Allt om Way out West då

Grattis på födelsedagen Kristoffer Viita!
Så hade Way out Wests undertitel kunnat stavas. Även om det nu inte är min födelsedag fören i december kan en stadsfestutbränd critiqué knappast skänkas något finare än årets artistprogram på Göteborgsfestivalen.
Här är vad för skit som gick ner:

Det är smått fantastiskt när noise rockbandet Sonic Youth spelar på fredag. Deras sammanlagda ålder hade blivit fyrsiffrig i hundår, och tituleringen ”ungdom” känns inte det minsta ironisk.
Förutom att de inte spelar en enda publikfriande låt, ser ut att vilja jamma sönder sina gitarrer med trumpinnar och bråkar på scenen som vore de en icke-patetisk version av The Brian Jonestown Massacre? Ja förutom det knycker Thurston Moore en filmkamera från diket vid scenkanten, bytlånar ut sin gitarr och filmar medan kameramannen går lös på den som om instrumentet vore en banjo av gummi - vilket självklart visas på storbildskärmarna. Hur kul som helst.
Desto mer ironi och desto mycket tråkigare är Nick Cave och hans mannars garagerock. Cave ser ut som en hallik från helvetet när han glider omkring med sitt bakåtslickade korpsvarta sluskhår och tre skjortknappar uppknäppta. Hade bandet varit en metafor för en livskris hade den kommit mellan första och andra frun. En låt som ”No pussy blues” säger sitt.

”Den här låten är faktiskt fin, den handlar om slaget vid Fylke” - säger min kompis Jocke syrligt medan vi skyndar oss mot Azaleascenen och isländska Sigur Rós.
Visst har de klätt ut sig som fjäderburna sagofigurer och det hade säkert med gått att vara blasé över. Men jag blir överkörd när det börjar droppa snöflingor på scenen och bandets enorma pretentioner flyter ut över slottsskogen i post-rock på alvspråk.
En timme senare står Sveriges bästa popband på Flamingoscenen och ger sin andra sista spelning.
Jag älskar vad Broder Daniel har representerat med sina raka, ibland medvetet banala texter om att följa sina drömmar, alltid ur ett perspektiv som slår utifrån, underifrån. Det är konstigt när Håkan Hellström gör samma sak dagen efter. Särskilt då han kör samma mellansnack om att vara ung och vilja supa bort känslan av arbetslöshet som han använt hela sommaren.
Fredagskväll är dock BDs sorgmästerliga ”I’ll be gone” den självuppfyllande profetian som lämnar ett brunndjupt hål i mitt hjärta.
”Glöm inte att Broder Daniel aldrig kan dö, även om vi inte spelar längre” säger sångaren Henrik Berggren, och det har han så jävla rätt i.

När lördagen kommer är det fint att Kelis kör sexlåten ”Blindfold me” mitt på dagen under strålande sol. Samtidigt är det fegt att hon rippar de flesta egna låtarna en ny bakdel genom att låta en trummis hamra ut ett rockbeat som kväver hennes egna röstresurser. I en uttänkt fulsnygg outfit och med några av 00-talets bästa låtar av hiphop/rnb är det förstås rätt svårt att misslyckas, även om hon är nära ett par gånger.

N.E.R.D är vår tids upphovsmän till just den här funkiga blandningen av hiphop och rock. Men mer än ett fett party (om man dömer av de tusentals brudar som vrålar framför scenen) är de nog inte. Dessutom krockar de med ett mycket bättre band som jag går och ser. Silverbullit. När deras ”I love you” smäller som en vätebomb känner jag mig som omfamnad av King Kong. I dryga sex minuter skriker Simon Ohlsson. Det blir drygt sex minuter som jag upplever mig ha druckit girigt ur en källa med rå kraft och blivit full.
Freddie Wadling (!) gästar på extranumret, en ny låt som inte helt överraskande är väldigt bra

Festivalens mest bespottade akt i alla andra tidningar, Lil Kim, tyckte jag var helt godkänd. Även om själva konserten som sådan var slarvigt genomförd gillar jag känslan av underdog när Kim jobbar vidare efter att ingen i publiken kan texten till hennes låtar. Att hon klänger i mickstativet och låter en kille från publiken freaka henne bakifrån verkar Aftonbladiska nymoralister (med förkärlek för syftningsfel) tycka är självupptagen vulgäritet.
Jaha, jag ser inte riktigt problemet?
Att hon sedan anklagats för att varken kunna sjunga eller rappa är konstigt. Det är som att sura över att The Tough Alliance sjunger playback.
Min favoritrecension är den en kommentator i bloggen Kinky Afros forum gör när denne kallar konserten för ”wigger heaven”.

Flaming Lips konsert tar dock hem priset för maximalknarkat barnkalas.
20 personer i teletubbiedräkter dansar som dårar på scenen till hippierock, samtidigt som ett stormregn av konfetti duschar folket i slottsskogen innan sångaren Wayne Coyne rullar omkring som en hamster ute på publiken i en gigantisk plastglob. Overkligt underhållande.
Även tysk hårdhouse fungerar bra när natten närmar sig, och Booka Shade förvandlar Linnétältet till mini-Berlin under 45 minuter innan jag smiter till stan utan att se mer än en låt av Neil Young.
Luleåbandet Park Hotell gör en mycket stämningsfull spelning på Storan, men de lever också upp till sin bild av att vara otursförföljda då extranumret kukblockeras av en arg DJ som vägrar ge upp tio minuter av sin speltid. Park Hotell som ropats in blir istället stående en stund i mörkret innan de surt välter ett mickstativ och går av.



