Nytt liv

Hej.

Vet inte om någon fortfarande har denna rostiga blogg i sin RSS. Men iaf.

Det har hänt lite sen sist. Jag har börjat på Kulturnyheterna som webbredaktör med inriktning på film. Så jag recenserar filmer varje vecka och öh, redaktörar även för filmbloggen.

Här ligger några recensioner jag skrivit nyligen:

Shame
Pojken med Cykeln
The Rum Diary
New Years Eve
Le Havre

Jag gör TV-inslag då och då.

Här är en Intervju med Sean Durkin (Marcy Martha may Marlene)

Puss

South Park 15 år (DN Kultur 5/10)

Trey Parker och Matt Stone slog igenom med den tecknade kortfilmen ”The spirit of Christmas” där fyra pojkar från en småstad i Colorado blir vittnen till ett slagsmål mellan Jesus och Jultomten, som bankar ihjäl varandra över titeln som julens främsta frälsare. Femminutersklippet skickades runt mellan tv-bolagschefer och till slut fick Stone och Parker sin egen tv-serie.
Sedan dess har ”South Parks” referensspäckade och intelligenta humor ofta misstolkats som barnslig, eller förknippats med kontroverser. Men seriens status är ett kvitto på förlöjligandets mekanismer: (1) att avdramatisera två sidor i en konflikt och (2) att skapa en ny makthierarki. Därför var den islamofoba populismen som följde dödshoten mot ”South Park” en olycklig avvikelse.
Stone och Parker har slaktat både religiös och ateistisk fundamentalism. De har örfilat Wall Street och de konservativa med vänsterhanden och Tom Cruise, Barbra Streisand, Kanye West och hela det skenheliga liberala Hollywood med högern.
Scientologkyrkans skapelseberättelse hör till seriens höjdpunkter. Där förklaras hur scientologer tar betalt för en tro på att den intergalaktiske härskaren Xenu reste till jorden för 75 miljoner år sedan och matade människor med hjärntvättade själar från utomjordingar. Redan då, 2006, var ”South Park” på väg att nå en status som oantastlig och samma säsong fick serien sin första Emmy.

I dag finns ”South Park” som ämne på amerikanska universitet, men under seriens första år stängde skolor i Georgia och Connecticut av elever som bar kläder med ”South Park”-tryck. Föräldragrupper oroade sig över att små barn tagit skada av innehållet, som kallades ”en uppkastning från Comedy Centrals illaluktande svarta hål som aldrig borde ha producerats”. Det krockade i många föräldrars huvuden när de såg tioåringar som de är på riktigt: ”Barn har ingen social takt eller etikett”, sade Stone i en intervju, ”de är bara totalt rasande små jävlar”.

Ibland anses ”South Park” ha skämtat för hårt, för tidigt. Som när krokodiljägaren Steve Irwin dött av en stingrocka och sju veckor senare dök upp på Satans Halloweenfest med en stingrocka genom magen. Satan tror att Irwin klätt ut sig och anmärker: ”Dude, inte coolt. Du vet att han dog för bara några veckor sedan?” Irwin svarar: ”Men Satan, det är ju jag, Steve Irwin, krokodiljägaren”. Självklart blir han utkastad från festen för att han inte klätt ut sig.
Det är svårt att sammanfatta en serie som gjort allt, men när Parker och Stone intervjuades av talkshowvärden Jimmy Kimmel gjorde han en nykter bedömning av deras insats för populärkulturen:
”Det har tagit 15 år, men ni har nog äntligen förstört tv för alltid”.

Roast of Charlie Sheen (DN kultur 24/9)

Charlie Sheens roast sändes på amerikansk tv förra veckan på samma sändningstid som hans ”begravning” i sitcomen 2 1/2 män.

Roasten, en elak hyllning, var tidigare en inbördes debattklubb – Comedy centrals första roast var komikern Dennis Leary – som gled mot att sparka på liggande kändisar, och så småningom: freaks.
Exrapparen och crackmissbrukaren Flavor Flav, Baywatchmodellen Pamela Anderson och det mänskliga rivningskontraktet Hulk Hogan slets i stycken av proffskomiker. Komikern Lisa Lampanelli deltog i hånfesten mot en alkoholiserad David Hasselhoff och berömde hans musikaliska framgång i Tyskland. Lampanelli avslutade skämtet med ”Om de spelat dina låtar i Auschwitz hade lägerfångarna sprungit mot ugnarna”.

