Wednesday, July 30, 2008

Alla hatar hiphop

Inte nog med att den här bloggens besökssiffror gått nedåt sen jag började skriva mer om Hiphop och mindre om film. På ett stort uppslag i DN om att "medierna satsar på dansband" gör jabba-the-hutliknande fascisten Bert Karlsson ett uttalande om "Stockholmsattityden":

"De tror att Adam Tensta är stor men det är ingen jävel som vet vem han är utanför Stockholm."

Whaa?

I förrgår eller vad det nu var skrev DN på stan att hiphop är bäst på skiva med motiveringen att livespelningarna mest består av "Everyone on this side say woo"-övningar. Något en otippad förespråkare tycker stämmer rätt bra.

Stormens öga påträffades när jag gick in på Way out wests kommentarstråd som bildades efter släppet av Lil' Kim och Kelis till festivalen nästa helg. Två av världens största kvinnliga hiphopakter (jag hade hoppats på Foxy Brown, men whatever).
I kommentarerna (113 stycken) låter en rungande majoritet göra sin besvikelse över bokningarna hörd. Och undrar varför man inte satsat på My bloody valentine eller (sedan länge daterade och notoriskt försenade) Lauryn Hill istället.

Vad fan är det som händer med världen? Jag blev ändå glad när WoW gjorde den där bokningen, nu är jag rädd att jag måste stå och skrika mina kommenderade "Woos!" helt ensam fram för scenerna. Kanske får jag återkalla det där jag skrev om att "hiphop inte är någon underdog längre"?

Tuesday, July 29, 2008

You know it ain't trickin' if you got "it"

Hej. Jag har en intervju med Afasi & Filthy i dagens NSD. Det var länge sedan jag gjorde den (Hultsfred) och nu är den lite ändrad och känns nästan som att jag intervjuat mig själv. På det där CRBiska sättet. Fast ändå inte, vad är det egentligen? Bara negativt? Bara en konstig impuls. Den funkar. Enjoy.

Här är några överblivna konsertrecensioner från PDOL för den som orkar:

Afasi & Filthy (obs! låten heter förstås "1990-nånting" och inte "Back in the days". Så jävla sämst av mig, jag vet)
Moneybrother
Mange Schmidt
Adam Tensta (för tredje gången i sommar, uff)

Monday, July 28, 2008

Ny platta med Snook! släpp beräknas ske 2014



MC-duon Snook släppte sin debut ”Vi vet inte vart vi ska men vi ska komma dit” 2004. Då menade många puritanska skallar att det inte ens gick att kalla den poppiga musiken för hiphop. ”Det är inte äkta” var en standardmässig slentriansågning - vilket i praktiken innebar att Snook, olikt många andra inom dåtida svensk hiphop, inte knyckte poser från rappare i USA.
2006 släpptes andra plattan ”Är” som skall få en uppföljare med inspelningsstart våren 2009. Det lovar Daniel Adams-Ray när jag träffar honom i Piteå.

- Det är snarare norm idag att inte posera. Det tycker jag är skitfett. Hela scenen har blivit lite mer dynamisk. Men sen är det risk att alla ska vara anti-posörer och till slut inte har något med hiphop att göra.
Har ni fått en slags upprättelse nu menar du?
- Jag gjorde faktiskt allt för min egen skull. För att det fanns ett syfte med det jag gjorde. ”Upprättelse” tror jag vi fick redan när vi kunde åka landet runt och fylla arenor."

Hiphopen är kanske ingen underdog längre?

- Nej, det har blivit popkultur av hiphopkulturen. Men det känns som att media sätter en etikett på varje ny artist och sedan är det som om den platsen är mättad.
Exempelvis Adam Tensta. Han har skapat något unikt inom Sverige men det är ju inte unikt rent världsligt, även om medierna gärna framställer det så. HAN gör den där electrorapen, sen finns det EN som gör gangstarap som heter Ken och EN kille som heter Kocky som gör nån slags disco rapclash.
Men jag vill nog också påstå att det inte finns så många intressanta hiphopakter. Det finns jävligt många bra rappare, men det är inte samma sak.
Många är jävligt lata med marknadsföringsbiten. De spelar in hundra mixtapes och tror att det ska komma en hand och släppa ut det över hela Sverige.

Daniel pluggar grafisk form på Bergs i Stockholm och arbetar även med sin egna label ”Lagom” som hyllats i diverse modesammanhang.
Just nu arbetar hans bättre hälft Oscar ”Kihlen” Linnros på en soloplatta vilken förhoppningsvis släpps i årsskiftet.

- Har han dragit en Rusiak? Det är den stora frågan. Som den där rockplattan han gjorde ”In the desert”, ”in the sun”? När han red på en kamel. Det vore fett om vi fick se Kihlen rida på en åsna i Tyskland.

Han ska väl greja med Maskinen också? Gillar du deras nya singel (Segertåget)?

