalister med boken Emergency, en guide till att hantera stora katastrofer.
Men hans brödföda har alltid varit att hänga med världens största stjärnor för New York Times, Spin och Rolling Stones räkning. I Everyone loves when you're dead har han gått tillbaka till gamla inspelningar och försökt vaska fram döda och levande ikoners essens, deras true colors, som kommer fram i små pauser och scener som ofta suddas ut i vanlig tidningsredigering.
Som när Tom Cruise blir stressad för att hinna till ett möte, ställer sig upp och boxar till klockan som gett honom infomationen. Och säger: ”Vi måste gå, NU”.
Strauss snackar med Marilyn Manson om att röka människoben, dricker bärs med Bruce Springsteen och leker stafett i att knäppa upp BH-ar med Ludacris. Men han drunkar inte helt i rockjournalistikens värsta klyshfester med knark och knulla. Han diskuterar spiritualitet och taskiga barndomar. Eller genus med Joni Mitchell efter att ett fan gett henne komplimangen ”du är världens bästa kvinnliga singer/songwriter” på vilket hon svarar ”Det är som att säga att jag är världens bästa neger”.
Han träffar en tillfälligt nykter Rick James som berättar om sin prioritering av droger (han turnérade inte i några länder där han inte kunde få tag på kokain), vilket blir djupt tragiskt när Strauss kommer med facit att James dog av hjärtstillestånd med narkotika i blodet.

intressantast blir det när Strauss söker sig utanför de lyxiga delarna av popkulturindustrin. När han besöker en rasistfestival i amerikanska södern, kollar på våldsamma Baile funk-slagsmål i Rios kåkstäder och turnérar den Isländska landsbygden med det inhemska emocountrybandet The Funerals.
Han lyckas förklara varför vissa usla band och trender startats. Som när han besöker Bakersfield i Kalifornien och beskriver den som ”A shitty place to live and a shitty place to visit”. Det är sångaren Jonathan Davis hemstad, som triumferande svarar ”Ja nu är du förbannad, och du vill starta ett band som heter Korn, eller hur?”.
För ett par veckor sedan blev Neil Strauss kontaktad av en högt rankad agent inom FBI, enligt ett pressmeddelande från hans agent. Byrån ville anlita honom för att slipa sina agenter i förhörteknik mot hårt kriminella. The Game var redan obligatorisk läsning för deras fältagenter. Everyone loves you when your dead skulle göra nytta om den delades ut till journalister som vill lära sig intervjuteknik.

KV.

Publicerad i Aftonbladet kultur 18/4

Självspridande reklam (Aftonbladet Kultur 11/4)

2011-04-12T12:00:00.000-07:00

Pr-byråerna har förstått att utnyttja det faktum att journalistikens status och löner sjunker.

En journalistisk idé är som ett fat råolja: dyr och tidskrävande att jobba upp, tacksam att komma åt gratis, även om leverantören är lite skum.

Ett aktuellt exempel på när pr och press möter varandra dök upp för en dryg vecka sen, när många fnissade framför sina datorer åt en annons på arbetsförmedlingens hemsida. Det stora magasinet Amelia sökte folk för låtsasjobbet strandtestare: ”Bland arbetsuppgifterna ingår att åka på utflykter, vila i solstolar och dricka vin på lokala tavernor”. Annonsen spreds snabbt på internet. En av dem som hakade på var Dagens Nyheter På Stan (1 april), som skojade om att de var överkvalificerade för jobbet. Tyvärr reflekterade inte redaktionen över att de gett en av Sveriges största damtidningar reklam utan att ta betalt för utrymmet.

Pr-tricket med jobbannonsen blev en lyckad mikroversion av ”The best job in the world” – där en turistbyrå 2009 annonserade ut jobbet som fastighetsskötare på en paradisö utanför Australien. En megasatsning som fick tungt medialt genomslag över hela världen och i dag är ett populärt studiecase på marknadsföringsutbildningar.

Enligt de samtida filosoferna på reklambyrån Studio Total är den här sortens kampanjer och medialt fokus nyckeln till framgång. Det räcker med att bli uppmärksammad (varefter pengar magiskt regnar ner från himlen).

En logisk följd på kravet att göra ett stort genomslag är ännu mer aggressiva metoder för att påverka journalister.

Några dagar efter Dagens Nyheters artikel ringer min telefon.

Ebba Hultqvist (känd från Skärgårdsdoktorn) frågar mig om jag är frilansjournalist. ”Jo, det är jag”, säger jag, och hinner föreställa mig hur mitt varumärke blivit tillräckligt lönsamt för att bli headhuntad av en redaktion med stor kreativ frihet, lugna arbetstider och feta sedelbuntar i arvode.

Men Hultqvist ringer från Westanders pr-byrå och vill ge mig info om en kommande reklamfilm. Jag får veta att Thorsten Flinck tydligen ska samarbeta med en av byråns kunder. Hultqvist, som i detta fall också jobbar tillsammans med reklambyrån Jung von Matt, ger förslag på ett reportage som jag skulle kunna skriva.

Hon levererar till och med en färdig vinkel: att skådespelare och konstnärer blivit mer beroende av att synas i reklam – och att detta är något positivt.

Den här sortens info i mejlen är inte ovanlig, och så långt är telefonsamtalet inte mer än ett ovanligt personligt pressmeddelade. Det blir märkligt först när hon undrar om jag brukar skriva klart artikeln innan jag säljer in den, hur mycket energi jag brukar lägga ned i en pitch och vilka tidningar jag skriver för?

Sedan kommer ett ultimatum: ”Det skulle vara bra om du hörde av dig så fort som möjligt med ett beslut om du vill skriva om det här.”

Nu vet jag inte vad jag ska svara. Både ja och nej skulle betyda att jag accepterar villkoren för pr-maskineriet. Så jag väljer att inte ge något besked alls.

Dagen efter ringer hon igen. ”Om du inte vill ha det här kanske vi kan sälja det till någon annan, eller ... förklara det för någon annan.”

Hon har säkert rätt.

Men jag hoppar ändå inte på den spökskrivna artikeln, trots att jag klättrat så högt upp i den journalistiska näringskedjan att jag inte längre behöver tänka ut mina idéer själv.

Fast jag tror inte de kommer att ringa mig igen.

KV.

Publicerad i Aftonbladet Kultur 11/4

Raekwon (Nöjesguiden 31/3)

2011-04-03T03:53:00.000-07:00

Ni minns kanske att jag nyligen skrev en krönika om rappare som blir arresterade på lösa grunder för småbrott? Well, det hände med Raekwon när han spelade i Stockholm i torsdags. Jag träffade honom innan för en intervju. Man kan ju säga att jag varnade honom...

***

Raekwon The Chef har på sig solglasögon när jag träffar honom. Wu-Tang Clans tyngste medlem tar inte av dem under hela intervjun, eller under konserten samma kväll. Som kollektiv gjorde Wu-Tang Clan ett nedslag i hiphophistorien på nittiotalet för att sedan splittras ut i flera nischade soloprojekt. Raekwon, som många anser är Wu-Tangs störste talang, blev upphovsmannen till genren cocaine- och mafioso-rap. En hedersfixerad och drogindränkt rapstil där berättelser, snarare än poetiska formuleringar, står i fokus. En bana han har hållit sig på sedan hyllade debuten Only Built 4 Cuban Linx, som fick en nästan lika hyllad uppföljare förra året.
Hans nya album, Shaolin vs. Wu-Tang, är en återgång till klanens flirtande med gammal Hongkong-filmsestetik. Trots att han nyligen har konverterat till islam verkar Raekwon rätt flexibel med hela ”haram”-konceptet.

Hey Rae. Läget?
– Uuh, mina ögon brinner...

Dina ögon brinner?
– Jag har rökt det där goda gräset, druckit den goda spriten...

Du vet att gräs är ”frowned upon” i Sverige?
– Säljer de inte gräs här?

Jo, de säljer det men...
– Men det är svårt att få tag på den bra skiten?

Well, de kan vara lite arga bara. Jag tänkte börja fråga om din nya skiva, den känns som ett nytt kapitel i Wu-Tang-mytologin...
– Ah, exakt, great words, great words. Ett nytt kapitel, japp.

... så vad fick dig att gå tillbaka till världen med Shaolin och ninjor?
– Vi ville återvända till Wu-Tang-soundet igen. Den här gången för 36 Chambers-fansen, de som har varit med från början. Det här är dedikerat till... (rapar), ursäkta, dedikerat till de äkta Wu-Tang-fansen. Shaolin är det mentala, samtidigt som det är vårt hemland. När du tänker på Wu-Tang Clan tänker du att vi representerade Shaolin. Det är där vi kommer ifrån. Wu-Tang-sidan är den egoistiska, rebelliska samurajen och Shaolin är den militanta sidan som är disciplinerad. De utmanar varandra och slåss, men i slutändan inser de att de representerar samma sak. Jag vill bara säga att Wu-Tang-arvet alltid kommer att vara en del av min musik samtidigt som Shaolin-sidan i mig måste växa.

Raekwon är en av få gamla rappare (han är 41) som inte har blivit bitter över yngre talangers stora framgångar. I ett klassiskt YouTube-klipp hyllar han alla från Rick Ross till Lil Wayne. För inte så länge sedan samarbetade han med Justin Bieber.
– Många var oroliga när jag, Kanye West och Justin Bieber skulle samarbeta. De trodde väl att det skulle urholka den jag är som artist. Men... det gjorde det inte. Jag vill alltid göra prylar som får folk att säga ”shit, det här låter ju bra”. Jag fick äldre att respektera Justin Bieber och han fick yngre att respektera mig. Och jag tror att det är vad hiphop handlar om, att respektera varandras generationer.

Varför tror du att den här ninja/shaolin/karate-grejen blandar sig så bra med gangstarap fortfarande?
– Jag tror att folk älskar allt det som Wu-Tang uppfann. Det är så autentiskt att säga ”your tongue is the sword” – att allt som kommer ur din mun är som att svinga ett svärd, och hur du håller ditt huvud högt. Jag tror att folk kan respektera den logiken. Wu-Tang har alltid varit en grupp som har tagit fram trender. Det kan handla om sneakers eller om en rad som ”swinging through your town like the neighbourhood Spider-Man” – plötsligt kommer Spider-Man-filmen och tjänar in 300 miljoner dollar den första veckan. Så du vet, Wu-Tang har gjort så mycket för underhållningsvärlden att folk älskar oss för det. Det är därför ingen skulle kunna säga något dåligt om oss. Vi öppnade inte bara dörren för artister musikaliskt utan också för kids från urbana områden som inte har någonting. Vi hade ingenting heller, men vi gjorde det till något stort. Och vi visade många andra gäng hur de kunde följa samma väg. Se på Young Money idag, det är Wu-Tang all over again. De kom samman som en grupp och nu har de olika soloprojekt men representerar som en familj. Vi lärde folk att vara som en familj i den här industrin.

(Raekwons manager, som har rakad skalle, imamskägg och säckig hoodie informerar mig om att jag bara har en fråga kvar)

Minns du när du var i Sverige 96, 98?
– Uh, shit det var typ tolv år sedan...

Det finns en gammal skröna om när ni spelade på Hultsfredsfestivalen.
– Okej.

Ni skrek att alla tjejer skulle komma till backstageområdet efteråt.
– Oh shit...

Och sedan hade ni sex med halva festivalen.
– En grej som jag tror att folk behöver förstå med Wu-Tang Clan är att vi är sociala. Vi älskar att komma till en stad och ha kul i den stan. Nio gånger av tio vill snubbarna vara med tjejerna. Kanske knullar de eller whatever. Men det handlar om att vi är sociala. Vi har aldrig varit en grupp som har kunnat spela och sedan inte gå ut och skaka hand med fansen. Och du vet snubbar är snubbar, de vill träffa kvinnor. Men samtidigt är det inte bara det det handlar om.

Men jag känner en tjej som säger att du kan vara pappan till hennes barn.
– Oooh... jag vet inte man, du kommer förmodligen att höra den skiten överallt. Det är galet. Haha shit, hur fan kan du slänga ut en sådan grej? Ta inte med det i intervjun, snälla. Du försöker starta någon skit. Du ljuger, va?

Haha, Ja, jag ljög.
– Hahaha! You're funny man!

KV.

Publicerad på Nöjesguidens Webb 31/3

DN ger Amelia gratis PR

2011-04-01T03:19:00.000-07:00

Har ni också fått den här jobbannonsen?

Uppdrag: Att under fyra veckor för magasinet Amelias räkning testa badstränder i fyra världsdelar.

Bland arbetsuppgifterna ingår att åka på utflykter, vila i solstolar, dricka vin på lokala tavernor samt andra vanligt förekommande uppgifter i kommersiell strand- och turistmiljö.
På vissa orter kan även mottagande av helkroppsmassage, drinkprovning, snorkeldykning samt bokläsning efterfrågas.

Jobbet finns väl säkert på riktigt, men poängen med annonsen är förstås att starta buzz för Amelia. Hela deras varumärke bygger på att sälja den här sortens lagomtempererade livsnjuteri. Ah, ingenting är som det verkar i denna mysiga Studio Total-era vi lever i.
DN påstans åsiktsmaskin har gjort ett copy-paste-jobb med annonsen och raljerar över dess lustighet: "Åsiktsmaskinen är egentligen överkvalificerad, men okej då. Ta det inte som ett aprilskämt".
Jag tror att Amelia precis fick gratis annonsplats i Sveriges största morgontidning.

Hussle

2011-03-17T09:15:00.000-07:00

Mongot som punchline (Norrbottenskuriren 17/3)

2011-03-17T03:07:00.000-07:00

Jag har inte sett den nya svenska filmen ”Hur många lingon finns det i världen” men om en skribent behövde vara insatt i ämnet hon eller han ska skriva om hade de flesta välbetalda krönikörer varit arbetslösa nu.
Filmen handlar i alla fall (enligt trailern) om en ung arbetslös kille från Stockholm. Tack vare en jobbcoach på arbetsförmedlingen får han i uppdrag att lära ett gäng utvecklingsstörda från Hudik hur man sjunger och dansar. Trailern antyder också att han genom en slags ”inre resa” går från trångsynthet (”de är inte farliga va?”) till klarhet, och lär sig vackra saker som tolerans och empati. En feel good-komedi om mänsklig värme helt enkelt. Och när livet verkar komplicerat och stressigt dyker en person med downs syndrom upp och säger vad alla redan tänker.

”Kan det gå fel när I en annan del av Köping möter Så som i himmelen? Det täcker väl in en stor del av svenska folkets krav på en biofilm (nej, jag är bara så här cynisk ibland, när jag försöker tänka som svenska filmkonsulenter)” skrev SVDs filmkritiker Hynek Pallas i sin blogg och satte fingret på den svenska biomonopolmarknadens ointresse för både smak och strukturer.

”Hur många lingon” är inget unikum. Bevismaterial B: ICAs sömniga reklamserie om en lobotomerad personal i en matvarubutik. För bara nåt år sedan rekryterade de Jerry, en förståndshandikappad man vars roll i företaget var oklar (omyndigförklarade personer brukar väl inte jobba på ICA?). Men hans mentala handikapp gav de copywriters, som redan använde vänsterhanden, en god avslappning. Varje skämt behövde bara byggas kring Jerrys mentala handikapp. ”Det här kanske inte är politisk korrekt, men jag hör inte vad karln säger” - menar Jerrys kollega efter att Jerry gjort ett ”mongoljud”, ett läte vi senare förstår är hämtat från chefen Stigs tandvärk.
Bevismaterial C är att SVT också hoppat i säng med det här konceptet. I ”Dansbanan i Tefteå”. Där är en av de mest tongivande karaktärerna utvecklingsstörd, men beskrivs i programmet som ”lite eljest”.

Att medier nu ”släpper in” utvecklingsstörda i kulturen är kapitalistisk cynism förklädd till omtanke. Eller vad tror ni? Låt säga att en person med downs syndrom får en fotboll i skallen och sedan står kvar med ett korkat ansiktsuttryck (scen ur lingon-trailern). Finns det någonting mer i det skämtet än ett hån mot handikappade? Är det ett lager av ironi som gått mig över huvudet?
Av någon anledning verkar det heller inte bo några utvecklingsstörda människor i storstäderna. De skildras alltid som en naturlig del av floran i små hålor eller kranskommuner som Köping, Hudik eller Tefteå.

Dessa insikter bäddar förstås inte för moraldebatt utan för en egen programidé som jag av godheten i mitt hjärta ger bort kostnadsfritt till något driftigt produktionsbolag:
Titel: LILLA LUMPEN – försvarsmakt med värme.
Plats: i19 i Boden.
Koncept: Sju förståndshandikappade kämpar ska lära sig hantera vapen, vildmark och laga frystorkad mat enligt samma utbildning som värnpliktiga 18-åringar. Detta leder självklart till "förvecklingar och dråpligheter".
Varje vecka sker en utröstning där svenska folket ringer in och bestämmer vem som måste åka hem.

KV.