Reportage publicerat i NSD 12 aug 08.

Killeuse

Om det är någonting kvinnor tycker om så är det skräp.
Dålig teve, dålig musik, dåliga möbler, dålig mat och dryck. Nu menar jag förstås inte alla kvinnor, bara ni som läser den här bloggen.
Haha. Eller okej, Dåliga män. Det antar jag är en preferens även utanför bloggosfären.
Därför är min plan för framtiden är transformera mig själv till en enda stor dålig idé. Alltså en sån kille som när tjejer ser tänker "Gud, den där killen är en så jävla dålig idé" - för om det är något kvinnor är bäst på (efter män förstås), då är det att agera på sina dåliga idéer.

Eller: "Tjejer gillar knarkare" som min vän Karl uttryckte det för länge sedan.

Tyvärr är min kropp för mycket av ett fåfängt tempel för att förgiftas av heroin en gång i veckan, inte heller skulle jag på mitt csnlån kunna bekosta ens ett ruffigt crackberoende. Varför en livsstil som attraktiv missbrukare känns svåruppnåelig. Jag har slutat både röka och snusa vilket bara lämnar kvar två sexiga laster. Nämligen Alkohol och kaffe. Den tidigare av de två är en tråkig sak, nu när larmrapporter kommer om att unga kvinnor dricker lika mycket som män är det svårt att imponera en kvinna med hur mycket öl jag kan bonga.
Däremot har jag sällan känt mig så farlig som när jag efter klockan 21 serverar mig själv en god kopp kaffe. Ingenting säger "Jag lever i nuet och skiter i morgondagen" på en lika äventyrligt sätt som att dricka kaffe på kvällen. De kvinnor jag träffat i samband med mina sena koffeinintag har knappt låtit mig ta en påtår innan de högljutt krävt mig på odjuriskt sex. Alltså sånt sex som odjur har.

Okej, jag ljuger lite.

Men det här är sant:
Jag skulle vilja tacka Stockholm för att ni kom till våra klubbar och gjorde min kväll igår. Kornel Kovacs och hans vänner fixade dessutom en fuckish efterfest ute i Johanneberg. Klockan 03.30 ute i nån chalmersk festlokal styrde de plötsligt upp hård jävla house, videoprojiceringar, glowsticks och dödskallemasker.
Man vet att det är bra när två dårar fäktas med enorma krukväxter, palmer, på dansgolvet klockan 06 på morgonen. Earth hour var liksom so over. (amen skoja! Det var plast, okej?).

En tjej dansade såhär. Coolt. Jag gillade henne.

Klimakteriehotet

"Moder jord är knullad och det är hennes flämtningar vi upplever".

//Karl Linus L - om stormen i Göteborg.

En enastående studie i mänsklig förälskelse

Borde filmen som är inspelad med bara en mobiltelefon ha hetat, dock så är det sista ordet inte "förälskelse" utan "förnedring". I och för sig utesluter ju det ena verkligen inte det andra.
Hur som helst var filmen jättebra, pinsamt igenkännanderolig.
Innan dess såg jag äntligen Pingpong-kingen som väl också var rätt fin, kanske lite för lång. Och den där överkokelsen som Jens berättade om i intervjun var faktiskt lite knepig tycker jag.

On en other note så har P1s filmprogram Kino, ryckt upp sig rejält. Och det klart att jag inte kan motstå när jag äntligen får medhåll i min kritik till filmen Juno då Roger Wilson kallar den "En pro-liferulle i grungekläder".

Nu jävlar ska jag se svensk vampyrfilm, tre nya och bra svenska filmer på en dag, det måste väl ändå vara något slags rekord.

Recensioner från Göteborg filmfestival

"Fy fan, det är värsta likstanken där inne!"

- Kulturnyheternas Fredrik Sahlin recenserar en av biografen Drakens herrtoaletter.


På Göteborgska: "Han hår jobbat på filmkrönikan, då ar man big vettu. Kommer och ställer sig här i mitten. Jävla nollåtter va?" *knuffar mig i sidan*

- Okänd man recenserar kulturnyheternas Fredrik Sahlin.

Årets hemvändare

Smoke good, eat good. Drink good, fuck good. Comin to the club stuntin' like how you should...

Ungefär nåt sånt som Swizz rhymar om hade jag planerat som min vistelse, efter en bejublad återkomst, i hemstaden Luleå. Nu blev det inte riktigt så. Vilket kanske inte borde ses som ett regelrätt misslyckande utan snarare som en katalysator till en bunt nya prioriteringar än ovan nämnda. Man får väl ändå säga att jag hade lite väl höga ambitioner.
Maten har åtminstone varit fet och ful, ungefär som jag förutspår att filmen om Arn är. Men gott har den smakat, precis som han säkert också gör, den där ynglingen som spelar huvudrollen som just Arn.

Julafton: Jag fick en eltandborste i julklapp och jag såg sista hälften av Kalle Anka tillsammans med en påse chips som vaggade mig till sömns.

Juldagen:
Prince Highland och Minttu, inte direkt sticky och cristal, men vad gör man inte för att jaga bort nykterheten i Norénska tider? Förfesten var skitrolig även om den till en början var lite könssegregerad. Vi killar började krama om varandra och höll oss mest i köket där vi uppspelt gav varandra komplimanger. Tjejerna hängde med varandra och satt och viskade saker till varandra i någon soffa. Förmodligen diskuterade de snuskiga saker. Typ vilka Ikeamöbler de skulle inreda sina lägenheter med härnäst. Så småningom vinkade jag till en tjej och en av killarna pratade med en annan. Det tog sig mer efter ett tag och jag såg inga kval i att dricka Minttu direkt från flaskan. På klubb kultur blev det många ryggdunkningar och "Hur går det med (insert valfritt yrke el plugg)?". Det var svinbra musik, till och med överljushårda technon Vitalic smällde på till en ongoing jävla kaskad av stroboskop.