- Jag tycker att det är mycket bättre är ”Alla som inte dansar”. För övrigt kom jag på den där refrängen i en freestyle i Borlänge. Jag sa ”alla som inte dansar är våldtäktsmän” till publiken. Det blev lite tyst, blev lite... awkward.

Hur ska ni hinna med Snook med allt annat som händer?
- Vi kanske börjar jobba med en ny Snookskiva våren 2009. Jag har svinmycket idéer men det kommer bara låta konstigt om jag ska försöka beskriva dem med ord. Det kommer när det kommer. Vi börjar till våren, så... den kanske är klar 2014.

En sista fråga: Snook.se uppdaterades 21:05, den 16 augusti 2007. Snart ett år sedan, vad hände?

- Ja, vad hände med det? Vi har ju ingen anställd som sitter och gör saker åt oss. Det är helt och hållet mitt ansvar.
Man kanske skulle uppdatera den med en länk till den här underbara intervjun.

Panda

300! 300 millie! The Dark fucking Knight har tjänat 300 miljoner dollar och jag har fortfarande inte sett skiten. Igår såg jag istället såg jag en nedladdad version av den där fucktard-pandan som lär sig Kung-fu. Det är en nice våldsfilm för barn, det är vi förvisso inte särskilt bortskämda med. Men att ploten är densamma som i Rattatouille stör. Tjockispandan (ja gud han tänkar typ BARA på mat, precis som alla tjocka människor) gör uppror mot sin faders önskningar genom att börja träna Kung-Fu istället för att ta över nudelbaren. När Jack Blackpandan ska lära sig slåss visar sig inga pedagogiska knep fungera, dvs att spöa på honom på olika sätt. Månne en subtil kritik av den amerikanska skolsystemet? Subversivt är ordet som rinner likt ett kristallklart älvvatten genom hela filmen.

Saturday, July 26, 2008

Hej mina små barn.



Här är några knäck från Piteå dansar och ler.

Henry Fiats open Sore
The colored office paper

Intervju med Mange Schmidt
(Den mannen har ju även figurerat i den här bloggen tidigare.)


Ni kan även läsa om den totala repressed-Gayness som är öltältet "kittelfjället" i festivalbloggen.

Friday, July 25, 2008

Thursday, July 24, 2008

Pite



I Pite finns det palt (...ballt! - där har ni en vidrig snapsvisa). Nu är det Piteå dansar och ler, "PDOL" säger de också. Låter ju i och för sig som en förkortning för en knulldocka. Men vad vet jag?
I min ungdom var jag här ett par gånger. Och söp.
Minns att jag såg De la soul en gång också. Det var fett.
Nu är jag mest här och jobbar (bilden) och tänkte att ni var intresserade av att läsa det och om det. Jag ska uppdatera här så fort det finns material. Bland annat vill jag ha era kommentarer på BILDbylinen till festivalbloggen.

Stay tuna fishes. Ordvitsdagen wtf.

Wednesday, July 23, 2008

Tell Dr Dre to pick up a phone!


Yes. Nu har det hänt igen. Aftonbladet har gjort en "svarting som svarting" och misstagit en av världens största producenter (i alla fall för tio år sen) med...eh vem?
Någon som vet vem den här snubben är kanske kan göra en Wirfältsk satir av det hela. Men vad kan jag säga om honom? Han är fet, skallig, har ett örhänge (ser det ut som) och det är min spontansubjektiva åsikt att han inte ser ut som en man med en "ny platta på g".

Eller är det bara Dre som gått ner sig på Ben & jerrys, KFC och Tony Sopranomode per postorder? Detta en slapp effekt av hans långa, relativt sysslolösa, ensamhet?
Är det kanske då en ärlig och sann vänskaplig oro som bubblar upp när Game i låten "Dope Boys" spottar

And tell Dr. Dre to pick up a phone, Before I climb through his window like "Nigga I'm Home". ?

Med bildfacit i hand borde vi kanske vara lika oroliga.

Monday, July 21, 2008

PunkArn'

Jag har i skrivande stund sett ungefär 15 minuter av filmen Arn - tempelriddaren. En eventuell recension? Nja. Det är väl ändå fett gjort pch pudlat vid det här laget. Det skulle också göra mig tvungen att se färdigt filmen, vilket jag i förmodligen kan klara mig utan.
Vi vet ju på ett ungefär hur den är ändå. Arn är väl som alla andra Jan Guilloukaraktärer, en slags förskönad idealbild av honom själv. En riktig karlakarl som kan skriva både skjutjärnsjournalistik, sparka mobbare i pungen och klyva muslimska huvuden med ett tvåhandssvärd.


Det kändes någonstans naturligt för mig när jag startade mitt nya enmansband, att döpa debutalbumet efter just Janne G.
Frågan som egentligen ligger på allas läppar är alltså inte om filmen är något att ha, utan hur skivomslaget ser ut?