Krönika publicerad i Norrbottenskuriren 17/3

Varför tänker ingen på mig? (Nöjesguiden Mars)

2011-03-07T13:52:00.000-08:00

I en gammal HBO-special berättar Chris Rock hur man kommer undan med mord i USA: ”Det räcker med att du skjuter någon i skallen och sedan petar ner en demokassett i fickan på dem”. Hans rant om att ”The government hates rap!” verkar stämma fortfarande. Ju bättre rap, desto mer verkar polisen hata dem som producerar den. Men det viktiga nu är inte att belysa rasistiska strukturer, utan att fokusera på offret i sammanhanget: mig. Hur ska min mp3-konsumtion tillfredställas? Alla mina favoritrappare åker in och ut ur arresten och vissa får långa domar för småpotatis som marijuana, kodein och vapeninnehav. Ska jag sluta lyssna på Lil Wayne, T.I., Z-Ro och Gucci Mane? Borde jag börja tänka mer långsiktigt? Kanske börja hänga på Spotify – ålderdomshemmet dit hiphopalbum kommer när de blivit över 100 år gamla – istället för på nyhetsfärska Digitaldripped?
Machorapparen Waka Flocka Flame gjorde en av förra årets bästa skivor: Flockaveli. Den hårdaste gangstarap som någonsin har producerats. Som ett brev på posten blev Wakas video till Hard in da Paint nedstängd under inspelningen i Los Angeles-ghettot The Jungles. Polisen tyckte typ att det blev ”för mycket spring”. Ett par veckor senare blev Waka också arresterad för gängaktivitet på lösa grunder. Det är logiskt att han tröttnade, fick kalaskula och släppte den förtidspensionerat osande låten Rap Game Stressful – en naturlig fortsättning på den utbrända hymnen Fuck This Industry.
Wakas mentor, den plufsige kokainrapparen Gucci Mane, bröt mot borgen och blev så pass deppig när han åkte fast att han skrev in sig själv på mentalsjukhus. Atlantarapparens sätt att sedan förklara sig mentalt handikappad oavsett läkardiagnos blev att tatuera en stor glasstrut i nyllet med texten ”brrr”.
Kyligt, och jag fattar varför Gucci skiter i allt. The government hates rap, liksom. Lindsay Lohan och Paris Hilton kanske blir mobbade av skvallerpressen, men de kommer undan med böter och rehab för sitt knarkande. Och lagen verkar älska en äkta vit och rik rumlare. Att kvinnomisshandlaren Charlie Sheen röjer omkring och gör kaffeved av hotellrum över hela USA verkar vara rätt lugnt, så länge han inte missar för många inspelningsdagar av Two and a Half Men.
Just nu är det ingen brist på bra rap, men det kan när som helst förändras. Rappare kommer att fortsätta offras och jag har ingen makt att påverka. Jag kan bara hoppas att det blir någon tråkig som åker dit nästa gång. Typ Drake.

KV.

Människor vi hellre ser i fängelset:

Mel Gibson
Visst, han är anti-semit och påstådd kvinnomisshandlare. Men det är ingenting: I vår spelar Mad Mel huvudrollen i The Beaver. En nedbruten familjefar vars psykoterapi består av att KBT:a ut hjärnspöken genom att fista en uppstoppad bäver.

Lena Adelsonh Liljeroth
Kulturminister som tror att kultur och korpfotboll är samma sak. Det vill säga något som inte ska provocera eller vara svårt att förstå. Hon vill även att konst ska vara dyr att köpa och skapas under hobbyverksamhet utan lön. Vi yrkar på livstid.

Roman Polanski
Våldtog en 13-åring. Jo, det var ”rape-rape”.

Publicerad i Nöjesguiden 25/2

2011-03-07T13:09:00.001-08:00

Krönika: Oscar Night (Norrbottens Kuriren 22/2)

2011-02-22T09:24:00.000-08:00

Jag försöker minnas förra Oscarsgalan, men har svårt att sortera. Var 2010 året då Ben Stiller klädde ut sig till Jaquin Phoeinix? Eller var det till en Na'Vi?
Vem vann? Den första afroamerikanske regissören genom tiderna? Nej, nej just det. Han vann inte. Det var den första kvinnliga regissören, hon som gjorde The Hurt Locker. Good for her. Okej, om jag gräver lite djupare flyter fragment upp från tidigare galor. Hugh Jackmans dansnummer, Chris Rocks elaka öppningsmonolog, Halle Berrys tacktal.
Den 83:e oscarsgalan sänds den 27:e februari och är alltid en märklig händelse. Jag ser den som en tillfälligt upprättad nöjespark för alla inblandade. Byggd till 50% på myten av sig själv, 30% på förväntningen om att en skruv ska lossna i någon av de väloljade åkturerna och 19% på mina egna naiva drömmar om någon slags progressiv förändring för filmkulturen.
En Oscar är som bekant en viktig symbol för tidens anda. Om man ska använda ungefär samma teori om att kvinnors kjollängd rasar nedåt under hårda tider är de där sista procenten rätt kompromissade i år. Ergo: bara vita män nominerade till bästa regissör. Alla utom en av alla skådespelare nominerade är etniskt vit. James Franco och Anne Hatheway hostar galan. Två rätt vita skådisar. Men hey, vem håller räkningen? Det viktigaste är ju filmernas budskap.

The King's speech är nominerad till flest oscars. En film om en brittisk kung som ska blitt kvitt sitt munhandikapp och sluta stamma. Lärdomen i denna film är att monarki är mysigt och att ingen gillar en klenis med talfel. Sympatiskt!
Även Inception är nominerad till bästa film, och som jag älskar den, men lite värdighet snälla? Leonardo Dicaprio jobbar alltså som tjuv inuti en dröm inuti en dröm inuti någon annans hjärna. Drömmarna är argsinta och det undermedvetna har egen militärstyrka. Vad vill detta säga om vår samtid? Är det en referens till privatiseringen av Amerikas Armé och tjänster som Black Water? Samhällskritiskt.
Men visst, The Social Network är en fin snackfest och The Fighter är ett riktigt konstverk om både boxning och fattigdom. Till skillnad från Winters Bone, där en omänskligt stark liten flicka slåss för livet mot amfetamin-skallar. Missbrukare lika exotiserade och främmande skildrade som den finska alkisfarsan i Svinalängorna.
Sen har vi en film som handlar om leksaker som gör saker tillsammans. (...)
Det är ändå fint att grekiska Dogtooth är nominerad till bästa utländska film. Förra årets riktiga mästerverk om konstruktionen av ett totalitärt samhälle förlagt till en Fritzl-liknande familjs mikrokosmos. Patriarken i familjen har tutat i ungarna att världen utanför huset är så dödlig att det farligaste som finns är katter. Han gör om språket så att barnen tror att orden på porrfilmslådan betyder ”fin blomma” (ungefär som ”prostituerad” i Sverige snart betyder ”driven entreprenör”).

Den sista procenten av Oscarsgalan? En droppe bitterhet finns nog bakom alla dyra håruppsättningar. Och den borde bäras som den sista droppen vatten.

Krönika publicerad i Norrbottens Kuriren 22/2

James Cameron tar emot oscar för Titanic (1997)

Inside Job

2011-02-21T02:31:00.000-08:00

Jag har av någon sjuk kosmisk slump haft en Matt Damon-fylld helg.
I Fredags såg jag Clint Eastwoods "Hereafter" (den var helt ok) där duden spelar ett medium, och igår kollade jag på Inside Job där hans röst spelar huvudrollen som berättare om skurkarna bakom finanskrisen.

Inside job var ganska deprimerande. Det är alltså ca 10 pers som förstört hela världens ekonomi genom att avreglera marknader och förvandla pengar till fiktiva objekt vars värde blir helt godtyckligt till spekulationer i ett globalt pyramidspel.
Trots att det var en massa talking heads, tusen konstiga förkortningar och finansmännens mantra om att "marknaden är så oerhört komplex" gick det att fatta det mesta. Framförallt att svinen visste exakt vad de höll på med när de tvingade folk att belåna sin hus och sedan sålde skulderna i storpaket till investerare.

Det deppigaste är att ingen har fått sitt straff. Obama har valt in Larry Summers och de flesta andra som var ansvariga för krisen för att jobba inom samma finanssektor som de våldtog.

Modeblogg: Man 2011

2011-02-08T04:56:00.000-08:00

Du vaknar upp och det är nåt som är konstigt.
Du har sovit för länge igen, tittar på klockan och en kall känsla av skuld isar till i magen. Det brukar kännas så här när du varit vaken halva natten och spelat Grand theft auto IV. Det är precis vad du har gjort.
Vad ska du göra nu? En seghet i hjärnans synapser gör att strömmen mellan tanke och handling flyter klumpigt som ärtsoppa.
Klädhögen på golvet luktar unket, men du har inget jobb att gå till och behöver inte klä på dig. Du tar frottémorgonrocken från landstinget och sveper den runt dina håriga axlar.
Klockan är redan halv tolv. Limbo mellan frukost och lunch. Och du har rätt, du förtjänar verkligen inte frukost, så du väntar en hel timme tills du äter. Magen skriker, men ciggen du röker i fönstret mättar falskt.
När du väl käkar är maten översaltad, den växer i munnen och är tung att svälja.
Efter ”lunchen” tar du ett djupt andetag, tvingar klumpen i halsen och ringer försäkringkassan.
Känner du igen dig? I så fall har du gjort något rätt. Du är Man 2011.

Mode är ett underligt koncept. En del diskuterar det utifrån fysiska produkter. Tyger, nål och tråd. Andra diskuterar det i förhållande till skönhet och yta. Det finns faktiskt också de som tror att mode har med vetenskap att göra. Ludacristmas!
Mode handlar, precis som all annan kultur, om berättelser. Anekdoter från en livsstil - om man vill låta lite kultursida.
2011 är inget undantag. Och nu handlar den förhärskande berättelsen om en entreprenör som gillar Family Guy, tar för sig och tjänar fantasisummor för Sveriges tillväxt. Modet som skapas från denna livsstilsberättelse ser ut exakt som det låter: självmordsbenäget.
Tänk efter hur du vill leva och vad som betyder något. Vill du se ut som en innesäljare eller Lindsay Lohan?

Svaret är klart som det renaste färskvatten Man 2011: Sjukskriven.

Obs!
lästips.

GIFF: Cristi Puiu och den rumänska nya vågen (ETC 4/2)

2011-02-07T04:10:00.000-08:00

Cristi Puius ”Aurora” är över tre timmar lång men jag somnar redan efter 45 minuter.
Den rumänske regissören gästar Göteborg filmfestivals som dragplåster för festivalens fokus på den Rumänska nya vågen.
I början av filmen händer väldigt lite, vilket gör min hjärna oförstående till varför den ska hålla mina ögonlock öppna. Som tur är vaknar jag av att en snäll tant skakar liv i mig. ”Ska du inte titta på filmen?” frågar hon högt så att alla i salongen hör.
Tur, eftersom ”Aurora” utvecklas från seg till obehaglig Balkanthrillersk blandning av ”Falling Down” och Michael Hanekes ”Den sjunde Kontinenten”. En långsam nedstigning i en försiktig mans personliga helvete med missriktat våld som mål.
När jag träffar Puiu på Hotel Riverton pratar han nästan i munnen på sig själv och gnuggar sig i ansiktet när han inte hittar fram till rätt formulering av sina tankar kring vad han jobbar med.

- Själv tror jag inte att film är konst. Om film är konst så är också fysik konst. Film är någonting skapat av politiker och akademiker för att göra livet lättare. Det viktiga i sammanhanget är investeringen i och skapandet av kreativ energi.
Om vi pratar om energi så pratar vi också om fysik och kemi, inte bara måleri och poesi. Så om film är konst är allt konst, och om fysik är vetenskap så är allt vetenskap.
- Själv ser och använder jag film som en tekniskt redskap för att undersöka verkligheten. Ett antropologiskt verktyg.

”Herr Lazarescus död” från 2005 fungerade som en murbräcka för den Rumänska hypen. Nu har ”den rumänska vågen” vunnit priser över hela världen. Puius landsman Cristian Mungiu vann till och med Guldpalmen i Cannes för abortdramat ”4 månader, 3 veckor, 2 dagar” (2007).
Puiu är dock rädd att hans framgång skapat en förväntning på regissörer att använda ett visst formspråk.

- Om man tittar noga finns det också likheter i filmhistorien. När Mussolini försvann kom neo-realismen som en reaktion på alla lögner och fascistpropaganda. Efter Ceauşescu kommer nu också en våg av realism som vill tvätta av sig all den här skiten som kom från propagandafilmerna.
- I början av av 2000-talet fanns det bara tre kopior av ”Herr Lazaresco” i hela landet. It was a mess. Men när den blev väl mottagen i Cannes och när Indiewire kallade den för ”den bästa filmen släppt i USA”. Då ville självklart alla vara lika framgångsrika. Alla knäppte på realismen och försökte kopiera stilen. Och det är ju farligt. Förhoppningsvis finns det regissörer som har en vision.
Allt viktigt kommer från den kreativa energin. Du kan förälska dig i en hamburgare på McDonalds, men då lägger du själv till mening i den förälskelsen. Som Andy Warhol gjorde genom att tvinga fram projiceringar på Cambells tomatsoppa.

Hur kan du någonsin vara säker på att du inte lägger till mening till konsten själv?

- Det här är frågan. Kanske tror du intuitivt att du upplevt någonting där du inte adderat dig själv. Du kan inte vara säker, men du kan vara säker på någonting - och det här är viktigt - att vad du än gör kan du inte... jag vet inte jag vet inte... jag vet inte..... (Puiu gnuggar sig frenetiskt i ansiktet)... du kan inte fly från din egen hjärna. Och det är något jag kan vara säker på.

Puiu berättar ett skämt om en kille reser till en tibetansk guru för att få svar på meningen med livet. Efter en slitsam process med att få tag på pengar och ett leverne i fattigdom får den utsvultne killen äntligen träffa Gurun. På frågan om livets mening svarar denne: ”Det är en kopp thé”. Den existentielle killen blir förstås rätt sur, men får bara följdsvaret ”eller så kanske det är något annat”. En rätt talande berättelse för Puius kreativa övertygelse.

- Om man ska vara svart och vit finns det två sorters filmer. Men inte en uppdelning mellan kommersiella filmer och ”auteur”-filmer. Separation ligger mellan filmer där regissören tror sig veta vad livet är och sedan levererar budskapet som en predikan, Och filmer där regissören försöker förstå något. Det är de filmerna jag är knyten till.

KV.

Publicerad i ETC 4/2

GIFF Recension: The King's Speech, Black Swan, 127 timmar och The Fighter (ETC 4/2)

2011-02-04T05:07:00.000-08:00

Tusen filmer på filmfestivalen innebär att vissa få överdrivet positiva omdömen. Programmet rekommenderade mig ”Världens vackraste film” för ett par år sedan, vilket ledde till hagabion och en handkamerahistoria så plågsam att den ligger som min top-1 sämsta bioupplevelse.
Visst, det är soft att se en ukrainsk film om potatisskalare, men av erfarenhet drar de feta filmerna mycket folk. Mycket folk är institutioner och institutioner behöver granskas.

The King’s Speech är en klassisk saga om en handikappad och god människa som överkommer sina begränsningar. I det här fallet är det Kung George den VI, spelad av Colin Firth, som lider av ett förnedrande stammande. Det är inte helt okomplicerat att jobba med ett talfel som kunglighet. Det blir inte lättare av att Europa smulas sönder av Hitler och det brittiska folket söker efter en stark röst för att enas. Självklart träffar kungen en talpedagog med ett hjärta av guld (Geoffrey Rush) och ja, ni fattar.
Det osar mys, och med detta kommer en tillrättalagdhet som lämnar tomhet efter sig. Vid eventuell oscarsvinst för bästa huvudroll kan talfel i bästa fall bli det nya retarderad.
Black Swan är en högkulturell fortsättning på Darren Aronofskys The Wrestler. Mickey Rourke spelas här av lilla Natalie Portman, som likt den ärrade brottaren späker sönder kroppen för konsten, men på en elitskola för ballerinor och inte i en wrestlingring.
Black Swan är en skräckfilm. Komplett med överdrivna stereotyper som den slemsexistiske dansläraren (Vincent Cassel) och morsan med egna krossade ballerinadrömmar. Detta blandas i allegorin över svansjön med att Portmans ballerina gör en inre omvandling från duktig, frigid flicka till en riktigt bad bitch. Men hon släpper aldrig sitt kontrollbehov efter perfektion som gör att hennes kropp systematiskt ruttnar sönder och hennes hjärna tar en tripp mot schizofreni.
Om balett får sitt erkännande som konstform, eller åtminstone förståelse, på samma sätt som Aronofsky gav wrestling är osäkert. När du sett Natalie Portmans tår växa ihop till simfötter av inhumant tighta dansskor kan du ju kolla på Kanye Wests Runaway och försöka att inte tänka på skräck.

Slumdog-Danny Boyle har målat ett naivt leende på James Franco ansikte i 127 timmar, en historia baserad på riktiga händelser. Adrenalinjunkien Arons bergklättring går åt helvete när han fastnar i en bergsficka och till slut tvingas skära av sin egen arm. Det händer inget mer i hela filmen. Aron spelar in lite videodagböcker och kommer förstås till ”djupare insikter” om livet tack vare närheten till döden. Hörde jag snark? Glöm inte kaffet.
The Fighter är en bättre based on a true story-film. Mark Wahlberg spelar Boston-boxaren Micky Ward på väg uppåt i karriären. Samtidigt som hans bror Dicky (Christian Bales största stund), som en gång i tiden var proffsboxare och Bostons stolthet, har ett liv som pekar nedåt i crackmissbruk och misär.
The Fighter är på många sätt den amerikanska drömmen nedbruten och krossad i en pedagogik som går emot all Rocky-nationalism och mot-alla-odds-dramaturgi. Mickys matcher går bra för att han är en bra boxare. Hans misslyckanden beror på att hans liv är struligt inom familjen, som i grunden är djupt rotade klassproblem.
Dessutom har The Fighter de hårdaste boxningsscenerna jag sett.
Redan en av årets bästa filmer.

Publicerad i ETC 4/2

Nörden är död (Aftonbladet Kultur 31/1)

2011-02-01T02:56:00.000-08:00

Nördkulturen måste dödas och begravas för att överleva.

Åtminstone enligt komikern Patton Oswalts artikel ”Wake up nerd culture – time to die” i nya numret av magasinet Wired.
Oswalts essä handlar om hur internet permanent ändrat beteendet i vår popkulturkonsumtion. Bittorrent-tjänster har gjort alla John Woo-filmer, all hiphop och alla nummer av varje serietidning som någonsin tecknats tillgängliga – för alltid. Eller med Oswalts uttryck: Etawaf ("Everything That Ever Was, Available Forever”).

Vad händer då med nördarna, som byggt sin identitet och sitt språk kring nischade intressen och utanförskap?

Oswalt växte upp i begynnelsen av den kultur som gav namn åt en hel asocial generation. Svältfödda på sex och hungriga på tv-spel, post-punk, serietidningar, slasherfilm och rollspel. ”Medan våra kollegor satt och nickade till Madonna och Bruce Springsteen på vårt lokala Bennigan’s brukade jag och mina väl utvalda kompisar byta kontextlösa citat från Monty Python-sketcher. Det var ett kodspråk vi använde för identifikation” skriver Oswalt.

