Tuesday, September 27, 2011

Roast of Charlie Sheen (DN kultur 24/9)


Charlie Sheens roast sändes på amerikansk tv förra veckan på samma sändningstid som hans ”begravning” i sitcomen 2 1/2 män.

Roasten, en elak hyllning, var tidigare en inbördes debattklubb – Comedy centrals första roast var komikern Dennis Leary – som gled mot att sparka på liggande kändisar, och så småningom: freaks.
Exrapparen och crackmissbrukaren Flavor Flav, Baywatchmodellen Pamela Anderson och det mänskliga rivningskontraktet Hulk Hogan slets i stycken av proffskomiker. Komikern Lisa Lampanelli deltog i hånfesten mot en alkoholiserad David Hasselhoff och berömde hans musikaliska framgång i Tyskland. Lampanelli avslutade skämtet med ”Om de spelat dina låtar i Auschwitz hade lägerfångarna sprungit mot ugnarna”.

Att Charlie Sheen ägnat året åt att göra sin personliga undergång offentlig blev nästan för mycket för komikerna att hantera. Skämten gick från att han förstört livet för sina barn till att han misshandlat sina fruar.
Sheens komikerkompis Jeff Ross, som följde med på den utbuade stand-up-turnén i våras, sade ”Charlie om du ’vinner’ så är det här knappast ett vårdnadsmöte. Den enda gången dina barn får se dig är i repriser” Det intressanta var hur komikerna slutligen hyllade Sheens kvinnoförakt och rasistiska kommentarer (han kallade sin chef ”en judefitta”) som anti­auktoritärt bus.

”Jag gjorde det alla i USA vill göra, jag bad min chef dra åt helvete”, sa Sheen i sitt försvarstal och drog ned applåder.

Författaren Bret Easton Ellis skrev om Sheens beteende i våras, och jämförde hans maniska twittrande (#Winning) och ocensurerade intervjuer (”Bipolar? Bi-Winning!”) med performancekonst. Ellis menade att Sheens transparens representerade en ny tid, att råheten i hans galenskap är precis vad allmänheten kräver av en kändis i eran efter det stora underhållningsimperiet.
På ett sätt har han rätt, humor har ingenting med hövlighet att göra. Men roastandet av Sheen var också en uttalad välsignelse, och att Sheen fick distans till sig själv gjorde att han inte var rolig längre. Det blev överstekt teater, inte rå performance. Såvida inte Sheen faktiskt dör inom ett halvår, som kvällens värd Seth MacFarlane förutspådde. Det hade varit för kul.

”Roast of Charlie Sheen” sänds på svenska Comedy Central den 1 oktober.


Publicerad i DN kultur 24/9

Sunday, September 25, 2011

Frat Rap (DN Kultur 20/9)



I helgen spelade Mac Miller på ett smockfullt Nalen. Hans fans såg ut som honom: vita, halvstenade snubbar i snapback-kepsar med loggor från amerikanska hockeylag.
Mac Miller tillhör en ny trend inom hiphop kallad ”Frat Rap”där rappare som Asher Roth, Chris Webby och Mike Posner lyckats bli framgångsrika de senaste åren genom att blanda in studentliv i en traditionellt svart subkultur (för en sammanställning, besök fratrap.tumblr.com).

Ordet ”frat” är en förkortning av ”fraternity”, de exkluderande kill-klubbar på amerikanska college där övre medelklassens ungdomar bygger makthierarkier med de yngsta i botten, kombinerat med en dimmig tillvaro av tv-spel, gräsrökning och tillfälligt sex. Frat Rap är musik av och för den sortens människor.
I april skrev Yayo Dancing en artikel i sin hiphoptidning No Jumper, om sitt ”djupt rotade problem med Frat Rap” och kallade musiken en gullig omskrivning för ”priviledged white person rap”.
När han själv började plugga på högskola såg Yayo hur musiken som tröstat honom under en fattig uppväxt, och som han älskat på en personlig nivå, plötsligt blivit en ironisk accessoar för rika ungar som ”använde hiphop för att boosta sin status”. Det var samma kids som senare växte upp och blev dagens generation fratrappare.
Under sin aggressiva konsert påminner Mac Miller om en förvuxen hockeykortsamlare. Han har inga gängtecken, men uppmanar sina fans att göra tummen upp mellan låtarna som handlar om billig bärs på campus. I mellansnacket går Miller in i en harang över hur folk inte förstår djupet hans musik, men hejdar sig mitt i monologen: ”fuck it, lets do another song about weed, girls and alcohol!”

