Julens hjältar

Det har varit en jul i vanlig fet bemärkelse. Mat från medeltiden men tyvärr ingen av den dåtida moraliskt okunniga underhållningen. Istället har vi, eftersom vi tvingats umgås med varandra, samlats kring en annan urgammal form av nöje: TV. På samma sätt som en ung Woody Allen kurade ihop sig framför en knastrig radioapparat på 30-talet blev vi också än en gång beroende av andras val i form av programtablåer. Precis som allt annat under jul dominerade upprepningens och icke-variationens filosofi.
Här är JUL-TVs fem ambassadörer, rangordnade efter mesta medverkan.


1. Tim Allen.
På Julafton visade femman julfilmen "Nu är det Jul igen", där Tim Allen spelar ensamstående farsa som plötsligt upptäcker att han är utvald att bli ny röd tomtefar för hela världen. Inget konstigt med det, förutom att fyran började visa uppföljaren "Nu är det jul igen - 2" - innan femmans film rullat färdigt (båda filmerna innehöll av oklar anledning barnskådespelare som porträtterade tomtens 1000 år gamla nissar). När slutet på den första "Nu är det jul igen" började närma sig, startade trean "Frosty the snow man", en julkomedi för hela familjen där Tim Allen spelar medelklassfarsa som tillsammans med en magiskt snögubbe räddar hela julen.
I uppskattningsvis en halvtimme var Tim Allen alltså i tre kanaler samtidigt på julafton. Det kallar jag att effektivt sälja sitt varumärke med nishat entreprenörskap.

Slutgiltigt Tim Allen Count: III (över ett spann på knappa tre timmar)
)
2. Chevy Chase
Ingen julafton är komplett utan ett slappt öga på "Ett päron till farsa firar jul". Som jag tror gick på femman, tyvärr exakt samtidigt som golfkomedin "Tom i Bollen" (Caddyshack) på nian, vilket skapade ett plågsamt zappande. Det kändes i efterhand som en lätt prövning då nian på juldagen mycket riktigt visade superbajsmackan "Tom i Bollen 2".

Slutgiltigt Chevycount: III


3. Sylvester Stallone
Okej att fyran började räkna ner innan jul med Rambo I och II, för att sedan på självaste julafton slå till med trean (där Stallone slåss jämte de godhjärtade talibanerna i Afghanistan). Juldagsnatten bjöd inget mindre än mästerverket "Demolition Man". Där Stallone tinas upp i en skrämmande konservativ framtid för att jaga rätt på en gammal barbariskt brottsling spelad av Wesley Snipes. Svidande kritik mot kontrollsamhället. Särskilt de automatiserade böterna som spottas fram varje gång Sly yttrar en svordom.

Slutgiltig Stallonecount (över ett spann på fyra dagar): IV


4. Denzel Washington
Jag vet inte vad filmerna hette eller varför de var på samtidigt mitt på juldagen. Men en sak är säker som dalocs säkerhetsdörrar: Det finns något konstant analt över Denzel Washington.
Slutgiltig analcount: II


5. Ron Schneider
Rob var bäst innan sitt riktigt genombrottt mot freakfilmernas direkt till dvd-hylla. I "Ensam hemma 2, vilse i NY" och "Demolition man" spelar han nedtonat fjolliga karaktärer. En hotelluppassare respektive en polis som "aldrig lärt sig hantera våld".
Men det här var långt innan han blev en riktig hora. Dvs både "on and off screen".

Slutgiltigt Robcount: II

God jul.