Det var 1987, samma år som Alan Moores klassiska serieroman Watchmen släpptes, det sista året komikern kunde se en tydlig gräns mellan nördar och ”normala”.
Efter det blev nördarnas kultur mainstream och hipp. 2011 tillåter vem som helst att bli nörd i vilket ämne som helst och nu ligger vi alltså på gränsen till Etawaf. Projektet med att bygga egna världar blir komplicerat om det inte finns några gränser.
En bit in i sin essä tröttnar Oswalts analytiska hjärnhalva och den komiska tar över. Han menar att popkulturen blivit ett skenande tåg bortom all kontroll. Lösningen är att elda på med ännu mer omkontextualisering, remakes och trivia. Genom att filma The Human Centipede med casten från The Hills, regisserad av bröderna Coen, kan popkulturen bli självmedveten.
Så når vi Etawaf-singularitet och kan börja om från början.

Internet har svarat hårt och hånfullt på teorin. Skeptikerna tycker att Oswalt lider av ”spad-avund” – en åkomma som drabbar en person som grävt med en sked på samma ställe hela livet när någon dyker upp med en spade.
Kritiken är rimlig. Men det går inte att komma runt skillnaden mellan något svårtillgängligt och någonting som finns ett par, tre klick bort.

Det har varit stor debatt om nördkulturen i Sverige, om hur populariseringen av nörden gjort att han eller hon plötsligt framstår som en lyckad medieperson i en storstad och drivit ut riktiga nördar i en ännu mer osynlig periferi.
Eller så har nördens död framkallat orimliga nostalgikänslor.

KV.

Publicerad i Aftonbladet Kultur 31/1

Best of Inception

2011-01-15T06:51:00.000-08:00

2011-01-14T04:13:00.000-08:00

Hiphopen Göteborgifieras

2011-01-06T07:19:00.000-08:00

Göteborgs mest megalomana skivbolag, Sincerely Yours, har alltid haft fetish för hiphop. Minns när The Tough Alliance gjorde en cover på 50 cents ”Many Men” på sin första EP? Yeah yeah, det var ju 100 år sen. Men sedan dess har de gjort referenser och samplingar från rap voch duttat i den som pigg tabasco i gbgpopsås.
Mest abusive har den ”hemliga” duon JJ varit genom att sampla Lil Waynes ”Lollipop” och göra en cover på The Games ”My life” - båda rätt lyckade pop/rap-bastarder. Men nu har det brunnit i tumblrhjärnan och det optimistiska blandandet har gått snett.
JJ har släppt ett helt mixtape där lejonparten (alla?) av låtarna samplar tunga raphits där kända popklassiker framförs med skör röst över rapklassiker som ”Still Dre”. Vad sägs om texten till Broder Daniels anti-arbetslinjen-hymn ”work” över beatet till hustlern Jay-Zs Empire state of mind? Det låter ju bra, men det är någonting som skaver. Inte sant?

Om jag får äran ska jag göra ett slappt försök till kultursides/B-uppsatsanalys:

Det kan verka oskyldigt, som en gärning för mångkulturen (hehe) med den här sortens utflykter. Ett slags mixande på samma sätt som hiphopen föddes ur samplingar?
Well, för oss som hängt med ett tag är det rätt uppenbart vad detta är. Diskursen kring sincerely yours tillåter för det första inte ohipphet. SY har bortsett från episka melodier alltid haft osofta drag av elitism. Vad vet jag, det kanske inte gäller JJ i samma utsträckning som det gäller TTA. Och Kärleken till musiken är säkert äkta, men att blanda BDs emopop och Jiggas hiphop i JJs sjungande strupar blir att blanda två uttryck som redan blivit godkända från samma del av musikjournalistkonsensus i en ny förpackning. Resultat blir en produkt att köpa mest för att uppehålla en märklig ironisk livsstil av positionerande. En där musik inte är till för att berätta något eller förflytta lyssnaren till en ny värld, utan för att funka som accessoar.

Förra årets bästa läsning

2011-01-02T12:03:00.000-08:00

Den är skriven redan förra våren, men jag hittade precis den aslånga essän "Video Games: The Addiction" i The Observer.
Författaren Tom Bissell redogör för tre år av sitt liv där han uteslutande spelat Grand Theft Auto IV och snortat kokain.
Texten är värsta glassbomben. En episk analys av GTA som populärkulturellt Magnum Opus, allt medan Bissell genomgår en personlighetsförvandling tillsammans med drogerna.

Den enda lite deprimerande eftersmaken kom efter en insikt: Att även om man skulle struntat i alla drogepisoder känns texten som en slags kulturjournalistik som aldrig skulle tillåtas i Sverige.

Lucy Walker (ETC 23/12).

2010-12-27T03:22:00.000-08:00

Miljöförstöring och kärnvapen. Två av de största mindfucksen mänskligheten lyckats trolla fram med sin klåfingriga nyfikenhet.
Jag träffar dokumentärfilmaren Lucy Walker för att diskutera hennes senaste filmer Waste Land och Countdown to Zero där hon undersöker båda ämnena.
Waste Land är en vacker feelgood-historia om rå fattigdom i Rio de Janeiro där konsten fungerar som verktyg i kampen mot miljöförstöring. Den nominerades precis till en Oscar för bästa dokumentär och det vore en no brainer att inleda intervjun med. Men när jag träffar Lucy Walker högt uppe i hotellskrapan i centrala Stockholm frågar jag först och mest om kärnvapen. Jag är lite survivalist på det sättet.

I Countdown to Zero har Walker kartlagt världens kärnvapenreserver: Nordkorea har dem. Precis som Ryssland, USA, Israel, Pakistan, Indien, Storbritannien. Och Iran har dem, kanske. Om Al Quaida får tag på dem, well, det skulle ju suga?

– Det farliga är om teknologin gör det lättare för fler länder, eller till och med terrorgrupper och andra ”non-state actors” att skaffa kärnvapen, säger Lucy Walker.
– Jag ville göra filmen innan något dåligt händer, så att människor förstår riskerna idag och inte efteråt och fråga sig ”varför visste ingen om det här?”.
Countdown to Zero går igenom några gånger som katastrofen varit ett katthår från att bli verklighet.
1995 hade till exempel Ryska militärmakten missförstått en raketuppskjutning i USA och tolkat den som en provokation till atomkrig. Ironiskt nog var Boris Jeltsin inte full vid tillfället och avfärdade militärens uppmaning om att gå till motattack.
Lucy Walker menar att Einstein hade rätt när han sade att ”Kärnvapen har förändrat allt, utom vårt sätt att se på världen”.
– Jag vill skapa en konsensus kring hur man ser på kärnvapen. Utbilda människor så att om de läser om Pakistan, eller Iran eller vad det nu kan vara, kan förstå nyheterna på ett mer direkt sätt.

Jag tycker att temat är ganska vanligt på andra håll. Alltså många hollywoodfilmer visar ju en drömsk post-apokalyptisk tillvaro, men man diskuterar sällan kärnvapen som något ”riktigt”.

– Ja, kärnvapen är svårt att ta på allvar eftersom ingen bomb har exploderat sedan 1945, för 65 år sen. Vi har liksom sett skräckfilmerna och ingenting har hänt, så då tänker vi att det är lugnt. Tyvärr tror jag att det finns en risk att det inte dröjer 65 år tills nästa gång.

När det gäller riktiga hot: hur kan vi stoppa Usama Bin Laden från att få tag på en kärnvapenmissil?

– Om Usama får tag på kärnvapen finns det förstås inget att göra, vilket är mycket skrämmande. Men de experter, forskare och världsledare jag intervjuat har börjat jobba med problemet. Barack Obama lyckades till exempel nyligen ena 65 stater för hårdare kontroll över de ämnen som används vid kärnvapentillverkningen. Det finns många väldigt bra krafter som jobbar mot det detta.

Kontroll verkar varit den största chimären med kärnvapen. Walker berättar om gamla rivningsfärdiga bunkers som förvarat plutonium under sämsta tänkbara förhållanden ("potatisar skyddades bättre"), och om smugglare som haft draghjälp av Sovjets kollaps.
– Jag träffade en kärnvapensmugglare i Georgien som fick grejerna från Ryssland. Efter Sovjets fall är säkerheten väldigt dålig och det finns inga pengar för att hålla kärnvapenfaciliteter under ordentlig uppsikt. Han trodde att han sålde vapnen till Al Quaida, men som tur var det en väldigt smart polis som tog fast honom.

Om Countdown to Zero riskerar att framkalla existentiella trauman så är Waste Land, Walkers Oscarsbidrag som vunnit hinkvis med priser världen över, förmodligen ett av de bästa alternativen till självstyrd kognitiv terapi.
Konstnären Vic Muniz lämnar New York och åker tillbaka till sin hemstad Rio de Janeiro för att göra ett konstverk av världens största soptipp, tillsammans med de fattiga arbetarna som jobbar med att plocka och sortera i skiten.
– Det är egentligen bara en liten berättelse om en konstnär och den förvandling som han lyckas åstadkomma på en mycket extrem plats. Men det handlar också om hans experiment: Kan konst hjälpa människor i en sådan miljö? Kan det vara skadligt? Eller har det ingen effekt?
En av de bästa sekvenserna i Wasteland är när Lucy Walker följer med en av kvinnorna utanför Rio till hennes hem: ett plåtskjut i ett ghetto. När Walker får en hustillsyn råkar hon filma när en av ungarna kollar på den animerade serien Richie Rich på en skitig teve.

Har du sett The Wire? Den femte säsongen utspelar sig på en tidning som ska skriva en artikelserie om hemlöshet och redaktören pratar om att visa "The Dickensian aspect" av problemet. Det vill säga som en paralell verklighet av passiv misär. Men jag tycker inte att din film är så bekväm. Människorna är liksom inte bara pjäser i konstverket.

– Jag har med många detaljer om hur det är att leva i fattigdom. Prostitution eller knarklangning är två av få reella arbetsmöjligheter, folk blir rånade på allt de äger och så vidare. Men det ligger något i vad en kvinna i Mexiko sade efter en visning: ”jag har aldrig sett fattiga människor som jag känner på film tidigare”.
– Så, det är ingen föreläsning. Det är en film som ger mycket ”food for thought” men säger inte åt dig vad du ska tycka.

KV.

Faktaruta: Lucy Walker
Lucy Walker är född i London har en examen i teater från Oxford. Hon har tidigare gjort filmen ”
The Devils Playground (2002), om Amish-ungdomar som gör uppror inom sin egen kultur, och Blindsight (2006) som handlar om blinda tibetanska tonåringar som bestiger Mount Everest. Den senare låg också på kortlistan för Oscarsnomineringar.

Publicerad i ETC 23/12

2010: Årets bästa skivor och Låtar

2010-12-16T11:20:00.000-08:00

Skivor.

1.Waka Flocka Flames - Flockaveli
2. Kanye West – MBDTF
3. J Stalin – Prenuptual agreement
4. Lil Wayne – I am not a human being
5. The-Dream – Love King
6. Radio Dept – clinging to a scheme
7. Wiz Khalifa – Kush and Orange Juice
8. The Pack – Wolfpack Party
9. Robert Kelly - Love Letter
10. Big Boi – Sir lucius left foot son of chico dusty

Bubblare: Lil B - Rain in England

Soundtracks.

Daft Punk – Tron Legacy
Trent Reznor – The social Network

Låtar.

1. The-Dream – Panties to the side
2. Ciara – Ride
3. Kanye West – Runaway
4. Gyptian – Hold yuh
5. Waka Flocka Flames – Hard in the paint
6. Nicki Minaj – Your love
7. Drake ft Mary J Blige & Swizz Beats - Fancy
8. Slim Thug ft Z-Ro - Gangsta
9. Diggy Simmons – Made u Look freestyle
10. Nicki Minaj ft Eminem – Romans revenge
11. Nelly – tippin in da club
12. Lil Wayne – 30 minutes to new Orleans
13. J Stalin – U Broke
14. DJ Khaled - All I do is win
15. Waka Flocka Flames – Fuck the club up
16. Rick Ross - Blowin' Money fast
17. Papoose – glock busta
18. Eminem ft Lil Wayne – no love
19. Kanye West ft Rick Ross, Nicki Minaj etc – Monster
20. Young Jeezy – Black and yellow
21. Lost generation – on my head
22. Soulja Boy - Speakers going hammer
23. Yelawolf – In this club
24. Robyn – Dancing on my own
25. Gucci Mane - Makin love to the money

Medierna

2010-12-04T08:53:00.000-08:00

Jag har jobbat på programmet Medierna i P1 under ett par veckor. I ett rep som sändes idag har jag s.k. "granskat" iPad-hysterin och om Apple kan göra det möjligt att ta betalt för journalistik igen. Lyssna!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=4225180

Veckan innan dess gjorde jag ett kort inslag om hur Janne Josefsson blir mutanklagad av en död man:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2795&grupp=4527&artikel=4206732&sida=2

The Town

2010-11-29T14:33:00.000-08:00

Jag gick på den sena visningen av The Town på Stockholm filmfestival igår.
Visserligen försökte jag komma in på eftermiddagsvisningen med mitt pressleg som smörjmedel, men lärde mig att press faktiskt är en komplett statuslös identitet numera. Eftersom jag inte "stod på listan" (jag skojar inte) var det bara att krypa hem och KÖPA en biljett.

Filmen handlar om ett gäng casualklädda ärthjärnor som jobbar med att råna värdetransporter och banker Charlestown, Boston. I management av Gentle-Ben Affleck.
Jon Hamm från Mad men spelar polisrollen, som annars förmodligen gått till Denzel Washington. Karaktärstypisk skrivbordssnut med både analytisk och anal framtoning.
En rolig grej är att Jon Hamms polis även stannar kvar på kontoret och super (inte alls övetydlig referens). Ben (vad karaktären heter är inte viktigt) stalkar en kvinna som han rånat, i någon typ v försäkringssyfte, men lyckas förstås bli kär i henne. Och måste därför "dölja sin hemliga identitet" (hörde jag zzzz?)
Att Affleck har skrivit manuset och regisserat märks inte bara i bristen på självkritik (En scen i gymmet utan tröja? varför i helvete inte!) utan också i romantiserandet av det hårda Boston. Hockey, töntig dialekt och irländsk machokultur. Och en skurk med en hjärta av guld. Som tyvärr inte kan skådespela.

Ah, jag vet inte. Jag är väldigt svag för scener med bankrån (T ex Heat och Point Break). Och The Town har några riiiiktigt feta och nervösa scener med mycket omitiverad skottlossning. De är också komplett stiliserande när rånarna jobbar i skeletormasker och spöknunne-outfits för att skrämma skiten ur bankpersonalen.
Men de tidningscitat som inleder filmen handlar ändå om Boston, men egentligen sägs ingenting om staden förutom de nämnda ytliga små blinkningarna. Ibland nuddar filmen vid problem om drogen oxycotton i samhället. Boston är bara en svag krydda, som reder ut sig långt innan Ben Afflecks semesterskägg och patetiska monolog i slutscenen.
nä. Nä.

Recension: Pink Friday

2010-11-17T10:52:00.000-08:00

OK. Nicki Minaj debut Pink Friday har alltså läckt idag. Den här händelsen har sparkat på mig och väckt mig från en mycket skön och tillfredställande bloggvila.
Så hur blev skivan?
Vi tar det låt för låt i sann blogganda.

I'm the best.
Whoa maxat. En logisk introlåt på "rags to riches"-temat som upprepas i olika variationer. Nicki rappar lite om att hennes pappa gick på crack och om hur hon hamnat på toppen av allt. Jag gillar kombinationen av att Nicki jobbar för "the girls that never thought they could win" och samtidigt mördar haters med "Tell these bitches get a stick, I'm done leading the blind".
Beatet är mer dansgolv än gathörn, låter som...bra eurodisco? Fedt.

Bäst line: "To all of my bad bitches, I can see your halo".

Romans Revenge (feat Eminem)
Den här hade vi ju hört sen tidigare. Men shiiit vad hård den är. Ett monotont mörkt beat som bara klättrar uppåt i nervositet tills "hooken", ett kort fill med "Ruh! Ruh! - Like a dungeon dragon" frustas fram. Nicki och Em staplar diss på diss på diss till töntar och has-beens på tyngsta sätt önskvärt.
Eminem är också bäst på att rappa när han inte predikar om nykterhet utan flippar ut i aggressivitet och hat. Tyvärr även böghat i det här fallet, vilket känns mindre kul, men ingen direkt en chock för att komma från honom.

Did it on'em
Fattar inte vad den här låten handlar om. Typ att pissa och skita på sina fiender? Fine. Men det är dålig rap här, beatet (som iofs är rätt ball) är för segt för Nickis ettrighet så att hon låter off-beat som en liten färsking.

Right thru me
Ytterligare en gammal låt som alla redan hört. Den peakar skivan lite innan den långa vägen nedåt. Nicki har träffat ett loveinterest och rappar om att försöka hålla på sina känslor, vilket alla vet är lättare sagt än gjort ("Nigga got the peephole to my soul").
En klassisk rak poppig radiohit. Snacka inte om att hon inte kan sjunga. i alla fall inte när ni snackar om den här låten.

Fly (feat Rihanna)
Usch. Vad hände? Rihanna öppnar med en riktig pekoralrefräng som skär i mina öron. Rappen emellan känns som kinesisk vattentortyr i väntan på att hooken oundvikligen kommer tillbaka.

Save me
Hörde jag drum n Bass i de första sekunderna? Jo, tydligen. Och det kommer tillbaka på konstiga ställen.
Nicki kanaliserar här sin inre Marie Antoinette och rappar om att hon är ensam på tronen med alla rikedomar och behöver någon som räddar henne. Det finns potential i beatet som påminner om ett EKG-ljud, men nä, det här låter för bedrövligt.

Moment 4 Life (feat Drake)
Boooooring! Och för att tala med George Costanza in affekt: "Hate the Drake!".

Check it out (Feat Will.I.Am)
Detta säger allt som behöver sägas om denna låt.

