Thursday, April 30, 2009

Croneman for teh mad lulz

Johan Croneman är skitaarg i dagens DN. Först sågar han sönder Johan Rencks "Downloading Nancy" och sen hatar han nyhetsrapporteringen om svininfluensan i bitar. Ett säkert tecken på att en skribent är arg på rikt är att de upprepar ord för att stilistiskt förstärka sina argument. Ibland är jag inte säker på om det är medvetet. Cronester slår i alla fall nytt rekord i denna sport. Upprepningar är fetade:

Från "Downloading Nancy"-recensionen:

"Det är för enkelt att kalla den för en kalkon. (Men det är en kalkon, i ordets absoluta bemärkelse.)"

"Christopher Doyle har fotograferat, världens bästa filmfotograf tycker många. Märks inte.
Bra skådespelare. Syns, men märks inte"

"Det är så innehållslöst att det mest meningslösa är innehållslöst."

Deras relation är inte störd, den är död, stendöd. Alla relationer, alla samtal, alla bekanta, alla vänner, är stendöda.

Och så manuset: Ett hundraprocentigt pekoral (100 procent!). Inte en enda replik som sitter rätt. Inte en enda!

Och ur tevekrönikan (finns inte på nätet?):

"Slog på texteve: "svininfluensan har nått Tyskland!" Man blev skärrad. Tyskland, redan?"

"Ett vittne, en lärare (med munskydd) rapporterade från 24 miljonerstaden. Tjugofyra. Miljoner."

"SVT och tv4 manglar ut nyheter, manglar!"

Ja. Vem är det som manglar, hm? Thugged out.

Monday, April 27, 2009

Heavy petting

Husdjur bör göras tillgängligt exklusivt för människor som inte planerar att någonsin ha sex igen. Det bevisar hemsidan Heavy Petting: amatörporr som utförs i närvaro av husdjur.

Thursday, April 23, 2009

Kvinnor=Hamburgare (NSD 24/04)



Det var bara en tidsfråga innan den första konceptrestaurangen med sexism som tema skulle dyka upp i Sverige.
DN-påstans Caroline Hainer uppmärksammade (8/4) hur Stockholmsk/Brasilianska ”Rodizio” använder estetik av Bingo Rimér-modell för att marknadsföra sitt ”färskgrillade kött”. Rodizios hemsida välkomnar sina besökare med en bild på en naken kvinna, hon är blond och har skrikande rött läppstift. Bilden är klippt precis så att hennes ögon inte är synliga och det enda som täcker hennes bröstvårtor är en enorm röd köttbit som hon är i färd med att sätta tänderna i. ”Yes I can! I like meat. I like sticks. I like meat on sticks” - står skrivet under.

Bilden idiotförklarar inte bara den anonyma kvinnan utan förstärker den patriarkala idén att kvinnor är kött. Något feministen Carol J Adams utforskat i sina böcker om den amerikanska matkulturen, vars mest talande titel kan vara ”The pornography of meat”, från 2004. Adams menar att ”Folk med makt alltid ätit kött”, och med ”folk” menar hon förstås män, som byggt föreställningen om mannen på den som jägare (oförmögen att kontrollera sin egen sexualitet blabla) och kvinnan som bytet.
Idén att sälja mat med sexism används förstås framgångsrikt i de bådas gemensamma vagga, USA.
Snabbmatskedjan ”heart attack grill”, med sitt säte i Arizona, har tagit det vulgära ett steg längre.
De erbjuder ett sjukhuskoncept. Kunderna behandlas som ”patienter” och blir serverade hamburgare i double, tripple eller quadruple bypass- variant. Med strips djupt friterade i rent fett. Måltiden kan för en slant extra avslutas med ett paket John Silver utan filter.