Åter igen fick representanter av det kvinnliga könet för sig att återta begreppet "sexual Harassment" från oss män. Jag fick Odiskret mycket hands-on-ass-attention av två olika kvinnor under kvällens gång. Min vän Gordon fick dock en ännu tyngre form av uppmärksamhet, nämligen en hel hand innanför sina kalsonger. Jaja, antar att det bara är att acceptera tidens anda och kanske försöka återta "stå stilla bli stött på" från brudarna. Som sagt: det är skönt att slippa vara subjekt. Man sparar en jävla massa energi. Det sämsta är dock att tjejer inte lärt sig fortsättningen i sin resa att bli de nya subjekten. Det vill säga vad de ska följa upp sitt tafsande med, t ex förslag om könsumgänge eller helt enkelt ett avancerande i kladdandet för att sedan leda hem pojkvaskern i ett osynligt koppel. Alternativt få en örfil, en äcklad blick eller en drink kastad i nyllet.
Hur som helst välkomnar jag de nya tiderna. Det ska bli skönt att slippa tänka så mycket hela tiden.
Fast det klart, jag har alltid varit lite före min tid. Och om jag tänkt till lite och kanske till och med vågat mig på lite sexual harassment så hade jag inte behövt bevittna hur mitt span i småtimmarna efter att ha kallat mig "så trendig" strax blev uppskopad och ivägburen på en piggybackride av ett annat fittansikte.

Annandagen: Folköl och höglandstobak igen alltså. Och förfest hemma hos det fina musikersnillet Petter Granberg tillsammans med det lika fine musikersnillet Karl Linus och givetvis en massa andra människor också, en del söta tjejer och killar typ. Andra inte lika söta.
Petter vad trött men ändå väldigt rolig, och när vi anlänt till klubben senare på kvällen kom en tjej fram och bet honom i örat. Det var något vackert med det tyckte jag.
Innan dess:
Jag fick en fin Wing-man i och med Joakim Sundell som förklarade för någon tjej att "Kristoffer har druckit blod ikväll". Sen dödade vi dansgolvet till Nils Js val av True Faith med New Order. En snubbe som typ driver nån klubb och säljer kläder och så rättade mig när jag norrländskt berättade om hur klubb kultur spelat Vitalic. Jag uttalade det "VitAAAlik" och han såg på mig som ett frågetecken men rättade mig sedan "jaha du menar vitta-lick?".
Tidigare:
En jag känt sedan gymnasiet verkade plötsligt se det som en ohyggligt stor uppoffring att frammana en hälsning, ja gud vad jobbigt. Jag menar, jag fattar om man är en hater, i så fall kan man ju be någon dra åt helvete och sen är det bra med det. Grow some fucking balls liksom. Eller lär dig de sociala koderna som verkar i samhället. Sånt där som "hej" och "hej då" är en bra nybörjarkurs, konsultera morsan för vidare undervisning.
Senare:
Ytterligare en duktig svensk musiker ville prata lite om kampsport med mig, något som jag ju ibland ägnar mig åt. Tyvärr hade jag inget vettigt att säga eftersom jag inte hänger med ens i vad som händer under Storgatans halkiga uppgörelser, allt svishar liksom förbi mig som i en dimma. Jag fick så sent som idag veta att Prideligan är uppköpt och nedlagd (fatta IDAG, jag har ingen koll). Och visst har jag sett sluggiga klipp från underdogsåpan The ultimate Fighter (en döv fighter, lite coolt!) Det jag däremot kan göra, är att bjuda på ett kort, men fint, klipp med två riktiga slagskämpar.



Resten av veckan har gått åt till att vördnadsfullt bygga ett imaginärt tempel för Paul Thomas Anderssons nya There will be blood som verkar vara något helt utomjordiskt bra. The playlist har skrivit en grymt peppande recension som jag dregglat litervis med saliv åt.



Och just det, jag har sportat lite också, fast bara lite. Och Imorgon åker jag hem till Göteborg, med Norrlandståget, på min födelsedag.
Kanske inte helt värdelöst, men halvtrist liksom. Ungefär som Bee-movie.


...


Learn a Beat.

Idiot

"Vi måste ta upp det här"
- Ändra lagen så att asylsökande som kommit till Sverige med hjälp av människosmugglare utvisas direkt.

DET FÖRESLÅR GÖRAN Johansson, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg.

Eeh, okeeeej. Genevekonventionen kanske? Alla har rätt till prövnng?

Det här utspelet ledde idag till ett reportage som P1 gjorde i Södertälje där svenska invandrare säger att "Om jag varit svensk hade jag lätt varit sverigedemokrat" och att "Irakier bara stjäl, de jobbar inte". Alltså da fuck? Är det okej med hets mot folkgrupp i public service? Så länge hetsaren heter Muhammed?

En kompis till mig, vi kan kalla honom "John Rosenius", trodde att Göran Johanssons psoriasis in fact var brännskador. Därför menade John att han inte var pålitlig som politiker. "Man kan ju inte lita på någon som inte kan hantera eld" tyckte John. Och trots att han hade fel i sak, så hade han ju så väldigt rätt.