Blazin (Feat Kanye West)
Ah, okej. Nu är vi tillbaka ovanför ytan för en kort andningspaus. Nicki är tight, rolig och slaktar metaforerna på löpande band. Beatet är rätt mäktigt och Kanye kanske inte kommer med så mycket men drar iaf ett kul skämt: "We got two white russians but we still need some drinks".
Skulle kanske passat bättre på Kanyes nya skiva.

Here I am
Nicki snackar om att poppa steroider? Kul! Men någonting gnager i mig när jag hör alla sakrala körer och bakom refrängen "I'm a woman hear me roar" (asså?).
Jag kommer inte återvända till den här låten.

Dear old Nicki
Som en sämre variant av Here I am och Right thru me. En slå-tillbaka-ballad som Nicki gjorde bättre två gånger på sitt första mixtape ("Go hard" och "Can anybody hear me"). Men här i någon slags tredje-personstrassel. Beatet är shiet så orka bry sig, right?

Your Love
Epicness förstås. Men om man lyssnat på den här låten i typ ett halvår känns det ändå rätt frestande att trycka next.

Last Chance (Feat Natasha Bedingfield).
NEXT!

Oj, var det redan slut där? Fuck.

Med tanke på att Pink Friday haft mer än tre bra låtar (mycket ovanligt för rapskivor) kan den knappast beskyllas för att vara ett totalt magplask. Men den där mästerliga debuten som alla väntat på var en ganska obekväm chimär. Nicki Minaj visar också rätt osofta tendenser till att vilja bli en fjäskare för radiovågorna istället för klubbgolvet.

Betyget blir lite ovilligt godkänt, tre barbietrekanter av fem möjliga:

Weezy is free!

2010-11-04T08:00:00.000-07:00

Det var tydligen lite tjafs om Lil Wayne skulle få komma hem från Rikers Island idag eller inte. Först ja, sen "en dag till" men nu verkar det i alla fall som om han är ute!
Samtidigt hittade jag låten "30 minutes to New orleans", en grym autotunad Wayne som läckte för ett par dagar sedan.
Men jag visste att jag hade hört den förut och kom ihåg att den faktiskt är minst två år gammal och är med i dokumentären "The Carter".
Anywaydoe, välkommen ut!

30 minutes to new orleans (mp3)

Genier utan känslor

2010-11-01T16:20:00.000-07:00

Jag älskade verkligen The Social Network. Allt var så lyxigt genomarbetat att jag kände mig tvungen att se om den redan ett par dagar efter första titten. Det borde egentligen vara en skyldighet att kolla skiten igen när någon (i det här fallet David Fincher och Aaron Sorkin) lagt ner så mycket jobb på att få en så pratig historia full av rättegångförhör att bli så mycket konst.

Berättelsen handlar om hur Mark Zuckerberg grundade facebook på en stulen idé. En idé som sedan remixades genom hans komplexfyllda hjärna för att bli ett slags onlinecollege med det ultimata verktyget för social interaktion (Få ligga).
Det handlar också om hur Zuckerberg körde över sin bästa kompis och medgrundare och hur han istället sökte sig till Napsters paranoida grundare Sean Parker, ett annat slags geni. Inte är lika kapabel elelr intresserad av att tjäna pengar som att "piss people off". Zuckerberg blir sjukt imponerad eftersom han försöker tvinga in sig själv i en slags fuck-you-etablissemanget-identitet trots att han går på Harvard, ett av världens mest prestigetunga universitet. Att Zuckerberg är så ovillig att bli en del av en profitmarknad på internet (lite piratigt nästan?) är dock hans enda försonande drag. I övrigt framstår han som en liten psykopat från nördbyn.
Men inte på det där explosiva trenchcoat-mafia-sättet. Mer nedtonat. Som när han träffar tjejen som dumpade honom ute på krogen. Zuckerberg gör ett kasst försök att be om ursäkt men vill egentligen berätta om sin nya hemsida - och får dissen igen. Direkt efteråt är han läskigt målmedveten: "We have to expand".

Det coola med The Social Network är just minimalismen. Det är prat, möten, diskussioner och grymt soundtrack av trent Reznor. Förutom ett stilistiskt roddrace behövs ingenting annat när varje liten andningspaus är regisserad till perfektion.

En annan film jag tyckte mycket om är Sofia Coppolas Somewhere.
Det är samma film som hon alltid gör, fast Somewhere är kanske hennes bästa variant hitills.
Precis som vanligt handlar det om en extremt priviligierad människa med tomt känsloliv. Precis som Bill Murray i Lost in translation eller Kirsten Dunst i Marie Antoinette. Dock är Stephens Dorffs bakfulla filmstjärna Johnny Marco långt mer sympatisk än Murryas liknande karaktär från LIT. Bort med hela gammal man förlöst av yngre kvinna-grejen! Istället är det Dorfs dotter som kommer hänger lite, han mår lite bättre, men egentligen blir ingenting löst. Bort med tokyo som en "symbolisk" plats där "människor inte ser varandra i mängden". Bort med anakronistisk popmusik i feodalfrankrike... hmm iofs gillade jag det men vafan, behövde tre.

Hur som helst har jag stor respekt för filmer som håller tillbaka med euforin. Somewhere kommer lite väl nära ett slags moraliskt vägval i slutet men blir inte för mysigt. Inte heller med dottern. Barn i dramafilmer blir ju oftast extremt exotiserade så till den grad att de blir magiska varelser. Men dottern i Somewhere är sympatiskt mänsklig och vanlig. Lagar lite mat åt farsgubben, spelar lite guitarhero. Är skeptisk till hans flickvänner. Inget överdrivet.
Diggar också att Chris Pontius från Jackass är med och typ... spelar sig själv.

En episk dag

2010-10-25T06:26:00.000-07:00

It's a party, it's a party. it's a partaeeey...

Ja, det är på riktigt sant. Världens tråkigaste serie säger hej då till Metros läsare. Jag kan inte påstå att jag är en av publikationens trogna fans, men att Elvis nu försvinner från sin allra största kanal känns förstås magiskt. Tony Cronstams självbiografiska serie om en sköldpadda och hans flickväns svenniga tillvaro med dvd-boxar, tjatsex och sanslöst tama lovehandle-skämt kan framstå som harmlöst i sin tomhet. Men inget är farligare än likgiltig humor.

Nemi, you're next!

Pretty boy swag

2010-10-20T08:46:00.000-07:00

Jag antar att de flesta av er minns när Birdman och Lil Wayne kallades bögar efter ett liknande, men inte lika fånigt, omslag i XXL? Well, det var ingenting jämfört med det här.
Den ofrivilliga homoerotiken är komisk och otrygg på samma gång. Förutom att twittra om hur mycket han knullar och tränar har 50 cent, använt sin twitter som utlopp för halvhomofoba utspel som "if you a man and your over 25 and you don’t eat pussy just kill your self damn it".
Dålig timing skulle en pr-expert säga. Eftersom det nyligen aktualiserats ett växande antal självmord som följd av trakasserier mot hbt-personer i USA.

Är det här ett (inte så) subtilt sätt att be om ursäkt? Men vad är prylen med Ninjamasken? Vi vet att det är du 50!

Den lille rackaren Soulja Boy tycker nog mest att det är fett att få den godkännande storebrorsa-kramen från en snubbe som varit med ett tag. Och faktum är att Soulja kan behöva en trygg famn. Enligt ryktet är han är på väg till rehab för kokainproblem.

Centipedism

2010-10-15T08:34:00.000-07:00

http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/strages-kronika-vi-matas-med-skrap.3150

Boardwalk Empire (ETC 8/10)

2010-10-11T07:35:00.000-07:00

Publicerad i ETC riks 8/10

I den mörka och kalla nattluften växer ett nöjesfält med sitt stora pariserhjul upp i fjärran. När vi kommer närmare ser vi strandpromenaden som strålar av liv. Vi är i Atlantic City, 1920. Första världskrigets är slut och alkoholförbudet träder i kraft. Ett samhälle i djup kris bakom en glittrande slöja.
Det har blivit dags för HBO att öppna plånboken för gangsters igen.

Kabelkanalen har haft svårt att få riktiga hits de senaste åren. Trots megasatsningar som Rome och populära True Blood har kanalen haft det fattigare med både tittarsiffror och Emmys sedan Sopranos gick i graven 2007. Lösningen tros vara serien Boardwalk Empire. Ett nytt skurkdrama med utgångspunkt i New Jersey.
I centrum står den republikanske lokalpolitikern Enuch ”Nucky” Thompson (Steve Bushemi) som i sann kapitalistisk anda förstått att förbudet bara är en fantastisk möjlighet till profit. Många med honom hade samma idé, vilket ledde till födelsen av den organiserade brottsligheten i USA.

Nucky har hela kuststaden i sitt koppel med ”Låt aldrig sanningen komma ivägen för en bra story” som politikens första regel. I en briljant scen ur piloten sätter han tonen: När hela landet desperat hamstrar de sista dyrbara dropparna talar Nucky inför ett rum fullt av kvinnor ur nykterhetsrörelsen. Han berättar om sin fattiga barndom. Om när han, med blodiga knän och armbågar, tvingades vada genom meterhög snö och döda råttor för att föda sin familj.
Inte ett öga är torrt.
Till sist lovar han att hålla stadens karlar nyktra, hålla ihop familjerna och att jobba för kvinnornas rösträtt. Applåder.
”Det kommer bli som om förbudet aldrig hände” flinar Nucky senare samma kväll. Den här gången i ett rum fullt av stadens män med makt. ”Men hur gör vi med lagen?” ”höhö, jag är ju lagen” skrockar polischefen. Total korruption som kitsch.
Boardwalk Empire är skriven av Terence Winter (från Sopranos) med Martin Scorsese som exekutiv producent. De har tillsammans gjort allt för det extrema autenticitetskrav som finns från 10-talets kräsna tv-konsumenter. Interiörer, mode och musik är allt omsorgsfullt uppgrävt (visst förhöjer det känslan att få höra en trallig gammal propagandalåt som ”I never knew I loved my wife (until the town went dry)”). Det är överestetiskt, nästan bländande.

USA har alltid älskat sin sprit. Därför var förbudstiden extra speciell för ett av världens mest liberala länder. Samtidigt som Suffrageterna kämpade för kvinnors rättigheter fungerade lagen för att införa inkomstskatt och bygga en märklig patriotism kring nykterhet. Eftersom öl kom från tyskland blev det ”anti-amerikanskt” att dricka det. 1920 var en ambivalent förändningsera. Det fanns bilar, flygplan, biografer. Men ingen kvinnlig rösträtt.
Någon blir lynchad, och det är en tragedi, men det är valår så ”Vi har inte tid med ett raskrig” .
Kontrasterna mellan hur oberoende de sociala orättvisorna var från den teknologiska utvecklingen illustreras riktigt mysdeppigt när krigsskadade Jimmy (Ingen hade hört talas om post-traumatiskt stress-syndrom) lämnar sin fru och hon ställer sig och testkör familjens nya dammsugare.

Boardwalk Empire har jämförts både med Sopranos melodram och Mad Mens periodfetishism. Men även som i Baltimores The Wire kopplar Boardwalk Empire ihop beroendeförhållandet mellan kriminalitet och politik i Atlantic City. Spänningarna mellan institutionerna bygger mindre på värderingar, mer på personligt förverkligande. Den federala nykterhetsagenten Nelson Van Alden är som en inverterad version av Kevin Costners statligt groomade idealist i De Omutbara (1987) . Evan Alden är en djupt störd man som ser sitt uppdrag som helig mission från gud.
Al Capone är förstås också med. Dock inte som proppmätt och ondskefull gangsterboss. Istället presenteras han på ett oerhört snyggt, nedtonat sätt när han sitter som chaufför längst ned i den korrupta näringskedjan.

Det är nästan omöjligt att inte dra paralellen mellan då och nu. Amerika har stora svårigheter med att hantera det enorma Marijuana-bruket, som är halvt legaliserat i vissa stater. Men mest av allt har berusningsförbudet knytpunkter i USAs globala ”war on drugs” som förts sedan Nixons 70-tal och som visat sig vara lika dyrt, verkningslöst och gynnande för organiserad kriminalitet som under förbudstiden.

KV.

Boardwalk empire har premiär 1 november på Canal +

Om Nicki Minaj (ETC Sthlm 8/10)

2010-10-08T09:15:00.000-07:00

Delar av den här texten, plus en faktaruta har publicerats i ETC Sthlm 8/10, detta är dock hela versionen.

"Sometimes the shit I say is over people’s heads and I feel like I need to dumb it down a bit so people can understand it. I think if I had said a lot of raps in a particular voice, people would go, “Yo, that shit was hard”—but when you change up your voice a little bit, they can’t see past that. And they’re lookin’ at me like, “This bitch is stupid”—and I’m lookin’ at them like, “No, bitch, you’re stupid.” - Nicki Minaj intervjuad i Complex.

I Sverige är hon fortfarande bara ett känt namn i begränsade kretsar, i USA är Nicki Minaj är den första kvinnliga superstjärnan inom hiphop på närmare ett decenium. Innan hon ens hunnit släppa debutalbumet Pink Friday (23 nov) har Nicki drunknat i priser, tidningsomslag och kärlek från kritiker. I somras dominerade hon som första kvinnan på sju år, förstaplatsen på USAs Hiphop-billboardlista med singeln Your Love. Hon höll förstaplatsen under åtta veckor.
Men hon har också fått skit för att inte utnyttjar sin plats tillräckligt feministiskt.

Innan vi analyserar betydelsen av Nicki Minaj för dagens hiphopscen behövs en kort historielektion:

Hiphop var från början en upprorisk underifrån-kultur av människor i samhällets marginaler (som konsumerats lika mycket av vita medelklasskids i trygga förorter som av utövarna själva). På grund av att plattformen var så begränsad från början har hiphop alltid varit en extrem ojämlik musikgenre där vägen till framgång inom den egna scenen alltid varit delad mellan könen. De senaste tio åren delad som en lerväg med 30-hastighet för kvinnor och en nyasfalterad autobahn för män.

Efter terrorattacken mot World Trade Center 2001 blev rapen – som det mesta i USA – hårdare. Machopartiklarna hade förstås legat bekvämt nerbäddade i musiken sedan 90-talet. Men post-9/11, post-recession och pre-Obama blev samhället snabbt mer etniskt och klassegregerat. Därför räknade många rappares marknadskalkyl på att sälja den farliga stereotyp som de blivit tilldelade av medierna och den vita medelklassen. ALL hiphop skulle vara thugged out. Pengar, muskler, misogyni och ”no homo” blev norm. Rapstjärnor tjänade mer som cyniska mediestrateger och självfördummande provokatörer än som politiska aktivister.
2005 hyllade 50 cent George W Bush som en ”incredible gangsta, jag ser mycket av mig själv i honom”. Då hade de redan få kvinnliga rapparna försvunnit ut till periferin.

Men allt är förstås inte så enkelt som att ”medveten” hiphop skulle vara bättre. Kanye West hävdade 2004 att han kunde rappa ”kreativt utan att använda rhymes om knivar och skjutvapen”. Ett par år senare slog Lil Wayne igenom och visade att det gick utmärkt att rappa genialiskt kreativt om knivar och skjutvapen - om man har lite humor. Innan Waynes kärlek till skjutvapen gav honom ett fängelsestraff för vapeninnehav upptäckte han Nicki Minaj på en dvd-film där hon rappade. På kort tid mästrades Nicki i sin lärares stenhårda arbetsmoral, hans förmåga att paketera gangsterlyrik i (explicita) barnramsor och skapade ett autistiskt sätt att omförhandla sin identitet i nya popreferenser och karaktärer.
Nicki beskriver sig själv som en ”Harajuko Barbie”. En bisexuell, afro/indo-Trinidadian med svart linne, rosa BH och knäpp peruk. Ena stunden låter hon som en engelsk överklassdam, för att i nästa vråla med spattig basröst som kakmonstret i mupparna.

Minaj har kritiserats av moralister som tycker att hon är för sexfixerad och objektifierar sig själv. Samt av bittra kollegor som bortglömda rapparen Khia, som menade att ”Det bor inga Barbies i hooden”.
Minaj talang provocerar hiphopens ständiga autenticitetshets. ”Def Jam said I'm no Lauryn Hill” rappar Nicki besviket på ”Can anybody hear me”, en rimlig sammanfattning av svårigheten att kombinera humor och experimentation som kvinnlig rappare. Skivbolagen ville helst ha en stark svart kvinna med fast revolutionär identitet, eller en med exploativ agressiv sexualitet. Inte både och.
Den geniala eklektisismen som hon delvis ärvt från Lil Wayne gör paradoxalt att hon betraktas med större skepsis än om hon haft varit man.
Jag hoppas att Nicki Minaj queerness inte stampas till döds och att den hjälper henne att revoltera mot hiphopens motsägelsefulla krav på äkthet. Det märks hur beroende Nikki är av det manliga språket för att penetrera världens mest homosociala musikgenre när hon för ett par månader sedan kände hon sig tvungen att demetera sin omtalade bisexualitet. Även om det kan verka som en förlust finns det även i detta en protest mot att låta andra definiera henne som någonting annat än en kåt, urflippad seriefigur.
Kanske är Nickis bisexualitet lite som Lady Gagas penis – så länge vi diskuterar den finns den (Och Nicki slutade ju inte rappa om hur och vilka tjejer hon vill ligga med...).

Ibland räcker attityden. Att kyligt konstatera: ”I look like yes and you look like no”.

Pink Friday beräknas släppas 23 November

KV.

Bonus: Nicki Minaj Top-10.

1. I Get Crazy (Beam me up Scotty)
2. Fuck u Silly (Barbie World)
3. Right Through me (Pink Friday)
4. Monster (collabosingel)
5. Go hard (Beam me up Scotty)
6. Your love (Barbie World)
7. What's wrong with them (Lil Wayne - I am not a human being)
8. My Chick Bad (Ludacris - Battle of the sexes)
9. Up all night (Drake - Thank me Later)
10. Sweet Dreams (Lil Wayne - No Ceilings)

Bubblare: Gyptian - Hold Yuh (Remix ft Nicki Minaj)

KV-listan v.40: Ca skräp

2010-10-07T13:28:00.000-07:00

Här är vad jag tittade på och tyckte bäst om i veckan.