Att Charlie Sheen ägnat året åt att göra sin personliga undergång offentlig blev nästan för mycket för komikerna att hantera. Skämten gick från att han förstört livet för sina barn till att han misshandlat sina fruar.
Sheens komikerkompis Jeff Ross, som följde med på den utbuade stand-up-turnén i våras, sade ”Charlie om du ’vinner’ så är det här knappast ett vårdnadsmöte. Den enda gången dina barn får se dig är i repriser” Det intressanta var hur komikerna slutligen hyllade Sheens kvinnoförakt och rasistiska kommentarer (han kallade sin chef ”en judefitta”) som anti­auktoritärt bus.

”Jag gjorde det alla i USA vill göra, jag bad min chef dra åt helvete”, sa Sheen i sitt försvarstal och drog ned applåder.

Författaren Bret Easton Ellis skrev om Sheens beteende i våras, och jämförde hans maniska twittrande (#Winning) och ocensurerade intervjuer (”Bipolar? Bi-Winning!”) med performancekonst. Ellis menade att Sheens transparens representerade en ny tid, att råheten i hans galenskap är precis vad allmänheten kräver av en kändis i eran efter det stora underhållningsimperiet.
På ett sätt har han rätt, humor har ingenting med hövlighet att göra. Men roastandet av Sheen var också en uttalad välsignelse, och att Sheen fick distans till sig själv gjorde att han inte var rolig längre. Det blev överstekt teater, inte rå performance. Såvida inte Sheen faktiskt dör inom ett halvår, som kvällens värd Seth MacFarlane förutspådde. Det hade varit för kul.

”Roast of Charlie Sheen” sänds på svenska Comedy Central den 1 oktober.

Publicerad i DN kultur 24/9

Frat Rap (DN Kultur 20/9)

I helgen spelade Mac Miller på ett smockfullt Nalen. Hans fans såg ut som honom: vita, halvstenade snubbar i snapback-kepsar med loggor från amerikanska hockeylag.
Mac Miller tillhör en ny trend inom hiphop kallad ”Frat Rap”där rappare som Asher Roth, Chris Webby och Mike Posner lyckats bli framgångsrika de senaste åren genom att blanda in studentliv i en traditionellt svart subkultur (för en sammanställning, besök fratrap.tumblr.com).

Ordet ”frat” är en förkortning av ”fraternity”, de exkluderande kill-klubbar på amerikanska college där övre medelklassens ungdomar bygger makthierarkier med de yngsta i botten, kombinerat med en dimmig tillvaro av tv-spel, gräsrökning och tillfälligt sex. Frat Rap är musik av och för den sortens människor.
I april skrev Yayo Dancing en artikel i sin hiphoptidning No Jumper, om sitt ”djupt rotade problem med Frat Rap” och kallade musiken en gullig omskrivning för ”priviledged white person rap”.
När han själv började plugga på högskola såg Yayo hur musiken som tröstat honom under en fattig uppväxt, och som han älskat på en personlig nivå, plötsligt blivit en ironisk accessoar för rika ungar som ”använde hiphop för att boosta sin status”. Det var samma kids som senare växte upp och blev dagens generation fratrappare.
Under sin aggressiva konsert påminner Mac Miller om en förvuxen hockeykortsamlare. Han har inga gängtecken, men uppmanar sina fans att göra tummen upp mellan låtarna som handlar om billig bärs på campus. I mellansnacket går Miller in i en harang över hur folk inte förstår djupet hans musik, men hejdar sig mitt i monologen: ”fuck it, lets do another song about weed, girls and alcohol!”

Publicerad i DN Kultur 20/9

En framtid som tillhör Kina (DN Kultur 18/9)

Kinas snabba tillväxt driver världsekonomin mot ett paradigmskifte. Samtidigt har populärkulturen börjat blåsa upp hotbilden från Kina. Men vad är det vi är rädda för egentligen?