Allt för att leva i nuet, på ett nästan domedagsbejakande sätt. Kunderna serveras självklart av lättklädda kvinnor i sköterskemode. ”Nurses”, en av pornografins mest frekventa stereotyper.
Hanah Fahl skrev i en kolumn i svenska dagbladet (9/2) om en annan kulturell matfluga. Den nya sk ”bacondieten” som hon beskrev som ”en symbol för stolt frosseri, för rakryggad njutning.”
Det är samma ironiska retorik som Heart attack grills grundare "Dr John" (han är ingen riktig läkare) tar tillvara på när han försvarar sitt koncept i intervjuer: ”Det här är dåligt för dig och du kommer att dö av det” säger han, och rättfärdigar sig med att han ”driver den enda ärliga restaurangen i Amerika”.

Och det är förstås väldigt lätttillgängligt att förknippa "ärlighet" med ansvarslöshet. Genom att fördumma sig själv kan man leva i lycklig ovetskap om sexismens påverkan på intellektet och det blodiga köttets långvariga konsekvenser på kroppen och blodtrycket.
Rodozio i Stockholm har på ett mer subtilt (kanske försvenskat) sätt spunnit vidare på tesen av livsbejakande genom tankelöshet och förmedlar det till sina kunder med en blondin som ett infantilt objekt för mat och sex. Färdig att konsumeras av män som också vill slippa tänka.
Det finns förutom Adams litteratur, ett motstånd till matporren, på internet. Bloggen thisiswhyyourefat.com (vars slogan lyder ”where dreams become heart attacks”) ställer ut bilder på extrem skräpmat. Godispizza, friterad cheesecake med vispad grädde och baconinlindade mozzarellasticks. Syftet med bloggen är inte uttalat, men verkar ha startats i avskräckningssyfte. I så fall är det ett subversivt steg i rätt riktning. ”The porkgasm” t ex, är en bacontäckt, helgrillad (friterad?) gris fylld med sex olika sorters korvar.
Så långt är väl mat fortfarande osexigt?

Krönika publicerad i NSD 24/04

Tuesday, April 21, 2009

Jag förlåter dig.


Jag tycker at det är ganska coolt hur han "bryter" med filmen och kollar in i kameran. SOm man inte får göra, så gör Spike Lee.

Jag såg klart Spike Lees "Miracle at St.Anna" idag. Efter tre etapper (33 % om dagen) var den slut. Och shit, ändå fett dålig. Men det gjorde faktiskt inget. Jag ska utveckla det snart.
Den börjar rätt spännande. En bitter svart gammelgubbe sitter hemma och kollar på John Wayne i (titel) och muttrar "It was our war too pilgrim". Sen skjuter han ijhäl en snubbe med en luger vilket blir startskottet (höhö) för en tillbakablick till andra världskrigets lilla utflykt i Italien. Afroamerikanska soldater, ett gäng s.k. "Buffalo Soldiers" kommer bort från konflikten och hamnar hos en italiensk familj där klyshorna kring urbefolkningens tro på religiöst hokuspokus är lika tätt duggande som flosklerna om rasism. Lees filmer handlar ju alltid om rasism mer eller mindre, och det finns några fina scener på temat. Som när en av soldaterna förklarar hur inte ens fascisterna lärt sig förtrycka svarta än, och att han därför känner sig mer hemma i Florens än i USA. Men i övrigt alltså...
Den svettige överbefälhavaren (direktrekryterad från KKK?) Är värst. När de svarta soldaterna ger kordinater över radio från en trängd zon omringad av kulsprute eld får befälet för sig att de "ljuger". När han senare kommer för att hämta dem i en utsatt situation är han skitförbannad och säger att "good white men came to help you!"
Whaa? Really? Really? Det finns förstås fler och djupare bottnar men blandat med hjärnskadade barnskådespelare och allmän förvirring känns det som emancipation proklamation-overkill.

Spike Lee har enorma pretantioner. Jämt. Han ska alltid ha världens mest utdragna sista akt, som alltid är liiite för lång. Det blir alltid liiite för jobbigt. Men jag gillar honom ändå liiite för mycket för att bli särskilt irriterad. Jag gillade Miracle at St Anna. Faktiskt! Även om det var en väldigt dålig film. Spike Lee förtjänar att bli förlåten. Så mycket han ändå har gjort som varit fantastiskt bra.
Hans nästa kommer nog bli rätt ball också.
Jag tycker att det är roligt att följa honom, när jag vet att det finns en chans att han misslyckas. Det är inte av skadeglädje. Det vill jag understryka.

