Subkulturell safari

"Hur många nitar ska du ha?" Frågade killen i kassan.
Jag svarade att jag bara ville betala in mig, men att vi fick se lite senare.

Jag kände mig som Fredrik Strage, eller varför inte Neil Strauss? Liksom här på uppdrag av nån cool musiktidning med ett reportage om den harvande kängpunkscenen. Ja, scenen där gagerna bestod av en tjuga i bensinpengar och en back öl för efterfesten. Där låtarna var korta och fortfarande handlade om "Politikers löften och lögner". Jag hade dock inte betalt för att vara där jag befann mig, inte heller jobbade jag för någon cool musiktidning. Jag hade heller inte läst lika många rockbiografier som Fredrik Strage eller legat med lika många kvinnor som Neil Strauss.

Däremot har jag något som ingen av de männen har: en obetald blogg, en som godkänner allt och censurerar inget. Håll till godo.

"Är du skinhead?"
Hon var millimeter från mitt ansikte och hennes mun luktade rödvin blandat med illa.
"Nää." Svarade jag lite häpet.
"Vad är du då?". Frågade hon med ögonen rullandes åt alla olika håll. Hon hade kortklippt grönt hår och fem piercingar i ansiktet.
"Hmm, jag är..." Jag visste inte vad jag skulle svara, jag hade glömt bort att jag var på en plats där ett rakat huvud var en symbol, något annat än ett modestatement. Här stod min rakade skalle för något som jag själv inte riktigt had koll på. Var jag en dålig eller bra skinhead? Hade de här punkarna sett This is England?
Jag visste inte vad jag skulle säga och sade bara "Jag är... ingenting".
"Jamen jag tycker att du ser ut som en skinhead, det ser skitsnyggt ut. Vad lyssnar du på då?"
Komplimangen värmde och hon tog ett steg bakåt så att jag kunde se vad hon hade på sig: ett linne som slutade ovanför naveln, en jeansjacka med nitar och stuprörsjeans.
"Nu blir jag väl förmodligen skjuten, men jag gillar house" Sade jag utan att göra vad jag ville, dvs luta mig bakåt för att undvika den frätande andedräkten.
"Haha! men vad fan gör du här då?" Frågade hon, utan förakt men snarare faschination i rösten.
"Jag är på Subkultursafari" svarade jag.
"Ååh men det är så roligt med nytt folk" började hon, "Alltså alla här är ju mina vänner, men jag är så jävla less på dem!" Hennes ögonlock sluttade som om hon skulle somna precis där. Mitt uppe i sitt eget brandtal. Men det gjorde hon förstås inte.
Platsen jag befann mig på igår var alltså Kulturhuset Underjorden där tre kängpunkband manglade i en lokal som i sitt första intryck starkt påminde om en ruffigare club Silencio från filmen Mulholland Drive. Det var en salong med biografstolar framför scenen och rummet var helt mörklagt.
Samma bisarra känsla av att befinna sig på en plats där man är bortom sina vanliga element fanns liksom där. Klientelets (bestående av 80% män) kläder bestod av slitna jeans, nitbälten, doc martens, gamla ironiska kepsar, jeansjackor osv. På väggarna satt överallt olika flygblad, vissa med politikern Göran Johanssons ansikte inklistrat och med en ditmålad hitlermustasch. På toaletterna samlade sig piss över hela golvet efter att klockan slagit tio och resten av lokalen badade i en aura av smuts och damm.


När jag, Linus och hans bror Erik som snart skulle spela med sitt band Avskyvärld, stod och hängde kom en av ställets stammisar fram till oss. (alla där var ju stammisar utom vi).
Han började skoja med oss och pika oss för våra kläder. "Haha vad är ni för jävla mongon? Såhär kan ni ju inte se ut. Hit kan man inte komma med skjorta, vi har faktiskt dresscode här!" Själv hade han på sig en stor svart munktröja över sin ganska stora ölmage och odlade en ordentlig skepparkrans. "Alltså, ni kan ju inte mena allvar med en sån där jacka, eller den där tröjan?" Han pekade på Linus windbreaker och min vita cardigan. Vi flinade, det här var ju inte något elakt hån han höll på med, istället kände jag tack vare hans sarkasm att han välkomnade oss. Överlag kändes stället ganska avslappnat. Även om jag fick en hel del sura blickar från snubbar varje gång jag pratade med en av de få kvinnor som gästade lokalen. Och visst tittade folk på oss som ganska udda fåglar även om jag förmodligen inbillade mig några "Vad gör han här?"-blickar. Men det störde mig inte nämnvärt, snarare tyckte jag att det var roligt att få stå ut för en gång skull.

Och jo, Avskyvärld med Erik Lahti krossade som kvällens sista band, karisman hos Pohja var energisk, våldsam och helt enkelt stilfull. Det är mer än vad man kan säga om de andra banden som mest stod stilla och hatade med låttitlar som "Shit" och "fuck you".
Något som irriterade mig lite var att det över bandens och den ganska fattiga publiken fanns en slags outtalad, nästan buskisartad humor. Det var ingen som direkt hoppade omkring och sparkade varandra i käften, istället stod de få som rörde sig framför scenen och spelade ironiska lufttrummor med skämtsamma leenden på sina läppar. Det var liksom inte på riktigt, allt var på kul. Och alla visste om det.

Ölen vi köpt (eller tja, man köpte lotter med vinst av en burköl varje gång) började ta sin effekt så jag motstod en impuls att börja stöta på en söt punktjej och vi åkte n mot stan.
På spårvagnen började jag och Linus diskutera. Varför buskishumor undrade Linus? Jag undrade varför man måste vara smutsig för att hänga i punkkretsar? Hel behöver man väl inte alltid vara, men åtminstone ren? Är det egentligen punk det här? Det är väl mer punk att vara som The Embassy? Eller TTA? Att i alla fall provocera etablissemanget lite? Punkpubliken kändes ju snällare än dansbandspublik många gånger.
Om ingen är rädd för den, kan det då vara punk? Kan det överhuvudtaget vara subkultur?