Publicerad i DN Kultur 20/9

En framtid som tillhör Kina (DN Kultur 18/9)


Kinas snabba tillväxt driver världsekonomin mot ett paradigmskifte. Samtidigt har populärkulturen börjat blåsa upp hotbilden från Kina. Men vad är det vi är rädda för egentligen?

För en dryg vecka sen beviljades Kinas 161:e rikaste man ett provisoriskt avtal för att köpa 300 kvadratkilometer av Island, 0,3 procent av hela landets yta.

Affären med Huang Nubo (som tidigare arbetat för Kinas bygg- och propagandaministerium) är bara en liten nyhet i en större storm. Den entydiga prognosen säger att Kina ska ta över tronen efter USA som världens största ekonomi, redan 2016 enligt vissa.

Eftersom skiftet kommer att påverka hela världen är det inte så konstigt att populärkulturen förstått att börja utnyttja den kollektiva rädslan för Kina.

I det postapokalyptiska rollspelet ”Fallout 3” (2008) har USA förvandlats till en radioaktiv öken 200 år efter ett atomkrig mot Kina. Ödelandet är befolkat av slavhandlare, supermutanter och ett fåtal kinesiska spioner. Likt andra överlevare har spionerna muterats till ”ghouls”: människor med svårt strålskadade och ruttnade kroppar med spruckna röster.

Året är 2277 och den enda kultur som överlevt atomkriget är en 50-talsaktig kitsch från USA: s ”glada dagar”, när alla vita McCarthy-män hade gratis parkering och det farligaste som fanns var kommunism.

Enligt historiebeskrivningen i ”Fallout 3” invaderar Kina Alaska över en upptrappning för att säkra de sista oljefaten. Oljekrönet är inget nytt dystopitema, även emo-Australien i genrens tongivande ”Mad Max – The road warrior” (1982) hade skralt med bensinmackar. Men kanske är det mer trovärdigt i dag, när priset på olja stiger i takt med upploppen i Mellanöstern.

Spelet ”Homefront”, som släpptes i mars, målar upp ett tredje världskrig i en nära framtid (2027) där ännu ett ekonomiskt impotent USA attackeras, och där spelaren krigar i ett ockuperat hemland fyllt av flyktingläger och survivalistfarmar.

Spelets skapare THQ tänkte ursprungligen använda Kina som motståndare, men ändrade sig till slut till att ena Nord- och Sydkorea och använda dem som superskurknationer.

”Kina är som Amerikas fabrik”, menade ”Homefront”-utvecklaren Danny Bilson, ”Allt vi köper är ju gjort i Kina, it’s all friendly”.

Att betrakta USA:s outsourcade produktion som något mysigt kan tyckas en smula världsfrånvänt, och i samma intervju erkänner Bilson att THQ var rädda för att ”Homefront” skulle få dem portförbjudna av Kinas kulturministerium.

Frågan är om det är kommunismen eller Kinas auktoritära sätt att utöva marknadskapitalism som gör dem hotfulla? I spelet ”Deus Ex: Human Revolution” (nyligen recenserad i DN) konkurrerar Kinas företag mot USA:s om att dominera marknaden för bio-modifikation, processen att kombinera mänskligt kött med cyborgteknik.

Samtidigt som vi drömmer om en fiktiv värld framför vårt XBox har PLA, Kinesiska armén, precis börjat spela skjutaspelet ”Glorious mission”, där adepter tränas att skjuta mot amerikanska soldater. Utan att drabbas av moralpanik är det svårt att inte notera den olustiga ironin.

”Världskrig Z”, som ska filmatiseras nästa år med Brad Pitt i huvudrollen tar avstamp när en zombiekatastrof bryter ut som global pandemi i Kina. Precis som sars och fågelinfluensan gjorde.

En läkare kallas ut till en liten by och blir irriterad över att byborna är vidskepliga och beter sig som efterblivna tjänare, fastän Kina ”tagit tillbaka sin rättmätiga plats som världens rikaste och mest dynamiska superkraft, härskare över allt från yttre rymden till cyberrymden”.