TV:s bögigaste MC-gäng

Alla bra teveserier har uppehåll vid den här tiden på året, så jag bestämde mig för att försöka med Sons of Anarchy igen. Ni vet den där serien om ett MC-gäng som låtsas vara smart för att den samplar Hamlet? Förra gången gav jag upp efter lite mer av första halva säsongen. Nu fuskade jag lite och började direkt på andra.
En sak som slog mig, vilket jag inte märkte förra gången, är vilken oreflekterat och repressed gayness som utgör större delen av handlingen. Första avsnittets premiss verkar kretsa kring en vit hats-organisation som får fäste i staden, kombinerat med en konflikt där en av de skäggigare killarna i gänget söker hämnd för sin döda fru (alla montage tonsatta av riktigt rock-kuks-metal). Men all dramatik får stå tillbaka för ett konstant flöde av "I love you bro", ryggdunkar, axelklappar och lädervästar som slår samman i manligt hårdhänta kramar. Allt medan kvinnorna sköter om ett spädbarn i periferin.

Avsnittet rundas av med en stor röjarskiva för en fet medlem i MC-klubben som precis kommit ut från någon typ av fängelsevistelse. I firarglädjen står den långhårige nymuckade knutten på knä med ansiktet begravet mellan två kvinnolår, med en andra kvinna bredvid, förmodligen redo för en liknande behandling. Men när Bobby, som han heter, får syn på sin bästa killkompis Jaxx (en snygg skateare med långt blont hår) vänder Bobby sig om och kastar sig i armarna på Jaxx med en sån entusiasm som endast en älskare kan frammana. "I missed you so much man!" sluddrar han fram och ser Jaxx djupt i ögonen.
Som grädde på det redan ni-vet-vad spritsade moset blir det sista som händer att klubbens ledares fru blir våldtagen av ett gäng nazister. Klassiskt exempel på heteroförvirrad maktutövning som grundas i homofobi nivå 1000. Så onödigt att en kvinna skulle behöva råka illa ut bara för att ingen av grabbarna vågade erkänna vad de egentligen ville: dunka på varandra i garaget till tonerna av Monster Magnet.

Årets bästa skivor och låtar 2009

Oj, okej. Den här listan blev ännu tyngre lutad mot hiphop än förra året. När det gäller låtarna har det knappt blivit något annat. Men det beror mycket på att låtformatet gör sig så bra för genren medan house, rock, soundtracks osv, känns bättre att lyssna i kontexten av hela sitt album. Nåja. Om den här listan känns överdrivet hood kan man bara läsa någon annan av alla listor därute för att slippa "svart" musik helt och hållet. Here we go.

2009s bästa album

1. Young Dro – Lo life
2. Lil Boosie – Superbad
3. Clint Mansell – Moon Original soundtrack
4. G-Side – Huntsville international
5. Lil Wayne – No ceilings mixtape
6. Skriet – Skriet
7. DJ Hell – Teufelswerk
8. Gucci Mane – The state vs Radric Davis
9. Raekwon – only built for cuban linx part II
10. Eminem – Relapse
11. Bear Quartet – 89
12. R Kelly – untitled
13. Nicki Minaj – beam me up scotty mixtape
14. Various – Inglorious basterds original soundtrack
15. Taken by trees – east of eden
16. Wacka flacka flames – Lebron flocka james
17. The-Dream - Love vs Money
18. Cam'ron – crime pays
19. Diplo & G-Side med B.O.S.S., PRGz, Mata Mali, Wale mfl – Fear and loathing in hunts vegas (yeh yeh den kom i november förra året, men skit i det. Den kickar)
20. Dizzee Rascal – Tounge n' cheek

Bubblare: Ryan Leslie - transition.