Sundayschool med Ass 'n Titties

Bild: Google.

Det är söndagskväll när jag skriver detta och oavsett när ni läser det så vänder ni er som vanligt till Goodbye Zebras för någon slags tröst. Jag förstår er, jag vill också ha lite tröst. Men någon måste försöka push-on och erbjuda lite underhållning i allt mörker. Denne någon skulle kunna vara jag, och jag ska därför försöka skildra min utekväll från igår på ett så rafflande sätt som möjligt.

Om du heter Martin Kellerman och har egogooglat dig hit är det bara att gratulera till en massa läsning i din ära.

Det är jobbigt att vara musiker, man måste alltid förnya sig. För varje platta ska artisten/bandet, liksom en amerikansk skådis som lär sig tyska, hitta nya uttrycksformer. Detta gäller för de flesta kulturmänniskor, alltså att man ska försöka få det barn man anser konsten vara mogna och växa upp. Men som vi alla vet så är konsten, precis som vilken skitunge som helst, ett litet monster som ibland stannar i utvecklingen och när det gäller serietidningar verkar det inte finnas någon större vilja till uppfostran från kritikerna. Jag talar om Martin Kellermans serie Rocky, som sedan andra boken i princip sett likadan ut. Neograbbighet och romantiserande av slackerkultur. Lättidentifierbara situationer som fikande, att inte orka träna, sura på krogen och eeh.. sura i största allmänhet. Och fine, jag har verkligen tyckt om serien. Kanske till och med älskat den. Jag har gett den villkorslös kärlek även om den aldrig utvecklats. Det har ju också varit Seriens stora sellingpoint "Rocky dricker fortfarande jättemycket kaffe" typ. Och det har känts tryggt på något vis, att de här killarna har funnits där, och att de varit lika lata och sura, eller ännu bättre: latare och surare än mig.
Men nu är det slut på toleransen.

Igår var jag ute på realeasefesten för Martin Kellermans nya Rockybok på Wish i Göteborg (arrangerat av Festen!) vilket fick mig att vilja omvärdera mina läsvanor.
När vi glider in på klubben klockan 01 sitter författaren på övervåningen bredvid DJ-båset där hans vänner spelar skivor. I Martins blogg kunde jag läsa uppmaningen "kom och festa med oss". Och jag vet inte om han spatserat runt någonting tidigare under kvällen men från 01 till minuten då jag går hem klockan 04.14 sitter han kvar på samma fläck. Jag dansar väldigt mycket och efter ett tag uppmärksammas mina utomordentligt slipade moves av en vacker blondin som belönar mig genom att, på dansgolvet, krama om min kuk genom byxorna. Två gånger. Det här ser jag i min största naivitet som något slags tecken på intresse, och jag fortsätter le även när jag blir ass-grabbed och uppmuntrad till freakydans. Men hela spektaklet visade ju sig inte vara något annat än gammalt hederligt sexual harassment, något som börjar komma starkt bland tjejer nu. Och tja, det är väl bra att brudarna reclaimar. Synd bara att de måste reclaima all idiotisk skit också.
När den namnlösa tjejen och hennes väninna glider bort från dansgolvet följer jag alltså efter dem. Jag tar blondinen i handen och hon kramar den tillbaka men tappar greppet i trappan upp till övervåningen. Jag är några steg efter dem när jag kommer upp och ser dem sätta sig bredvid hunden från söder, de trycker ihop sig där. Och ingen lucka finns för mig att sitta. Fuck. Går till baren.

Uppskattningsvis två timmar senare börjar en mörkhårig, inte lika vacker eller cool, men trots allt en tjej prata med mig ur ingenstans. "Har du någon lägenhet att hyra ut i Göteborg?" säger hon och jag hade väl varit väldigt socialt handikappad om jag inte förstod vad som var på gång. Jag pratar med henne en stund, men när hon vänder sig och tittar sig omkring ser hon en lucka bredvid Kellerman och kastar sig utan så mycket som en smäll på käften till avsked mot hundrackarn. Jag går till baren.

Tydligen imponerade ingen av tjejerna nämnvärt på denne Martin då ingen av dem satt kvar när jag gick hem.
Ett visst moln av avundsjuka fick mig därför att längta efter en stundande Rocky-backlash. När kommer egentligen kritiken? Någon som ligger så mycket som Martin Kellerman gör utan att behöva dansa snuskdans, vara social eller överhuvudtaget röra på sig, förtjänar fan inte ett en kritikerkår som villigt kysser hans fötter för varje nytt album han släpper ur sig.

Nu var jag lite hård. Och jag skulle nog ljuga om jag sade att jag "aldrig mer kommer läsa Rocky" även om det skulle bli ett mer bitterljuvt och mer punchlineaktigt slut på den här historien. Det skulle också vara ett för enkelt slut, ett som demonstrerade nyanslöst hat. Jag hatar inte, däremot kommer jag gotta mig extra mycket åt varje stripp där hunden Rocky inte får knulla - även om det knappt händer längre. Jag får väl helt enkelt läsa om första albumet.