De gamla i byn som minns kulturrevolutionen känner på sig att en ”ny storm är på väg”. När läkaren försöker ta ett blodprov på en tolvårig pojke, som bundits fast som ett djur av de andra byborna, kommer bara brun trögflytande sörja ur venerna.

Det läskiga med ”Världskrig Z” är delvis att bokens karaktärer berättar om zombiekatastrofen i intervjuer (skräcken blir värre av att höra någon återberätta den). Men också att den är så geopolitiskt medveten. ”Världskrig Z” fungerar som en fejkad antropologisk studie av hur inkompetenta regeringar hanterar kriser. Brooks har researchat hårt och säger att ”allt i boken är sant, utom zombierna”.

Det är också värt att notera hur hjärnätande zombier alltid varit en antikapitalistisk metafor för hjärndöd konsumtion, och att de nu invaderar från Kina i global skala.

En annan aktuell bok-som-snart-blir-film är Suzanne Collins postapokalyptiska ungdomstrilogi ”Hungerspelen”. En deprimerad framtidsvision där USA förvandlats till Panem, en totalitär och centralstyrd stat där huvudstadens befolkning lever i sådan lyx att de använder kräkmedel för att kunna fortsätta äta, medan distrikten på landsbygden producerar alla råvaror och svälter som slavar.

I somras noterade bloggande Harvardstudenten Morgan L Mallory, som bor i Shanghai, en stor likhet med Kinas och Panems försörjningsresurser. Mallory som menade att han själv levde i lyx medan ”Mongoliet tillverkar kol, Guangdong textiler, Yunan gör kaffe”, konstaterade krasst det många andra redan gjort: att Kinas miljonärer blivit fler utan att andra i landet fått löneförhöjning.

Titeln ”Hungerspelen” kommer från Panems version av ”Idol”, en tv-program där distriktens ungdomar släpps ut i en inhägnad för att mörda varandra på bästa sändningstid. Kina skickar förstås inte ut barn i blodtörstiga lekar, men deras medier är tillräckligt Orwellska och vill nu lagstifta för att tillåta ”försvinnanden” av regimkritiker.

”Hungerspelens” huvudperson Katniss Aberdeen skickas till huvudstaden men upplever den som identitetslös och att människorna pratar med tillgjorda röster. Konstnären Ai Wei Wei beskrev nyligen Peking på liknande sätt, som en plats där ”Du inte ser dig själv som en del av staden – det finns inga platser du kan relatera till, som du älskar att besöka. Inget hörn eller område som går att se i ett speciellt ljus”.

Skräckskildringarna av Kina spelar inte på gammaldags kommunistskräck. Knappast heller en rädsla för en annan, mer ”orientalisk” kapitalism, väsenskild från vår egen. De nya Kinainfluerade popkulturskildringarna liknar mer dem ur den självkritiska cyberpunkgenren som föddes på 80- och 90-talet, där författare och filmare förutspådde en kapitalkontrollerad värld med privatarméer och globala megaföretag mäktigare än regeringar. Tio år senare blev de dystopiska idéerna verklighet.

I antologin ”Vad innebär det att vara demokrat?” (Tankekraft Förlag) undrade Slavoj Zizek om ”de som oroar sig för bristen på demokrati i Kina egentligen oroar sig för Kinas snabba utveckling som hotar att göra landet till en global supermakt som hotar det västerländska herraväldet?”.

De pressfriheter och mänskliga rättigheter vi tar för givna i liberala demokratier har långsamt kämpats fram av andra krafter än marknader. Tanken på att Kinas auktoritära kapitalism inte kommer att slå över i demokrati är obehaglig eftersom: varför skulle den?
Landets ursinniga tillväxt går så fort nu att populärkulturen har svårt att hänga med i utvecklingen. ”En skyskrapa på varje gata”-tänket har upprättat hela spökstäder där knappt en människa bor. Enorma köpcentrum gapar tomma som i vilken zombiefilm som helst.

Kanske kan det vara en liten tröst, att den chockterapin kan hinna kortsluta innan den övertänder.

Publicerad i DN Kultur 18/9

Vem sköt 2Pac? (DN Kultur 13/9)


I dag är det 15 år sedan hiphopens störste ikon Tupac Shakur dog efter en drive-by-skjutning i Las Vegas. Mordet har aldrig klarats upp och har blivit ett av hiphopvärldens stora trauman.