Top-5 Spike Lee Joints

1. He got game
2. Summer of Sam
3. 25th Hour
4. Inside man
5. Do the right thing

(Har dock inte sett Katrina-dokumentärerna)

Sunday, April 19, 2009

Work in progress



Först tänkte jag använda ordet "etnotism" som rubrik, men det kändes allvarligt. Dystopiskt.
/via fotobloggen Serverkrasch.

Friday, April 17, 2009

Historens töntigaste "pirater" får mer nostalgiporr



Dagen för Pirate bays fällande dom till ära:

Recension: The Boat That Rocked

Ibland kommer en film som definierar en svunnen tidsanda, som förklarar det förflutna bättre än någon historiker kunnat göra, en film vars berättande sätter fingret exakt på det som gjorde populärkulturens puls av sitt årtionde så viktigt.

"The Boat that rocked" är inte den filmen.

Det är en film om ett gäng skäggiga hippies som, på det så "revolutionära" 60-talet, trotsar det entoniga radioutbudet genom att sända piratradio från internationella vatten.
Regeringen (Profilerad av en Hitlermustachad Kenneth Branagh, mer känd som engelske Kurt Wallander) försöker sätta de här "sköna typerna" ur business och rädda England från all omoral. Den konflikten är fullkomligt ointressant.
Det finns även ett sidospår i handlingen, där den unge killen som hoppar på båten i början återförenas med sin frånvarande pappa genom detta.

Som i The Life Aquatic?

Javisst, om Wes Andersson varit född på 40 talet, fortfarande tagit LSD och pratat om Grateful deads bästa platta.
"The Boat that Rocked" klamrar sig fast, med klolikt rigor mortis-kallt grepp, vid det konstruerade likhetstecken "rocken" en gång hade för att definiera "revolutionen". Nostalgi för den mest bortskämda skaran 40-talister. En film som uppmuntrar vanföreställningen om 60-talet som den "fria kärlekens" era. Att det var en tid då snygga tjejer antingen skrek hysteriskt eller fnittrade lika hysteriskt (eller så är de lesbiska, lesbiska tjejer är ju "roliga") och helst vill de ligga med groteskt fula män.
En tid då "Rocken" var det glidmedel som förde alla samman i en vattenburen orgie av gladporrig sexism.
Jag försöker. Men jag ser bara ett medley av osympatiska människor i fula frisyrer svischa förbi till tonerna av musik som kanoniserats av andra, men som inte betyder ett dugg för mig.

Riktiga pirater laddar ner illegala mängder upphovsrättsskyddat Mp3-material eller kapar fartyg vid Somalias kust, de sitter inte och röker cigg i sin egen avföring och snackar om gammal musik.

Publicerad i NSD 17/4




Tillägg:

FLM påpekade på Twitter ironin i att samma dag som Pirate bay fälls och får 30 fantasililjoner i böter, går en film om mysigt rebellisk piratradio upp på bio.
Eller är det ironiskt? Kanske är det fullt logiskt att hippie-generationen med sitt gamla 68-patos får ytterligare en film som överromantiserar deras marginella åstadkommanden. Att den generation är densamma som nu inte förstår att kultur sprids på andra sätt än via radio.
Sluttexterna i "The Boat that rocked", ett bildspel av skivomslag från 90 och 00-talets artister, är en loska i ansiktet på alla under 60 bast. En text förklarar att "Idag finns hundratals radiostationer som spelar rock och pop". Slutscenen menar att vi nu borde känna en slags tacksamhet för att de, med sin piratradio, rockmusik och sina skägg, liksom "revolutionerade" toleransen för popmusik.
Ja men tack hörni, för att ni 40 år senare tycker att all ny musik, film och nya medier ska förbjudas. Vem fan, som har ett genuint musik eller filmintresse, tittar på teve, alltså en fysisk teve, eller lyssnar på radio? Det skulle vara för P1 då.

