Showing posts with label Peter Birro. Show all posts
Showing posts with label Peter Birro. Show all posts

Wednesday, May 27, 2009

Skriv upp er för Fiendens nyhetsbrev.

Mina favorit t-shirtkonstnärer Fienden har släppt ett gäng nya tryck. Jag har skrivit om dem tidigare, ni kanske minns, det här?

De senaste trycken bjuder på Anders Borg som Undertaker, Badminton som lösningen på infekterade relationer och skivomslag till "the lågkonjunktur blues".
Hälften av njutningen med att handla tishor från Fienden är att man får deras nyhetsbrev. Eftersom jag inte har något att skriva om själv idag tänker jag i alla fall tipsa om någon annan har det:

"Peter Birro ville inte delta i nyhetsbrevet med en dikt. Vi twittrade Petter istället. Han svarade med följande blogginlägg, som faktistkt är en haiku:

Här kommer Fredrik Snortare han glider med stil Han har en glassig blogg plus en leasad bil Han har kontakter med vakter, krogpersonal Hela Stureplan, Berns, Riche, Kharma, Spy Bar Han känner röset, alla balla coola som finns Han är som fisken i vattnet han är Stockholms bloggprins Han fäller brudar på rad han jagar ass Han är en stekare, glidare, en kille med cash Han har flickor över allt, krossar hjärtan på rutin Men bara en som krossar hans, och hennes namn är kokain För han är fast, tagen har ett kraftigt begär Och det finns ingenting här som stoppar Fredrik från att bara blogga Och varje kväll är han på plats, i bar och salong För han finns där det händer, där det finns hålligång Han har känslomässigt blogg, egoistisk och kall Och inget ont anande näst om vad som komma skall"


Friday, November 2, 2007

90 nu.



Äh, jag orkar inte. Tänkte skriva typ att det är ett jävla tjat på att man ska återuppleva gamla årtionden. 80-talet var faktiskt bara tre år sedan. Det var 2004 och Morrissey spelade på Hultsfredsfestivalen. Det gjorde han också i Roskilde - där alla kunde hans texter och sjöng med i varje rad.

2005/2006 pratade någon nöjesjournalist (minns verkligen inte vem) om att "Än är det inte cool med Ace of base, men snart, snart kommer 90-talet".

Och nu sägs det alltså vara här, 90-talet. Ett årtionde som kommit att bli synonymt med bandet Nirvana, ironi och litteratur av unga sysslolösa män som slarvar bort sig i en storstad. Quentin Tarantino, ecstasy, Juliette Lewis, Blind Melon, ny demokrati, Oasis, Nine inch nails, Fresh prince i Bel air och lustigt nog även gangstarap.
Ett årtionde som också blivit syonymt med Henrik Schyffert, som i Dagens Nyheter tar sina ungdomsår i försvar.

Och såhär i backspegeln kan jag väl tycka om mycket av 90-talet. I alla fall så mycket som någon nu kan gilla en tid man inte direkt deltagit i. Eller hjälpt till att forma kulturen av. Eller ens minns särskilt mycket ifrån. Förutom på efterhand då, i filmerna, musiken och färgen gräset hade när man kollade fotboll på tv.

Efter att redan ha upplevt 80-talet två gånger, och även 60 och 70-talets mode, musik, politik och krig i USA, Vietnam samt en gång i Peter Birros skalle i jobbiga "upp till kamp" känns det här med nostalgi över ytterligare en tidsepok ganska mastigt.

Whale är väl coola fortfarande, "four big speakers" känns vackert i minnet sådär.
Men du, testa busringa till en kinesisk restaurang och boka bord under namnet "knurra". Försök imitera Robert Gustavssons transa, Greger, från Nilecity och titta dig sedan noga omkring efter respons. Du lär inte hitta en som skrattar utanför omklädningsrummet.


Så Hörni, jag vet att Mickey & Mallory är grymt sexiga, men vad säger ni om att leva nu, 2007?
Schulman, Filip & Fredrik, Simpsons på bio, Lantz i P1, Mapei, Hipsterns icke-vara, hängdebatt och export på jeans. Bygg en tidsmaskin och ta mig dit.

Tuesday, September 18, 2007

Upp till Kramp, avsnitt tre


Kramphund?




Mm just det, tredje delen av Upp till kamp som gick på svt i måndags: Da fuck?

Jag kände mig helt likgiltig. Fotot är ju skitsnyggt och så men hur kunde ockupationen av hagahuset och strejken i varvet kännas så mesiga? Jag tror faktiskt att ljudet är en medskyldig till seriens slätstrukenhet. Att någon får en gatsten i huvudet ska låta, det ska smälla till. Men det gjorde det inte när MC-knuttarna ilsket stormade hagahuset.
Och kameran skakar omkring på ett tillgjort sätt. Då menar jag att det känns uttänkt skakigt, bara sådär precis lagom och trist, inte som att det är en trovärdig kaosartad upploppssituation som utspelar sig. Utan känns som en filmad dramatisering av något sånt.