För en dryg vecka sen beviljades Kinas 161:e rikaste man ett provisoriskt avtal för att köpa 300 kvadratkilometer av Island, 0,3 procent av hela landets yta.

Affären med Huang Nubo (som tidigare arbetat för Kinas bygg- och propagandaministerium) är bara en liten nyhet i en större storm. Den entydiga prognosen säger att Kina ska ta över tronen efter USA som världens största ekonomi, redan 2016 enligt vissa.

Eftersom skiftet kommer att påverka hela världen är det inte så konstigt att populärkulturen förstått att börja utnyttja den kollektiva rädslan för Kina.

I det postapokalyptiska rollspelet ”Fallout 3” (2008) har USA förvandlats till en radioaktiv öken 200 år efter ett atomkrig mot Kina. Ödelandet är befolkat av slavhandlare, supermutanter och ett fåtal kinesiska spioner. Likt andra överlevare har spionerna muterats till ”ghouls”: människor med svårt strålskadade och ruttnade kroppar med spruckna röster.

Året är 2277 och den enda kultur som överlevt atomkriget är en 50-talsaktig kitsch från USA: s ”glada dagar”, när alla vita McCarthy-män hade gratis parkering och det farligaste som fanns var kommunism.

Enligt historiebeskrivningen i ”Fallout 3” invaderar Kina Alaska över en upptrappning för att säkra de sista oljefaten. Oljekrönet är inget nytt dystopitema, även emo-Australien i genrens tongivande ”Mad Max – The road warrior” (1982) hade skralt med bensinmackar. Men kanske är det mer trovärdigt i dag, när priset på olja stiger i takt med upploppen i Mellanöstern.

Spelet ”Homefront”, som släpptes i mars, målar upp ett tredje världskrig i en nära framtid (2027) där ännu ett ekonomiskt impotent USA attackeras, och där spelaren krigar i ett ockuperat hemland fyllt av flyktingläger och survivalistfarmar.

Spelets skapare THQ tänkte ursprungligen använda Kina som motståndare, men ändrade sig till slut till att ena Nord- och Sydkorea och använda dem som superskurknationer.

”Kina är som Amerikas fabrik”, menade ”Homefront”-utvecklaren Danny Bilson, ”Allt vi köper är ju gjort i Kina, it’s all friendly”.

Att betrakta USA:s outsourcade produktion som något mysigt kan tyckas en smula världsfrånvänt, och i samma intervju erkänner Bilson att THQ var rädda för att ”Homefront” skulle få dem portförbjudna av Kinas kulturministerium.

Frågan är om det är kommunismen eller Kinas auktoritära sätt att utöva marknadskapitalism som gör dem hotfulla? I spelet ”Deus Ex: Human Revolution” (nyligen recenserad i DN) konkurrerar Kinas företag mot USA:s om att dominera marknaden för bio-modifikation, processen att kombinera mänskligt kött med cyborgteknik.

Samtidigt som vi drömmer om en fiktiv värld framför vårt XBox har PLA, Kinesiska armén, precis börjat spela skjutaspelet ”Glorious mission”, där adepter tränas att skjuta mot amerikanska soldater. Utan att drabbas av moralpanik är det svårt att inte notera den olustiga ironin.

”Världskrig Z”, som ska filmatiseras nästa år med Brad Pitt i huvudrollen tar avstamp när en zombiekatastrof bryter ut som global pandemi i Kina. Precis som sars och fågelinfluensan gjorde.

En läkare kallas ut till en liten by och blir irriterad över att byborna är vidskepliga och beter sig som efterblivna tjänare, fastän Kina ”tagit tillbaka sin rättmätiga plats som världens rikaste och mest dynamiska superkraft, härskare över allt från yttre rymden till cyberrymden”.

De gamla i byn som minns kulturrevolutionen känner på sig att en ”ny storm är på väg”. När läkaren försöker ta ett blodprov på en tolvårig pojke, som bundits fast som ett djur av de andra byborna, kommer bara brun trögflytande sörja ur venerna.

Det läskiga med ”Världskrig Z” är delvis att bokens karaktärer berättar om zombiekatastrofen i intervjuer (skräcken blir värre av att höra någon återberätta den). Men också att den är så geopolitiskt medveten. ”Världskrig Z” fungerar som en fejkad antropologisk studie av hur inkompetenta regeringar hanterar kriser. Brooks har researchat hårt och säger att ”allt i boken är sant, utom zombierna”.