Wednesday, April 15, 2009

NIN och den nya tekniken


Idag har Trent Reznors nya app till Iphone premiär. Tidningen Wireds mest lästa reportage förra veckan var ett ”hemma hos” gundaren av och sångaren i syntindustribandet Nine Inch Nails där Reznor babblade på om den nya tjänsten och hur ny teknik ska förändra musikbranschen.
Vad Iphoneprylen handlar om har jag inte riktigt fattat, den verkar vara ett slags sätt att chatta med andra NIN-fans när man är på konsert (jaja, säkert mer än så men ni fattar), varför man nu skulle vilja göra det.

Artikeln handlar annars om NINs sätt att marknadsföra sig själva. På nya sätt via torrent-siter, strategiskt spridda USB-minnen på turnéstoppens toaletter osv. Artisten ÄR sin egen PR-agent har det hetat länge (för dem som inte har något med nazisten Bert Karlsson att göra). Skivbolagens icke-rätt att existera och hur nya medier konkurrerar ut de gamla sätten att kommunicera.

I stort en hyllning till gamla goda självklarheter.

Allt det där är förstås piratteori 101, och jag gillar ju NIN, men gränsen mellan en subversiv teknikrebell och farsig Hifi-nörd är i det här fallet hårfin. Trent gör sig inte bara lustig på bekostnad av R Kelly på sin twitter, han är tydligen helt besatt av att "få till rätt ljud".
Frågan är om Apple kommer lägga ut några kompletterande syntfanzine på disken till sina sterila faciliteter? För dem som inte har råd med iphone?

Monday, April 13, 2009

Nostalgia B.I.G


Ändå en värdig biografi.

Och det var väl ungefär vad man hade väntat sig. Från the corner där Big säljer crackrock till en gravid kvinna till att han träffar Puffy (ganska snällt porträtt), röker på och spelar in Ready to Die. Hans polare D-rock tog på sig skulden för vapeninnehav och fick göra tre år i fängelse för Biggies chans att smälla stort. Big är annars en rätt dålig genusman. Gör sin första tjej gravid och spöar halvt upp både Lil Kim och Faith Evans. Kim är för övrigt jävligt ball, precis som hon (var) på riktigt med andra ord. Sen ska det ju beefas med Pac och ja, ni kan resten.



"Notorious" är en gullig film. Gråtasgullig ibland. Men ett problem med filmer som handlar om en person som faktiskt existerat (det här tog Fredrik Strage upp i ett gammalt avsnitt av Kino) är att de är så tvungna till verkligheten. Även om det är fett med montage plus tung rap så blir det lite ofokuserat efter den tredje i ledet av dramaturgiska snabbspolningar. "Last Days", som bara nästan handlade om Kurt Cobains sista dagar, är nog det bästa exemplet på att en liten bit av kakan är intressantare än när någon försöker "få med allt". 8 mile är också rätt bra på det, men det beror kanske på att Eminem framstår som annat än en pajas.

Saturday, April 11, 2009

För honom: Kort modeguide till den svenska sommaren



1. Observera utomhustemperatur innan du går utanför dörren.
Lathund: 15 grader = inte sommar.
2. Se efter hur mycket klockan är, försök att lista ut hur länge till solen kommer att vara varm.
Lathund: Efter 15 = inte mycket länge till.
3. Om du lyckats med ovanstående punkter: Ta inte på dig shorts, linne och ett förljuget litet leende. Låtsas inte som att du inte fryser.
Lathund: Det är patetiskt = vad du håller på med.

Pauskmusik.