1996 var den karismatiske 25-åringen Tupac ”2Pac” Shakur på toppen av sin karriär, men han var också insyltad i skivbolagsbråk och ett krig som pågick mellan öst- och västkustens rappare. Den 7 september lämnade Tupac Shakur Los Angeles för att åka till Las Vegas och en boxningsmatch där kompisen Mike Tyson spöade Bruce Seldon på 109 sekunder. Före matchen (som avgjordes på knockout) stötte Tupac ihop med Orlando Anderson. Anderson var medlem i Comptongänget The Crips och hade ett par veckor tidigare rånat några killar från Tupacs skivbolag Death Row Records, kända för samröre med Crips rivaliserande gäng The Bloods. Tillsammans med sitt följe misshandlade Tupac och hans kompisar Anderson mitt i lobbyn till kasinot MGM Grand och mordet som följde tros vara en direkt hämnd för misshandeln.

Kriminalreportern Cathy Scott jobbade natt på Las Vegas Sun natten när Tupac blev skjuten och har sedan dess blivit rapmordens egen Truman Capote. Förutom sex böcker om andra kända brott har hon skrivit ”The killing of Tupac Shakur” (vars tredje upplaga är på väg ut i tryck) och ”The murder of Biggie Smalls”, om hiphopstjärnan som mördades sex månader efter Tupac.

– Jag säger alltid att i sanningen finns logiken, och man måste se till motivet: de spöade skiten ur Orlando Anderson och mordet som följde är ”gatans rättvisa”, inget annat. Crips är inte så sofistikerade, menar Cathy Scott när jag får tag på henne i Las Vegas på telefon.

Enligt Scott gjorde polisen flera stora misstag direkt efter skottlossningen. De två cykelpoliser som fick larmet följde efter Tupacs beskjutna bil och lämnade brottsplatsen obevakad i drygt en halvtimme. De ringde sent efter förstärkning och pratade inte med alla vittnen. När väl bjässen och skivbolagsbossen för Death Row, Suge Knight (som satt i samma bil som Tupac) förhördes gjordes det för sent och slarvigt.

Polisen i Los Angeles hörde om hur Orlando Anderson skrutit över att han mördat Tupac ett par veckor efter dådet. Dessutom hade Anderson en Glock, samma sorts pistol som Tupac blev skjuten med, i sitt hus. Men när Las Vegas-polisen besökte Compton under en gängrazzia gjordes bara ett slappt förhör med Orlando innan de släppte honom vidare.

– De ville inte lösa fallet av någon anledning. Det var uppenbart, säger Cathy Scott.

Varför inte?

– En anonym, högt uppsatt person inom Las Vegas-polisen har berättat att en stor rättegång skulle ha varit dåligt för turismen. Las Vegas bygger ju på att folk ska känna sig säkra i stan. Och turismen driver inte bara Las Vegas, den är hela Nevadas kassako. Dessutom fanns det ungefär åtta poliser som jobbade svart för Suge Knight som livvakter den kvällen och det hade varit pinsamt för polisen om det kom ut.

Han blev bara 25 år gammal, men när Tupac dog var han redan en av hiphopvärldens största stjärnor. I dag har han mytologiserats till Jesuslika proportioner, kanske just på grund av sin för tidiga död.
Mordet har också varit en fest för konspirationsteoretiker, vars fantasier sträckt sig från att Illuminati­orden var ansvarig för mordet till att Tupac fejkade sin egen död och bidar sin tid på Kuba till återkomsten 2014.

Enligt en populär teori (som återgivits i flera dokumentärfilmer) skulle Suge Knight minutiöst ha planerat mordet på Tupac trots att de satt i samma bil och Knight dessutom blev träffad av en kula i huvudet. Motivet skulle vara att det skulle finnas rivalitet och skulder mellan dem, och att Tupac ville lämna Death Row Records.

– Skulle Suge Knight ha gett någon en halvautomatisk pistol och sagt ”Okej, skjut mot framsätet och försök att inte träffa mig”?

- Det är ju bara löjligt, säger Scott och menar att de flesta i dag slutat tro på de här långsökta teorierna.