I övrigt var det en rätt okej klubbkväll. Goodybags från Caliroots innehållande en t-shirt (som jag slarvade bort) och en leksaksrobot i plast (why?) och så sjukt mycket dansande. Alltså i princip fyra timmars konstant luftmaraccas känns som en rätt okej fysisk prestation. Det som gör Wish till en dålig lokal har egentligen ingenting med lokalen att göra, eftersom den är skitbra, det som gör Wish dåligt är dess regelbundna klientel av hockeyidioter med rutiga skjortor. Enorma kroppar med bakåtslickade frisyrer som tycker att "alla som dansar är bögar", men som ändå står där på dansgolvet och rör sig som om de vore på en konsert med favoritbandet Rammstein. Tre-fyra killar som "dansade" med varandra, kanske blev de provocerade av att jag hade tjejer i närheten av mig när jag dansade. "Någon måste fan visa vem som härskar i stammen" tänkte Hocky-Benny innan han rövade mig så att jag knuffades några meter in i ett oskyldigt gäng på golvet.
Som tur är så behöver stora apor mycket sömn. Benny Sunderström, (Sudden) Kenny Petterson (Kensa) och Johan Boman (Boman) försvann således ganska tidigt och partyt kunde fortsätta smärtfritt resten av natten. Trots vissa törnar under kvällen var det fan sjukt peppande att dansa till nån maxad remix på DJ Assaults "Ass n titties". Jag studsade upp och ner som en psyksjuk och vrålade med i texten

"Big booty bitches thats where it gets
Come on, hoe, let's go to the easy rest
When I see ass, titties, ass 'n titties
Ass, ass, titties, titties, ass 'n titties.

Ass, ass, ass, ass

If you a light-skinned bitch that think you the shit,
I can buy you, hoe, 'cause bitch I'm rich.
I see broke-ass hoes, broke-ass hoes,
Broke-ass hoes, broke-ass hoes.

Hoes, hoes, hoes, hoes

If you a freaky-dancin' ho, keep shakin' that shit
Let's see how you shake it on top of my dick
And you'll say "Assault, I'm cuming. Assault, I'm cuming.
Assault, I'm cuming. Assault, I'm cuming."

Det är fint att något så enkelt kan lyfta ett humör.

Vissa namn i texten är fingerade

Tears in rain.

När det regnar i Göteborg brukar jag låtsas att jag är med i Blade Runner.
Jag brukar låtsas att det alltid regnar, och att alla butiksägare pratar på främmande språk. Och jag svarar på mitt språk, och vi förstår varandra. Jag leker att alla jag träffar är gråa i ansiktet och endast ler i nån vriden slags erotisk cynism.
Jag brukar föreställa mig trenchcoat och spandexmode ute på de smutsiga och neonbelysta bargatorna. Jag brukar tänka att jag är Harrisson Ford där han sitter i sin mörka lägenhet och klinkar på datorn (i vilken han behandlar bilder). Och att de enda samtal jag får är från jobbet. Jag fantiserar drömskt om att jag sitter där och längtar efter Sean Young.

Gaff: Monsier, ada-na kobishin angum bitte.
[Deckard gestures to Sushi Master for translation]
Sushi Master: He say you under arrest, Mister Deckard.
Deckard: Got the wrong guy, pal.
Gaff: Lófaszt! Nehogy már! Te vagy a Blade, Blade Runner!
Sushi Master: He say you blade runner.
Deckard: Tell him I'm eating.



Goodbye Zebras: nu 100 läsare om dagen.

Update: Big beef borta i kommentarerna hos Gordon för er som är intresserade. Debatt om prostitution.

Chalmersdrömmar

Jag hamnade på en arkitektfest hos den väl ansedda högskolan Chalmers i helgen. Och jag blev grymt besviken.

Jag hade förväntat mig knäppa glasögon och overallbärande pirater som hetsade varandra till oskyddat sex. Helt och hållet format av ecstacy och de brutalt höga tonerna av soundtracket till pirates of the Caribbean. Jag ville se det alla snackade om, den där smutsen. Firmafest-revansch och allt det där. Hur de äntligen kunde få "vara sig själva" och använda så mycket rekvisita tillsammans med alkoholen att de slutligen fick spya i sina blonda peruker och cowboyhattar.

Jag möttes dock av två skitsura snygga tjejer i overaller som var helt nyktra. Nere i festlokalen satt ungefär 20 pers och höll käften medans en jätteduktig DJ spelade hippa remixer på spank rocks "bump". Två tjejer dansade och resten av arkitekterna (eller vilka de nu var) satt intrycka i ett hörn. Ingen pratade eller raggade, några drack öl. Ingen knarkade och ingen hade klätt ut sig. Allt var precis som vanligt.

Chalmers, du har bedragit mig.

Dagens köp: ultramodern politisk korrekthet

Idag befann jag mig i ett slags landskap av kuber, där en skoninglös massa av mänsklig boskap armbågade sig fram. Folket bestod i majoritet av äldre damer, kufiska 35+ män i mcGordonjeans, långa vackra kulturtjejer med princessan Leiabullar i håret samt en och annan emo-unge. Miljön jag beskriver är naturligvis Bokmässan i Göteborg.

Mina vänner gick a-wall och köpte en sjukt mängd böcker. Eller tja, serier. Rogert, Black Holes och gud vet allt.

Själv kände jag mig jävligt 2007 och nöjde mig med boken på bilden ovan. Elin Alvemark, Tove Leffler, Johanna Koljonen, Daniel Möller och en klump andra duktiga kultur och debattskribenter (ett helt gäng från Arena) har skrivit en bok om "Hur vi delas upp och hur vi hör ihop".

Läste något om att den skulle bli "en ny fittstim". Lär bli mycket intressant det här.

(Officiellt släpp är 18 oktober, läs mer om boken här.)

Spottade Martin Kellermans bror Daniel som såg väldigt butter ut, såg Jan Guillou vinka och tacka för sig, Såg Joakim Lindenberg (Kapten Stofil) och han såg sjukt cool ut. Lång och gänglig med en massa pondus.