1. Piranha (2010)
2. Hämnden
3. Första tio minuterna av The Last Airbender
4. Machete
5. Monsters
6. Rebecka och Fiona (svt play)
7. Last House on the left (2009)
8. Resident Evil: Afterlife

Pallar inte högkultur just nu. Flocka!

2010-09-30T16:43:00.000-07:00

What's up dawg? wanna throw down? What's up wit that?

2010-09-28T10:08:00.000-07:00

Hej! Ledsen om jag inte skrivit på ett tag. Jag har helt enkelt varit för ledsen. Min första reaktion på valets resultat var att lägga upp en bild på ett söndervittrat Detroit och sedan lägga på en ljudslinga med en alkoholiserad man som ringde upp mig från ett hotell i grästorp. Han hade förlorat allt och pratade goja i osammanhängande patetisktheter. ”jag är så full att jag inte fungerar” sade han.
Jag kände mig likadan i flera dagar, fast jag inte varit full då. Men jag kände, efter ett par reaktioner, att det var dålig smak att lägga upp det där ljudklippet.
Inte direkt hoppingivande.
Jag började må lite bättre under demonstrationen på Plattan där 20 000 pers också var ledsna över SDs inträde i riksdagen. Det var terapi. Tröstande.

(Kul grej: Samtidigt som jag stod på plattan och skrålade med i ”krossa rasismen”-körer följde jag twitterflödet. Rapparen @Queff (som nyligen släppte mixtapet Greetings from russia) konstaterade försiktigt att "en sån här demonstration kanske man skulle haft igår? #Försent".
Lite senare twittrade han det inte fullt lika politiskt medvetna ”Tror jag ska försöka styra något ångestdämpande trots demonstrationen, det är ju ändå plattan” och fick svar av @Organismen: ”when in rome”.)

Detta var en kort solstråle i mörkret. Tyvärr blev allt mycket sämre innan någonting blev bättre. Ett par dagar senare skrev kulturkonservative Johan Lundberg från högertidningen Axess och NEO-redaktören Paulina Neuding en debattartikel i DN som svar på SDs agenda om att ”integrationspolitiken har havererat”. Lundberg och Neuding ville att vi nu skulle ”våga prata om detta tabu”.
Ett par dagar senare var Benke där, med sin ständiga surkartsprosa i DN-på stan, och skrev om en slags ”Tystnadens kultur”. Något som förstås lever kvar i efterbörden av det gamla sossesamhället. En kultur som alltid skyller ifrån sig på ”strukturer” när det handlar om bidragsfusk och olydiga elever. Sånt som bara kräver lite jävlar anamma för att få fixat, resonerade Benke.
Efter detta har ALLA (Strage, Schyffert, Chukri, Ismael och slutligen bloggerskan Mogi) försökt dechiffrera, argumentera och förlöjliga SDs agenda. Aftonbladet har lyckats med det mest meningslösa konststycket av dem alla och samlat ihop jättemånga människor som inte gillar rasism, som om detta vore en beundransvärd sak.

Vettigast hitills är Andreas Malms text i Aftonbladet, som faktiskt hade något att säga om hur de etablerade partiernas kastat rätt många stenar mot islam innan SD tog över stafettpinnen. Den skiten var redan naturaliserad, klart att det inte behövs någon reell politik när jobbet redan är gjort av andra.
Även om alla texterna är olika bär de på ungefär samma förhoppning om att lyckas bemöta SDs argument med motargument och/eller förlöjliganden.
Naivt. Och arrogant.
Diskussionen som utger sig för att rikta sig direkt till SD lyckas istället rikta sig till alla andra som vill skratta åt dem. ”Höhö, vadå ska vi spela nyckelharpa i operan eller?”, ".
Om debattörerna menar allvar i att ”ta debatten med SD” tycks de ha missat en viktig detalj: SD, alltså partiet, vet redan om att de är rasister. Väljarna är dock en annan fråga.

Problemet, har man sagt, är att SD fått martyrskap eftersom ingen ”vågat ta debatten”.
Sedan har man tagit "debatten", genom att dunka sig själv i ryggen och nu fortsätter den bli tagen på ett fånigt sätt som legitimerar hela Sds sales-pitch om ett förlovat folkhem någonstans långt bort i fjärran.
SDs missnöjesväljare är (som jag fattat det) vita män i medelåldern som känner sig utanför samhället (eller som Mogi menade: Misslyckade killar som behöver hitta ett alternativ till tjejernas varumärkes-stärkande bloggosfär). Det här utanförskapet må vara en hjärnspöke, men måste samtidigt tas på allvar och inte bara hånas. Det som skapat missnöjes vill dessutom ingen borgelig debattör höra talas om. Inte att det handlar om osäker ekonomi, uppfuckad social trygghet och allmänt ökande politikerförakt utan en kultur av ”tystnad” och ”tabu”.
Ujujuj, prata inte om utförsäkringarna nu, VI MÅSTE VÅGA PRATA OM RASISMEN. Ja, så att vi glömmer all evil shit ni tänker göra? ”Debatten” är antirasistiska självklarheter, olika stilistiska kukmätningar där ingen från SSs partitopp eller de som röstat på partiet får något annat än vatten på den välbekanta kvarnen. "Jasså, alla skyller på mig igen? jaha men dra åt helvete då!"
Om man så proppmätt måste prata med SD behövs en mental knäböjning. Lägga sig på samma nivå som den vi pratar med. Bemöta Sds argument på samma sätt som man bemöter ett barns.
Och jag menar absolut inte på ett förminskande sätt (som när Carl Reinholdtzon-Belfrage sågar nåt popband med argumentet att det är ”musik för barn”) utan på ett mer lyhört sätt än man gör nu.
Sånt kräver pedagogik. Inte tjurig konfrontation på barnets skrikiga villkor. Det finns ingen anledning.

VAL 2010 (innehåller spoilers)

2010-09-16T07:26:00.000-07:00

- Mamma, vad är en fitta?
- Hmmm.... var har du hört det ordet Jimmie?
- Det stod på ett av videofodralen som ligger på teven.
- ”Fitta” är en riktigt stor lampa. Man använder det till exempel såhär: ”Den stora fittan lyste starkt upp rummet och gjorde att kvällens mörker stannade utomhus”.
Pappa Fredriks oro stillades något. Han ville inte att barnen skulle rota i hans och Blubbys porrkollektion. Nu hade det nästan hänt och någon måste bannas.
Det enda barnen fick titta på var familjens egna hemvideos som Pappa Fredrik spelat in med sin gamla VHS-kamera och som, med lite meck kunde kopplas direkt till den nya fina platt-teven. En liten present han gett sig själv efter lönelyftet för fyra år sedan.
Ibland sjöng och dansade syskonen framför kameran. Ibland spelade Pappa Fredrik in när de tävlade simning i poolen.

Detta var lejonparten av deras små liv.

Middagen hade gått snabbt och barnen hade ätit ordentligt. Köttfärslimpa till huvudrätt, Äppelkompott till efterrätt. Och kanske var det sockret som skruvat upp Jimmie. Han hade en massa energi att ställa frågor. Mamma Lena svarade tålmodigt, om än med en irriterad kyla i rösten.
- Kan jag få telefonen mamma?
- Javisst.
Lena sträckte över saltkaret till Maud. Jimmie fortsatte fråga.
- Vad är en zombie?
- Var har du hört det ordet?
- Jag minns inte...
- Nåväl, en zombie är en liten gul blomma.
Lena hällde upp en nytt glas vin och vände sig tillbaka till sin efterrätt.
Pappa Fredrik torkade av flinten som blivit glansig av värmen från de tända ljusen. Han backade upp sin hustru.
- Tsk tsk tsk, Jimmie Jimmie Jimmie. Varför ställer du så dumma frågor? Lyssna på vad Blubby säger bara.
Pappa Fredrik hann precis rufsa om Jimmie i håret när han märkte vad lille Jan, som satt tvärs över bordet höll på med.
- Lek INTE med maten Janne! Vad har jag sagt om det där?
Lille Janne tittade upp från sin tallrik. Han hade byggt ett berg av mos med hjälp av äppelkompotten och använt sin kniv och gaffel som spade och bulldozer. Pappa Fredrik blev rasande.
- Vad ska det här föreställa!?
- Det ä-är en vulkan...
Lille Janne gnydde och kurade upp sig mot sin storasyster Maud. Men hon lutade sig bort från honom som om han luktade illa. Hon hade ätit upp allt på tallriken och ville inte bli indragen i Jannes problem. Hon hade varit duktig och skulle slippa få skäll.
Lille Janne blev vit som en magnecyl i ansiktet och sjönk ihop mer för varje sekund. Då såg Jimmie sitt tillfälle.
- Det var Janne som sa att jag skulle fråga om filmen!
Jimmie hade känt pappa Fredriks hårda fingrar i sitt hårfäste. Det var en omrufsning som sade ”frågar du en dum fråga till rycker jag av dig håret”. Nu blev Pappa Fredriks ögon svarta.
- Stämmer det här Janne?
- J-j-j-ag...
- Göran!
Pappa Fredrik vrålade ursinnigt på Göran, som var äldst. Pojken hajade till, rätade på ryggen och rättade upp sina tjocka glasögon som hamnat på nästippen.
- Hämta Pappas video och min eltejp!
Göran pep snabbt iväg och kom tillbaka med en VHS-kasett och en rulle eltejp. Pappa Fredrik plockade ut kasettbandet från det enfärgade fodralet. På ryggen hade han själv skrivit ut titeln: ”Underhållning”. Han höll upp kasetten framför ögonen på lille Janne.
- Vad ska jag göra med den här nu då? När du är så nyfiken?
Lille Janne vågade inte svara.
Pappa Fredrik petade fram en öppning på tejprullen och tejpade sedan fast kasetten i sin egen hand.
- Var det något mer du undrade Janne? Va?
Janne fortsatte sitta tyst med en förvånad blick smälld över ansiktet. Han tittade sin pappa i ögonen.
- Titta ner! Du tittar inte mig i ögonen!
Pappa Fredrik måttade en slag. Det gick i en rak båge och landade perfekt för att smasha kassetten i Jannes ansikte. Jannes nacke knöck snabbt bakåt och kraften i slaget gjorde att han balanserade en kort stund på köksstolens bakben.
Pappa Fredrik väntade en liten stund.
Janne satt omtöcknad och andades tungt medan resten av familjen stirrade ned i sina efterrätter.
Sedan kom nästa slag. Det var hårdare.
Ljudet av den ihåliga plasten som träffade Jannes framtänder ekade runt det tysta middagsbordet. Janne slog bakhuvudet i väggen och rasade sedan framlänges över bordet. Blodet rann över hans haveri till äppelkompott.
Det hördes ett klirr mot porslinet. Lille Janne tittade ner och försökte se vars ljudet kommit ifrån. Han plockade upp en liten bit av sin egen framtand från tallriken.
Pappa Fredrik gjorde ett sista konstaterande.
- Det är inte hela tanden. Men du kommer att få en glugg, så är det.

***

Nästa dag åkte Pappa Fredrik som vanligt till jobbet. Göran, Maud, Janne och Jimmie stannade hemma med mamman Blubby som övervakade varje steg de tog. De hade aldrig varit utanför de höga staketen som omgärdade husets vackra trädgård. De hade dock förstått att det var extremt farligt där ute och att endast tillräckligt vuxna kunde lämna huset.
På gården älskade de att leka.
Den här dagen var väldigt solig. Himlen var klar. Maud och Göran lekte en slags stafett medan Janne och Jimmie tittade på.
När alla andra gått in i huset för att dricka lemonad med Blubby stannade Jimmie kvar på gräsmattan och njöt av solen. Han hade på sig sin nya randiga skjorta som Pappa Fredrik gett honom i present. Korta ärmar. ”Dressman” hette skjortan, det hade pappa berättat. Jimmie kände sig glad.

Plötsligt såg han något i ögonvrån. Någonting svart och hårigt. Det stack i Jimmies ögon i kontrast mot allt det gröna vackra.
Han tittade närmare. Det var ett monster.
Jimmie satt som fastfrusen och stirrade in i det ludna varelsens smala ögon. Han märkte inte ens att han kissat på sig. Kisset i kalsongerna hann snabbt bli kallt och gav Jimmie en obehaglig känsla.
Han hade aldrig sett den svarta varelsen förut, men han förstod att det var något mycket farligt. Långsamt, som i slow-motion, rörde han sig tillbaka mot huset. Han hämtade häcksaxen från verktygsförrådet och sprang ut på gården igen.
Monstret var kvar. Det låg i skuggan och sträckte på sig. Långsamt, långsamt närmade sig Jimmie med häcksaxen. Böjda knän och varje steg med hälen försiktigt ned i gräsmattan så att han inte skrämde besten.
Ungefär en halvmeter därifrån satsade Jimmie allt och kastade sig fram. Saxens vassa knivar skar genom djurets kropp lika lätt som om den vore gjord av smör.

När Pappa Fredrik kom hem och fick höra om monstret blev han mycket upprörd och samlade familjen för ett möte ute vid poolen.
- Den här varelsen är en av de farligaste som finns i världen. Den kallas ”katt” och är det största hotet mot vår familj. Jimmie gjorde rätt som dödade den, men det han gjorde var inte säkert.
- Partär!
Pappa Fredrik beordrade, barnen löd och ställde sig på alla fyra framför honom.
- Vi måste förbereda oss ordentligt om vi inte vill bli kattmat. Katter är naturligt rädda för människor som låter så här.
Pappa Fredrik började skälla som en hund
- Gör som mig nu! Låt som mig!
Maud började försiktigt.
- V-vuff? Vuff.
- Högre! Allesammans nu!
Alla tog i från tårna, särskilt Jimmie
- VOFF! VOFF! VOFF! VOFF! VOFF!!!
- VOFF!
- VOFF VOFF VOFF!
- VUF! VOF VUF VOFF!! VOFF VUFF!!!
- Bra! Ni måste alltid vara beredda att försvara er om det skulle komma en ny svart katt till vår gård.
- Så, kom hit Göran. Kom och slicka mina fingrar.

Göran satte sig bredvid Pappa Fredrik och slickade hans fingertoppar. ibland fick han små hår från händerna i munnen. Men det låtsades han inte om.

- Snart kommer mamma att föda två syskon och en hund åt oss. Om ni sköter er ordentligt med omställningen kommer ni bli rejält belönade.

***

Pappa Fredrik ringde otåligt på ringklockan vid disken. Den trötte kennelskötaren släpade sig fram och dunsade ner i en kontorsstol framför disken. Han tittade upp på Pappa Fredriks bestämda ögon och såg att han hade att göra med en bestämd man.
Läpparna under hans bruna mustasch började prata.

- Vad kan jag hjälpa till med?
- Jag skulle vilja hämta min hund.
- Jag är ledsen...

Kennelskötaren lade ansiktet i sin högra hand och sneglade runt om i rummet. Kontoret var dekorerat med hundratals priser från hundtävlingar.
När han började förklara lät det som om han haft samtalet åtskilliga gånger.

- Din hund är bara i fas två av sin träning. Han har fortfarande kvar tredje, fjärde och femte fasen kvar.
- Låt mig förklara: En hund är som en bit lera. Vårt jobb här är att forma den leran. En hund kan vara dynamisk, aggressiv. Den kan vara en fighter eller en fegis. Men det krävs jobb, tålmodighet och uppmärksamhet från oss. Din hund, precis som alla andra hundar, behöver lära sig från oss hur man beter sig. Vi är här för att fastställa vilket beteende din hund ska ha. Vill du ha ett husdjur, en vän, eller vill du en hund som respekterar sin herre och lyder dina order?
Förstår du?

Pappa Fredrik nickade.

- Jag förstår.

***

En viktig text jag tycker at alla borde läsa inför valet är den här.

2010-09-13T16:55:00.001-07:00

Politiska filmrecensionsveckan: Hur Hood är Robin Hood?

2010-09-13T10:54:00.000-07:00

I sann populistisk anda tänker jag veckan innan valet jobba metodiskt, överdrivet, långsökt, tolkande och analyserande av politiska budskap och diskurser i de filmer jag konsumerat. Genom detta kommer ni som läsare långsamt brytas ned för att sedan byggas upp för att till sist få veta hur ni ska rösta.
Enjoy!

***

Det blir inte så mycket ”ta från de rika och ge till de fattiga” i Ridley Scotts Robin Hood. Mer av att Robin (Russel Crowe, känd som världsmästare i kast med liten mobiltelefon) flexar sina retoriska skills och oroar sig över hur han ska lyckas ena England mot de ondskefulla fransmännen som kommer för att invadera. Nationalism much?
Berättelsen är tillbakaskruvad tillräckligt många år för att kvala in i prequel-kuvösen och ändrar med hjälp av detta en del av originalstoryn.
Inledningsvis slåss en bitig Robin Longstride motvilligt för Kung Richard i korstågen. Ja, ni kanske minns disneyversionen då Richard återvänder i slutet som en orimligt godhjärtad feodalherre med hjärtat på rätta stället? I den här "mörkare" (sic) varianten får Richard en pil genom halspulsådern medan han plundrar som girigast. Robin lyckas gå A-wall och smita från kriget i samma veva.
Så långt är Robin Hood en lite mindre maktfjäskig film än sina föreångare. Tyvärr använder Ridley Scott sitt nya utrymme i mytologin för att pressa in annat fånigt som segar ner det rent dramatiska. Robin Hood är t ex mycket mer intresserad av att hålla tal om frihet inför folkmassor än att råna adeln på guld. De höga skatter som drivs in av Kungen förklaras inte som en effekt av maktkorruption utan med typ att... skatt är dyrt.
Den nye, liberale Robin Hood verkar ha glömt sina roots. Men det största problemet är inte bristen på solidaritet utan att han inte är äkta Hood. Statistiken ljuger inte: antalet person och/eller värdetransportrån ligger på en löjligt fattig nivå i jämförelse med tidigare bedrifter. Inte visar heller Robin upp något sant Hood-fashion. Endast en gång tar han på sig den så viktiga hoodien för att täcka sitt ansikte.
Dessutom är Robin Hood duktigt insatt i problematiken om könsmaktsordningen, och slåss därför sida vid sida med Marion, vilket förstås är rena rama genus-sagostunden om man stilla överväger hur väl jämställdhetsfrågan var prioriterad vid denna punkt i historien.

