Croneman for teh mad lulz

Johan Croneman är skitaarg i dagens DN. Först sågar han sönder Johan Rencks "Downloading Nancy" och sen hatar han nyhetsrapporteringen om svininfluensan i bitar. Ett säkert tecken på att en skribent är arg på rikt är att de upprepar ord för att stilistiskt förstärka sina argument. Ibland är jag inte säker på om det är medvetet. Cronester slår i alla fall nytt rekord i denna sport. Upprepningar är fetade:

Från "Downloading Nancy"-recensionen:

"Det är för enkelt att kalla den för en kalkon. (Men det är en kalkon, i ordets absoluta bemärkelse.)"

"Christopher Doyle har fotograferat, världens bästa filmfotograf tycker många. Märks inte.
Bra skådespelare. Syns, men märks inte"

"Det är så innehållslöst att det mest meningslösa är innehållslöst."

Deras relation är inte störd, den är död, stendöd. Alla relationer, alla samtal, alla bekanta, alla vänner, är stendöda.

Och så manuset: Ett hundraprocentigt pekoral (100 procent!). Inte en enda replik som sitter rätt. Inte en enda!

Och ur tevekrönikan (finns inte på nätet?):

"Slog på texteve: "svininfluensan har nått Tyskland!" Man blev skärrad. Tyskland, redan?"

"Ett vittne, en lärare (med munskydd) rapporterade från 24 miljonerstaden. Tjugofyra. Miljoner."

"SVT och tv4 manglar ut nyheter, manglar!"

Ja. Vem är det som manglar, hm? Thugged out.

Ball! Men jag vet fortfarande inte vad den handlar om?

Både Fredrik Strage (för DN) och Johan Wirfält (I sin Rodeoblogg) har tydligen besökt inspelningen av Jesper-Farväl Falkenberg-Ganslandts nya film Apan. Strage har en lång text, Wirfälts är lite kortare. De går ungefär i samma ton. Nytt sätt att använda skådespelare, hemligt, underlig inspelning. Men vad handlar filmen om?

Strage skriver:

"Olle Sarri vet bara att han spelar en körskollärare som heter Krister. Han vandrar in i scen efter scen utan en aning om vad som ska hända."

Hmm en körskolelärare som inte vet vad som ska hända honom. Jag undrar vad det värsta som kan hända en körskolelärare är? Att alla börjar cykla till jobbet? Så måste det ju vara. En värld av plingande cyklar, utan brummande motorer bör vara en körskolelärares vidrigaste mardröm.

"Olle Sarri vaknar på ett badrumsgolv i Stuvsta. Han tittar sig omkring, upptäcker att han har blodfläckar på kläderna. Hans händer är också röda. Nervöst börjar han att skölja dem i handfatet. Sedan höjer han blicken mot spegeln."

Betyder detta att körskoleläraren har tagit saken i egna händer, bokstavligen, och mördat närmsta innehavare av en cykelaffär? För att verkligen gå till roten väljer han säkert han en sån där gammal cykelgubbe som haft sin cykelaffär hela livet. Lagat punka åt ungarna på kvarteret (och i sina kraft dagar belägrad deras mödrar i fikarummet). Olle Sarri har sett hur hans livs verk tagits ifrån honom av den här mannen och bara gått in och spräckt den fina gamle mannens skalle med en förgasare? Det verkar ju vara en fruktansvärd film detta?

Wirfälft bekräftar mina misstankar i sin tolkning: "Det är omöjligt att inte tänka på plötslig, meningslös död i villaidyllen".


Usch jag tänker bara på den där stackars cykelgubben som miste livet efter Olle Sarris brutala vredesutbrott. Dörren bara flög upp och där står en man med en förgasare och kräver hämnd för livets orättvisor. Och han är bara gammal och sätter kaffet och mazarinen i halsen innan livet är över. Mordet är förstås en vettvillig handling.

"På sätt och vis är bilskolläraren Christer en apa som det gått snett för. Jag utforskar en ultranormalitet, kan man säga".

AAh det blir ännu mer tydligt att en sk "ultranormalitet" som bilskoleläraren verkar vara, kommer att flippa i en värld som i hans ögon ockuperas av plingande cykelklockor. Men självklart ångrar han sitt galna dåd:

"En timme senare, medan kören sjunger "Ave verum corpus" och snön faller i tjocka flingor utanför, rinner övertygande tårar på bilskollärarens kinder."