Såg Christer Fuglesang le sitt alliansaktiga leende.

Och apropå Fuglesang hade vi en plan om att kuppa lite när han pratade om sin bok "13 dygn i rymden". Vår idé gick ut på att när Fuglesang väl satt där och pratade om att "Bla bla bla det var helt otroligt att vara där uppe blabla, det var verkligen värt 14 år av mitt liv då jag fick offra allt och min fru har blivit tvingad till att ha samma dröm och mål som mig blabla... Då skulle jag ställa mig upp och bara "14 år Christer? var det verkligen värt det? Att få kasta lite frisbee och känna sig tyngdlös den där korta perioden? Det ska du veta, att jag har fan sett rymden på Tv och jag har känt mig viktlös i en badbasäng. Det är inte så värst coolt."

En annan av oss (lämpligt placerad några meter bort) skulle ställa sig upp, peka på mig och utbrista: "Han har ju rätt!". En tredje skulle börja klappa händerna.

Nu utförde vi ju aldrig planen då det hela bara var ett elakt skämt. För Christer var de 14 åren säkert väldigt viktiga och meningsfulla år av hans liv, det känner jag mig rätt säker på. Men man måste väl få skämta lite ändå?

Fight club starts Thursday!

Bokmässan i Göteborg börjar på torsdag och Dagens Nyheter har skrivit ihop en underhållande guide till alla små fighter inom författarsverige. Sktikul för att vara DN måste jag säga.

Sista delen av Upp till kamp var också den bästa. Så skönt att slippa alla politiska klyshor och mytbilder, bara frottera sig i mänskliga relationer. Men fan vad mörkt det skulle sluta då? Irriterande och onödigt.

Och jo. Bra album:

Killah Priest - The Offering
David Bowie - The Buddha of suburbia
New Young Pony club - Fantastic Playroom
Iron & Wine - The shepherds dog
Dungen - tio bitar
The Go! Team - proof of youth

Låtar:
Babyshambles - Delivery (Singel)
The Guess Whos - These eyes (spår från Superbad Soundtrack)
The Mars Volta - Roulette Dares
Wu-tang Clan - Watch your mouth (spår från kommande album)

Klubb Populär

Grolcshchscchch/Vicefesten på Uppåt framåt var självklart lika invaderat som ett Polen på 30-talet. Fullt av euro-trash så att en annan inte fick komma in.

nödlösningen fick bli en tillställning kallad "Klubb Populär" på Storan.

Ja, 80 av mina hårt inarbetade kronor som jag aldrig får se igen var populära. Och 20 av mina slantar som skulle ner i fickan på en garderobiär med ett fånigt leende. Vi träffade en hel del trevligt folk, och av ingen anledning betedde vi oss väldigt otrevligt, ja svinigt mot en tjej. Hon var skådespelerska och vi undrade "hur det var nu igen?" om hon spelade i "revy eller buskis?" och skrattade sedan rått.

Fy fan, vad onödigt. Idiotiskt.

Varför höll jag på så här? jag gick liksom omkring och surade och var allmänt otrevlig, kastade våldsamma blickar av förakt omkring mig medan jag sög på min flasköl som ett litet motvilligt barn med en nappflaska.

Så slog det mig: musiken.
Technohits från absolute musicplattorna vi dansade till som tioåringar, uppblandat med odansig gitarrpop.
Så. Känn på det här en stund, sitt och ta in det, hur hela scenen känns i ditt huvud. Smaka sedan på nästa låt: Magnus Uggla.

Det var alltså ironikväll. Och ja, det var populärt.

Morsan och cueclub.

Jahapp. Så blev det fiktionell Stefan Jarltrilogi av andra delen i Peter Birros Upp till kamp, de kallar oss göteborgsmods eller vafan nudå? Assholet till langare hette till och med Kenta. Kom igen herr Birro, lite fantasi? Det känns riktigt osoft utan en enda ny idé i knarkmisärstoryn som huvudkaraktären Tommy sugs in i. Jaaaa där sitter den obotlige drömmaren och spelar gitarr i kalsongerna precis innan han tar sig en överdos. Dumjävel.

Så blev det ju en del politik också, eller tja. En massa fula tröjor och piprökande vänsterfundamentalister snarare.
"Är det inte lite småborgeligt med parförhållanden?" - Så okej, viss distans åtminstone. Och ingen tydlig politisk vinkling på serien , även om det säkert är svårt för alla gamla stötar att inte romantisera sönder varje lite tidstypisk detalj, således också FNL-mötena.

Jag intervjuade min mamma efter första avsnittet. Prylen är att hon var mods på den här tiden och bodde i Göteborg. Det är förmodligen därför jag inte pallar att titta på serien. För att det är så mycket nostalgi för henne. Hon berättade att hon "var på cueclub säkert tre-fyra gånger i veckan". samt att hon ibland tiggde ihop pengar till inträdet, en gång när Fleetwood mac spelade. Ganska gulligt egentligen, men gulligt hör som bekant hemma i fotoalbum och dammiga byrålådor. Inte i en svindyr svtproduktion. Om Hendrix har lirat på cueclub minns hon inte riktigt, minns någon annan?

Så här är det: allt min mamma tycker är bra, tycker jag är dåligt. När hon fixade Amy Winehouse platta "Back to black" efter att Mona Sahlin spelat den i sitt sommarprat var detta en dubbel indikation på att mina öron aldrig mer skulle lyssna till "rehab". Att Upp till kamp är precis vad mamma och andra 40 och 50-talister önskat sig länge och nu firar lilla julafton till gör att jag har väldigt svårt för det.