Filmen ligger nedsänkt i ett lerigt smutsigt och byråkratiskt England, men slutar i ett slags lysande gröna vågen-jubel när hela gänget blir fridlysta och flyttar till skogs. Segregering är förstås ett Hoodplus, men knappast unnat de fåntrattar som röker bark och mossa.

Närmaste politiska parti: Miljöpartiet

BOSS @ UR HUSE, NEF på torsdawg!

2010-09-06T16:01:00.000-07:00

Här är eventet, (obs! viktigt): http://www.facebook.com/profile.php?id=781835426#!/event.php?eid=143698265667295

Framtiden.

2010-09-03T05:18:00.000-07:00

Tja, förlåt om jag inte skrivit på ett tag. Eller förresten, vadå förlåt? Jag är inte ledsen. Om något är det ert fel, för att ni kommenterar för dåligt. Nädå, I kid b'cus I love, det vet ni.

Jag har flyttat till Stockholm. Det är därför det blivit dåligt uppdaterat om aktuell popkultur. Separationsångesten med Göteborg gjorde till en början att jag bara klarade av fjärdelätta filmupplevelser, varför jag såg om härliga "Upp". För ett par dagar sedan såg jag även folkpartiets skojfriska valfilm, bättre känd som "Sex and the city 2" och blev åter igen lite nedstämd av att behöva tänka på valet. I ett försök till självterapi har jag därför börjat bunkra upp med kultur som bättre ska få mig att hantera den politiska situationen just nu. Jag såg t ex dokumentären "Chockdoktrinen" igår, baserad på Naomi Kleins bok om "katastrofkapitalismens" struktur. Den var väl hyfat intressant. Men också gammal skåpmat om man redan är insatt i neo-liberalismens förtryckande mekanismer. Det var heller ingen särskilt visuell dokumentär, utan rätt skolboksmässigt presenterad.
Det bästa var väl att få en större historisk inblick i bakgrunden till Reagan och Thatchers ekonomiska politik.
Milton Friedman, som fick nobelpriset i ekonomi på 70-talet, lyckades konstruera en närmast medicinsk formel för att "bota" länder som blivit sjuka i kommunism, eller var på väg ditåt. Milton menade att botemedlet var politisk chockterapi, t ex en större katastrof, varefter det gick lättare att driva igenom privatiseringar av statliga institutioner och lägga ut dem på en fri marknad.
Formeln prövades för första gången av Nixon via Pinochet i Chile och överträffade Friedmans förväntningar efter hans död när USA privatiserade Armén under Irak-kriget (den enda institution Friedman själv inte ville privatisera).

Inte så mycket nytt kanske, en rätt tillspetsad "En obekväm sanning" över global ekonomi. Andra filmer i samma genre är "Zeitgeist" (dock väldigt konspiratorisk) och de två dokumentärerna om skojarna "Yes men". Två snubbar som crashar World trade-konferenser världen över och gör pranks förklädda till affärsmän.

För att komplettera min självterapi har jag införskaffat "Det stundande upproret" som jag inte orkat läsa ännu. Samt "Threads", som tydligen ska vara den bästa filmen någonsin om en post-apokalyptisk framtid.

Hej då, Dolores (Från ETC 27/8)

2010-08-27T06:23:00.000-07:00

- Jag brukade ju ha ett hajfoster här förut.
Vad hände med det?
- Ja, det finns här någonstans...

Jag gör ett av mina sista besök på Dolores på Södra Allégatan. Den 4:september stänger de för gott. Men än så länge är allt som vanligt. T-Shirts hänger i taket bredvid ett avhugget dockhuvud och en darth vader-mask. Bakom en bokhylla med ninjabadankor och den satanistiska bibeln står Lasse ”Dolores” Otterström.
I 34 år har han sålt punkskivor, nya och begagnade serier, samlarfigurer, GAIS-souvenirer, erotisk och ockult litteratur. Ett underjordiskt popkulturarv som snart går i graven.

- Har du sett de här programmen om samlare på tv? Jag känner mig jävligt lik dem. Jag har ju inte så hemma, men på mina lager ser det ut ungefär som det gör här. Jag slänger ingenting.

Vad är det konstigaste du hittat?

- Det är nog en uppstoppad räv som jag köpte på en auktion, och den blev förstås såld.

Lasse och hans kompisar öppnade det första Dolores 1976 i Almedal. Då en renodlad skivaffär som var först att importera punk til Göteborg. Lasse spelade bas punkbandet i The Perverts, tillsammans med bland andra Fredde Wadling. 1980 började punkvågen mattas av. Samtidigt flyttade Dolores till Heden där Lasse tillsammans med fler kompisar började sälja serier och musik, den här gången hårdrock. Kring 89 öppnade Dolores på Drottninggatan, men splittrades upp två år senare och blev renodlad skivaffär och grund till skivbolaget Dolores recordings (som senare skulle släppa Broder Daniel, Håkan Hellström och Bad Cash Quartet).
91 var Lasse själv igen och öppnade upp det som skulle bli Göteborgs enda riktiga undergroundantikvariat.

- Då var det nästan tomt i affären, jag fick spärra av hälften med ett rep. Det var någon som sa till mig att ”den här lokalen kan du aldrig fylla ut”.

Att fylla upp lokalen var inga problem. En snäll beskrivning av butikens stökiga innehåll är ett välordnat kaos.
Förutom Amerikanska serier och massmördarböcker finns massor av ockult litteratur som blev stort under tidigt 90-tal. Lasse har inte läst särskilt mycket själv utan mest varit intresserad av själva fenomenet.

- Känner du till "Malleus Maleficarum" ("Häxhammaren" red anm)? Det var den boken de skickade ut som lärobok under häxförföljelserna där det stod hur man skulle hitta häxorna och behandla dem. Vi har sålt allt från den boken till Anton LaVey (Satanistbibeln).

- Jag har alltid tagit in det som är på gränsen till vad folk tycker att man ska sälja, men aldrig fått några direkt allvarliga reaktioner. Jag har bara blivit hotad en gång och då var det några avvikande satanister som tillhörde motståndare till LaVey. Men det hände inget, de var bara inne och gapade lite.
Vi har Jehovas Vittnen tvärs över gatan och de har aldrig varit här, hehe.

Att hitta urgamla serier har alltid varit en stor charm med att besöka Dolores. Medan vi står och pratar kommer en man förbi och köper tre ”Barnen från Söderhavsön” från 1944. Varje ex för 400 kr. Och alla sjuka plotterprodukter. Bredvid kassan står olika obskyra mintaskar och Lasse guidar:

- Zombiemintsen lär ska vara äckliga. Death Mints är goda, de där (communist mints) har currysmak och är väl lite sådär. Vitlöksmintsen har alldeles för svag vitlökssmak. De där (”grog flavoured”) Pirate mints har jag aldrig smakat faktiskt.

Dolores logga föreställer en söt flicka med rött läppstift och ritades av en tjej Lasse kände för 30 år sedan. Han tyckte dock att den var för gullig och gav flickan en flintskalle. Sen dess har i princip varenda svensk serietecknare, från Johan Wanlo till Åsa Grenvall, ritat in flickan i hyllningsteckningar som står i en monter vid Dolores ingång. Ett kvitto på hur omtyckt verksamheten varit. Något som också förstärkts av att fans på internet gjort sitt bästa för att hålla affären på fötter.
När näthandeln kom igång försvann suget efter ockultism och Lasse fick istället satsa på Amerikanska serier och Manga. Så fort en sak blev omodern lyckades Lasse hitta nästa grej. Men försäljningen har tyvärr gått stadigt nedåt de senaste åren.

- Vi säljer inga mängder av något längre. Förut när det kom ett nytt album sålde vi några hundra ex, men nu säljer vi kanske tio-tjugo. Resten köper väl på nätet. Men det är många olika grejer som spelar in.

I framtiden hoppas Lasse kunna starta en webbutik i mindre utsträckning. Först ska allt sorteras och säljas via tradera.

Hur känns det att stänga för gott?

- Det känns lite både och. Jag ser fram emot att pröva något nytt men det klart att jag kommer sakna affären. Det känns ändå skönt att stänga nu och inte hålla på så länge att folk känner att ”den har blivit så dålig att det är lika bra de stänger”.
Jag vill sluta på topp.

Kristoffer Viita

fotnot: Dolores stänger igen portarna den 4:e september, se till att gå dit innan dess.

Publicerad i ETC 27/8

BOSS @ löningsfredag

2010-08-24T06:19:00.000-07:00

Eventet: http://www.facebook.com/event.php?eid=144847978881619#!/event.php?eid=144847978881619

The end is closest to the beginning

2010-08-18T06:24:00.000-07:00

Way out west-recensioner i ETC

2010-08-17T09:13:00.000-07:00

M.I.A
Jag skryter om många saker men alldeles för sällan om att jag såg M.I.A när hon spelade i Sverige första gången, alltså för fem år sedan. På Hultsfred under hennes första turné med hennes första skiva. Det var fantastiskt. På ett sätt som det ofta är när en extremt begåvad artist inleder sin karriär, innan de antingen försvinner (som Mapei, kommer hon någonsin tillbaka?) eller blir för stora för att hantera alla förväntningar och förvandlas till en pengakåt projicering av andras förväntningar. M.I.A har blivit en världsstjärna, men i Slottsskogen har hon inga problem med att tillfredsställa och utmana sin publik. Musiken är sekundär till allt det visuella, och henne som person. Det är som att låtarna mest bygger en fet och snygg kuliss. ”Born Free” är en fantastiskt låt som under konserten blir en konstnärlig skildring av ett upplopp när Maya ställer sig mitt i publiken med en enorm bengalisk eld. Hon dansar i lång militärrock, bjuder på laser som för tankarna till tidig fuckstep och backas upp av tre körsångare i Niqab. För att balansera duktigheten har hon målat cannabislöv på sina pilotglasögon. ”Paper Planes” avslutar, en låt som handlar om att rånmörda den slösaktiga västerländska medelklassen, som även levererar fredagens största allsång i respons.

Wu-Tang Clan
Det finns band och artister som vi kan se med förlåtande ögon. ”De har ju hållit på så länge” och så vidare. Jag kan tycka att vissa band, vissa artister förtjänar att få bli lite sämre efter att ha bjudit på guld så länge. Jag vill att Wu-Tang Clan ska vara det gänget för mig, jag har vuxit upp med deras musik och borde vara lika okritisk som en gammal jazzgubbe. Men fan, det är så fruktansvärt oinspirerat. Endast 40 procent av klanen är på plats och utan ledaren RZA får clownen Ghostface Killah ta på sig papparollen. Och hans fryntliga busfrö-gimmick känns högst ovärdig gruppens stundtals mörka shaolin-hiphop. Låtarna hackas upp och avslutas halvvägs och när de inte ska rappa ser New York-dinosaouriserna trötta ut. En av dem, som verkar vara en slags stand-in-medlem står mest och filmer med sin Iphone och fyller i ett ord här och där. Wu har en låtkatalog på över 2000 spår, vilket kanske bidrog till att urvalet också blir ganska ambivalent. Eller kanske intetsägande? Hela alltet är så icke-visuellt dessutom och det enda som klamrar mig kvar är nostalgikänslorna som sakta lämnar min kropp med ett skrik.

Håkan Hellström och The Radio Department
Om Wu-Tangs konsert var nostalgisk och trött är Håkans bara det förstnämda. Bandets leenden verkar fastnålade vid deras öron och publiken vrålar så att jag blir hörselskadad.
Jag inser att det finns stora musikaliska kvalitéer i det här. Ibland förstår jag det. Ibland inte. Jag har ändå sett Håkan och hans band säkert tio gånger. Men på WoW förstår jag ej. Det finns så mycket som står mellan mig och en sann musikupplevelse. Att han spelar hela den första skivan från början till slut, att alla har på sig sjömanskostymer, att Markus Larsson på Aftonbladet senare skall skriva en töntig recension där han svär i varannan mening. Det är en konstruerad deja vu, cyniskt uträknad av ett skivbolag eller någon annan där man förvandlar en stor artist till predikant vid ett sektmöte.
Radio Dept är betydligt roligare att se, som med sin gitarrpop (jag orkar verkligen inte söka reda på exakt rätt genre – är det viktigt för er kan ni googla) ger en skön eftermiddag med en introvert, svensk New Orderstämning. Det känns också som en skön paradox att höra den gamla ”You have the worst taste in music” på en festival där besökarna tar stor stolthet i hur unika och sammansatta deras musikpreferenser är. Mer oroande är att så få applåderar mellansnacket: ”Nu vet ni väl att ni inte ska rösta på nazistpartierna i höst?”.

Recensioner publicerade borta hos ETC

BOSS pre-Way out West imorrn på publik!

2010-08-10T05:09:00.000-07:00

Eventet: http://www.facebook.com/event.php?eid=108103362578672

Om Göteborgs svartfester, publicerad i ETC 6/8

2010-08-08T14:36:00.000-07:00

Bergtunneln vid en av hamnarna i Göteborg är packad med fulla människor. Minst två timmar försenad går Simon Ohlsson från bandet Silverbullit ensam upp på en liten scen djupt inne i grottan. Han har på sig tights, nätbrynja och har målat hela sin kropp, inklusive sitt långa hår, i silver. Han ser ut som en blandning mellan en rockstjärna och en androgyn trollpacka.
En vägg av antimelodiöst oljud och grötig distortion strömmar ut från högtalarna. Simon Ohlsson skriker, hoppar omkring och badar i ljuset från stroboskopet. Performancenumret avslutas med en cover på Lynyrd Skynyrds ”Free Bird” samtidigt som videos med fåglar projiceras på en skärm bakom honom. Framför honom står jag, tillsammans med ett par hundra andra personer som kommit för fenomenet utan stängningstider, alkoholreglering eller danstillstånd. Det som i folkmun kallas ”svartklubb”.

Det är en av många spontana klubbkvällar i Göteborg. Bärsen kostar 20 spänn, vinet dricks ur plastmugg och folk tänker dansa till klockan sju på morgonen. Myten om Göteborg som ett Mecka för svartklubbar har förstärkts på senare år. Både av hemkära Göteborgstidningar och yrvakna Stockholmsmedier. Till och med New York Times skrev artikeln ”Sweden unzipped” (2007) – en reseskildring där några amerikanska reportrar, misstänkt mysbakis, skrev hem om att ”Ingenting i Göteborg känns äkta om det inte är officiellt olagligt”.
Det mesta är exotiserande, men samtidigt ligger en del i det subkulturella vurmandet som inte kan ignoreras.
– ”Underground” och ”svart klubb” är mer uttjänta fraser än vad ”rejv” någonsin var, menar Thomas, som DJ:at och anordnat mer, perifera fester i Göteborg under flera års tid.
Likt andra arrangörer av spontana House- och Technofester är han dels för fattig för att starta klubb på laglig väg, det kostar en förmögenhet, men han är också trött på alla regler.
– Alkoholtillstånd, danstillstånd, reglerade öppettider, alkoholskatt, nolltollerans mot narkotika och en generellt oavslappnad miljö har gjort att kreativa och festintresserade människor i Sverige, och kanske då framförallt Göteborg, sökt sig utanför de etablerade ramarna.

Göteborg är litet och de flesta i klubbsvängen känner varandra. Evelina är del av ett kollektiv som bland annat specialiserat sig på utomhusfester. Hon menar, precis som Thomas, att det finns ett behov hos både arrangörer och klubbkids att bli fria från den schemalagda upplevelsen som en vanlig krogkväll innehåller.
– Dansmusik och danskultur är inte ut-och-supa-och-ragga, det handlar mer om att gå ut för att dansa.
– Det går att spela vilken musik man vill utan att ägaren blir nojjig och säger ”det här är inte kommersiellt nog, jag kommer gå i konkurs!”. Eller balla ur med inredning och ha en vision om att kombinera ljud, ljus, konst och mode.
Vi behöver inte stänga klockan fem när hela dansgolvet bara bubblar och du kan lätt fortsätta tre timmar till.
– Man knallar ut i något industriområde och blir serverad öl från ett badkar fullt med is. När alla måsten med en vanlig fredagkväll är borta blir folk friare. De kanske inte får nåt ragg, men det kanske blir lika bra ändå, fortsätter hon.

De spontana utomhusfesterna som poppar upp på sommaren beror knappast på att det är brist på lagliga krogar.
– Bara i Göteborgs citykärna har vi 400 serveringstillstånd, berättar Göran Stenström. Han jobbar med krogrelaterade frågor vid Göteborgspolisen och förklarar begreppet ”svartklubb” som tvetydigt. Ordet kan syfta på allt från en lokal med illegala spelmaskiner till en förening som har fest utan serveringstillstånd. Oftast kompromissar festfixaren med lagen genom att låta gästerna föranmäla sig på en lista så att hela grejen blir en fest för ett slutet sällskap. Men det kräver ändå att man har respekt för brandsäkerhet och alkohollagen, som kräver att alkohol säljs till självkostnadspris.

Polisen använder Facebook och flashback forum för festtips precis som oss andra, men gäller det en enstaka fest ute i skogen är de inte särskilt intresserade.
– Det är bara att slösa resurser. Det är i så fall om någon ringer in. Ofta är det krögare som känner av konkurrensen. Vilket kan vara en anledning till att de tjallar på svartklubbarna.
Så vad händer om ni hör om en spontan fest där folk dansar och dricker billig öl ute i skogen?
– Det tror jag inte att man lägger ner så värst mycket tid på, om de inte stör någon. I så fall åker vi dit och tittar. Men det tror jag inte är någon större prioritet.

Även om risken att åka fast är ganska liten finns den. Problemet med de fria spontanfesterna är, förutom att de ibland balanserar på lagens ytterkant, att när en plats blivit för populär går det inte längre att ordna fester där.
– Alla ställen är bra, tills de stängs, förklarar Thomas.
– Coolaste och mest vågade hittills var under valvbågarna till Göteborgs konstmuseum. Den festen lockade cirka 50 personer och höll på till klockan fyra innan två trevliga poliser uppmanade alla att flytta sig. Vilket de också gjorde – till Näckrosdammen där festen fick fortsätta ostört till långt efter soluppgången.
För de arrangörer jag varit i kontakt med handlar festerna heller inte om någon ekonomisk vinst.
– Vi gör det absolut inte för pengarna. Vi har aldrig tagit ut lön till oss själva, säger Philip, som är DJ och del av samma kollektiv som Evelina.
– De gånger vi fått pengar över har vi sparat allt till kommande fester. Vi har även gått minus några gånger. Det handlar om andra saker.