Wednesday, April 8, 2009

Årets första femma: Hunger


BBC har nyligen visat en slags biografi, "Thatcher", lik den de gjorde av Saddam Hussien i "House of Saddam". Shane Meadows lät arkivbilder av matriarkens beslutsfattande lägga anslaget i "This is England" innan hans film visade hur landet födde ett rasistiskt (själv)hat i all sin förvirring över Falklandskriget.

Steve McQueens "Hunger" handlar om IRA-fångarna/terroristerna som 1981 genomförde en hungerstrejk under ledning av Bobby Sands (Michael Fassbender) vid fängelset The Maze i Belfast.
Fångarna ville bli tagna på allvar som politiska aktörer istället för kriminella, men ingen lyssnade på dem. Inledningsvis protesterar de genom att inte tvätta sig och smeta ut bajs på väggarna, men efter fyra år av att systematiskt bli misshandlade och inte tagna på allvar kändes det förmodligen lika bra att svälta sig till döds. Margret Thatcher medverkar i "Hunger" endast med sin egen röst. I en voice-over bemöter hon fångarnas krav för frihet med total kyla. Hon gör klart att hon inte tänker förhandla med terrorister (visst har någon sagt nåt liknande?) och att fångarnas försök att vädja till regeringens empati är ett knep hon inte tänker ge efter för. De brutala orden blir, av McQueens grova och grafiskt kompromisslösa berättade, motbevisade.

Fångarna blir dunkade blålila av batonger, det frossas i Bobby Sands äckliga sår och i långa scener där kroppsutsöndrningar målas på väggar och sedan tvättas bort. Men det är inte effektsökeri-onani, det är ett hantverksmässigt sätt att tvinga fram tesen om medmänsklighet. Att det nästan är biologiskt omöjligt att ignorera som politisk kraft. Det här känns när man ser filmen, men illustreras också. Som när en vakt bryter ihop i tårar medan hans kompisar deltar i en gruppmisshandel.

IRAs politiska budskap är ingenting som regissören McQueen tar ställning till. Han låter i och för sig Bobby Sands lägga fram sina argument i en 22 min lång konversation (varav 18 min är en enda magnifik tagning). Samtidigt blir prästen som Sands pratar med representant för våra känslor. Han tycker inte om metoden och menar att hungerprotesten visar på dålig respekt för livet, martyrskap och att det motverkar själva syftet att nå frihet. Prästen kan trots sina argument inte svänga Sands övertygelse, han kan inte kan göra annat än att försöka förstå.
Tänk om Thatcher hade försökt med det lilla.

Publicerad i NSD 07/04/09

Andra recensioner:

DN
SVD

Tuesday, April 7, 2009

Go DJ.



Hey hey y'all. Det var ett tag sen nu va? Well, ni kommenterar så oerhört dåligt att det inte är en bättre uppdateringstakt än ni förtjänar. Skit ska skit ha, som bekant. Vad jag har gjort senaste tiden? Well, om ni undrar så spelade jag skivor i fredags. En väldigt kristen tjej som hette "knapp" som första stavelse i sitt dubbelnamn fyllde 25 år. Tyvärr fick jag och mina kollegor (DJ Frank Dux och DJ Black Vodoo) vänta ut ett par av fiolspelande folkmusiker som drog skämt om "det ökade antalet fall klamydia inom folkmusiken" i sitt mellansnack. Ändå roligt, vi vet ju att ingen av dem ligger liksom. Sen var det dags för DJ MAKT. Jag fick väl spela tio låtar eller något, men ingen av den ghettotech jag hade bränt. Dessutom kom folk fram och bad mig spela Kings of conveinience och Timbuktu (!).

Breaking news när det gäller "manligt och kvinnligt" är väl att jag börjat gilla inhemsk dude-kultur ännu mer. Såg superduden Markus Price DJ-set på ZVT-Svartklubbs-Bastuklubbsatsning och omfamnade det varmt. Dessutom såg jag utrikiska trailern till "Fighting" och blev som en liten pojke på nytt. Jag älskar hur Underground-fightclub-genren aldrig förnyas ens ett korn.