Alltså, det är faktiskt inte ens spännande. Då går det ju inte? Varför fortsätter jag titta? Jag vet inte, men jag kommer förmodligen se allt.

"Är det glassigt? Är du giftig ikväll?"

Som vanligt när en vän från Luleå kommer på besök så blir det utgång, oavsett vilken dag i veckan det handlar om. Nu råkade det handla om en måndag, men jag var väl inte den som vägrade att play ball för det. Jag och min långe gängliga vän Gustav styrde våra steg mot Göteborgs mekka för pinnsmala pojkar och popbloggsläsande flickor: Uppåt framåt. Som naturligtvis var stängt.
MEN! Tvärs över gatan låg ett ställe som heter Backyard, så vi frågar vakten: "Hur är läget ikväll" och han svarar lite överentusiastiskt: "Skitbra, det är hiphopklubb ikväll, ha det så JÄVLA trevligt".

Vi spatserar in.

Efter ett par öl börjar en kille prata med oss. Han presenterar sig som (vi kan kalla honom) Urban. Urban är kort till växten, något som han kompenserat genom att gymma på bredden, vi snackar inte lite, den här killen ser ut som om han fifflat med ett och annat olagligt preparat i sina dagar. Han har inget hår på huvudet, pratar ordentlig göteborgska och så småningom börjar han också prata om sitt knarkande:

Urban: - Alltså grabbar, ni borde testa allt! Kokain, Peyote, meskalin, brass. Men Inte Heroin. Eller liksom, om ni vill så kan ni testa det. Jag har provat det tre gånger men jag stod bara och kliade mig på pungen hela tiden. HAHAHAAH!!!!

Jag och Gustav nickar och ler lite obekvämt. Efter en stund går Gustav på toaletten och jag får en stund ensam tillsammans med Urban. För att inte göra honom förnärmad så återberättar jag en droganekdot jag hört i Stockholm för länge sedan, som om det handlade om "en kompis till mig". Han blir eld och lågor.

Urban: Alltså, det är det jag snackar om! Att stå där i nuet. Alltså den här gräsmattan, hur den ser ut imorrn är det ingen som vet. Det är liksom vi som bestämmer, fattar dù?

Jag nickar stilla.

Jag avlöser Gustav och går på toaletten. När jag kommer tillbaka har Urban försvunnit. Gustav berättar att Urban muckat från fängelset för två veckor sedan och att hans tjej precis lämnat honom.

Vi hinner inte reflektera särskilt länge över detta människoöde. In på Backyard anländer nämligen rapparen Petter tillsammans med Mange "giftig" Schmidt. Detta tycker vi så klart är ganska underhållande. Så när denne Mange valsar förbi oss inleder Gustav ett samtal med honom:

Gustav: Är det Glassigt ?
Mange Schmidt: Jao, fan jo...
Gustav: Är du Giftig ikväll?
Mange Schmidt : Hah Jo ha! Ska du ha ett järn?
Gustav: Jao!

Mange Schmidt Ser att jag och Gustav är i samma sällskap och går verkligen in i rollen som "schyssta kille med kortet i baren".

Mange Schmidt: Fyra järn!
Bartender: Tequila eller?
Mange Schmidt: Nej.
Bartender: Vodka ?
Mange Schmidt : Jo, fast små. SMÅ!

Vi får typ en tvåa vodka att dricka och fortsätter prata med den här Schmidt och hans manager.

Mange Schmidt: Jag som tänkte ragga upp lite tjejer och så raggade jag upp er...
Jag: Men vi är vackrare än någon kvinna här ikväll, så du kan känna dig nöjd.
Mange Schmidt: Haha! ...*mutter*
Mange Schmidts manager: Du, jag måste gå på toaletten, tar du hand om honom så länge?
Jag: Yes, I'm on top of this.
Jag klappar Schmidt på axeln och säger:
Jag: Du, din manager drog hem med en tjej från eeh...Bosnien, så han bad mig vara din manager för resten av kvällen.
Mange Schmidt: Jaha...
Jag: Jaa, och jag tror att han har håller ganska hårt i dig i vanliga fall så jag tänkte låta dig sväva fritt, vi gör som du vill ikväll!
Mange Schmidt: Har du ride till Hotellet? Har du tjejer?
Jag: eeh...
Mange Schmidt: HAHA! Det är inte så lätt.
Jag: heh.
Mange Schmidt: Var är Toaletten?
Jag: Där borta och sen till vänster.

Scener ur ett Way out west (part I)

När jag lite onyktert vinkar efter diverse taxibilar utanför Kajskjul 8 ser jag sångaren i Broder Daniel, Henrik Berggren. Han har Jeans och jeansjacka på sig, och en svart keps. Hans tjej är lite mullig men inte skäms hon för att bära rosa neo-ravetights inte. Hon bär fan up dem riktigt bra.
Jag knackar på fönsterrutan till en taxi som ber mig dra åt helvete ("den är bokad!"). När jag vänder mig om står han där och stirrar, Henrik Berggren glor mig rakt i ögonen. Ögonblicket varar några sekunder, sedan tittar jag bort. När jag går därifrån hör jag hur tjejen med tightsen börjar skälla ut Henrik: "Fan vad ont jag har i benet, du har fan kastat mig i en buske ikväll!" Mer än så hör jag inte. Tyvärr.

Fler rapporter är att vänta.

PS. Som ni märker har Goodbye Zebras blivit något av en festivalblogg på senaste tiden...
Deal with it.