I år har Philip och Evelinas klubb erbjudit ett midsommarfirande långt utanför Göteborgs öde centrum. Klockan är sent när jag vandrar genom en becksvart skog tillsammans med lösa kluster festsugna människor. En kille några meter framför mig tänder en fackla som lyser upp vägen. Efter många minuters promenad kan vi höra basen mullra och vi kan följa vibrationerna. Housebasens puls gör att promenaden känns som att virra omkring i en kropps blodomlopp på väg mot hjärtat. När vi kommer fram till den lilla sjön möts vi av ett myller av dansande människor. Några halvligger i klungor på marken och alla dricker öl och kedjeröker.
– LAJVARE! vrålar en packad snubbe efter fackelbäraren, som ignorerar kommentaren, men markerar att han kommit rätt och slänger ut pinnen i sjön. Tältet bredvid dansgolvet lyser i kräkgrönt, där går det att köpa öl, vin och förvånande nog Zeunerts trocadero.
Bredvid DJ-båset hänger festskapelsens krona. Ett alternativ till den traditionella midsommarstången; en midsommarvagina, komplett med klitoris.
När solen börjar gå upp är festen fortfarande på uppgång. Några modiga tar av sig kläderna och hoppar från bryggan för att svalka sig.
– Jag frågar ju mig samma sak varje
gång jag står där klockan tio på morgonen och fortfarande inte har städat klart, säger Evelina. ”Varför gör jag det här? Är det här kul?”. Och det är det någonstans ändå. Jag har själv gått på så många svartklubbar att det känns som paybacktime för alla som stått där och slavat genom åren.

Fotnot: Thomas, Philip och Evelina heter egentligen något annat.

KV.

They rapin everybody out here

2010-08-05T04:33:00.000-07:00

"Certainly there is no hunting like the hunting of man and those who have hunted armed men long enough and liked it, never really care for anything else thereafter." - Ernest Hemingway

Citatet från Hemingway ansågs så passande att det citeras av Adrien Brodys legoknekt i "Predetors", som har biopremiär imorrn. Säkert tänkt att ge filmen filosofiskt djup fungerar citatet snarare som vattenfast stämpel med trycket "B-film".
Vilket kan vara trevligt det också.

Tillsammans med ett gäng elitsoldater rån jordens alla hörn vaknar självaste Pianisten mitt i luften, innan han dunsar ner i en djungel. Brody tar ledningen och klafsar yrvaket framåt tillsammans med en mexikansk kartellindrivare (självklart Danny Trejo), en idealistbrud från israels armé, en Yakuzahitman, en black-ops-värsting och så vidare.
Gänget förstår snart att de inte är mer speciella än handplockat villebråd för storviltjakt. De har blivit kidnappade av utomjordingarna Predetors, vars högsta nöje är att jaga människor.
Detta är den tredje filmen om varelsen Predetor (om man inte låtsas om de märkliga collabo-filmerna med Aliens). I de första filmerna åkte Predetorerna till jordens varmare platser för att jaga och hämta sina ryggrads och skall-troféer. Nu verkar de istället ha inspirerats av de rika kolonialister i Afrika. Sådana som utan respekt för naturlivet tillfångatar djur och slänger in dem i en konstgjord inhängnad där jakten kan fortgå i lugn och ro utan att behöva riskera att bytet går förlorat. Rovdjursvarelserna har bara flyttat konceptet till yttre rymden och förlagt inhängnaden till en okänd planet.

Det mesta är lagom spännande. Vilket kan bero på att vi sett samma film flera gånger förut. Ramhandlingen med människor som jagas i sportsammanhang har filmats med alla från japanska tonåringar (Battle Royale) till Jean-Claude Van Damme (Hard Target). ramberättelsen bygger på den urgamla berättelsen "The most dangerous game" från 1924, där en aristokrat använder en öde ö för människojakt. Predetor-monstrena är förvisso utomjordingar, men om man verkligen vill går det förstås att se dem som rymdvarelse-versioner av en överlägsen klass.
"Predetors" flirtar även med titeln på James Camerons "Aliens" där hjälplösa marinsoldater en efter en blir monsterkäk ute i rymden. Min favorit på senare år är "Pandorum", som utspelar sig på en slags intergalaktisk Noas Ark där muterade människor jagar skeppets personal, som sakta blir sinnesjuk av paranoia.

Några klassiska repliker á la "Game over man" eller "You are one ugly motherfucker" blir det inte. Även om Brody verkar njuta av att spela ett omoraliskt badass. Han överdriver dock sin egna basstämma på samma sätt som ett barn gör när denne härmar en vuxen. Typ när han får säga saker som "You've got a problem with that?" och "Let's find a way off this fucking planet". Laurence Fishburne som dyker upp i mitten av filmen verkar ha fått samma regi och väser töntismer som "I'm the one you don't fuck with". Däremot innehåller "Predetors" en del mäktiga scener. T ex när Yakuza-gangstern fäktas med samurajsvärd mot ett av monstren ute på ett öde fält.

Innan Alien och Predator blev ihoptussade i den patetiska och pengakåta "Alien vs Predator" kunde man minnas den första filmen som en härlig B-filmsspänning. Den lyckades göra den tropiska djungeln till en lika otrygg miljö som vilket kolsvart rymdskepps-innanmäte som helst. "Predetors" har också lämnat Alien i sitt eget universum och är en återgång till den klibbiga, fuktiga naturen. Det blir spännande. Men ungefär lika korkat som att titta på en brasa på 3D-tv. Det är inget nytt, men ändå så pass tillsnyggat att du inte vill titta bort.

Andra recensioner: Svd gör en slapp text (jämför filmen med Lost wtf?) DN är lite bättre.

Vi ses på onsdag

2010-07-26T09:53:00.000-07:00

Fall in Cali

2010-07-25T04:58:00.001-07:00

Vet inte varför halva fönstret försvinner, men klicka er till youtube för att se hela skiten.

Inception

2010-07-21T07:12:00.000-07:00

Okej, om du inte vill veta något om Inception (premiär fredag) ska du inte läsa min långa recension. För dig har jag skrivit en kort, specialutformad, spoilerfri text så att du slipper bli påverkad av mer än min åsikt innan du ser filmen.

Kort recension: Inception är en omfg-epic-awesome film, sommarens bästa.

Lång recension:

Leonardo Dicaprio spelar agenten Cobb. En slags undercover med teknologiska verktyg kraftfulla nog att penetrera andra människors hjärnor i sömnen. När han myglat sig in i de ovetande objektens skallar bygger Cobb och hans teams arkitektoniska drömvärldar, verkliga nog så att de kan stjäla idéer från hjärnan i fråga. Cobb och hans team värvas dock inte för att stjäla utan för att plantera en idé. Göra en "Inception". Något som enligt filmens logik är tusen gånger mer komplicerat, då det handlar om att förändra en människas grundläggande inställning. Det vill säga: få någon att tro att idén var hans egen.

Inceptions anslag påminner ytligt om Sci-fi-klassikern Fantastic Voyage från 1966. I den krymper ett forskarteam ned sig till mikrostorlek och reser in i en annan forskares kropp för att rädda hans hjärna som plågas av en blodpropp, på vägen måste teamet slåss mot kroppens immunförsvar via en farkost med laserstråle.
I Inception rör sig dock Cobbs dreamteam (hehe) i de världar som hjärnan har möjlighet att bygga av fantasi. Och till skillnad från den fysiska människokroppen är ju drömmarnas värld är oändlig.
Allt, från de undermedvetna projiceringar i form av kroppar som befolkar drömmarna, till fysikens lagar (som gravitation, tid och rum) är möjliga att manipulera, skjuta sönder, spränga och vrida på.
Att försöka hitta något så komplext som en idé i någonting så svårmanövrerat som en dröm, blir till att börja med väldigt svårt att förklara genom filmdramaturgi, men för filmens antagonister blir det lika jobbigt som att leta efter en unik stjärna i rymden. Och när Cobbs gräver tillräckligt djupt i någons huvud blir det så småningom lika svettigt som på solens yta. Cobb säger själv att ”en idé är farligare, mer smittsam och mer resistent än något virus”.

Detta blir tydligt när vi får veta att Cobbs bär på ett trauma sedan hans fru Mals död. Det ställer till problem när frugan dyker upp och hemsöker alla drömmar som en undermedveten projicering av Cobbs minne. Dicaprio gör ungefär samma ”Jag minns inte riktigt, försöker minnas”-minspel som hans FBI-agent i Shutter Island, men Cobbs karaktär är mindre idealist och i större behov av katharsis genom självmedicinering. När han får möjlighet att återvända till sina barn i USA efter ett liv på rymmen bryr han sig inte om att en stor affärsman erbjuder ett drömkirurgiskt uppdrag i glorifierat företagsspionage.

Det ligger nära att tjonga till med ”En James Bond med schizofreni” eller ”Hela Oceans 11 åker till woodstock och tar syra”. Men det hade varit smaklöst och viktigare är att det inte finns någonting vare sig galet eller flummigt med Inception. Hela handlingen följer en strikt och kallt kalkylerad berg och dalbana där varje station är del i ett logiskt, och galet stressande, pussel.
Trots drömteman innehåller Inception minimal postmodern filosofi á la Matrix. Även om frågor som ”vad är verkligt” eller ”finns rätt och fel?” ligger under ytan. Även en slags moralisk fråga om var gränsen går för att hur bekväm man får bli i en låtsasvärld. Men egentligen: Det finns ingen tid att grubbla på sånt när allting går i ett så ursinnigt snabbt tempo. Medvetandet kan vara en illusion, eller ett knark men om en bomb detonerar en sekund för sent hamnar alla i drömvärldens limbo och förvandlar liksom deras hjärnor till äggröra.

Det mänskliga sinnets obegränsade potential motiverade regissören Christopher Nolans krav på närmast oändlig budget att spendera på specialeffekter. Det märks. Byggnader rasar och exploderar samman, folk slår varandra på käften i viktlöshet och hela städer viks på mitten. Jag är glad över att Nolan äntligen lärt sig regissera actionscener. The Dark Knight var i många fall ett misslyckande där kameran gärna låg för nära, alternativt var för djupt inni i mörker för att det skulle gå att se vad som hände. Inception är lika kristalltydlig i sina actionscener som i sitt manus och har egentligen inte rum att vara något annat om den inte vill förlora publiken i argt undrande. Det enda som är tråkigt med Nolans sci-fi är att den, precis som hans Batman, utspelar sig i en värld där allt förklaras kallt och rationellt. Det finns ingen plats för estetik. Varken Kung-Fu, potentiella drömgenererade subkulturer eller monster intresserar Nolan. Vilket med tanke på drömmarnas mäktiga nyansrikedom gör att bristen på just konstighet är det enda i Inception som känns fantasilöst.

Recension av David Simons Treme i Nöjesguiden

2010-07-08T09:11:00.000-07:00

Min bild av New Orleans har mest präglats av rappare som super hostmedicin, Al Gores film En obekväm sanning och flickor som visar brösten för kameror i utbyte mot en ”girls gone wild”-t-shirt.

David Simon och gänget har en annan bild. Efter orkanen Katrina vill Treme banka in 1. Att New Orleans alltid varit och alltid kommer att vara världens bästa stad. 2. Här bor vanligt folk som kämpar i uppförsbacke mot svartmöglet och en president som inte bryr sig. 3. Jazz botar de djupaste sår och det finns inga andra kulturella uttryck.
Efter världens bästa tv-serie (The Wire, duh) om det amerikanska samhällets tröga, korrupta institutioner är Simons ambition att visa en annan vardag än den hopplösa i Baltimore. Och det är fint tänkt, men allt spretar och inget blir sagt. Jag försöker, men bryr mig inte om ett gäng töntiga gnällspikar. En fattig musiker blir spöad av polisen som snor hans trombon (snyft), en radiopratare med djupt stört 68-komplex som röker gräs och hatar ”the man”, en kock som lagar mat åt Top Chef-cameos. Och det är en annan sak: de forcerade gästspelen.
Vad gör Elvis Costello i New Orleans ett par månader efter orkanen? Vem lyssnar på Elvis Costello? Oj, jag glömde: Göran Hägglund.

Betyg: 3/6

Publicerad i Nöjesguiden Nr 6 2010

Frisörer med Göteborgshumor, del 1

2010-07-08T08:43:00.000-07:00

Därför är jag TEAM JACOB (men mest av allt är jag TEAM JENNIFER)

2010-07-02T13:21:00.000-07:00

”It all begins with a choice”.

Det är taglinen till The Twilight Saga: Eclipse som har premiär idag, den tredje filmen i den makabert populära Twilightserien. Valet i fråga är huvudpersonen Bellas problem att välja vilken kille hon ska ligga med. Vampyren Edward eller Varulven Jakob. Men ”börjar med ett val”? Det är väl då det slutar? Så fort Bella valt tappar historien sin stora dragningskraft och gör sagan poänglös?

Nåja, Bella kommer att välja den kylige och 100 år gamle Edward (erfarenhet är sexigt), framför den deffade indiangrabben Jakob. Jag har inte ens sett Eclipse men kan räkna ut den skiten med lågstadiematte.
Varulvar har alltid framstått som lite simplare i kulturella sammanhang. Förmodligen på grund av sin närhet till naturen och det primala. Men varulvarna har vunnit ny mark inom ungdomskulturen på senaste tid, förmodligen mycket tack vare den andra, svindåliga, Twilightfilmen ”New Moon”. I vilken Jakob (-s överkropp) äntligen fick lite utrymme.
Trots varulvens monstruösa natur verkar de tyvärr föda de mesigaste ungdomsgängen.
Daykitten Wolfram Lupus, som han kallar sig, är elev vid ett high school i San Antonio. Lupus är ledare för ett av många ”wolf packs”. Alltså gäng av tonåringar som klär ut sig till emovarulvar med lössvansar. ”Jag tror inte att alla bara är människor, alla har något annat blandat med sig själva, de behöver bara söka inom sig”. Säger Lupus läspande genom plasthuggtänderna.
Ibland samlas de under fullmånen, om mamma låter dem vara ute så sent. ”Så fort han kommer hem måste han ta av sig huggtänderna, linserna och sätta upp håret” berättar Lupus mamma i ett reportage från lokal-TV.

Att ungdomar identifierar sig med vampyrer är ingenting nytt. Det har funnits virke att hämta från The Lost Boys (1987), via Buffy the Vampire Slayer (1997) och fram till det överflöd som finns idag (Vampire Diary wtf?).
Varulvar verkar ha ansetts dåliga projceringsytor för tonårens sexlängtan. Även om den kroppsliga förvandling som hör pälsmonstret till också ligger nära tonårens egna hormonella berg-och-delbana. Även om Varulvar är mer Bad-ass räcker det liksom inte, och ingen tonårig varulv har väl fått genomslag sedan Michael J Fox i den fåniga pubertets-allegorin Teen Wolf (1985)?
Twilights dragningskraft bottnar förstås i en heteronormativ (böckerna är författade av en mormon) flickfantasi. Det går att identifiera sig med hjälplösa Bella och drömma om att bli bekräftad av vampyren Edward, en sagolik idealman som hela tiden stöter bort henne. Och när de äntligen ska knulla blir Bella så svårt skadad att hon får blåmärken över hela kroppen. Ojojoj. Så kan det gå med alla era döttrar om vi inte STOPPAR LANGNINGEN.

Inför Eclipse har det också utlovats tyngre action för att locka killarna till biografen och filmen är späckad med håriga varulvsfajter. Det tråkiga med båda dessa riktningar är att den enda kvinnan, Bella, måste förbli mänsklig, stel och tråkig för att inte konflikten om hennes kärlek ska bli för komplicerad.
Det är helt enkelt synd att det knappt finns några coola kvinnliga monster. Istället för Twilight borde alla leta upp den sorgligt underskattade ungdomsskräckkomedin Jennifers Body, som släpptes på DVD i våras. I den förvandlas Megan Fox till en Succubusdemon, en mytisk varelse lika gammal som bibeln.
Skolans snyggaste tjej blir mer än high school-evil och måste föda sig själv på köttet från unga gymnasiepojkar.

Twilight diskuterades grundligt I förra veckans P3 kultur. Javisst har det reaktionära hatet mot serien förmodligen med att seriens fans mest består av tonårstjejer. Och den genuskonservativa synen på sex, den har säkert motsatt effekt på publiken som bara blir mer peppade av att aldrig få se sexet de längtar efter.
Men en sak gick fel i P3 kulturs analys när de snackade om musiken i filmerna. Den inkallade Twilight-experten menade att det Band of Horses och Lykke Li-späckade soundtracket skulle funka som en inkörsport till rätt slags popkulturellt kapital. "Indie" skulle tydligen vara mer konstnärligt värdefullt än "kommersiell R n B", menade en person.

Självklart en total missuppfattning. Och I Jennifers Body är det just indiebandet ”Low Shoulder” som utför den sataniska ritualen på Megan Fox. Deras ledare, Adam Brody komplett med gullig svart lugg, knivhugger henne i hopp om att det ockulta ska hjälpa karriären på traven så att bandet åtminstone blir nästa Maroon 5.
Men när Jennifer, som från början varit bandets groupie, så småningom förvandlats till blodsugande succubus får hon bättre smak i både musik och män. Det låter nästan som att det är Twilight-Edvard hon beskriver när hon avfärdar en intresserad snubbe: ”He listens to maggot rock. He wears nail polish. My dick is bigger than his.”