Kan nog bli en råbra film den här, Apan.

Hultsfredsfestivalen: part deux

Dagens jobb:

Krönika: Rage against the Festival.

Intervju: Adam Tensta

Recensioner: Babyshambles, Adam Tensta.

Hmm. Dubbelt Double up.


Här är festivalbloggen igen också. Reads.

Spike Lee bråkar med Coens och Clint i Cannes

Nu när jag skriver uppsats får ni nöja er med att jag länkar till andras analyser av saker och ting. Okej?

Här är det rätt sköna beefet, hittat via The playlist.

Subkulturell safari

"Hur många nitar ska du ha?" Frågade killen i kassan.
Jag svarade att jag bara ville betala in mig, men att vi fick se lite senare.

Jag kände mig som Fredrik Strage, eller varför inte Neil Strauss? Liksom här på uppdrag av nån cool musiktidning med ett reportage om den harvande kängpunkscenen. Ja, scenen där gagerna bestod av en tjuga i bensinpengar och en back öl för efterfesten. Där låtarna var korta och fortfarande handlade om "Politikers löften och lögner". Jag hade dock inte betalt för att vara där jag befann mig, inte heller jobbade jag för någon cool musiktidning. Jag hade heller inte läst lika många rockbiografier som Fredrik Strage eller legat med lika många kvinnor som Neil Strauss.

Däremot har jag något som ingen av de männen har: en obetald blogg, en som godkänner allt och censurerar inget. Håll till godo.

"Är du skinhead?"
Hon var millimeter från mitt ansikte och hennes mun luktade rödvin blandat med illa.
"Nää." Svarade jag lite häpet.
"Vad är du då?". Frågade hon med ögonen rullandes åt alla olika håll. Hon hade kortklippt grönt hår och fem piercingar i ansiktet.
"Hmm, jag är..." Jag visste inte vad jag skulle svara, jag hade glömt bort att jag var på en plats där ett rakat huvud var en symbol, något annat än ett modestatement. Här stod min rakade skalle för något som jag själv inte riktigt had koll på. Var jag en dålig eller bra skinhead? Hade de här punkarna sett This is England?
Jag visste inte vad jag skulle säga och sade bara "Jag är... ingenting".
"Jamen jag tycker att du ser ut som en skinhead, det ser skitsnyggt ut. Vad lyssnar du på då?"
Komplimangen värmde och hon tog ett steg bakåt så att jag kunde se vad hon hade på sig: ett linne som slutade ovanför naveln, en jeansjacka med nitar och stuprörsjeans.
"Nu blir jag väl förmodligen skjuten, men jag gillar house" Sade jag utan att göra vad jag ville, dvs luta mig bakåt för att undvika den frätande andedräkten.
"Haha! men vad fan gör du här då?" Frågade hon, utan förakt men snarare faschination i rösten.
"Jag är på Subkultursafari" svarade jag.
"Ååh men det är så roligt med nytt folk" började hon, "Alltså alla här är ju mina vänner, men jag är så jävla less på dem!" Hennes ögonlock sluttade som om hon skulle somna precis där. Mitt uppe i sitt eget brandtal. Men det gjorde hon förstås inte.
Platsen jag befann mig på igår var alltså Kulturhuset Underjorden där tre kängpunkband manglade i en lokal som i sitt första intryck starkt påminde om en ruffigare club Silencio från filmen Mulholland Drive. Det var en salong med biografstolar framför scenen och rummet var helt mörklagt.
Samma bisarra känsla av att befinna sig på en plats där man är bortom sina vanliga element fanns liksom där. Klientelets (bestående av 80% män) kläder bestod av slitna jeans, nitbälten, doc martens, gamla ironiska kepsar, jeansjackor osv. På väggarna satt överallt olika flygblad, vissa med politikern Göran Johanssons ansikte inklistrat och med en ditmålad hitlermustasch. På toaletterna samlade sig piss över hela golvet efter att klockan slagit tio och resten av lokalen badade i en aura av smuts och damm.