Bin Laden älskar dig!

I alla fall enligt arrangörerna på Glory Boat som skrivit ut detta kärleksbudkskap med en fet tuschspenna. Det var en rätt trevlig klubbkväll igår även om jag tappade bort typ alla direkt. Gjorde några halvtrötta försök till att prata med tjejer. Detta visade sig dock vara ganska ointressant: "Jaa lite inne i kretsen är man ju, det ska jag inte sticka under en stol med! Har du sett (bands) skivomslag? Det är ju jag som har designat det va!"
Samt en mörk Stockholmska som verkade trevlig men som jag helt fumlade bort för att prata om Norrbotten med en norrbottning. Damn.
Roligt att Andreas Bygdell (som för övrigt vann min kaffetävling) var där, det slutade i att han fick bjuda mig på öl och jag hittade honom aldrig för att bjuda igen, men han fick iaf dansa till sin egen låt brevid en mycket svettig kvinna. Alltså, det bara sprutade svett från hennes korpsvarta hår som hon slängde omkring med. Ganska hett.



Så här sitter jag nu. Och lyssnar på Park Hotells "The Guest who stayed forever" och sjunger med, med munnen full av brödkanter.
Idag börjar Way out west. Jag ska dit, ska du dit? Det är fan bäst för dig att du ska.

Dagens notiser

Pressmeddelande: "Sandrew Metronome låter meddela att Harry Potter endast pressvisas i Stockholm, detta pga säkerhetsskäl."
Så Göteborg är osäkert? Haha! What else is new liksom?

Rockpartys webbredaktör Håkan Durmér svarar coolt på mitt inlägg om deras bitterhet mot journalister när de lägger upp såna här "utvärderingsfrågor" på sin hemsida:
"Vad tycker du om recensenter som slentriansågar spelningar för att hinna dricka mer backstageöl?"

Durmer said...
"Haha...får väl erkänna att det var jag som skrev just den utvärderingsfrågan. Tyckte våra besökare förtjänade åtminstone en rolig fråga också."

Samt:

Alex Schulman plagierar en krönika Filip Hammar skrev för fem år sedan.

Om detta vet jag inte riktigt vad jag tycker än, känns lite... kluvet. Visst är det fult att stjäla, även om Filip Hammar var okej med stölden och även om Schulmans intention från början var att avslöja bluffen, typ "haha där blev ni allt lurade!". Men är bluffen överhuvudtaget särskilt rolig?

Krönikan är ändå en väldigt harmlös pubertal historia om att nojja sig för att byggnadsgubbar kanske ollar besticken. Vem bryr sig om Schulman eller Hammar skrivit om det? Klart att det är själva regelbrotten som upprör punikt SEs chefer, så ur ett lite amatörfilosofiskt perspektiv är det kanske bara bra att någon leker agitator? Jag vet inte riktigt, som sagt.

Glory Hole, # 2

Torsdag är torsdag, och torsdag är bra. Om man dansar så att svetten sprutar på en båt i Göteborg. Kvällens förspel slarvade igång hos en popluggs-spelar-i-ett-emo-hardcore-band-Staffan. En Mycket trevlig butikschef på Carlingsfemman som lät oss röka i köksfönstret och hade en tidning med en Slayer på omslaget i hyllan brevid sin toalett. han skrattade mycket, visade underhållande bilder, charmade oss. Och bjöd på öl.

Allt var bra, vi drack Minttu, alltså den fulsnygga spriten som ger en andedräkt likvärdig den man får av att ha tugga jenka.

Glorybåten var fint pimpad som vanligt, och ljudet var så sjukt jävla högt att jag höll på att dö. Men det var nice. Jag dansade, dansade, dansade. Jag rökte, jag tiggde cigg, Jag fick ögonkontakt med en tjej som dissat mig förra torsdagen. ...Then I danced some more.

GloryHole har 20-årsgräns och jag njöt därför speciellt när jag såg en 18-årig klubbredaktör studsa omkring och blåsa i en visselpipa när klockan var stängningsdags.

En av mina vänner fick åka hem med en tjej, en annan vän som heter Henrik fick hångla (han tyckte att det var x-tra cool att tjejen var "neger"). Jag själv fick många fina intryck och en kebabrulle i mitt sköte.

Nästa Torsdag spelar The Touch på båten. Det blir nog fint.

Bonus. kvällen citat:

"Tänk dig hur många som har knullat till den här låten" - Henrik, som tyvärr inte fick med sig sin tjej hem och blev tungen att sova på min madrass.

(Det var "Baker Street 1977" med Gerry Rafferty.)

Livin' la vida Lo-cash

"UIP låter meddela att Transformers endast pressvisas i Stockholm, detta pga säkerhetsskäl."

En ofrivillig följetong fortsätter på Goodbye Zebras...

Det som stör mig mest är liksom inte att jag inte får se filmen, Transformers, en film om leksaker, big whup liksom. Det irriterande är att det gång på gång står i pressutskicken att den visas i Sthlm "av säkerhetsskäl".
WTF liksom? Om de nu är så rädda för att någon ska filma en cammad värdelös piratversion av deras kassa blockbuster så kan de väl hyra in nån securitasvakt som sneglar ut på oss i publiken i GBG. Hur dyrt kan det vara att anställa honom i två timmar? Och varför skulle Stockholm vara säkrare än Göteborg? Det handlar självklart inte om säkerhet, utan att filmbolaget skiter i Göteborg. No? Prove me wrong.

Så Yeah, då får man börja tänka fattigt igen.