Om du var ett hiphopfan och befann dig i Vegas samma kväll som mordet skulle du förmodligen till festen på Club 662, dit en massa kändisar, bland andra Mike Tyson, var på väg. 2Pac skulle spela där och från kasinot på The Strip fanns egentligen bara en väg dit: nedför Flamingo, där Tupacs bil blev inträngd av en vit Cadillac och besköts. Cathy Scott säger att Orlando Anderson och de andra gängmedlemmarna helt enkelt lade ihop två och två och räknade ut var de skulle hitta honom.

– Hur ska man annars förklara blodbadet mellan Crips och Bloods i Compton som följde i tio dagar efter mordet, där så många blev skjutna, inklusive en av killarna som var med i bilen? Det var hämnd. Jag tror att det var därför Suge inte ville samarbeta med polisen, han sa det till och med live på tv: ”Vi tar hand om sånt här själva.”

Scott menar att det inte är någon slump att Orlando Anderson, som aldrig blev åtalad för mordet, blev skjuten två år senare utanför Cigs Record Store i Compton och sedan avled.

Cathy Scott har aldrig tröttnat på att skriva om Tupac Shakur. Enligt henne hade han förmågan att lysa upp ett rum precis som Barack Obama och han hade en revolutionärsanda av samma kraft som Malcolm X.

Varför tror du att så många vill göra händelserna kring Tupacs död mer komplexa än de verkar?

– Det är alltid så när en stor människa dör. Se på JFK.

Publicerad i DN kultur 13/9

Sunday, September 11, 2011

Toffer (DN På Stan 2/9)


Toffer slafsar i sig en kebabtallrik på folkets kebab bredvid Medborgarplatsen. Efter ett knippe med gratis mixtapes har han precis släppt sin första riktiga singel ”Nattbuss”, en klistrig hiphoplåt med dumsimpel text om att ragga på nattbussen och köpa skitdyr sms-biljett. Innan dess hade han en liten hit med den snarlika ”Bira, blaze och busskort”.

– Jag tycker inte om svår musik på samma sätt, om du fattar vad jag menar? Jag försöker välja beats som är väldigt direkta. Som slår på en gång.

Kristoffer Kovac, som han egentligen heter, kommer från Haninge, gillar att planka och samla på Texas Rangers-kepsar (har har ungefär tio olika). Nu tänker han satsa helhjärtat på musiken. Han är 26 och har rappat i ungefär tio år, men inte särskilt mycket har förändrats sen han började.

– Det var kanske lite mer ungdomsrebelliskt och politiskt då, men det var ungefär samma. Jag plankade då också.
Toffer är del i kollektivet DBS (Det blå skåpet), som blivit en löst sammansatt hiphopfamilj i Stockholm.

– Alla har varit rätt så etablerade rappare på sitt eget håll, men i och med att vi har gått ihop har vi blivit mycket starkare. Ju fler man är, desto bättre är det, som med allt annat.

– I en grupp är det alltid en kille som är jätteseriös och en som bara hänger där för att haffa brudar eller dricka gratis bärs.

Är ni bara en massa snubbar?


– Det finns inte så många tjejrappare i Sverige, det är väl som med allt annat, att tjejer inte uppmuntras att hålla på med musik lika mycket.

2011 blev året då svensk hiphop omfamnade den stora rumpan. En av sommarens stora hittar är Stockholmssyndromets ”lårparti”. En kåt låt om tjejer med stora lår som går på ”en strikt diet av fet mat, socker och zumba”. Samtidigt har Toffers utrop ”Inga smala gussar” blivit ett bevingat citat som spritt sig genom Hiphop-Sverige.

Vad är grejen med ”inga smala gussar”? Du har retat upp rätt många.


– Ahh, det här har blivit värsta grejen. Jag tycker det är kul att folk blir sura. Det är väl inte som att det är jobbigt för smala tjejer i dagens samhälle. De har inget att vara sura på egentligen.

– Men jag menar ju inte ”du får inte komma in hit för att du är smal”.

Toffer gillar hård och direkt kritik bättre än beröm. Även om han får anonymt hat på internet.

– Jag vet att folk kan tycka att det där är jobbigt, men jag tycker mest att det är kul. Om någon bara säger ”han suger, han kan dra åt helvete” så okej. Folk kan vara så analytiska i sitt hat, det tycker jag om för då har de ändå lyssnat.

– Om någon säger ”Jag tycker inte om dig därför att”, då gör jag den grejen dubbelt så mycket bara för att jiddra med dem. Så antagligen kommer det att bli en ”Inga smala gussar”-låt nu.