När jag, Linus och hans bror Erik som snart skulle spela med sitt band Avskyvärld, stod och hängde kom en av ställets stammisar fram till oss. (alla där var ju stammisar utom vi).
Han började skoja med oss och pika oss för våra kläder. "Haha vad är ni för jävla mongon? Såhär kan ni ju inte se ut. Hit kan man inte komma med skjorta, vi har faktiskt dresscode här!" Själv hade han på sig en stor svart munktröja över sin ganska stora ölmage och odlade en ordentlig skepparkrans. "Alltså, ni kan ju inte mena allvar med en sån där jacka, eller den där tröjan?" Han pekade på Linus windbreaker och min vita cardigan. Vi flinade, det här var ju inte något elakt hån han höll på med, istället kände jag tack vare hans sarkasm att han välkomnade oss. Överlag kändes stället ganska avslappnat. Även om jag fick en hel del sura blickar från snubbar varje gång jag pratade med en av de få kvinnor som gästade lokalen. Och visst tittade folk på oss som ganska udda fåglar även om jag förmodligen inbillade mig några "Vad gör han här?"-blickar. Men det störde mig inte nämnvärt, snarare tyckte jag att det var roligt att få stå ut för en gång skull.

Och jo, Avskyvärld med Erik Lahti krossade som kvällens sista band, karisman hos Pohja var energisk, våldsam och helt enkelt stilfull. Det är mer än vad man kan säga om de andra banden som mest stod stilla och hatade med låttitlar som "Shit" och "fuck you".
Något som irriterade mig lite var att det över bandens och den ganska fattiga publiken fanns en slags outtalad, nästan buskisartad humor. Det var ingen som direkt hoppade omkring och sparkade varandra i käften, istället stod de få som rörde sig framför scenen och spelade ironiska lufttrummor med skämtsamma leenden på sina läppar. Det var liksom inte på riktigt, allt var på kul. Och alla visste om det.

Ölen vi köpt (eller tja, man köpte lotter med vinst av en burköl varje gång) började ta sin effekt så jag motstod en impuls att börja stöta på en söt punktjej och vi åkte n mot stan.
På spårvagnen började jag och Linus diskutera. Varför buskishumor undrade Linus? Jag undrade varför man måste vara smutsig för att hänga i punkkretsar? Hel behöver man väl inte alltid vara, men åtminstone ren? Är det egentligen punk det här? Det är väl mer punk att vara som The Embassy? Eller TTA? Att i alla fall provocera etablissemanget lite? Punkpubliken kändes ju snällare än dansbandspublik många gånger.
Om ingen är rädd för den, kan det då vara punk? Kan det överhuvudtaget vara subkultur?

Vi åkte in till människobyn igen, dvs till uppåt framåt. Och jag dansade till tech-house med en så blasé look i ansiktet jag kunde. Nu räckte inte min hipsterstil för att sticka ut och jag var rädd för att försvinna i mängden igen. Hur jävla intressant är någon som är glad?


Människobyn? Men eeeh, då blir du ju människa.

Men ditt jävla...(maffig update!)

Uppdatering: J S v HS har skrivit tre långa försvarstal till sig själv i nättidningen Sourze där han bland annat jämställer alla med "socialistisk" livssyn med Lenin och Pol Pot där han menar att socialisterna mördade "MILJONER" människor. Som dagens socialdemokrater då bör känna skuld över? Eh? Dessutom liknar han sig själv vid Martin Luther King och Nelson Mandela och framstår rent vansinnig när han textmässigt gapar att han tror att "en man kan förändra världen". Då verkar JS v H glömma att Mandela och King båda hade en folklig opinion till sig hjälp. Något som också påpekas borta hos Malte där en mycket lång och faktiskt jätterolig debatt har härjat. Von Holstein tittade till och med förbi själv en sväng, för att efter typ 50 kommentarer skriva "Ni är inget annat än beviset för allt jag skriver är rätt." - Stor humor, LÄS ALLT HÄR


Johan Staël von Holstein, ny ledamot i kulturstyrelsen för statens kulturråd samt mannen som precis blev utnämnd till årets kulturförstörare av Dagens Arena, säger idag till Dagens nyheter, angående ekonomiskt stöd för socialistiska tidskrifter:

"Vi måste hitta sätt att mäta värdet av kulturen och fråga oss hur länge den ena eller andra gruppen har fått pengar och vad man har fått ut av det. Man måste sätta upp mätbara mål för att kunna se om någonting är bra eller dåligt. "

Herre-facking-Gud. Vem hade han tänkt skulle mäta det "värdet"? Han själv? I så fall kommer väl till slut de enda tidningarna tillgängliga se ut som Metro och punkt SE, de enda filmerna som visas på bio uppföljare till Arn - tempelriddaren och den enda musiken på sommarens festivaler remixer av mobilsignaler.