Arn - tempelriddaren finns ute på dvd.

Joker Recount


Jodå. The Dark Knight spräckte Spideytreans förra boxofficerekord på 151 millie med jag vet inte hur mycket, jag vill inte veta.
På en helg?
Det är lite obehagligt hur en snubbe som ligger och chillar i graven men är levande på filmkopians premiär, hur det kan vara så populärt. Visst är det delvis därför?
Eller är filmen den "bästa seriehjältefilmen of all times"?
Jag vette fan. Christian Bale. Minns ni hur han liksom skrek, fast viskade samtidigt? Det var då, i den fåniga Batman Begins? Jag minns allt den skiten.
Kul för Warner Brothers dock...Och shit, jag vill faktiskt se Dark Knight mer än något annat just nu.
Jag är bara människa, happy?

Ni borde konsumera HBO-filmen om Bush vs Gore-valet 2000. Recount är två timmar med whiteboards och arga telefonsamtal i kontorsmiljö, varvat med typ sju domstolsscener PLUS säkert 100 nyhetshallåor som rapporterar läget på samma monotona sätt. Dessutom vet vi ju hur det går i slutet ändå.
Men här är grejen: Det funkar så grymt bra.
Republikanerna behöver inte spelas som omänskligt onda. De ges ingen scen i vilken de porträtteras med feta cigarrer, drickande blodet av änglar till sin middagsbuffé av sälkött. Vi har redan facit, det räcker med att visa hur de försöker stoppa en omräkning av ofullständiga röster för att vi ska hata dem.
Det finns vissa lite övertydliga modemarkörer just republikan/demokrat-dramaturgin (backslick/underbetald lärare-slipover) men i övrigt är allt okej.

Och jo, Laura Dern. Som republikanska Kathrine Harris. Secretary of state. Med för mycket smink och liksom dålig på att kontrollera sina avslöjande ansiktsimpulser. Jag tycker nästan att det är sexigt hur duktig hon kan vara på att spela lite enfaldig nickedocka. Det är så coolt att hon kan få till det uttrycket med det ansträngda leendet och de oroliga ögonen. Samtidigt är hon sådär Filippa Reinfeldtskt lugn och sansad att det riktigt kryper i min kropp.

Sunday, July 20, 2008

Let's see how well you shake it, on top of my dick

Faaan. Robyn hann före med att spela DJ Assault - Ass n Titties i sitt sommarprat. Äh jag vet, jag kommer inte få sommarprata än på minst 15 år. Lika bra att någon tog tag i skiten. Det var också rätt bra när hon intervjuade lite kompisar med koppling till USA. Gallerister och whatnot. Tillsammans med SATC-hetsen, en "don't"-bild, Emil Arvidssons artikel och ett reportage i samma kanal, P1, så bidrog Robyns sommarprat till rapporten om att New York blir lugnare med åren. En del säger att det har blivit tråkigare.

Robyn var rätt dubbel i det där. Hon tyckte väl att det är fucked med så stora klyftor. Samtidigt gillade hon det där hårda och motsägelsefulla som skapade ett så kokande kulturklimat. Att cool kommer underifrån.
Frågan är om det betyder att utopia utan klasskillnader i så fall innebär en kulturellt sömnig tillvaro?
Nää. Det fattar väl jag med. Eller?
När jag Intervjuade Slug i Atmosphere menade han att subkulturerna dött ut, det i sig är ju inga nyheter, men han tyckte att det var en bra sak. "En subkultur är ju en form av identitetskris" sa han. Jo tack, men det går ganska bra att ha identitetskris utan subkulturer också.
Slapp teori: Kan det vara för att den svenska hiphopen har en ny, större identitetskris som gör att den blivit bättre än på många är tidigare? Man kan väl inte kalla den för subkultur längre heller? Är det bara hårdare konkurrens vci ser resultatet av?
"The muscle has to grow, or die" som Kramer sade om effekten av sina nya Sneakers.

Dolph Lundgren i gårdagens "sommar" verkade inte alls särskilt förvirrad över sin identitet. Han berättade med en närmast överauktoritär stämma om sin uppväxt med misshandlar och en farsa som var ett svin. han började nästan gråta när han prata om farsans begravning. Yikes. En intressant man, även om han verkar lite enkelspårig. Han spelade typ bara Erik Clapton.

Bra var också emo-tjejen Yrsa Walldén som pratade om utanförskap och hur vidrigt det är att gå i skolan. Enkelt och bra.

Pratarna i övrigt har mest varit skit.
Kan vi inte få slippa de där egenföretagarna som gjort karriär på typ whatever som är skittråkigt, och som nu skall prata om "hur det är att vara människa"?
Kajsa Bergqvist var förmodligen värst när hon vant beklagade sig över fattiga barn i Afrika. Så poserat! Efter det pinsamma skådespelet och hennes patetiska låtval fortsatte hon med att tycka synd om sig själv för att skvallerpressen hittade på lögner om att hon var gravid. Dessutom berättade hon en anekdot om hur hon nästan tappat bort en diamant. Ja gud, orättvisor överallt. Som att lyssna på Tv4 i radio.