Låtar:

1. Mariah Carey – Obsessed
2. Big Boi ft Gucci mane – Shine blockas
3. Jay Z ft Alicia Keys – Empire state of mind
4. Young Dro – go to the club
5. Miike Snow – Animal
6. Lil Boosie – better belive it
7. Keri Hilson ft Kanye West, & Ne-Yo – knock you down
8. UGK – Da game been good to me
9. Wale ft en jävla massa folk – hot shyt
10. Cam'ron – I hate my job
11. Näääk – Namnet va näääkish
12. Gucci Mane ft Trina, Nicki Minaj - 5 star G
13. Lil Wayne ft Eminem – drop the world
14. Alicia Keys – Try sleeping with a broken heart
15. Ontario - Ey shuno
16. Whitney Houston – Million dollar bill
17. Drake ft Eminem, Kanye West, Lil Wayne - Forever
18. Clipse ft Keri Hilson – All eyes on me
19. Maskinen - Pengar
20. Slim Thug - thug
21. Drake ft Lil Wayne – ignant shit
22. The Game – Big money
23. Eminem – it must be the ganja
24. Lorentz M. Sakarias – Mayhem
25. Rick Ross ft Robin Thicke – Lay back

Årets bästa svartklubbar:

1. Den där med all dubstep utomhus på röda sten.
2. Genau.
3. Pluto i STHLM

Årets bästa konserter: Jag har inte sett någon livespelning som varit särskilt bra i år. Men under 00-talet skulle jag kunna sträcka mig till en top-5:

1.DJ Assault, DJ Funk och The Touch på berns, 08
2.Mapei, Hultsfred 07
3.Nine Inch Nails, Hultsfred 05
4.Yelle, Arvika 08
5.TTA – Way out West 07

Bubblare: Flaming Lips och Booka Shade på Way out West 08

Starta hatet!

Sprängaren

Jag brukar vanligtvis inte göra någon stor grej av när jag petar bort folk från länklistan. Oftast låter jag dem bara försvinna spårlöst och knäpptyst. Det känns respektfullt och involverar inte en massa ursäkter a la "den här bloggen uppdaterar för sällan". Det är lite som en hemlig avrättning. Plötsligt finns de bara inte längre.
Men nu tänker jag understryka att länken till Omtvserier.se ryker. Inte för att de uppdaterar för sällan, tvärt om, de uppdaterar fan om varje avsnitt av paradise hotell. Men jag trodde att jag skulle få något ut av ett länkbyte med dem, ni förstår, de mailade och bad mig länka till dem. I gengäld skulle jag få en länk tillbaka. Det fick jag.
Hitills har min länk på omtvserier.se genererat 0 besökare. Det gör mig deprimerad eftersom jag trodde att internet visste vem jag är. Tydligen gör internet inte det, varför jag måste eliminera varje påminnelse om detta faktum. Högt och tydligt. Som en bomb (såg nyss om Hurt Locker). Boom! så finns de inte längre.

Årets bästa filmer 2009

1. Where the wild things are.

Det kommer alltid finnas livströtta vänner i min och din närhet som romantiserar adolescensen och barndomen som något enkelt, okomplicerat och ”rent”. En tid utan krav och ansvar, right?
Tillåt mig: Pfft. Det suger att vara barn. Om det är något ”Where the Wild things are” kan få mig övertygad om är det hur hård och kompromisslös barndomen är. Eller snarare, hur vuxenvärlden aldrig kompromissar med sig själv, vilket ofta gör det väldigt outhärdligt att vara barn.
Max verkar vara en helt ordinärt snorig liten pojke, om än begåvad med gullighetsDNA som om framställd i ett labb, men man märker snabbt att han är känslig och intelligent.
Filmen börjar med att han bygger en igloo ute i snön. Den smashas brutalt sönder till snömos av hans syster Claire och hennes vänner. Max blir så ledsen att han springer upp till Claires rum och stampar sönder ett hemmasnickrat hjärta som han själv gett henne i present. Något han ångrar sekunder efteråt, och hopplöst försöker laga hemslöjden. Minns ni? Den där känslan av oreparerbar skuld. Man får den ju som vuxen också, men som barn ät den känslan stark som fernet och det är helt fucked varje gång man gör fel. Det gör Max också, och han börjar mopsa mot sin tråkiga morsa och springer hemifrån när han bitit henne efter ett bråk. Max hittar en båt som tar honom till en ö i hans egen fantasi: Vildingarnas Land. Vildingarna är ett gäng stora monster med kroppar formade som tunnor (eller som Edward Bloms buk). De funderar över att käka upp Max när han dyker upp, men han lurar snart i dem att han har superkrafter vilket gör att de installerar honom som deras kung istället. Max blir bästa kompis med den den stora lunsen Carol, en ensamsjäl som påminner om Max egen drömska och explosiva personlighet. Helst vill Carol att vildingarna ska hålla ihop, även om intentionerna ibland bubblar över i tokraseri precis som det gör för Max när ingen tar honom på allvar.
Vildingarna är liksom ambassadörer för Max olika sidor personlighet. De är en rörig blandning som har svårt att hålla sams. Därför blir det vackert när Max som ny chef över vildingarna, och i slutändan över sig själv, låter bygga ett stort majestätiskt fort i kungariket. Det låter kanske töntigt och så, men det är en respektfull skildring av självständig kreativitet och självkontroll. Att ta skapandet på allvar i händerna av ett barn, det som annars i filmsammanhang är ett rockband som jammar ihop sin första hit.