Det är också värt att notera hur hjärnätande zombier alltid varit en antikapitalistisk metafor för hjärndöd konsumtion, och att de nu invaderar från Kina i global skala.

En annan aktuell bok-som-snart-blir-film är Suzanne Collins postapokalyptiska ungdomstrilogi ”Hungerspelen”. En deprimerad framtidsvision där USA förvandlats till Panem, en totalitär och centralstyrd stat där huvudstadens befolkning lever i sådan lyx att de använder kräkmedel för att kunna fortsätta äta, medan distrikten på landsbygden producerar alla råvaror och svälter som slavar.

I somras noterade bloggande Harvardstudenten Morgan L Mallory, som bor i Shanghai, en stor likhet med Kinas och Panems försörjningsresurser. Mallory som menade att han själv levde i lyx medan ”Mongoliet tillverkar kol, Guangdong textiler, Yunan gör kaffe”, konstaterade krasst det många andra redan gjort: att Kinas miljonärer blivit fler utan att andra i landet fått löneförhöjning.

Titeln ”Hungerspelen” kommer från Panems version av ”Idol”, en tv-program där distriktens ungdomar släpps ut i en inhägnad för att mörda varandra på bästa sändningstid. Kina skickar förstås inte ut barn i blodtörstiga lekar, men deras medier är tillräckligt Orwellska och vill nu lagstifta för att tillåta ”försvinnanden” av regimkritiker.

”Hungerspelens” huvudperson Katniss Aberdeen skickas till huvudstaden men upplever den som identitetslös och att människorna pratar med tillgjorda röster. Konstnären Ai Wei Wei beskrev nyligen Peking på liknande sätt, som en plats där ”Du inte ser dig själv som en del av staden – det finns inga platser du kan relatera till, som du älskar att besöka. Inget hörn eller område som går att se i ett speciellt ljus”.

Skräckskildringarna av Kina spelar inte på gammaldags kommunistskräck. Knappast heller en rädsla för en annan, mer ”orientalisk” kapitalism, väsenskild från vår egen. De nya Kinainfluerade popkulturskildringarna liknar mer dem ur den självkritiska cyberpunkgenren som föddes på 80- och 90-talet, där författare och filmare förutspådde en kapitalkontrollerad värld med privatarméer och globala megaföretag mäktigare än regeringar. Tio år senare blev de dystopiska idéerna verklighet.

I antologin ”Vad innebär det att vara demokrat?” (Tankekraft Förlag) undrade Slavoj Zizek om ”de som oroar sig för bristen på demokrati i Kina egentligen oroar sig för Kinas snabba utveckling som hotar att göra landet till en global supermakt som hotar det västerländska herraväldet?”.

De pressfriheter och mänskliga rättigheter vi tar för givna i liberala demokratier har långsamt kämpats fram av andra krafter än marknader. Tanken på att Kinas auktoritära kapitalism inte kommer att slå över i demokrati är obehaglig eftersom: varför skulle den?
Landets ursinniga tillväxt går så fort nu att populärkulturen har svårt att hänga med i utvecklingen. ”En skyskrapa på varje gata”-tänket har upprättat hela spökstäder där knappt en människa bor. Enorma köpcentrum gapar tomma som i vilken zombiefilm som helst.

Kanske kan det vara en liten tröst, att den chockterapin kan hinna kortsluta innan den övertänder.

Publicerad i DN Kultur 18/9

Vem sköt 2Pac? (DN Kultur 13/9)

I dag är det 15 år sedan hiphopens störste ikon Tupac Shakur dog efter en drive-by-skjutning i Las Vegas. Mordet har aldrig klarats upp och har blivit ett av hiphopvärldens stora trauman.