Publicerad i DN På Stan 2/9

Mathilda Paradeiser, Apflickorna (DN På Stan 2/9)


”Apflickorna” är en debutfilm som utspelar sig på en okänd plats (även om många pratar göteborgska) under en diffus årstid, där vardagliga dueller om social makt mellan två unga kvinnor ligger i fokus. Mathilda Paradeiser spelar huvudrollen Emma, en introvert tjej som tävlar i voltige (akrobatik från hästrygg). I stallet blir hon kompis med Cassandra, en relation som blir ett tystlåtet krig om dominans och lesbisk attraktion.

I en scen har Emma och Cassandra en date med två poliskillar. Den ene blir ivägskrämd av Cassandra som hämtat en krabba från havet. Jens som stannar har snälla ögon och när han börjar hångla med Emma verkar hon bli småförälskad, men Cassandra sabbar stämningen och säger att hon ska anmäla Jens för våldtäkt. Det slutar med att de två tjejerna springer i väg med hans jeans och att Cassandra tvingar på Emma några hundralappar från de stulna brallorna. Emma protesterar.

– Emmas karaktär är ju väldigt snäll av sig, vill inte ta pengarna och får skuldkänslor. Men vi i filmen har ett sånt maktspel mellan varandra att Emma tänker om, så till slut tar hon dem ändå.

Trots att hon uppmärksammas överallt just nu har Mathilda Paradeiser inget som liknar hybris. Hon är nästan lite väl ödmjuk och undviker alla samtal om sina egna bedrifter. Men faktum kvarstår att redan innan ”Apflickorna” fått svensk premiär och innan Paradeiser hunnit börja gymnasiet har hon blivit en stjärna.
Paradeiser beskriver sin karaktär Emma som ”tyst, målinriktad och väldigt stark inom sig”. En beskrivning som verkar ligga ganska nära henne själv, särskilt när man hör om filmens urvalsprocess.

– Jag blev medlem på hemsidan Filmcafé, såg att de sökte två huvudroller till filmen och att hästvana var ett plus, jag tänkte ”varför inte?”. Jag fick svar att jag skulle skriva ett brev om mig själv och några dagar senare fick jag komma på en casting i Göteborg. Sen gick jag vidare och vidare, det blev väl ungefär sju provfilmningar innan jag fick rollen.

Kändes det mäktigt att få den till slut?


– Ja, det var ju 800 som hade sökt.


Hon bestämde sig för att satsa på skådespeleri redan när hon var 13 år och detta är hennes första riktiga långfilm. Efter ”Apflickorna” fick hon huvudrollen i kortfilmen ”We should be together” utan att behöva ta omvägen genom en castingprocess.

– Den handlar om att jag gillar en kille som jag följer efter och skriver upp allt han gör i skolan. Jag börjar prata med honom, men sen slutar det med att min kompis blir ihop med honom.

Paradeisers tidigare skådiserfarenhet består av några reklamfilmer, dubbning av röster till animerad film och mindre SVT-projekt. Nyligen medverkade hon i en musikvideo med Promoe och Homan Sebghati.

Hur hinner du med att gå i skolan?


– Jag får ta ledigt och lärarna förstår vad jag håller på med och att jag helst bara vill hålla på med det här. Men om det blir mycket får jag ta hem mitt skolarbete eller göra det i efterhand, det är inga problem.

”Apflickorna” har rullat i ett segertåg över världens olika filmfestivaler. Den vann pris för bästa film på Tribeca i New York och när filmens ekipage lämnade Berlin i februari blev de jagade av en hel skolklass som sett filmen och höll upp skyltar med orden ”I love you” som kärleksförklaringar.

Fastän ”Apflickorna” handlar om två tonårstjejer med klassiska tonårsproblem som kärlek, identitetssökande och maktspel mellan vänner så är det ingen typisk ungdomsfilm. Mathilda Paradeiser håller med om att den har ett speciellt djup.

– Det är ju mest filmintresserade vuxna som sett den än så länge, säger hon. Många barn och ungdomar kommer nog se den nu när den får premiär, jag vet inte riktigt hur de kommer reagera. De som sett den tycker att den är spännande, men den kan ju vara svår att förstå också.
”Apflickornas” stämning bygger på ett kallt vackert foto och väldigt lite dialog, vilket kräver extra mycket av skådespelarna. Regissören Lisa Aschan ”kämpade tills hon fick det hon ville ha”.