Filmen blir rätt dark när Max också lär sig att makt kan missbrukas. Han annordar ett krig i lerkastning som urartar, precis som de brukar göra, med att någon blir tjurig och gör sig ovän med alla. Och mycket av ångesten som Carol känner är Max egen, att han ser sig som övergiven hur han än försöker. Delvis, anar man av början, för att han inte har någon pappa.
Vissa recensioner har tolkat filmen som en existentialistisk downer. Att vildingarnas sorgsna personligheter och hur de vandrar omkring i ett talande tomt ökenlandskap är representativ för hela mänsklighetens oundvikligt närmande zoloftberoende. Men jag tycker att det är helt fel, filmen handlar ju snarare om hur svårt det är att leva upp till kraven om att kontrollera alla de där känslorna. "Where the Wild things are" vill, med en riktig gråtfest till slut, mer än något annat visa hur viktigt det är att ta sig själv på allvar. Det betyder att man kan förlåta vissa drag, bejaka andra och förstå att inga tillstånd är permanenta. Att växa upp vore passande att skriva, men jag vet inte om det är exakt det som händer med Max.

LOL @ internet

"You are witness to the birth of Spinal Tap Mark 2. I hope you like our new direction."

Terry Gilliam tolkar Goethes Faust

Hej kompisar. Jag såg Terry Gilliams nya film häromdagen och blev glad. Den var bra. Inte för att Terry Gilliam har ett lamt track record eller så, men jag såg hans förra med Jeff Bridges (Tideland, inte Fisher king) och kunde knappt ta mig igenom den första kvarten innan jag fick något mörkt i blicken och stängde av.
Ni kan pre-game snacket: Heath Ledgers sista film. Att han hann dö innan filmen blev klar osv. Att Heath Ledger dog är förstås sad, men om han var någon star skådespelare vet jag inte. I Brokeback Mountain iofs: fantastisk. Annars: Chilla. Här är han inte särskilt viktig, och de skådisar som ersätter honom i vissa scener (Kapten Jack Sparrow, Alfie och Alexander den Store) är mycket bättre än honom. Tyvärr.

Munken Parnassus gör en deal med djävulen (Tom Waits), för sin drömkvinna (Som ser äckligt mycket ut som hans egen dotter, ew) och evigt liv mot att Doktorn ger ifrån sig sin dotter när hon fyller sexton. Filmen startar när det börjar bli dags att leverera den läckra tonårstårtan. Och när Parnassus, uttråkad och med gnissliga leder efter 1000 år av sideshowshowbiz turnérar omkring med sitt ”imaginatorium” - en slags portal för betalande kunder in i hans egen hjärna i vilken han formar och sedan låter besökarens största fantasier förvärldsligas. En posh äldre kvinna får t ex dansa omkring i en näckrosdamm med stilettklackar stora som höghus.
Heath Ledgers karaktär representerar en slags falskspelande bigshot inom välgörenhetsföretagandet, som av en slump hamnar på den kringresande cirkusen med Parnassus och hans dotter. Det blir ett farsartat spring-i-dörrar-fantasy när han ränner omkring i den böjliga världen inuti Parnassus psyke, där också djävulen har möjlighet att hämta människors själar. Det blir som logiskt är, en del subtila moralkakor i altruistisk anda. Och med det menar jag moral i sin bästa bemärkelse. När den är viktig nog att fantisera om.