Hultsfredsfestivalen RIP

2010-07-01T07:17:00.000-07:00

Haso har skrivit en fin text om Hultsfredsfestivalen, där jag själv bidrar med ett fylleminne. Att Hultsfred lägger ner markerar slutet på en era av crazy upptåg.
Jag trodde inte att jag skulle bry mig särskilt mycket när Hultsfred lade ned. Den negativa kurvan i biljettintäckter de senaste åren ändå förutspått det. Men jag blev faktiskt väldigt ledsen, och nostalgisk. Men jag tycker att Haso avslutar sin text på ett bra sätt:
"Det har skrivits många spekulativa texter om varför Hultsfred har dött, och jag har också mina teorier. Men det viktiga är inte att spekulera i döden utan att hylla livet. När Hultsfred var som bäst, var det inget som kunde komma i närheten. Det är vad jag vill dela med mig. Och det är vad jag föreslår att ni gör i kommentarerna också. Berätta om era bästa festivalminnen, och låt oss ge Hultsfredsfestivalen det kärleksfulla avsked den förtjänar!"

Därför vill jag bidra med några minnen från tiden som formade min ungdom. Håll till godo:

- Mitt bästa konsertminne är Babyshambles 2006. Inte så mycket att Pete Doherty var en och en halv timme försenad, eller att han var full och hög och slog sönder sina instrument. Utan att han försökte sparka vår fotograf Joel i skallen när han stod nere i diket. Vilket Joel också fångade på bild. Det har, när jag tänker efter, varit väldigt synd om fotograferna på hultsfredsfestivalen. Jocke Berg vrålade "Fotografjävlar" rakt i Joels ansikte ett par år senare och om jag minns rätt lyckades Marilyn Manson uppvigla publiken att "spit on these motherfuckers with the cameras" när han försökte sig på mediekritik under sitt första besök i slutet av 90-talet. Jag såg det på TV.

- Eller förresten, min bästa konsert var Latin Kings när jag besökte hultsfred som 17-åring, min första festival ever. Var det 2003? Jag hoppade iaf som en dåre till "snubben". Det året var jag bara där som besökare och tyckte allt var svinstort och farligt. Jag minns att Dogge sade något om "Jag har hört att det här är den röjjigaste festivalen, stämmer det eller?" och jag vrålade och dog av lycka över att jag var där.
Tony Zoulias från ZTV var också på konserten och stod en bit bort och gullade med sin tjej. På något sätt känns det logiskt att Hultsfred dör samtidigt som ZTV. Det var mycket tack vare den kanalens maratonsändingar som festivalen kunde verka mycket häftigare och större än den var på riktigt.

- På senare år har jag nog haft mest kul på Hultsfreds mindre scener, Som när Mapei gjorde en episk spelning på stora dans, eller året då hela Ed banger-gänget var där. Både Justice, Uffie och SebastiAn gjorde astråkiga spelning där de stod bakom skivspelare, men jag tyckte förstås att det var svincoolt att ha sett alla det året då de var så hypade. Idag framstår ju det som helt utvecklingsstört.

- Förresten kanske min bästa spelning var Nine Inch Nails (2005). Det regnade så att sminket på rockertjejerna jag hängde med rann ut som corpsepaint, men det var sjukt fett.

- Jag såg Sverige-Spanien matchen 2008 (Sverige förlorade) på storbildskärmarna vid hawaiiscenen. När beskedet att Linkin Park ställt in sin spelning blir fem 15-åriga kepskillar framför mig besvikna. Otroligt fulla ligger de och röker rätt på marken. De praktiskt taget rullar runt i smutsen. Precis när Sverige gör sitt första mål och säkert tiotusen människor skriker ut sin glädje sprutar spyan ut från en av pojkarnas munnar. Alla omkring honom vrålar i extas och han står bara där och kräks och mår så fruktasvärt dåligt. Han visste, redan då, att matchen var förlorad.

- Ett år bodde vi bodde i en husvagn utanför festivalområdet. En natt när vi kom hem till husvagnscampingen på natten stod en kille från den lokala karateklubben, som anlitats som vaktbolaf, mitt på grusplanen och körde Kator. Klockan var 04.30. Han slog, sparkade och armbågade i luften. Högst diciplinerat. Jag kände mig trygg att sova om natten när jag vet han han är där ute. Bara ett exempel på hur mycket hela orten var involverad i festivalen. Vilket också gör det så sorgligt att allt sånt kommer försvinna.

Beef: Fantasy VS Science Fiction

2010-06-28T18:46:00.000-07:00

Israel vs Palestina, fascism vs socialism, rik vs fattig eller katt vs hund i all ära. Det finns en annan, mycket infekterad kulturell beef som förtjänar att uppmärksammas och tas lika mycket på allvar. Just det: Fantasy vs Science fiction.
Medan alla kultursidor i Sverige är upptagna med att skriva om att skriva om Mad Men, har man glömt bort polariseringen mellan teknologi och tomtar och troll. Det kan förstås verka trivialt, men bakom de båda extremt populära lägren ligger väldigt allmänmänskliga ideal. De två populärkulturella genrerna är jämställda, så tillvida att de båda är mansdominerade (en kvinnlig kulturpersonlighet får därför pluspoäng oavsett vilket läger hon väljer att representera).

Science Fiction utspelar sig gärna i framtiden eller en paralell verklighet. Oavsett om teknologin är ond (som i Matrix) eller god (som i Star Trek) finns alltid en förklaring, ett vetenskapligt bevis som presenteras för, typ, den asmäktiga superrobotens existens. På det sättet bygger Sci-fi på ett slags rationalietsideal med pragmatiska undertoner. En ständig optimism till det kalla intellektet, snarare än känslorna. Fantasy handlar istället om drakar, magi och ett blint accepterande av helt oförklarliga krafter. I grund och botten en närmast religiös okritiskhet.
Fantasy utspelar sig alltid i en äldre tid, och det är här jag känner att något skaver, en tid av lägereldar, löjliga mössor och tavernor med namn som ”den druckne dvärgen”. Att återvända till medeltiden är kanske realistiskt ur ett postapokalyptiskt perspektiv (efter peak oil lär alla köra häst och vagn) men finns det någon historisk tid som är lika osexig? Bristen på tvål och överskottet av skavsår eggar inte mig, men har säkert en målgrupp.

Förra veckan publicerade det ironiska nätmagasinet ”svenskbladet” en fejkad insändarfråga om lajv och preventivmedel. Det var en tjej som rådfrågade tidningens psykolog. Hon skulle nämligen ha sex på ett lajv, och när hon insisterat på kondom menade killen i fråga att det var ”off-lajv”-beteende, det vill säga orealistiskt för skådespelet och att de måste köra utan preventivmedel för autenticitetens skull. När allt var slut och lajvtjejen ringde upp killen hävdade han att ”allting som hände mellan Leifur och Freija, våra rollkaraktärer, den där natten var in-lajv och inte hade något med verkliga världen att göra”.

Det här lilla skämtet illustrerar det enda Fantasy och Sci-fi har gemensamt, nämligen den dogmatiska inställningen till regler som aldrig kan rubbas. Och som gör det så svårt att välja sida. Vad är egentligen värst? En dåraktig tro på övernaturligt hokus pokus, eller en lika tjurskallig idé om att världens kriser kan lösas med rätt idé eller teknologi, utan kompromisser? Både Fantasy och Sci-fi utelämnar delar av den mänskliga känslospektrat, men eftersom det vore närmast perverst att kombinera de tu finns det en förväntan på att vi måste välja. Frågan är hur långt vår kulturella integritet kan sträcka sig innan det blir fundamentalism. I komediserien ”Party Down” (där misslyckade Hollywooddrömmare jobbar med catering) offrar den sexuellt frustrerade Sci-fi-författaren Roman en natt med en porrstjärna när hon erkänner att drakar är hennes favoriter inom Sci-fi. ”Drakar är fantasy” förklarar Roman med hatet i halsgropen, ”Om det finns magiska talismaner, eller ett magiskt svärd eller trollkarlar eller fucking crazy inte-riktiga-djur. Alla vanliga saker som bryter mot verklighetens lagar är fantasy. Jag är inne på hård sci-fi. Fantasy är bullshit.”
Jag tror själv att jag skiter i att välja sida. Jag väljer undergången istället. Kom kom atombomb.

Ny text i ETC: Guide till musiksommaren i Göteborg

2010-06-22T03:32:00.000-07:00

(Jag har tagit mig friheten att kapa den del av texten som hunnit bli helt inaktuell)

För en otacksam förälder spelar det ingen roll hur mycket du lyckas med i livet, det räcker ändå inte för att slippa bli bombad med skuldkänslor. På samma sätt fungerar sommaren i Göteborg: Det spelar ingen roll hur lång vintern varit för att motivera en
njutsam vecka oavbrutet solsken. Du ska alltid straffas för något. Vänj dig.
Kommunpolitikerna känner otacksamheten fräta, och i ett försök att förtränga verkligheten har de kastat pengar på patetiska skryt-byggen som ”Göteborgshjulet” med lika svettiga händer som om de hade frekventerat sin lokala strippklubb.
Men trots att hela stan sakta förvandlas till lekpark i regi av Bert Karlsson finns fortfarande möjligheter att ha kul i Göteborg. Hur? Var då? Varför? Här är svaren i den viktiga guiden till musiksommaren i Göteborg 2010.

Slottskogen.

En gång i tiden var Way Out West en progressiv festival. Därför gör det ont i hjärtat att årets bokningar är förvånansvärt slappa och likriktade. Antika akter som Chemical Brothers och The Stooges i topp och utöver det framstår programmet som tidningen Sonics våta dröm: en asexuell gröt av gitarrmusiker vars publik älskar att stå still på spelningarna. Okej, det var en liten överdrift. Men den man älskar mest agar man också med hårdast rotting.
Det finns dock mycket att glädjas åt. Som M.I.A:s konsert, vilken förmodligen lär bli sommarens bästa, precis som den var 2005 när hon spelade på Hultsfredsfestivalen. Dessutom är Way Out West helt oslagbara när det gäller klubb-bokningarna inne i stan. Försök att hålla er till Världskulturmuséet och Kajskul 8 för att bli som mest primala när det gäller bas. Jag hoppas hårdast på Baltimorestjärnan Rye Ryes partyshamanism.

För att ha behållning av Slottskogen hela sommaren krävs dock att man håller öronen öppna alla helger, då en och annan hemlig fest äger rum mellan träden.

Viktigast: Way Out West 12-14 augusti.
Missa inte: M.I.A, Rye Rye, The XX, Ras G and the African Spaceprogram.
Skit i: Iggy Pops överkropp.

Stan.

Det ser ut att bli obehagligt för den som vill hänga i stan i sommar. Kulturkalas, med all ångest detta för med sig samt både Kent och Lars Winnerbäck. Den senare spelar flera gånger på Trädgårdsföreningen. En slags midsommar för alla som älskar tjuriga män utan humor och skärselden för resten av oss.

Viktigast: Buddy Guy på Trädgår’n 6 juli.
Missa inte: Alkoholen. Och Colors på Nef onsdagar.
Skit i: Om det är helg eller inte.

Röda Sten.

Centrum i all festlighet. Det är, handen på hjärtat, oftast på Röda Sten vi har våra bästa kvällar.
I år slår nykomlingen Live Aquatic upp en minifestival proppfull med pop. Allt under en dag där banden spelar på samma scen utan paus hela dagen och natten.
Förhoppningsvis kommer också Dupstep Bastards att fixa festen vid havet någon gång i sommar. Dubstep är en muskgenre som gör de flesta droger obsoleta med sin korkade hypnoseffekt. Att umgås med den, deep house eller techno i flera timmar, och sedan vimmelkantig se solen gå upp över Älvsborgsbron är bland det vackraste den här arbetarstaden har att erbjuda.

Viktigast: Live Aquatic 19 juni.
Missa inte: The Mary Onettes, Killa Klowns (båda på Live Aquatic) och håll utkik efter Dubstep Bastards.
Skit i: Att stanna hemma.

Delar av den här texten har publicerats i ETC 16/6

Konsumentmakt

2010-06-17T11:13:00.000-07:00

Från: Kv kristofferviita@gmail.com
Till: Konsumentkontakt@unilever.com

Hallå där. Jag inhandlade er nya isglass, "Solero Ice", och känner mig djupt besviken. Smaken var nästan icke-existerande och lämnade ändå en besk eftersmak. Efter bara några "sugningar" på glassen var jag så uttråkad att jag slängde glassen i Asfalten (se bifogad bild).

Ta till er av detta, ni har kastat tio av mina kronor åt helvete.

/MVH

En upprörd Kristoffer Viita

Skickat från min iPhone

Från: Konsumentkontakt@unilever.com
Till: Kv kristofferviita@gmail.com

Hej Kristoffer!

Vi beklagar den tråkiga upplevelse du fick med den Solero Pineapple som du köpt. Jag kommer förmedla fabriken om det inträffade. Hör gärna av dig med din adress så kan jag skicka en glasscheck för nya inköp av GB-produkter.

Trevlig Sommar!

Med vänliga hälsningar

Karolina
Konsumentkontakt
GB-Glace
Unilever Sverige AB

Sommarbreez

2010-06-16T03:56:00.000-07:00

När Chris Brown misshandlat Rihanna deppade min kompis Sebastian ihop. "Fan, han var ju min favoritartist".
Känslan av att aldrig mer kunna lyssna på Chris Browns hittiga R&B gjorde många ledsna. Hur förhåller man sig till en artist som är kvinnomisshandlare?

Som tur är förstår Def Jam att de flesta av oss inte vill börja rota i den containern av komplicerade känslor. Så de har helt enkelt skrivit på ett kontrakt med Khalil, en 15 årig gullegris som låter EXAKT som Chris Breezy.
Detta säger förstås också en del om hur perfekt R&B är beroende av att framstå för att inte alienera fans av genren. Och egentligen borde jag skriva något om hur "hårdare" musikkulturer förlåtit en sån här grej. Men jag tänker bara följa med de cyniska marknadskrafterna den här gången. Detta en win-win, vi kan fortsätta lyssna på Breezy utan Breezy. Khalil har dessutom en Skateboard, vad väntar du på?

Två filmer som är exakt samma film

2010-06-07T15:09:00.000-07:00

Iron man 2

Transformers 2 - revenge of the fallen

Två män vars hårfästen åldras som Benjamin Buttons

2010-06-03T09:37:00.000-07:00

Nicholas Cage, The Rock 1996

Nicholas Cage, The Sorcerer's apprentice 2010

Stephen Seagal, Nico - Above the law 1988

Stephen Seagal, Lawman 2009

Oss är en hatare född

2010-05-31T15:21:00.000-07:00

Det är mycket nu.
Och som er utsände korrespondent tar jag på mig ansvaret för att leverera de nyheter som är av största vikt för en saftig allmänbildning. Kostnadsfritt dessutom.

Som många vet står Amerika just nu inför en av sina största diplomatiska problem med omvärlden sedan Irak-kriget. Jag talar naturligtvis om Kat Stacks(-gate). En internethistoria som involverar sex, misshandel och bunkbeds. Men jag gissar att de flesta av inte inte vet vad jag babblar om, så låt oss ta det från början:

Kat Stacks är en s.k. videovixen (översatt: avklädd rapvideobrud) som egentligen bara gjort vad andra videovixens gjort länge: ligga med rappare och sedan berätta om vilka rappare hon legat med för the internets. I flera av sina skrikiga videos berättar Stacks om hur hon legat med 50 cent och andra snubbar från A-listan. Men hennes vrede har riktats hårdast mot Jae Millz, Bow Wow och Faboulous mfl. Ett gäng till såna där dudes man hört namnet på men aldrig riktigt minns vad de har gjort.
Enligt Stacks bor t ex halva (den anonyma halvan av) Young Money-kollektivet i våningssängar som ett fattigt gäng busiga knattar. De betalar uselt och beter sig som grisar mot alla groupies.
Detta är dock bara småströssel från en mycket större tårta. Hela situationen har svällt till en fet härva där Kat Stacks lagt upp film efter film där hon med sin gälla "It's Kat Stacks BIIIIITCH"-pipa dissat en hel näve gräsbärande hangarounds som köpt eller försökt köpa sex av henne. Internet har självklart hatat i misogyn kör, antibloggar har startats och det är omöjligt att veta vad som egentligen är sant. Till exempel läckte en skärmdump som påstods föreställa en chat där Stacks planerade att ligga med The Game, filma det, och sedan casha in stort från worldstarhiphop.com

Så för ett par dagar sedan svämmande hatet över och en obehaglig mobilkamerafilm läckte ut. Filmen visar ett par män som ser Stacks i en bar. De går fram, kallar henne hora och ger henne en örfil för att sedan pressa ner henne på knä och kräva en ursäkt för vad hon gjort mot Bow Wow.
Idioterna med mobilkamerorna verkar enligt twitteratin vara bortglömde rapparen Faboulous brorsa och Bow Wows kompis Bart (som alla är kompisar med ni-vet-vad-han-gjorde-Chris Brown).
Denna händelse har delat internet i två. De som anser att Stacks förtjänade att bli hallickörfilad och de som inte är dumma i huvudet.

Kat Stacks har jämförts med en slampig Na'Vii (från James Camerons mästerverk AVATAR) och jag kan erkänna att det finns en viss likhet i ansiktsform, men det är också att Kat Stacks är rätt ful som gör henne till en underdog och att jag gillar henne.

Nåja, låt oss lyfta blicken. Kat Stacks mår förmodligen inte särskilt bra. Det extrema hatet mot någon som gör sig känd på groupie-stardom är svårt för mig att förstå. På något sätt legitimeras kvinnohatet när någon gör sin slampighet offentlig, som att det smutsar ner den annars så schyssta kvinnosynen inom vissa rapkretsar. Oavsett vad som är sant är knappast livet som videovixen helt värdigt alla gånger. Och jag känner en viss respekt för Kat Stacks förmåga att manipulera medierna. Hon har blåst upp precis den osofta kvinnobild som rätt mycket hiphop projicerar till ett monster av episka proportioner. i och för sig på egen bekostnad, men hon kan säkert använda det för att få lite betalt för något annat än groupie love. Nu när Tila Tequila lagt in sig på rehab behöver säkert MTV en ny stjärna. Med tanke på att Stacks är en tio gånger mer kompetent hater än säg, Kissie, borde hennes twitterkonto @ihatekatstacks med 50,000 followers hjälpa en bit på vägen.

Erkänner. Jag är lite kär.