1996 var den karismatiske 25-åringen Tupac ”2Pac” Shakur på toppen av sin karriär, men han var också insyltad i skivbolagsbråk och ett krig som pågick mellan öst- och västkustens rappare. Den 7 september lämnade Tupac Shakur Los Angeles för att åka till Las Vegas och en boxningsmatch där kompisen Mike Tyson spöade Bruce Seldon på 109 sekunder. Före matchen (som avgjordes på knockout) stötte Tupac ihop med Orlando Anderson. Anderson var medlem i Comptongänget The Crips och hade ett par veckor tidigare rånat några killar från Tupacs skivbolag Death Row Records, kända för samröre med Crips rivaliserande gäng The Bloods. Tillsammans med sitt följe misshandlade Tupac och hans kompisar Anderson mitt i lobbyn till kasinot MGM Grand och mordet som följde tros vara en direkt hämnd för misshandeln.

Kriminalreportern Cathy Scott jobbade natt på Las Vegas Sun natten när Tupac blev skjuten och har sedan dess blivit rapmordens egen Truman Capote. Förutom sex böcker om andra kända brott har hon skrivit ”The killing of Tupac Shakur” (vars tredje upplaga är på väg ut i tryck) och ”The murder of Biggie Smalls”, om hiphopstjärnan som mördades sex månader efter Tupac.

– Jag säger alltid att i sanningen finns logiken, och man måste se till motivet: de spöade skiten ur Orlando Anderson och mordet som följde är ”gatans rättvisa”, inget annat. Crips är inte så sofistikerade, menar Cathy Scott när jag får tag på henne i Las Vegas på telefon.

Enligt Scott gjorde polisen flera stora misstag direkt efter skottlossningen. De två cykelpoliser som fick larmet följde efter Tupacs beskjutna bil och lämnade brottsplatsen obevakad i drygt en halvtimme. De ringde sent efter förstärkning och pratade inte med alla vittnen. När väl bjässen och skivbolagsbossen för Death Row, Suge Knight (som satt i samma bil som Tupac) förhördes gjordes det för sent och slarvigt.

Polisen i Los Angeles hörde om hur Orlando Anderson skrutit över att han mördat Tupac ett par veckor efter dådet. Dessutom hade Anderson en Glock, samma sorts pistol som Tupac blev skjuten med, i sitt hus. Men när Las Vegas-polisen besökte Compton under en gängrazzia gjordes bara ett slappt förhör med Orlando innan de släppte honom vidare.

– De ville inte lösa fallet av någon anledning. Det var uppenbart, säger Cathy Scott.

Varför inte?

– En anonym, högt uppsatt person inom Las Vegas-polisen har berättat att en stor rättegång skulle ha varit dåligt för turismen. Las Vegas bygger ju på att folk ska känna sig säkra i stan. Och turismen driver inte bara Las Vegas, den är hela Nevadas kassako. Dessutom fanns det ungefär åtta poliser som jobbade svart för Suge Knight som livvakter den kvällen och det hade varit pinsamt för polisen om det kom ut.

Han blev bara 25 år gammal, men när Tupac dog var han redan en av hiphopvärldens största stjärnor. I dag har han mytologiserats till Jesuslika proportioner, kanske just på grund av sin för tidiga död.
Mordet har också varit en fest för konspirationsteoretiker, vars fantasier sträckt sig från att Illuminati­orden var ansvarig för mordet till att Tupac fejkade sin egen död och bidar sin tid på Kuba till återkomsten 2014.

Enligt en populär teori (som återgivits i flera dokumentärfilmer) skulle Suge Knight minutiöst ha planerat mordet på Tupac trots att de satt i samma bil och Knight dessutom blev träffad av en kula i huvudet. Motivet skulle vara att det skulle finnas rivalitet och skulder mellan dem, och att Tupac ville lämna Death Row Records.

– Skulle Suge Knight ha gett någon en halvautomatisk pistol och sagt ”Okej, skjut mot framsätet och försök att inte träffa mig”?

- Det är ju bara löjligt, säger Scott och menar att de flesta i dag slutat tro på de här långsökta teorierna.

Om du var ett hiphopfan och befann dig i Vegas samma kväll som mordet skulle du förmodligen till festen på Club 662, dit en massa kändisar, bland andra Mike Tyson, var på väg. 2Pac skulle spela där och från kasinot på The Strip fanns egentligen bara en väg dit: nedför Flamingo, där Tupacs bil blev inträngd av en vit Cadillac och besköts. Cathy Scott säger att Orlando Anderson och de andra gängmedlemmarna helt enkelt lade ihop två och två och räknade ut var de skulle hitta honom.