Grabbigt. Men jag känner att det är helt okej med tanke på att jag kollar på rätt många tjejfilmer för 12 åringar just nu. Senast "Wild child". En slags mash-up an Guillous "Ondskan" och Harry Potter. Fast i Wild Child handlar det inte om att slå sig fri från förtryck utan att få ligga med den snygge homosexuelle killen på internatskolan.

Friday, April 3, 2009

New York? You mean Jew-York? - Ett rätt och ett fel sätt att vara hopplös och hatad av alla.


"Hopplös och hatad av alla"("How to loose friends and alienate people") har premiär på bio idag och bygger på engelske skvallerjournalisten Toby Youngs roman om hans anställning vid Vanity Fair. Hans alterego Sidney (Simon Pegg) klättrar sig upp i kändisvärldens hierarki på bekostnad av sin egen integritet. Vägen till toppen är plågsam och Sidney framstår med sitt brittiska mode och sitt patos att "inte dalta med kändisar" som en malplacerad och bonnig klant utan koll på världen han försöker tränga in i. På Vanity Fair, eller "Sharps Magazine" som den kallas i filmen, är det jäv och ryggdunk som gäller.
"Du är bara arg på dem för att de inte släppte in dig på festen, men nu är du på festen" säger den silverhårige chefredaktören. Jeff bridges gör en karaktärsstöld av Meryl Streep i Djävulen bär Prada.
För varje okritiskt insmickrande reportage Sidney skriver, sväller också bokstäverna i hans byline fetare. Moralen är tydlig. "Festen", livet som hangaround till cyniska stjärnor, är tomt och förnedrande.



HBOs senaste komediserie, ”Eastbound and down” (producerad av Will Ferrell) börjar i andra änden. Danny McBride spelar misantropiska f.d. baseballproffset Kenny Powers. Ligans bästa kastarm, pengar, "alla ville ha en bit av min skit", berättar han. Men redan i första avsnittet blir Kenny av med hela kapitalet och all sin talang i ett medley av steroidstinn hybris. Han tvingas flytta tillbaka till hemstaden och ta ett jobb som gympalärare på sin gamla mellanstadieskola. Kenny drömmer om att få tillbaka karriären och tar sig igenom vardagarna med hjälp av droger. För inre balans lyssnar han på sin egen självhjälpsbok ”you're fucking out, I'm fucking in”.
Ett utdrag: ”Jag är mannen som kan kasta bollen snabbare än fuck, det är därför jag är bättre än alla i hela världen, kyss mig i röven och sug min kuk, allihop”.

I en scen ur ”Hopplös och hatad av alla” måste journalisten Sidney göra ett val: Antingen servera kokain till filmstjärnan Sophie Mae (En porrig Megan Fox) för att få henne att ligga med honom, eller hjälpa sin överförfriskade arbetskollega Alison (En torr Kirsten Dunst) hem så att hon inte kör av vägen. Självklart väljer Sidney alternativ nummer ett, han är snäll och ocynisk innerst inne. Kenny Powers drar typ 20 linor kokain och tar ecstacy på en skoldiscot för att han saknar festen och stjärnglansen så mycket.


Sidney Young sätter tejpbitar i ansiktet när han vill vara subversiv på arbetsplatsen. Kenny Powers organiserar "thunderdome" på idrottslektionen (slagsmål där två elever äntrar ringen, en går ut), för att det roar honom.
Både” Eastbound and Down” och ”Hopplös och hatad av alla” är romantiska komedier om personliga misslyckanden, och budskapet dem emellan är identiskt: Det blåser kyligt uppe på toppen och lyxig framgång är en tom konstruktion. Men självdistans är komiskt kryptonit och en underdog som lär sig en läxa av framgångens baksida är tråkigt. Det är mycket roligare att se ett hopplöst svin, särskilt ett som fått allt gratis, kastas ut från festen och förlora. "People don't want to see a washed up party animal" säger en gammal baseballkollega till Kenny, men det är ju precis det vi vill.

PS. Här ligger min sågning av "Hopplös..." för den som ids.