Eller har jag missat någon?



Tråkigt?

Friday, July 18, 2008

Läder for brains


Självklart skall jag fortsätta skriva om krig.

Men först:
Jag åter igen har ridit in den elektriska stolen. Provsmakat leathal injectionvätskan. Eller på ett mer förståeligt språk: sett en urkass film så att ni slipper bemöda er att torka blodet från era söndergråtna näthinnor.

George Clooney måste ha saknat att spela de där gentlemannamässigt rövhålscharmiga roller som han gjorde i Oh Brother where art thou, Intolerable cruelty (väl?) och Oceans-filmerna. Ja vem skulle inte det? Så patostyngd som hans karriär varit den senaste tiden med Michael Clayton, Good night and Good luck (fantastisk) och Syriana.
Nu spelar han huvudrollen i och regisserar Leatherheads. En sportfilm i förkrigstider. Närmare bestämt Amerikansk fotboll, år 1925. Detta var tydligen året då jazzmuzaken låg som en bädd av ost över en tillvaro lika bekymmerlöst gräddig som potatisgratängen under nämnda mjölkprodukt.
En dåtidsexotism är vad det är, om nu det är ett ord.
Allt var bara så mycket oskyldigare 1925. Spritförbudet var mest en kul grej, poliserna hade knallpulver i sina pistoler, käftsmällarna var som ett uppfriskande glas kallvatten i ansiktet. Och kvinnor fanns mest inga alls.
Eller jo, EN kvinna fanns det 1925. Renée Zellweger spelar någon slags klämkäck liten sak som kaxigt jobbat sig upp i den mansdominerade medievärlden ("sometimes this job stinks" - säger hon om sitt karriärssval "A lot of times Kid" svarar hennes fryntlige redaktör).
EN svart man finns också med, men han säger ingenting.

Filmen handlar inte om så mycket. George C som fått det ovärdigt coola namnet "Dodge" lyckas genom vissa kapitalistiska färdigheter få igång proffsfootball i USA, alltså med högre löner ocg byten osv, men märker i slutet hur tråkigt det är med en massa regler. Samtidigt är det nån kärlekshistoria och nånting om en kille som var med i första världskriget.

Nåt fatjoke om den nye spelaren i laget.
Lite banter mellan Zellweger och Clooney.
Lite runway med en massa schyssta kepsar.

Den slutar med att Dodge till allas förtjusning fuskar, och att laget vinner.

Wednesday, July 16, 2008

Sommarkrig

Buzzen just nu, förutom den helt absurdt massiva Batman the dark knight-hysterin, är något så otrevligt som krig. I alla tidningar läser jag om hur Alexander Skarsgård ska bli vår nästa stora export i USA med HBO-serien Generation Kill som tydligen unisont strösslats med bra kritik. "Precis som sin pappa" är tonen alla artiklar här hemma. Serien verkar helt okej efter 3/4s avsnitt. Sen blev jag uttråkad. Vad jag hann se kändes som en såsigare och mer slätstruken Jarhead. Äh orättvist. Jag återkommer med en ordentlig rapport när jag orkat med allt.

Så Quentin Tarantino. Ni kanske minns? Han som varit småjobbig men inte för jobbig sedan Kill Bill vol 2, ska tydligen göra en andra världskrigetfilm. De som läst manuset påstår att det är skitbra. QT skall alltså inte göra en remake på Enzo G. Castellari gamla film från 78 om amerikanska soldater som stjäl en V2-raket åt de franska underjordiska trupperna.. Tarantino skall bara sno titeln och sedan göra små blinkningar till den gamla filmen. Han kollar på Brad Pitt till huvudrollen. Och Leonardo Di Caprio i rollen som tysk. Alltså tysktalande.

Hahah!

Sommarens mistlur.

Exklusiv filmrecension: Hancock



Hancock kan suga min HanKUK.

BILD-Byline

Den journalistiska motsvarigheten till att ha sitt namn på en markis. Det skrivande svaret på Rammsteins och Kanye Wests pyroteknik. Här är den i sin svällande prakt. Sist av alla skribenter på hela tidningen.

Det är så typiskt att gnälla över hur ful man ser ut på sin BILD-byline, jag säger att den är helt fantastisk. Jag ser ut som Satan, what's not to like?

Sunday, July 13, 2008

Does this bulletproof vest make my cock look big?



Ett av kvasi-fanzinet Vice bästa nummer var The Iraq issue. Numret innehöll reportage om passförfalskare, bögar (som inte hade det helt lätt) och Uday Husseins tortyrmetoder mot det irakiska fotbollslaget. Dessutom lät de endast irakier recensera månadens skivor. Bäst var en snubbe som sågade Type O negative för att det lät för mycket som "soldater och bombningar", dvs kriget i hans egna backyard.