– I andra filmer pratar man mycket om vad känner. Här handlar det mer om att man får vänta in och uttrycka sig på andra sätt än att bara säga det. Koreografin spelade stor roll, säger Mathilda Paradeiser

Lindas Molin gör den andra huvudrollen som Cassandra, en verklighetstroget manipulativ tonåring. Med små medel försöker hon kontrollera Emma och sin relation efter egen smak. När Emma ändå blir lite kär i Cassandra mår hon dåligt över att ha hon gett bort för mycket av sig själv och saknar den hon ”var förut”.

Mathilda Paradeiser säger att hon lärt sig av rollen.

– Nu när jag gjort rollen så vet jag hur hon är. Och då kan jag jämföra med andra och känner igen det i vissa personer.

Var det någonsin jobbigt att leva dig in i Emma-karaktären?


– Det var lite annorlunda men jag levde mig ändå in i det. Varje gång vi skulle spela in så tänkte jag att ”nu är jag mig själv, fast ändå henne”.

Publicerad i DN På Stan 2/9

Lil B (Nöjesguiden 18/7)


Intervjun är genomförd tillsammans med Ida Therén

En liten folksamling står och glor framför Hultsfredsfestivalens näst största scen. Det är midnatt och regnet har slutat sticka i ansiktet på folk. Förutsättningen borde vara den absolut bästa för en av årets mest omsnackade rappare, Lil B. Ändå har bara omkring 100 pers dykt upp. En kille med randig tröja springer genom publiken och skriker i en mässande ton, det låter som att han talar i tungor. När han närmar sig oss ser vi att hans ögon snurrar som väderkvarnar. Han upprepar samma ord om och om igen: ”Oh my God, Thank you Based God! Oh My God...!”.

Lil B, eller The Based God, eller Brandon McCarthy, som han egentligen heter, slog igenom inom Kalifornien och Bay Areas hyphyscen tillsammans med kollektivet The Pack runt 2006. Ett gäng skatekids som fick en hit med låten ”Vans”.Men det senaste året har Lil B blivit en megastor solostjärna som P.Diddy utnämnt till hiphopens framtid. Genom att dränka internet i melodiös gangstarap, ambient existialism och korkade låtar om kändisar och sin kuk har Lil B uppfunnit en egen musikgenre kallad ”BASED”. En kultur som fått en extremt dedikerad fanskara (under konserten skriker en tjej bredvid mig ”Lil B can fuck all my bitches!”).
Flummigheten har också gett honom dödshot, inte minst efter titeln på hans andra album I'm Gay (I'm Happy).Den ständiga metamorfosen har positionerat Lil B som en hiphopens Thomas DiLeva, en blandning mellan religiös profet och seriefigur.Slutet på hans Hultfredkonsert liknar en högmässa. Musiken flyter ut i ambient och Lil B går ut och kramar om alla i publiken medan han upprepar ”We made it Sweden! We Made it” och ”One life to live!”. Utanför logen efter spelningen står han och kramar två tjejer. Väl inne möts vi av en använd kondom på golvet, och en oanvänd på soffan. Lil B försöker gömma den oöppnade genom att sätta sig på den.

Du verkar vara en väldigt spirituell person, hur utvecklade du den sidan?
– Bara genom att växa upp, möta mycket människor och respektera alla. Jag har lärt mig att växa och älska livet. Att vara i jorden, respektera världen och vara runt en massa natur. Ni har träd och en vacker natur här i Sverige. Jag känner att det representerar min personlighet och min utveckling att bli spirituell.

Ser du dig själv som en slags präst?
– Jag respekterar alla religioner och jag tror på alla. Om någon tror på något kan jag hitta saker jag tycker om med just deras religion. Jag är som en ”worldwide religion”.
Det är som det där skämtet...Vet du vem komikern Eddie Griffin är?
– Yeah, yeah
Han säger ”Who gives a fuck who the messanger is, did you get the message?”
- (Lil B klappar händerna och skrattar) Exakt!
Hur känner du för hårdare rapp? Till exempel Odd Future som spelade på samma festival?
– Jag har respekt för Odd Future och fattar var de kommer ifrån. När jag var 15, 16 hade jag mycket mer våldsamma texter. Jag gjorde ingenting våldsamt, men rap handlar om att ljuga hela tiden. Jag vill inte promota våld eller tjuvaktighet för det inte finns någon heder i det, men om andra berättar storys så att folk kan bli uppeggade tror jag inte att de behöver bli våldsamma.

