Red Riding i Nöjesguiden

Ligger här.

Men så här långt efter publicering klistrar jag nog in texten här också, så att den inte försvinner:

I motsats till hemmaromantiska brittdeckare med ”good ole England” broderat på prydnadskudden, är tv-trilogin Red Riding en ren fängelsevåldtäkt på anglofilin. Den visar upp ett svart land i identitetskris där sjuttio- och åttiotalet är antitesen till schyssta jeansrövar och gratis parkering. Snarare bistra män i trånga kostymer och mustasch som säger ”cont”.I motsats till hemmaromantiska brittdeckare med ”good ole England” broderat på prydnadskudden, är tv-trilogin Red Riding en ren fängelsevåldtäkt på anglofilin. Den visar upp ett svart land i identitetskris där sjuttio- och åttiotalet är antitesen till schyssta jeansrövar och gratis parkering. Snarare bistra män i trånga kostymer och mustasch som säger ”cont”.
Västra Yorkshire är blekt, rått och mulet som en söndag på snedtripp i Tjernobyl.
Den humorbefriade dystopin är uppbyggd efter David Peaces romanserie och utspelar sig i författarens egna hemtrakter. Han använder de ökända Yorkshire ripper-morden som kuliss för en dramatisk motor av polisvåld och korruption. Detta och länkarna mellan de mediestyrda och statliga institutionerna (insert The Wire-referens) är premissen för de tre filmatiseringar som precis rullat på engelska Channel 4.
I första delen följer vi Eddie Dunford som med polisonger och grävande journalistik rotar i morden, varav ett på en ung flicka som hittats livlös med svanvingar bredvid sin kropp.
Istället för att sitta på redaktionen och mögla dejtar Eddie mamman till en av de döda flickorna. Det leder till suddigt och hett sex, och en uppgörelse med en obehaglig riskkapitalist som förstås är psykopat av kyrkliga nyanser.
Trilogins undertitel In the Year of Our Lord känns ännu mer logisk i del två. Då Peter Sutcliffe dyker upp. Den riktige Yorkshire Ripper.
I en intervju med Times Online (11/03) beskrev regissören James Marsh (Man on Wire) mördaren som ”en fallen ängel på ett missguidat uppdrag”. Ironiskt, med tanke på att Joseph Mawle som castats för rollen tidigare spelat Jesus i tv-serien The Passion.
Regisserar del ett gör Julian Jarrold, som nyss filmsnuttifierade Brideshead Revisited. Det enda som möjligen känns igen därifrån är cigarettfetishismen. Även om den i Jarrolds del av miniserien isolerats till gulbrunt inrökta rum med tapeter som ger dödslängtan istället för att utgöra ett svävande tillbehör för en champagnepicknick.
Brittiska recensenter har namedroppat Andrei Tarkovsky som atmosfärisk tvilling till Red Riding. Själv tycker jag att hopplösheten och smutsestetiken mer liknar pre-apokalypsen i Children of Men. Det nihilistiska hotet vilar på ett vidrigt sätt över stämningen, påtagligt närvarande långt innan det förlöses.
”Vi gör vad vi vill!” skriker poliserna till Eddie efter en skenavrättning. Och det känns som att resten av landets auktoriteter delar deras inställning.

Red Riding går förhoppningsvis på svensk tv snart. West-Yorkshire dialekt är skitsvårt att förstå utan textremsa.