Förväntningarna var alltså rätt höga hos mig när jag hörde talas om filmen Heavy Metal in Baghdad.
2003 bestämde sig några grabbar, bland annat Suroosh Alvi - en av tidningens grundare, för att följa upp ett gammalt reportage och göra en dokumentär om det första (och enda?) irakiska Heavy metalbandet.
Filmen har snurrat runt på olika festivaler under året och nu släppts på DVD.

I början lyckas Suroosh och Eddy Moretti annordna en spelning med Acrassicauda på ett hotell. Konserten blir bejublad av ett femtontal fans vilka liknar Irakiska motsvarigheter av besökarna på blekfetmapartyt Sweden Rock. Hoteller blir så smånimgom sönderbombat.
Några år senare återvänder journalisterna till Irak, mitt under brinnande urbant inbördeskrig för att kolla hur det gått för bandet.
Det visar sig att de splittrats och att hälften nu bor i Syrien. Men niceguis som independentreportrarna är, gör de allt för att återförena musikerna och styra upp en skivinspelning i Damascus.

Heavy Metal In Baghdad är ungefär 70% fin. Särskilt i de stunder när den inte räds för att vara den extremt lättdramaturgiska underdogstory den faktiskt är. killarna i Acrassicauda är perfekta posterboys för en kamp mot det förtryck som odlas av en krigszon. De vill liksom bara låta håret och bockskägget växa tills de ser ut som Zakk Wylde.
Men i Bagdad kan man bli mördad om man har på sig en tröja med Slipknot-tryck.
I intervjuerna med bandet vattnar de sin frustration men även en väldigt imponerande orädsla och ska vi säga livslust?
Så fick jag även veta att det där "hatet" mellan Sunni och Shiiamuslimer bara är bullshit. En i bandet är åtminstone gift med sin påstådda fiende och säger att rasismen är påhittad av Amerikansk media.
Känner ni igen det där kanske? Att ockupationsmakten vill skapa etnicitetsmotsättningar som inte finns? Rwanda någon?

Det som inte är så nice är hur Surooshs voice-over hela tiden måste anstränga sig och berätta hur sjuuukt farligt allting är, när ingenting egentligen händer.
"Okay a lot of people would say it's really fucking stupid for us to be doing this..."
Det blir något slags tuffhetshävdande mest hela tiden, som eeh, inte är så jävla tufft.
"At night we smoked cigarettes and watched as the bombs fell over the city..."
Jaja, jag kan ju erkänna att jag rycktes med i allt snack om hur farligt det var. Men det känns lite mesigt med tanke på att all action de här snubbarna såg var bomber som föll fler mil borta i fjärran.
Musiken är förstås skit också. Men hey, det är ju Heavy metal. I Bagdad liksom.



Relaterat: Shane Smiths Vice guide to North Korea - en skön trip till världens sjukaste land.
Det är roligt när Smith hängt i landet några dagar och börjar fundera på hur ett land som inte ens har elektricitet skulle kunna ha kärnvapen?

Smith får sedan helt ensam sitta på Kim Jong Ils plats i huvudstadens största arena. Där han tittar på en akrobatuppvisning utförd av 120 000 koreaner. De återskapar en slags storslagen propagandaversion av landets historia med sång, dans och färdglada kläder på ett fruktansvärt bisarrt och tillika storlsget sätt. "this is the wierdest thing I've ever seen" Säger Smith, som väl tatt alla droger i världen (?) och gått på knulldockebordell i Tokyo.

Friday, July 11, 2008

Inkasso Art

Får ett påminnelse brev från Telia sonera. Ett slags hotbrev egentligen. "Vid utebliven betalning kommer berörda abonnemang att stängas av helt... med vänlig hälsning Telia sonera". Med tanke på att alla snabba cash gått åt till festivalmat och glödlampor till lägenheten har jag knappt skrammel kvar för att betala en parkeringsmätare. Om jag nu hade haft körkort och bil vill säga.
Jag fick gör en prioritering.
Antingen betala den "billiga" avgiften på 300 spänn till spårvagnarna (för att undvika eventuell plankningkostnad på 1200 kronor) eller betala på min overdue faktura på exakt samma summa, 300 kronor.

Intressant nog kom min konstnärsvän Karl förbi och gjorde valet ännu mer komplicerat, i all sin skönhet.



Bilden är ett porträtt av mig, fast med ben och fötter från någon form av klövdjur. Mobiltelefonräkningen har stuckit och dödat mig. Från det djupa hålet i magen forsar det röda blodet. Här illustrerat av blått bläck.

Övervakning och Straff

- Ska jag spå framtiden? Frågar en desperat hemmafru sin maktförvirrade man, i filmen La Zona.

Hon lägger ut ett första tarotkort och konstaterar kallt:

- Allt kommer att gå åt helvete.