Lil B jobbar med ett tight team när han gör sin musik (hans schizofrena blandning är nu på väg mot klubbmusik och dubstep). Nyligen fick han enormt genomslag på internet med en skämtlåt om den relativt okände skådisen Bill Bellamy (med intelligenta rader som ”the bitch call me R. Kelly, i'mma fuck her in the ass (swag!)” och låten Grove St. Party (BASED Freestyle) där Lil B samarbetade tillsammans med Lil Wayne.
– Jag träffade Wayne i en klubb och han började skrika när han såg mig, men jag visste inte att det var Wayne för jag hade mina solglasögon på mig och kunde inte riktigt se. Sen var jag bara "AAAAAAAH!!!". Dagen efter hörde jag att han ville ha med mig på sitt nya mixtape.
Om du är ”The Based God”, vad är då Lil Wayne?
– Wayne är här uppe, ännu längre upp. Han har motiverat The Based God. Om du är Jesus så är han Gud?
– Haha, well, Wayne och Birdman är legender. De är på en helt annan nivå, jag kan inte jämföra mig med dem.
Ser du dig själv främst som en rappare, en konstnär eller ett konstprojekt? Det känns som att du är mer än bara en rappare.
– Yeah, thank you. Så känner jag också. Jag känner mig definitivt som ett konstverk... ett projekt, och verkligen en vandrande ärlighet. En boll av ärligt ljus. Jag försöker ta allt jag ser och förvandla det till musik. Jag har mycket att säga på kort tid och gör mitt bästa för att ge det till er och deala med att leva och vara människa och balansera allt det. Många smarta utanför rap lyssnar på min musik. Alla möjliga som är annorlunda, på alla sätt.
Du är författare också...
– Yeah, love, love. Boken heter Takin Over. Haha, I know, it's crazy.
Är det något du vill fortsätta med?
– Definitivt. Jag ska skriva min nästa bok helt utan rättstavningsprogram. Bara skriva den.

Lil B:s favoritlitteratur inkluderar New Age-författaren Deepak Chopra och självhjälpsböcker som The 21 Highly Effective Ways of Teen Living (och även den vanliga The 20 Effective Ways of Living). Just nu läser han en bok om hjärnan (The Mind) som hjälper honom att öppna sinnet, gå in i sina minnen och ”hitta nya perspektiv”.
Han mediterar också innan varje konsert.
– Jag behöver göra det för att komma i kontakt med min kropp och alla andra, med jorden och försöka centrera min själ för att bygga kraft inifrån.
Är det kopplat till ”BASED”?
– Yeah, it's Based. Jag kan söva mig själv och ställa min hjärna på stand-by.
Hur kombinerar du det med den snabba Tumblr- och Twitter-grejen?
– Jag har ett väldigt kreativt sätt att göra saker, verkligen one-of-a-kind. Och folk som älskar mig respekterar mig så jag får mycket feedback av dem och det är det som driver mig. Men jag offrar mycket. Min hälsa till exempel, jag var ute i t-shirt trots att det regnade...
Med all framgång, blir du inte utbränd av alla intervjuer, spelningar och ”fucking all the bitches”?
– Haha, love, love. Ja, det tar ut sin rätt på kroppen. Även fucking all the bitches är väldigt risky. Men det handlar egentligen inte om fucking all the bitches. Mer att ljuga om fucking bitches och att ha kul.
Så du har aldrig knullat någons mamma och fått honom att tacka dig för det? (Det finns en Facebook-grupp som heter ”Thank you for fucking my mom Based God” reds. anm.)
– No, no, not yet. Men du vet, allt beror på situationen. Om någon verkligen vill att jag ska göra det och erbjuder... men det har inte hänt än.

Lil B:s tips för hur Reinfeldt ska få mer SWAG:
* Var positiv.
* Respektera alla du möter.
* Rök lite gräs när du känner dig stressad.
* Lyssna på positiv rap – exempelvis Lil B.
* Skaffa gudltänder – det är inte bara en rapgrej.


Kamera: Hugo Johansson

Publicerad för Nöjesguidens web 18/7