En till grej som fortfarande stör mig är babyboomer-romantiken. Visst är det en del konflikter mellan socialister och kommunister. Visst är inte alla arbetare enade som "kamrater" hela tiden. Upp till kamp ger sken av att skildra de här konflikterna med nyans. Men alla gubbar i kostymer som sitter i ledningen eller i någon styrelse utmålas ungefär lika nyasrikt som de cigarr-rökande skurkrepublikanerna i filmen Shooter: onda, giriga och skadeglada Rumsfeldkapitalister. Please, huh? Och det enda poliserna duger till är övervåld mot stackars demonstranter, de kallas således hela tiden för fascister (så att vi verkligen ska fatta). Hippie crap.

Fler frågor:
Varför är överklasskillen överhuvudtaget med i tredje avsnittet? Han går på porrklubb och är otrogen mot sin fru, Så jävla gjort och så jävla trist att titta på. Yeah han har sex med både skjorta och jacka på i sitt kontor, eeew svinigt (borde vi alltså tycka?). Give me a break.

Varför slänga in en av tidernas osexigaste sexscener i en tvättskrubb som sedan avbryts av polisen? För att poliser vill förinta all slags kärlek (is that why?).

Varför stod karaktären Tommy och tittade på vattnet i ett par händelselösa minuter? Han tittade på vattnet, på sin AA-medalj, slutt. han måste väl ha tänkt på något djupt då, typ livet.


Alltså serien är ju inte helt kass, det känns bara som att försätta sig i limbo när man ser den. Det händer skitmycket men det är svårt att bry sig.

Monday, September 10, 2007

Morsan och cueclub.




Jahapp. Så blev det fiktionell Stefan Jarltrilogi av andra delen i Peter Birros Upp till kamp, de kallar oss göteborgsmods eller vafan nudå? Assholet till langare hette till och med Kenta. Kom igen herr Birro, lite fantasi? Det känns riktigt osoft utan en enda ny idé i knarkmisärstoryn som huvudkaraktären Tommy sugs in i. Jaaaa där sitter den obotlige drömmaren och spelar gitarr i kalsongerna precis innan han tar sig en överdos. Dumjävel.

Så blev det ju en del politik också, eller tja. En massa fula tröjor och piprökande vänsterfundamentalister snarare.
"Är det inte lite småborgeligt med parförhållanden?" - Så okej, viss distans åtminstone. Och ingen tydlig politisk vinkling på serien , även om det säkert är svårt för alla gamla stötar att inte romantisera sönder varje lite tidstypisk detalj, således också FNL-mötena.

Jag intervjuade min mamma efter första avsnittet. Prylen är att hon var mods på den här tiden och bodde i Göteborg. Det är förmodligen därför jag inte pallar att titta på serien. För att det är så mycket nostalgi för henne. Hon berättade att hon "var på cueclub säkert tre-fyra gånger i veckan". samt att hon ibland tiggde ihop pengar till inträdet, en gång när Fleetwood mac spelade. Ganska gulligt egentligen, men gulligt hör som bekant hemma i fotoalbum och dammiga byrålådor. Inte i en svindyr svtproduktion. Om Hendrix har lirat på cueclub minns hon inte riktigt, minns någon annan?

Så här är det: allt min mamma tycker är bra, tycker jag är dåligt. När hon fixade Amy Winehouse platta "Back to black" efter att Mona Sahlin spelat den i sitt sommarprat var detta en dubbel indikation på att mina öron aldrig mer skulle lyssna till "rehab". Att Upp till kamp är precis vad mamma och andra 40 och 50-talister önskat sig länge och nu firar lilla julafton till gör att jag har väldigt svårt för det.

Alltså, det är faktiskt inte ens spännande. Då går det ju inte? Varför fortsätter jag titta? Jag vet inte, men jag kommer förmodligen se allt.

Tuesday, September 4, 2007

Upp till kamp igår




Nostalgi? Jepp.
Snyggt? Yes sir.
Smart? Well.
Sexigt? Very, alla rökte ju hela tiden.
Bra? Nja, ganska. Men Jag tycker att Croneman fläskade på lite väl i sin bombastiska hyllning i gårdagens DN. Läs Märta Myrsteners blogg för en mer nyanserad bild.


jag tyckte att det ofta såg rätt lamt ut så fort det filmades folkmassor. Publiken på rockklubben som i olika scener skulle visa starka känslor funkade inte riktigt. De såg tyvärr ganska tillgjorda och onaturliga ut. Fatta, står man liksom och skriker att polisen är fascister för att de oprovocerat stänger modsklubben så ska man väl fan kunna göra det med lite eld i ögonen? Inte se ut som att man håller på att somna med näven i luften väl? Jaja, petitess egentligen. Triangeldramat och kärlekshistorien vad nice, trevligt att huvudkaraktären var rätt mycket av ett svin. Eller nej förresten, egentligen inte. Bara inte så präktig som jag vant mig vid när det gäller svenska dramaproduktioner.

Vi får se vad det blir av det här.