Jag har inte läst idéhistorikern Michel Foucaults kända verk övervakning och straff, vilket jag fick syrligt påpekat av en journalist och litteraturvetare. Hon tyckte att jag förenklade saker när jag drog en paralell mellan den sk FRA-lagen och Foucaults teori om maktinstrumentet kallat ”panoptikon”.

Ja alltså: Själva panoptikonet är beskrivet som ett torn i ett fängelse. Personen i tornet kan se in i alla celler i fängelset, men insidan av tornet är osynlig för fångarna själva. Poängen är att blotta tanken av att hela tiden vara sedd gör att fångarna dels övervakar sig själva, men även avstår från vissa aktiviteter. (det har jag läst på wikipedia). Som att grilla ostmackor på elementen eller planera en rymning.

Förenklat eller inte, låter inte själva metoden ganska lik den om FRAs ”signalspaning”? All vår trafik på nätet skall filtreras genom en sil och bedömas i förhållande till ”yttre hot” (t ex vilka filmer vi laddar ner) av en myndighet vi vet väldigt lite om.
Rodrigo Plás debutfilm La Zona som har biopremiär idag (naturligtvis inte i Norrbotten) skildrar överklassen som byggt en mur omkring sig i Mexico City. De lever i en hårt sluten frizon mitt i slummen av ett dödligt fattigt ghettolandskap.
En stormig natt faller en reklampelare och har sönder säkerhetsstängslet, tre pojkar från staden klättrar över för att stjäla i de rikas hus.
Det går åt skogen. En kvinna och en säkerhetsvakt dödas och två av pojkarna blir skjutna. Den tredje flyr, för att i resten av filmen jagas inuti zonen.

Replikskiftet som citeras högst upp här uttalas efter att det slutna samhället haft ett rådslag. De har röstat ner de oliktänkande och beslutat sig för att döda den 16-årige tjuven som är lös i deras näste. ”Öga för öga” resonerar en kvinna, trots att de själva har blod på sina händer.
Filmen gör tidigt en poäng i att visa zonens övervakningskameror och sedan kontrollrummet där pappan till en av filmens huvudpersoner, Alejandro, jobbar. Desto längre tiden går blir invånarna spattigare och surare. Så småningom tar de till en slags åsiktsregistrering och gör hemfridsbrott hos sina grannar för att inte sanningen om deras egna snedsteg skall läcka till polisen. De börjar vakta på varandra till den punkt då deras fristad blir deras eget fängelse.

Kan den här sortens extrema övervakning vara en effekt av dito kapitalism?
Tja, resultatet av de enorma klassklyftorna och fattigdomen i Mexico City är som överallt brottslighet. Hur skall medel och överklassen annars skydda sig?
Polisen får till slut reda på att det är en gammal man som bor i zonen som är skyldig till dödsskjutningen av säkerhetsvaken. De låter sig då mutas och lämnar pojken i källaren till sitt hopplösa öde.
Alejandros pappa som i början av filmen hållit ett föredrag om att stå upp för den utsatte, stänger av kameran i polisens förhörsrum innan han säljer ut pojkens liv tillsammans med sina ideal.

Kalla mig konspirationsteoretisk, men tror ni att FRA tänker läsa Fredrik Reinfeldts, Maud Olofssons, eller för all del Thomas Bodströms mail? Kommer de i så fall granskas under samma kriterier för ”yttre hot” som oss andra?



Krönika publicerad i NSD 11/7 - 2008

Monday, July 7, 2008

Rapport från Arvikafestivalen



Att tänka nischat och konceptuellt i festivalarrangemang verkar vara tidens anda. Arvikafestivalen, som förvisso alltid legat i framkant med sin inriktning på synth, industri och electronica, har i år slängt in lite mer lättillgängliga, poppiga akter som Håkan Hellström och Death Cab for Cutie.
Möjligen var det anledningen till att publikrekordet slogs för tredje året i rad, den här gången med 18 000 sålda biljetter.
NSD rapporterar från helgens alternativparty
i Värmlandsskogen.

Sångaren i det skitstöriga metalbandet Volbeat frågar sin publik hur många som såg dem på Sweden Rock? Responsen i skrik är inte den bästa vilket bekräftar skillnaden i målgrupp festivalerna emellan. Och det är skönt att det är en annan crowd i Arvika än just där.
Inte 90 procent medelålders män som gillar gammal hårdrock (spelad av ännu äldre män). Visserligen säger den bokningsansvarige faktiskt att artistutbudet består av 80 procent män (och Kent påstår sig vara "från kritaperioden" när de spelar under den kvava fredagskvällen). Än är det tid kvar innan mångfald går att kombinera med snävt nischade artistutbud. Något som festivalledningen verkar medveten om.