Strages skam och botgöring

På julafton hörde jag en röst i huvudet. Den tillhörde mitt samvete. "Du förtjänar inga julklappar", sa den. "Du gav den svenska medeltidsfilmen 'Arn' en trea i betyg när den förtjänade en tvåa. Du förleder folket. Hur kan du leva med dig själv?"


Ja, det är visst så fint.

Nya rörliga bilder

The Walker
Regi: Paul Schrader

Bryan Ferrys skönsläpiga porrglid "Which way to turn" till slutscenen och eftertexterna är förmodligen tillräckligt med skäl att kolla in the Walker. Dock så gör också Woody Harrelson ett fint porträtt av eskorten Carter Page III, en homosexuell man som tar med rika kvinnor på fina bjudningar. Han dras in i en mordhistoria som spretar lite och inte känns lika intressant som själva formen. Snarare är Carter Pages upproriska förhållande till sin döde far snäppet mer spännande än mordhistorien, som jag faktiskt skiter i efter ett tag. The Walker är lite som en musikvideo utan musik (förutom nämnda slutstycke). Det är snygga kläder som rör sig i estetiskt tillfredställande miljöer, och även om huvudpersonen är intressant så känns intrigen ganska sekundär.
Och det känns bra, kan tilläggas.

Final judgement: Stillsam Golfapplåd.



Interview
Regi: Steve Buscemi

Steve Buscemi spelar Pierre, en ful fisk till reporter som måste göra ett knäck på superstjärnan och puddingen Katya, spelad av Sienna Miller. Bittre Buscemi är halvalkad och sur över att han måste intervjua en person som mest är känd för sitt vilda festande när han brukar göra viktiga nyheter om politik. Katya är som en bortskämd barnunge och växlar mellan sarkasmer, förförelse och rena elakheter. För en journalist är det en intervju något av ett drömscenario att filmatisera. Det är också sjukt svårt, då det innebär ett manus som helt och håller baserar sig på dialog, endast två karaktärer emellan. Jodå, under filmens gång hinner både torrsex, blodiga krigskorrehistorier, ljudupptagning, filminspelning och en disturbing fader/dotter relation avhandlas. Det fungerar ganska schysst även om jag inte riktigt får svar på varför divan Katya väljer att öppna sig så gränslöst för grinollen Pierre? Och filmens problem med att använda två osympatiska rollpersoner är att de ibland saknar förlåtande drag. Och i så fall, varför ska jag bry mig om dem?

Final judgement: Before Sunrise möter sex lögner & videoband på obekväm spritdejt.


PS. En liten kommentar till Fredrik Strages veckogamla krönika om Alienfilmerna. Det är en bra text som fastställer att "Ett av skälen till "Alien"-filmernas popularitet är att de utnyttjar den tabubelagda skräcken för fortplantning och födelse." Det stämmer förvisso, men den största anledningen till att de första fyra Alienfilmerna blev rätt lyckade, och den senaste Alien vs Predator (förutom att vara baserad på ett datorspel) sucked monkeyballs är ju att Ripley är borta. Jag har inte ens sett den senaste, men jag antar att alla i hela världen har rätt, vilket Strage också hintar i krönikan. Det är också därför jag förutspår den nya Alien vs Predator: Requiem att vara en suckfest utan dess like.