– Hur ska man annars förklara blodbadet mellan Crips och Bloods i Compton som följde i tio dagar efter mordet, där så många blev skjutna, inklusive en av killarna som var med i bilen? Det var hämnd. Jag tror att det var därför Suge inte ville samarbeta med polisen, han sa det till och med live på tv: ”Vi tar hand om sånt här själva.”

Scott menar att det inte är någon slump att Orlando Anderson, som aldrig blev åtalad för mordet, blev skjuten två år senare utanför Cigs Record Store i Compton och sedan avled.

Cathy Scott har aldrig tröttnat på att skriva om Tupac Shakur. Enligt henne hade han förmågan att lysa upp ett rum precis som Barack Obama och han hade en revolutionärsanda av samma kraft som Malcolm X.

Varför tror du att så många vill göra händelserna kring Tupacs död mer komplexa än de verkar?

– Det är alltid så när en stor människa dör. Se på JFK.

Publicerad i DN kultur 13/9

Toffer (DN På Stan 2/9)

Toffer slafsar i sig en kebabtallrik på folkets kebab bredvid Medborgarplatsen. Efter ett knippe med gratis mixtapes har han precis släppt sin första riktiga singel ”Nattbuss”, en klistrig hiphoplåt med dumsimpel text om att ragga på nattbussen och köpa skitdyr sms-biljett. Innan dess hade han en liten hit med den snarlika ”Bira, blaze och busskort”.

– Jag tycker inte om svår musik på samma sätt, om du fattar vad jag menar? Jag försöker välja beats som är väldigt direkta. Som slår på en gång.

Kristoffer Kovac, som han egentligen heter, kommer från Haninge, gillar att planka och samla på Texas Rangers-kepsar (har har ungefär tio olika). Nu tänker han satsa helhjärtat på musiken. Han är 26 och har rappat i ungefär tio år, men inte särskilt mycket har förändrats sen han började.

– Det var kanske lite mer ungdomsrebelliskt och politiskt då, men det var ungefär samma. Jag plankade då också.
Toffer är del i kollektivet DBS (Det blå skåpet), som blivit en löst sammansatt hiphopfamilj i Stockholm.

– Alla har varit rätt så etablerade rappare på sitt eget håll, men i och med att vi har gått ihop har vi blivit mycket starkare. Ju fler man är, desto bättre är det, som med allt annat.

– I en grupp är det alltid en kille som är jätteseriös och en som bara hänger där för att haffa brudar eller dricka gratis bärs.

Är ni bara en massa snubbar?

– Det finns inte så många tjejrappare i Sverige, det är väl som med allt annat, att tjejer inte uppmuntras att hålla på med musik lika mycket.

2011 blev året då svensk hiphop omfamnade den stora rumpan. En av sommarens stora hittar är Stockholmssyndromets ”lårparti”. En kåt låt om tjejer med stora lår som går på ”en strikt diet av fet mat, socker och zumba”. Samtidigt har Toffers utrop ”Inga smala gussar” blivit ett bevingat citat som spritt sig genom Hiphop-Sverige.

Vad är grejen med ”inga smala gussar”? Du har retat upp rätt många.

– Ahh, det här har blivit värsta grejen. Jag tycker det är kul att folk blir sura. Det är väl inte som att det är jobbigt för smala tjejer i dagens samhälle. De har inget att vara sura på egentligen.

– Men jag menar ju inte ”du får inte komma in hit för att du är smal”.

Toffer gillar hård och direkt kritik bättre än beröm. Även om han får anonymt hat på internet.

– Jag vet att folk kan tycka att det där är jobbigt, men jag tycker mest att det är kul. Om någon bara säger ”han suger, han kan dra åt helvete” så okej. Folk kan vara så analytiska i sitt hat, det tycker jag om för då har de ändå lyssnat.

– Om någon säger ”Jag tycker inte om dig därför att”, då gör jag den grejen dubbelt så mycket bara för att jiddra med dem. Så antagligen kommer det att bli en ”Inga smala gussar”-låt nu.

Publicerad i DN På Stan 2/9