Solen och värmen är nog stark merparten av dagarna för att bedöva det värsta av den kollektiva drängfyllan.
Festivaldjuren ligger kvar på campingen och lyssnar på sina bandare och de som hunnit dricka lite vatten orkar ta sig in till festivalområdet.
Jag kollar en sväng på Mackan Price som kastar iväg lite mörk ghettotech mitt i solskenet till en sittande (sovande?) publik.
När solen börjar sänka sig bjuder Kleerup tillsammans med Lykke Li och Tityo på sin snyggt odansanta housedisco på inomhusscenen Orion. Konstigt med shout-outs á la "give it up yo!" vilka sticker som en liten kniv i den mysiga stämningen.

Så kommer kvällen.
Med en fantastisk videoback-drop ger Kent en konsert inför vad festivalledningen sedan påstår är den största publiken i scenen Vintergatans historia.
Bandets visuella ambitioner (pretentioner) är enorma. Och jag är en fet sucker för snygga bilder, oavsett om det handlar om pianon som exploderar eller Jocke Bergs nylle i en kamera som sänder live från själva mikrofonen.
Denna teknikuppvisning betyder dock att bandet lyckas slippa värma publiken med mellansnack och lämnar en del att önska.
Jag stannar till 747 som är väldigt fin. En tjej framför mig har skrivit "I?m King" på ryggen med tuschpenna.
Under Ingenting gör hon kroppsklottret rättvisa och börjar hångla med en annan tjej.
Resten av natten ger Rex the dog och Surkin mig okontrollerade spasmer så svetten sprutar i timmar, långt in på morgonen.

På lördagen sköljer ett kraftigt skyfall bort många av besökarna från festivalområdet och det stora Apollotältet fylls med vatten. Programmet med bland andra Deathstars, Alice in Videoland och The Go! Team skjuts upp i flera timmar.
Göteborgarna i Pacific! står dock på Andromedascenen med vita ansiktsmasker (eller är det kroppsmålning?) och anstränger sig... kanske inte direkt till döds.
Däremot har deras dansanta pop en rätt bra effekt tillsammans med sina sketchstiliserade videos som rullar i bakgrunden.
Totalt Jävla Mörker, som är näst på tur, kallar sin publik för svin och hoppar omkring som galna till sin brutala hardcore.

Jag hinner även trycka in en titt på rapclash från Bodenfödde Kockys spelning inne på Orions dansgolv. Det är lite glest och en konstig tjej i publiken babblar om Kockys hår, men covern på The Dreams Fast Car är en ypperlig sådan att bobba huvudet och så småningom dansa till.
När jag senare spatserar på festivalområdet hotar en kille i t-shirt med texten "Spetsnaz" (ryska elitmilitären) att ge mig på flabben.
Jag flyr tillbaka till Orion och tittar på fransyskan Yelle som levererar snuskiga texter på hemspråket. Yelle studsar som en jojo och har på sig en stor glittrig skrud som sammantaget får publiken att röra sig oavsett om den vill eller inte. Själv stoltserar jag med en glowstick
i bröstfickan.
När natten blir mörk (och kall) gör Seattlebandet Death Cab for Cutie Vintergatan. Frågan är snart solklar dvs: om dessa slätstrukna OC-rockare har något att göra i mina trumhinnor, annat än att irritera?
När natten börjar närma sig sig kokpunkten går syntarna i S.P.O.C.K upp för nionde gången (!) i festivalhistorien.
De har på sig Star Trek-uniformer och sjunger "never trust a klingon". Detta inför en absurt stor publik som sträcker upp sina händer i luften och i stället för djävulstecknet visar karaktären Spocks avskedssymbol för "live long and prosper".

Sist ut på stora scenen Vintergatan är de hypade britterna i Hot Chip. De gör festivalens bästa konsert med sin drömskt minimalistiska electropop. Jag står i en slags eufori och viftar med armen till Shake a Fist. Och sen vill jag gråta till näst sista låten, en cover av Sinead O'Connors Nothing Compares 2 U - men låter bli.
Det hade varit ett väl vemodigt sätt att avsluta en så grym festival på.



Reportage publicerat i dagens NSD. Bilder i inlägget tagna av mig.

Hallå där


David ”Kocky” Åström från Boden, som spelade på Arvikafestivalen i lördags.

Hej, hallå där. Hur gick spelningen?
- Jag tycker att det gick bra. Jag var lite nojjig eftersom vi började så tidigt och jag är ju van att spela mycket på klubbar, gå på vid tolv när det kommit igång. Vårt set är lite gjort för att det ska vara dans hela vägen.
Men jag blev positivt överraskad.

Vad är största skillnaden på en klubb respektive festivalspelning?
- På klubb kommer ju folk bara för att se mig. På festival är det kanske lite mer spillfolk. - Men jag tror ändå inte att det är så himla stor skillnad. På festival kanske det blir mer av en bonus för publiken.

