Mad Milla

Resident Evil: extinction
Betyg: 3


Som liten fick jag lära mig mycket strunt. "Godis äter man bara på lördagar" är ett exempel, "Man ska inte känna efter för mycket" är ett annat. Men något av det dummaste som vi ungar skulle tuktas att förstå var att "det är fult att stjäla".
Hah! Det vet ju varenda musiker, konstnär eller filmare om: att stjäla från andra, det är grejen.

I Resident Evil: Extinction, som är filmseriens tredje del, lånas, samplas och kidnappas allt från story till klädmode från andra filmer och lägger sedan sin egen touch på ett ganska snyggt sätt.

Filmen börjar sin stöldräd i zombiefilmsgenren:

T-viruset, tillverkat av det onda storföretaget Umbrella som gör människor till odöda köttätare (i folkmun kallade zombies) har spridit sig över hela världen och förvandlat den till ett post-apokalyptiskt wasteland. De som lyckats klara sig med livet i behåll måste hålla sig på rörande fot för att inte locka till sig de hungriga freaksen. Bland dem Milla Jovovichs karaktär Alice som fått övermänskliga krafter sedan hon använts som Umbrellas försökskanin. Hon teamar upp med en karavan av skitsnygga överlevande och siktar på att ta sig till Alaska dit smittan förmodas vara utrotad. Under tiden försöker Umbrella Corp. medicinera zombierna och göra dem mer mänskliga. En scen direkt tagen från George A Romeras Day of the dead (1985) är när en odöd gubbe får känna på en telefon för att se om han reagerar mänskligt eller djuriskt (den här gången en mobiltelefon, vilket är betydligt mer 2007).



Tjuveriet fortsätter och nästa anhalt är undergångsfilmen:

Det här är riktig porr för alla som växt upp med filmerna om antihjälten Mad Max, eller spelat de ironiska datorspelen Fallout. Bensintankens tomhet är liksom det största problemet efter köttätande fåglar och Mohikanklippta kannibaler.

Jag måste också berömma den möda som lagts ner på outfits. Västar, sjalar, rockar, pilotbrillor, pistolhölster och allt i praktiska färger. Det känns nästan så uträknat att den ruffiga äkthetskänslan försvinner. Hur sexigt det än må vara så blir det problem när man uteslutande rollsätter modeller i en apokalyptisk film. Hur kan de vara så snygga i håret egentligen? De har slut mat men inte schampo och balsam? Men sånt sopar jag under stolen när det blir ordentligt krig. När Alice studsar omkring och mördar zombies med karatesparkar och machetes. När den onda forskaren obrytt rättar till slipsen medan han ser sina kollegor dö.

Jaja, det är trots allt en film baserad på ett tv-spel vi snackar om här.

Recension publicerad i NSD 5/10 -07