Det är lite typiskt att man aldrig lär sig. Står det "Förmodligen en av festivalens vackraste filmer" om en Kanadensisk/Armenisk dokumentär i programbladet till Göteborg filmfestival borde jag, om jag haft lite större förutseende, struntat i att gå på vad som skulle bli en av de svåraste filmupplevelserna jag varit med om. Stone time Touch var en slags pubertal formstudie i patosposerande som inte blev lättare att genomlida sittandes på en kudde i biograftrappen. När jag dagen efter skulle se den tyska Reclaim your Brain med tesen "dum TV gör dig dum i huvudet" gick jag ut från salongen.
Men nu ska inte den här texten bli ett staplande i sågningar (även om det förstås hade glatt er) utan en sammanfattning av det intressantaste som visats under Skandinaviens största filmfestival.
Ett nytt tema för 31:a upplagan av Göteborgs filmfestival är "efter 9/11".
Battle for Haditha är en brutaltragisk historia med dokumentärkänsla om urbana strider i Irak. Den skildrar amerikanska soldater och deras vardag parallellt med några Irakiers planerande av en attack. I mitten av filmen kulminerar allt till ett blodbad.
Men i stället för att piska upp hat och peka ut olikheter som skälet till ondska för betraktaren, presenterar filmen aldrig någon typ av representant som filmen lägger ansvaret på. I vanliga fall är det en underbegåvad amerikansk byråkrat eller en islamistisk fundamentalist.
Den senare finns dock lite onyanserat porträtterad i Tsotsi-regissören Gavin Woods Utlämnad där Jake Gyllenhaal spelar Douglas Freeman som, trots sitt i sammanhanget självparodiska efternamn, mest framställs som en fegis och medlöpare när han beordras övervaka en tortyrsession. Han är en av många välspelande i en thriller om USAs förhörsmetoder och hur slentrianmässigt "ändamålen helgar medlen" används som argument för extrema kränkningar av mänskliga rättigheter.
Att ladda rollpersoner med värderingar och motiv är något som regissören Michael Haneke motsätter sig i remaken av sin egen Funny Games från 1997. Den amerikanska versionen är förvisso en nästan exakt kopia av originalet. Två unga män antastar en typisk kärnfamilj på deras semester i sommarhuset. Killarna använder psykologisk terror för att spela sadistiska spel med familjen. Här är det just avsaknaden av fasta identiteter som gör antagonisterna så vidrigt obehagliga. De har inga riktiga namn utan kallar varandra Peter, Paul, Beavis, Butthead, Tom och Jerry. När en gråtande Tim Roth frågar "varför gör ni det här?" drar en av de tvålfagra ynglingarna en sarkastisk vals om att de är knarkare från svåra förhållanden och flinar sedan åt sin egen lögn. Faktumet att våldshandlingarna verkar så triviala och meningslösa för de två väldigt blase unga männen gör att hotet som är så påtagligt aldrig går att bestämma var det kommer från, och det skrämmer skiten ur mig.
Förra året kom två bra svenska filmer på bio. Under en av dagarna på festivalen såg jag inte mindre än tre bra svenska filmer på en dag. Om vi har otur är de tre också de enda grymma detta år.
Jens Jonssons Pingpong-Kingen kanske inte levde upp till sin massiva hype, men visst var den ett stämningsfullt familjedrama med viss abstrakt USA-kritik och en ny spinn på mobboffrets revansh som kanske inte faller alla i smaken. En film jag blev positivt överraskad av är Patrik Erikssons En enastående studie i mänsklig förnedring, den första långfilmen någonsin filmad med en mobiltelefon. Här trodde man att snacket om filmen skulle vara roligare än själva upplevelsen. Så fel det går att ha. Otroligt självutlämnande, patetisk och väldigt lätt att känna igen sig i.
Vampyrdramat Låt den rätte komma in har redan utnämnts till en modern klassiker, och visst, det är svårt att värja sig för blodutgjutelse när den är så romantiskt inramad och inspelad på Örnäset och Pontusbadet i Luleå. Där man ju badat som ung.
Som vanligt kommer dock Danmark och örfilar oss till rätta. Eller okej, klappar oss åtminstone på huvudet. Susanne Biers första hollywoodfilm Things we lost in the fire hade visserligen en fantastisk Benicio del Toro men filmen som riktigt krossade mig var Anders Morgenthalers Echo (se även Princess från förra året).
En far som förlorar vårdnaden om sin son bestämmer sig för att kidnappa pojken och ge dem en sista tid tillsammans, samtidigt gör pappan upp med ett trauma från sin egen barndom. Morgenthaler skapar en knivskarpt timad konflikupptrappning med en antites till tillgjord dialog (läs: Juno) och är expert på den vackraste av konster: empati för den svage. Denne som ibland är en stor skäggig poliskonstapel till karl.
Publicerad.
Bonusgnäll:
Förlåt att jag missade att skriva om vissa "talk of the festival"- filmer, som Broken English, Erik Nietzhe - the early Years eller Lindsey Andersson dokumentären. Det är bara väldigt mycket film och det går inte att se allt.
sista dagen på festivalen var igår, söndag. Den spenderade jag med att somna till Werner Herzogs dokumentär om antarktis. Jag vaknade till när Herzog frågade en pingvinexpert som slutat prata med människor om det finns gaypingviner? Senare såg jag den sämsta filmen i världen, Captain Ahab, "fritt inspirerad av Moby Dick" Ja om med "fritt inspirerad" menar "helt jävla dumma i huvudet" kanske. Det var filmad teater rakt upp och ned om hur Ahab växte upp och vad som ska ha "format" honom till den sadist han senare blev. Han blev slagen med en käpp i luften t ex, fan vilket trauma. Nae, usch. Det värsta var att jag redan fått mig en powernap och kunde inte direkt somna i Folkans hårda säten. Inget värdigt slut på en annars väldigt fin filmfestival.