En grej jag tänkt på är hur duktig Terry Gilliam är på att skapa kontraster inom filmen. Han lyckas alltid göra rännstenen skitigare och blötare än någon annan, samtidigt som hans låtsasvärldar är hundra gånger mer färgsprakande än Tim Burtons. Minns ni hotellet i 12 Monkeys? Så dammigt, så fult och väggarna var fyllda av skam. Det är som att varje miljö har en egen depression i en annars bipolär hjärna som är resten av filmorganet.

Det blir faktiskt en av Terry Gilliams bästa filmer. Kanske inte 12 monkeys eller Fear and loathing in Las Vegas-bra. Men som en lillbror till Brazil absolut. Även om ”The Imaginarium of Dr Parnassus” kan vara den sämsta filmtiteln någonsin.

Masturbationsnytt

Års och nollnolltals-sammanfattningarna har nu nått ett slags vibrerande ejakulationsstadium och jag bidrar själv till detta runkande genom att lista årets bästa teve för nöjesguiden. Jag har skrivit motivering för placeringarna 3,4 (Red Riding, som jag skrivit om i ett tidigare nummer här),5 och 10.
Jag kan också påpeka att jag inte håller med om förstaplaceringen och hatar mig själv lite för att jag glömde Larry David.

Förresten har jag skrivit en artikel om rebootade teveserier också.

Handskrivet läsarbrev, äntligen!

Nöjesguidens redaktion har fått ett handskrivet brev som respons på den här krönikan jag skrev om om Pick-upkulturen i förra numret. Svaret på post-itlappen är dock lite hastigt formulerat. Jag hade hellre velat att projicera något hoppfullt. T ex att det stod "Ge aldrig upp" //KV.

Mexikos drogproblem löst.

DEA Recruits Lil Wayne To Use Up All Drugs In Mexico

Antropologi i hiphopens periferi

I dagens hiphopvärld är ingenting särskilt garanterat. Är det inte försenade skivsläpp eller töntiga beefs som inte ens realiseras så rinner floder av mixtapes med ack så varierande kvalitet. Dessutom verkar de flesta kvalitativa rappare (Lil Wayne, Lil Boosie, Gucci Mane) åka in i fängelseuniversum, komplett med gangfights och dito rapes. Därför är det viktigt att komma ihåg limmet som håller ihop en kultur som kryllar av fuckups. Det är som jag brukar säga: "rappare kommer och går men deras possey består". Här är ett allstar team av arketyper i det här grovjobbyrket, något fantasifull taget:

Weedcarriern.

En ung kille med presumtivt taskig uppväxt som fått rollen att vara knarkbollkalle till resten av rapentouraget. Praktiskt för stjärnan som slipper komma i kontakt med drogerna innan de ska ner i lungorna och minimerar således risken för att poppo ska sätta dit honom. Weedcarriern lever ett liv på botten av hierarkin och har ett ganska tråkigt jobb som rapkollektivets svar på kontorslandskapets brevbärare. Han är också obligatorium för alla rap-posses.