Precis som i nedan nämnda Silence of the lambs gjordes med Alien misstaget att i den femte uppföljaren fokusera exklusivt på själva monstret. Naturligtvis är Hannibal Lecter och Xenomorfen två helt olika monster men lustigt nog är Ellen Ripley och agent Clarice Starling ganska lika. Ingen av dem är väl klassiskt filmsnygg, men deras gemensamma personlighetsdrag är till att börja med individualitet, hjältemod och intelligens. Drag som tidigare delats ut väldigt sparsamt till kvinnor i stora Hollywoodfilmer. Även deras gemensamma ointresse för typiska mansmän är utmärkande. Clarice blir ju istället lite otippat flirtig med en nördig insektsforskare Och Ripley har väl ingen ordentlig romans förens i tredje filmen? Då med en fängelseläkare, (har jag för mig? Någon som minns bättre?) trots alla ölrapande Homers i ettan och alla maxade elitsoldater hon hade chansen med i tvåan. Deras största gemensamma nämnare är dock den något problematiska samhörigheten och det känslomässiga bandet med monstret själv.
Dr Lecter hjälper Clarice fånga mördaren Buffalo Bill i utbyte mot plågsamma berättelser om hennes förflutna. I Alien blir Ripley gravid med en Xenomorf och får i fyran "moderskänslor för en dreglande hybrid" - som Strage skriver.
Jag säger inte att det är omöjligt, men det blir svårt att skriva en ny karaktär som är lika intressant som Ellen Ripley, och frågan är om regissören och manusförfattaren hajat att det är något sånt berättelsen behöver? Eller så kanske de bara fokuserar på effektfrustande monsterslakt?

Well...

Idiot

"Vi måste ta upp det här"
- Ändra lagen så att asylsökande som kommit till Sverige med hjälp av människosmugglare utvisas direkt.

DET FÖRESLÅR GÖRAN Johansson, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg.

Eeh, okeeeej. Genevekonventionen kanske? Alla har rätt till prövnng?

Det här utspelet ledde idag till ett reportage som P1 gjorde i Södertälje där svenska invandrare säger att "Om jag varit svensk hade jag lätt varit sverigedemokrat" och att "Irakier bara stjäl, de jobbar inte". Alltså da fuck? Är det okej med hets mot folkgrupp i public service? Så länge hetsaren heter Muhammed?

En kompis till mig, vi kan kalla honom "John Rosenius", trodde att Göran Johanssons psoriasis in fact var brännskador. Därför menade John att han inte var pålitlig som politiker. "Man kan ju inte lita på någon som inte kan hantera eld" tyckte John. Och trots att han hade fel i sak, så hade han ju så väldigt rätt.

90 nu.

Äh, jag orkar inte. Tänkte skriva typ att det är ett jävla tjat på att man ska återuppleva gamla årtionden. 80-talet var faktiskt bara tre år sedan. Det var 2004 och Morrissey spelade på Hultsfredsfestivalen. Det gjorde han också i Roskilde - där alla kunde hans texter och sjöng med i varje rad.

2005/2006 pratade någon nöjesjournalist (minns verkligen inte vem) om att "Än är det inte cool med Ace of base, men snart, snart kommer 90-talet".

Och nu sägs det alltså vara här, 90-talet. Ett årtionde som kommit att bli synonymt med bandet Nirvana, ironi och litteratur av unga sysslolösa män som slarvar bort sig i en storstad. Quentin Tarantino, ecstasy, Juliette Lewis, Blind Melon, ny demokrati, Oasis, Nine inch nails, Fresh prince i Bel air och lustigt nog även gangstarap.
Ett årtionde som också blivit syonymt med Henrik Schyffert, som i Dagens Nyheter tar sina ungdomsår i försvar.

Och såhär i backspegeln kan jag väl tycka om mycket av 90-talet. I alla fall så mycket som någon nu kan gilla en tid man inte direkt deltagit i. Eller hjälpt till att forma kulturen av. Eller ens minns särskilt mycket ifrån. Förutom på efterhand då, i filmerna, musiken och färgen gräset hade när man kollade fotboll på tv.

Efter att redan ha upplevt 80-talet två gånger, och även 60 och 70-talets mode, musik, politik och krig i USA, Vietnam samt en gång i Peter Birros skalle i jobbiga "upp till kamp" känns det här med nostalgi över ytterligare en tidsepok ganska mastigt.

Whale är väl coola fortfarande, "four big speakers" känns vackert i minnet sådär.
Men du, testa busringa till en kinesisk restaurang och boka bord under namnet "knurra". Försök imitera Robert Gustavssons transa, Greger, från Nilecity och titta dig sedan noga omkring efter respons. Du lär inte hitta en som skrattar utanför omklädningsrummet.


Så Hörni, jag vet att Mickey & Mallory är grymt sexiga, men vad säger ni om att leva nu, 2007?
Schulman, Filip & Fredrik, Simpsons på bio, Lantz i P1, Mapei, Hipsterns icke-vara, hängdebatt och export på jeans. Bygg en tidsmaskin och ta mig dit.