Vad var ”grejen” med dina sportiga visuals från t ex boxning och Amerikansk fotboll?
- Vår grafiker på La vida Locash (produktionbolaget reds anm) fick fria tyglar. Jag vill att det ska vara lite storslaget, en mäktig känsla, over-the-top.
Ofta med backdrop ska det liksom vara bilder från ”cykeltjuven”. Då är det kul att köra lite Hollywood. Vi har liksom haft Ivanhoe och Gladiator.

Jag träffade en tjej innan du spelade som var besviken över att du klippt av dig håret. Kommentar?

- Äh, jag blev less på att ha långt hår. Jag behövde förnya mig lite.

Kortis publicerad i dagens NSD, foto taget av mig.

Sunday, July 6, 2008

It's got to end with you looking like a bitch.


Linen i rubriken kommer från det löjligt ogenerade Karate Kidplagiatet Never Back down som jag äntligen hittade namnet på och kunde således "hyra på videoaffären".
Det är i princip samma plot som i 90-talsklassikern och Goodbye Zebrasfavoriten.
En medelklasskille flyttar till rik stad med rika kids och stora hus. Ingen förklaring ges på varför ingen medelklass bor i Orlando. Snyggaste bruden är tillsammans med skolans värsting, en sadist med elak pappa som dessutom annordnar illegala figh clubs på sina poolpartyn.
Karate är utbytt mot "MMA", Mr Myagi mot Mr Roqua (likt den tidigare är han också en faderslös loner, som även bor på kampsportsklubben). Detaljer som drama, karaktärer och tårdrypande koreografi är utbytt mot saker som skittöntigt, rövdåligt och pundkorkat.

Tre (3!!!) montages gör ingen underdogfilm. Verkligen inte när man slänger in Tv on the Radio i helt fel kontext, usch.
Soundtracket är i övrigt´disgustifierande collegerock a la papa roach.
Fightingen?
Ingen "käftsmäll i skrevet" direkt...

The Ruins var inte heller någon särskilt roligt upplevelse. Även om den innehåller en scen där en tjej försöker skära ut levande växter ur sitt huvud, kan man inte leva på blodsutgjutelse i två timmar.Det här med naturen som monster har nog inte funkat sedan Spidermangubben Sam Raimi lät hela skogen våldta en tjej i den första Evil Dead. och redan då var effekten ofrivilligt komisk.

Friday, July 4, 2008

Arvika


I'm here.

En dag försent och jag missade Saul Williams med typ fem minuter. Men vafan.
Jag jobbar dessutom helt solo. Skriver allt, tar alla bilder (som ni märker).
Ingen jacka har jag tatt med mig heller.

Ett fett reportage kommer på måndag. Tills dess får ni, mina små skalbaggar, hålla till godo med bloggen som jag ska försöka uppdatera då och då.

På vägen hit träffade jag ganska intressanta reskamrater.
Först en strippa som heter Linda. Hon var skitrolig, babblade på om sitt jobb och sitt liv. Hon slog som en väldigt real människa. Hon var sjukt maxad utan att göra sig till, Kunde skoja om att hon övervägt att tatuera in texten "HARDER" i svanken. Väldigt stolt över sig själv. På ett fint sätt.
Jag tyckte för övrigt att det var jävligt coolt att stripclubmusiken håller sig a jour i populärkulturen. Linda berättade att hennes favvolåt att dansa till var Lil Waynes - Lollipop.

Nästa byte hängde jag med några 18-åriga grabb-grabbar som satt och brölade och bjöd på folköl (som jag inte tog emot). De drog skämt om Engla, Josef Fritzl och spelade DJ Adolf på sin mobiltelefon. Vi kunde dock bonda över samtal om MMA.

Såg lite Mackan Price och Max Peezay också på lilla jamobilscenen, gött där. Kanske lite konstigt sammanhang med mörk klubbig ghettotech i strålande kvällsol. Men det var nice. "Hörde jag skååål".


Ikväll ska jag till Kent, Cut Copy och säkert några till, Rex the dog kanske? Vi fucking hörs hörs.

Thursday, July 3, 2008

Dopeboy

En äldre (alternativt väldigt härjad) kvinna med dansk brytning, skeva tänder och ett linne med texten "porn star" kom nyss fram till mig på gatan och undrade vars hon skulle ta vägen för att köpa marijuana.

Do I look like I've been smoking?

Va? gör det?

Wednesday, July 2, 2008

Charmig pedofili

Jag tror att filmen Towelhead som har premiär i juli förtjänar lite buzz.

Six Feet underkillen Alan Ball och Warner independents (brukar komma med en del bra skit) ligger visst bakom. Handlingen ser ut som en slags Todd Solondz möter Woody Allen möter Spike Lee.
Alltså: en hel del neurotiska rasissues i suburbia, kompat av Aaaron Eckhart (Thank you for smoking). Jag fucking älskar honom, och han verkar ju helt strålande perfekt i rollen som "du ser äldre ut än 13"-pedofil.