Icecarrier

Med "Ice" menar jag alltså de smycken som före kristus kallades "bling". Den här killen har ett klart tyngre jobb än weedsmurfen. Han måste bära halskedjor för miljoner av dollars. Riskerna är större. Att släpa omkring med ädelstenar kan ju attrahera skurkar långt mer kapabla än myndigheterna LA/NY/H:PD. Fördelen, föreställer jag mig, är att det ligger lite mer prestige i att bära runt på skiten. Vet att både Birdman och Soulja Boy måste ha en sån här dude till hands.

Den stora tjocka killen.

Han har nog ofta ett roligt och kort namn. Ligger mest och sover i någon soffa med en mössa över ögonen. Det här är killen som inte behöver göra något, hans enorma väldighet fyller upp rummet och får rapstjärnan att känna sig omgiven av människor, vilket är det viktigaste jobbet av alla. Rapstjärnans ego börjar nämligen förmultna i samma stund som han känner sig ensam.
Fugees hade en stor karl som hängde omkring. Annars har jag inte sett till den stora killen så mycket på senare år, kanske är han dyr i drift.

Någon jag har glömt?

Alla poppade kragars högtidsstund

Det här programmet kanske, för någon tråkig person, känns lite 2000-and-late. Men hur skulle det inte kunna bli underhållande? En av killarna kallar sig själv "The situation" för att hans magmuskler är en "situation". Det är kanske det bästa jag har hört. ever.

00-talslista: Europas sämsta länder

Top-5

1. Italien
2. Schweiz
3. Danmark
4. Irland
5. Finland

Fler nya filmer

Funny People

Hahaha! Det här var ju precis vad som behövdes. En cancersjuk Adam Sandler spelar en karaktär väldigt nära sig själv (en begåvad komiker som gör tråkiga tramskomedier t ex "The Merman"). Helt cyniskt hyr han in Seth Rogen, som också spelar en slags sorgligare looservariant av sig själv, för att skriva skämt åt Sandler som går i väntan på döden utan att berätta för någon. I periferin glider Jason Schwartzman och Jonah Hill omkring i en slags semi-succes respektive lättsam obryddhet, båda störda på sina egna patetiska sätt. Komikerna är inte upphöjda till stjärnor i "Funny People". De framstår som en skock ensamma narcissister.
Allt blir, vilket är uppenbart, tragikomiskt i ordets bästa bemärkelse. De bästa skämten levereras lite för tidigt eller för sent för att de skall kunna kallas punchlines. Plågsammast är att se hur Adam Sandler kallt sitter och säger "yeah yeah, that's funny. I'll come up with the ending" utan att dra på munnen när Rogens förlorardude sitter och försöker imponera på idolen med guldskrivna skämt.
Men, Eminems gästspel som sig själv är förmodligen bäst i hela filmen. Han dissar sönder Sandlers nyfunna livslust innan han skriker och i det närmaste dödshotar en spattig Ray Romano som stått och sneglat. Varpå Rogen som står bredvid Romano blir förvånad: "I though everybody loved you".

Årets Dramedi.



Precious

Okej, dark.
16 år, våldtagen av sin pappa och har fött två av hans barn, varav ett har downs syndrom och kallas "little mongo". Fet och fattig. Ska jag sluta? Nej nej nej. Aids, misshandlad av sin mamma... Det tar aldrig slut.
Precious är en helt okej film om, jag vet inte, misär? Den är dock mycket mindre "Bara du tror på dig själv!"-töntigheter än jag trodde att det skulle vara. Jag har bara svårt att förstå vad vi ska lära oss av alt det här lidandet? Det finns ingen samhällskritik så långt jag kan se. Däremot är skådespelarna helt sjukt bra. Mo'Nique som spelar Precious våldsamma morsa kommer säkert plocka en oscar utan problem.
Filmen har fått kritik för att förstärka fördomar om afroamerkaner som lata och marginaliserade, men jag vet inte om jag köper det. Den enda gången jag skrockade lite var när Precious stjäl en hel bytta med kycklingklubbor och springer gatan ner med munnen full av friterat fågelskinn. Lite väl.