Vi åkte in till människobyn igen, dvs till uppåt framåt. Och jag dansade till tech-house med en så blasé look i ansiktet jag kunde. Nu räckte inte min hipsterstil för att sticka ut och jag var rädd för att försvinna i mängden igen. Hur jävla intressant är någon som är glad?


Människobyn? Men eeeh, då blir du ju människa.

Fredagslistan: Ensamheten

Förra fredagen skrev ironikern, radioprofilen och musikern Anders "Teg" Teglund ett inlägg på sin blogg Fredagslistan. Det var en (surprise) lista, en för kärleken. Teg tycker att det i dagens samhälle råder en gällande singeldiskurs som via helgbilagornas allmäktiga genomslagskraft bedriver en slags propaganda mot parförhållanden som beskrivs som konservativa och förknippade med "hyr-dvd och ikea-inköp". Tegs lista slår alltså ett välriktat och behövligt slag för den monogama heterorelationen som i sitt underläge blir sparkad på av hårda helgbilagskängor. I kommentarsfältet hyllas sedan Teg enhälligt som den ende sanna tolken av kärlekens ack så komplicerade språk.

Eftersom jag själv (som bekant) är väldigt pro-etablissemang känner jag att någon borde ta singeldiskursen i försvar. Förklara några punkter som bidragit till dess storhet. Det handlar förresten inte om att vara singel, utan att, som Teg själv förklarar, vara ensamstående. Singel är ju bara ett lite förfinat uttryck (hallå Fredrik Lindström). Så nu använder jag skamlöst Tegs eget grepp med "fredagslista" för att ge er den ultimata listan till ensamheten i all sin blodssvällande prakt.

1. Som helt ensam får man skaffa sig ett nytt och förfinat förhållande till matematik. "Hur många öl har jag druckit nu?" är förstås en viktig uppskattning att hela tiden göra, då man aldrig har någon chans till närhet eller sex i nyktert tillstånd. Men dricker man för mycket så slutar man istället upp på Grand Burger klockan fyra med gråten i halsen och en kebabrulle i skötet.

En annan intressant uträkning jag har gjort är den om hur snabbt en tjej i ett förhållande nämner sin pojkvän. Senast 10 minuter efter första kontakt gäller, och det slår faktiskt aldrig fel. Oavsett om det är kärnvapenkrig och mutanter på anabola som tar över jorden samtidigt så kommer tjejen, så fort man kastat sig ned i första bästa jordhåla för att söka skydd från atomstrålningen, kläcka ur sig någon detalj om sin kille. "Min pojkvän gillar den här undergångsfilmen I am Legend jättemycket". Sedan hör man sig själv säga "Åh gud vad intressant, berätta mer?" samtidigt som man förbannar valet att inte rädda hennes kompis undan kärnvapenexplosionen istället.
Som för att markera liksom, "jag har en pojkvän och han är en så stor del av mig att när jag de få stunder inte klänger i hans arm och faktiskt är ute för mig själv så måste jag konstant prata om honom så att illusionen av hans närvaro åtminstone finns där."
Om en tjej har en pojkvän är hon naturligvis stolt över detta, det är för övrigt nödvändig information. Så att man "inte får några idéer". Det finns också tjejer som väljer att aldrig nämna att de lever i ett förhållande men det är oftast för att de är trötta på sin kille och vill ha lite uppmärksamhet av någon utomstående. Att lista ut en sån sak kräver noga beräknande för att man inte ska slösa bort en hel kväll med att känna sig som en kung för att sedan få "the pull back" när man "får sig några idéer".
Samma regler gäller förstås för killar som har flickvän, även om de för det mesta skiter i 10 minutersregeln och struntar i att berätta om sin relation överhuvudtaget då killar nte tycker att det här med relationer är så häftigt, utan snarare antalet tjejer man legat med. Risken är då att ingen kommer att finna killen intressant eftersom tjejer inte är särskilt intresserade av killar som inte redan lever i ett förhållande. Med all rätt förstås.

2. Man behöver aldrig diska. Aldrig. Två ord: take-away.

3. Man kan ladda ner film istället för att gå och hyra den.

4. Sexet som ensam är förstås sämre än i en monogam parrelation. Både solo och i sällskap med någon annan. Men fördelen är att det finns en större förlåtande faktor. Det är liksom okej om det är dåligt eftersom det är första (och förmodligen sista) gången. "Det är ju klart att ingen är världsmästare på sitt första försök" tänker båda om den andre och somnar gott i varandras armar.

5. "det är det bästa med att inte vara älskad av någon, man får så jävla mycket tid över till annat" Som den gode Beta skrev. Och ingenting kunda stämma bättre. Exempelvis kan man som ensam ta sig tid och lyssna på UGK - "international players anthem", Känna efter riktigt djupt och och känna att om man varit med i en film så hade man tänkt "det här, det är en riktigt jävla ironisk filmscen det här". Och så skrattar man högt för själv och njuter av den bästa sortens humor, ens egen.

Låt den rätte komma in

Hade det inte varit kul om någon gjorde en porrfilm med den titeln?

Hur som helst har jag skrivit lite om den där Vampyrfilmen i dagens tidning. Texten kan vara något av det sämsta jag producerat i vuxen ålder, som tur är har min chef städat upp den ganska bra. Men en rolig parentes hade jag velat ha kvar. Där det i början står: "en mörk saga..." Hade jag från början skrivit "En mörk (ja vad trodde du, vampyrer sover på dagen) saga..."