Friday, October 14, 2011

South Park 15 år (DN Kultur 5/10)



Trey Parker och Matt Stone slog igenom med den tecknade kortfilmen ”The spirit of Christmas” där fyra pojkar från en småstad i Colorado blir vittnen till ett slagsmål mellan Jesus och Jultomten, som bankar ihjäl varandra över titeln som julens främsta frälsare. Femminutersklippet skickades runt mellan tv-bolagschefer och till slut fick Stone och Parker sin egen tv-serie.
Sedan dess har ”South Parks” referensspäckade och intelligenta humor ofta misstolkats som barnslig, eller förknippats med kontroverser. Men seriens status är ett kvitto på förlöjligandets mekanismer: (1) att avdramatisera två sidor i en konflikt och (2) att skapa en ny makthierarki. Därför var den islamofoba populismen som följde dödshoten mot ”South Park” en olycklig avvikelse.
Stone och Parker har slaktat både religiös och ateistisk fundamentalism. De har örfilat Wall Street och de konservativa med vänsterhanden och Tom Cruise, Barbra Streisand, Kanye West och hela det skenheliga liberala Hollywood med högern.
Scientologkyrkans skapelseberättelse hör till seriens höjdpunkter. Där förklaras hur scientologer tar betalt för en tro på att den intergalaktiske härskaren Xenu reste till jorden för 75 miljoner år sedan och matade människor med hjärntvättade själar från utomjordingar. Redan då, 2006, var ”South Park” på väg att nå en status som oantastlig och samma säsong fick serien sin första Emmy.

I dag finns ”South Park” som ämne på amerikanska universitet, men under seriens första år stängde skolor i Georgia och Connecticut av elever som bar kläder med ”South Park”-tryck. Föräldragrupper oroade sig över att små barn tagit skada av innehållet, som kallades ”en uppkastning från Comedy Centrals illaluktande svarta hål som aldrig borde ha producerats”. Det krockade i många föräldrars huvuden när de såg tioåringar som de är på riktigt: ”Barn har ingen social takt eller etikett”, sade Stone i en intervju, ”de är bara totalt rasande små jävlar”.

Ibland anses ”South Park” ha skämtat för hårt, för tidigt. Som när krokodiljägaren Steve Irwin dött av en stingrocka och sju veckor senare dök upp på Satans Halloweenfest med en stingrocka genom magen. Satan tror att Irwin klätt ut sig och anmärker: ”Dude, inte coolt. Du vet att han dog för bara några veckor sedan?” Irwin svarar: ”Men Satan, det är ju jag, Steve Irwin, krokodiljägaren”. Självklart blir han utkastad från festen för att han inte klätt ut sig.
Det är svårt att sammanfatta en serie som gjort allt, men när Parker och Stone intervjuades av talkshowvärden Jimmy Kimmel gjorde han en nykter bedömning av deras insats för populärkulturen:
”Det har tagit 15 år, men ni har nog äntligen förstört tv för alltid”.

Tuesday, September 27, 2011

Roast of Charlie Sheen (DN kultur 24/9)


Charlie Sheens roast sändes på amerikansk tv förra veckan på samma sändningstid som hans ”begravning” i sitcomen 2 1/2 män.

Roasten, en elak hyllning, var tidigare en inbördes debattklubb – Comedy centrals första roast var komikern Dennis Leary – som gled mot att sparka på liggande kändisar, och så småningom: freaks.
Exrapparen och crackmissbrukaren Flavor Flav, Baywatchmodellen Pamela Anderson och det mänskliga rivningskontraktet Hulk Hogan slets i stycken av proffskomiker. Komikern Lisa Lampanelli deltog i hånfesten mot en alkoholiserad David Hasselhoff och berömde hans musikaliska framgång i Tyskland. Lampanelli avslutade skämtet med ”Om de spelat dina låtar i Auschwitz hade lägerfångarna sprungit mot ugnarna”.

Att Charlie Sheen ägnat året åt att göra sin personliga undergång offentlig blev nästan för mycket för komikerna att hantera. Skämten gick från att han förstört livet för sina barn till att han misshandlat sina fruar.
Sheens komikerkompis Jeff Ross, som följde med på den utbuade stand-up-turnén i våras, sade ”Charlie om du ’vinner’ så är det här knappast ett vårdnadsmöte. Den enda gången dina barn får se dig är i repriser” Det intressanta var hur komikerna slutligen hyllade Sheens kvinnoförakt och rasistiska kommentarer (han kallade sin chef ”en judefitta”) som anti­auktoritärt bus.

”Jag gjorde det alla i USA vill göra, jag bad min chef dra åt helvete”, sa Sheen i sitt försvarstal och drog ned applåder.

Författaren Bret Easton Ellis skrev om Sheens beteende i våras, och jämförde hans maniska twittrande (#Winning) och ocensurerade intervjuer (”Bipolar? Bi-Winning!”) med performancekonst. Ellis menade att Sheens transparens representerade en ny tid, att råheten i hans galenskap är precis vad allmänheten kräver av en kändis i eran efter det stora underhållningsimperiet.
På ett sätt har han rätt, humor har ingenting med hövlighet att göra. Men roastandet av Sheen var också en uttalad välsignelse, och att Sheen fick distans till sig själv gjorde att han inte var rolig längre. Det blev överstekt teater, inte rå performance. Såvida inte Sheen faktiskt dör inom ett halvår, som kvällens värd Seth MacFarlane förutspådde. Det hade varit för kul.

”Roast of Charlie Sheen” sänds på svenska Comedy Central den 1 oktober.


Publicerad i DN kultur 24/9

Sunday, September 25, 2011

Frat Rap (DN Kultur 20/9)



I helgen spelade Mac Miller på ett smockfullt Nalen. Hans fans såg ut som honom: vita, halvstenade snubbar i snapback-kepsar med loggor från amerikanska hockeylag.
Mac Miller tillhör en ny trend inom hiphop kallad ”Frat Rap”där rappare som Asher Roth, Chris Webby och Mike Posner lyckats bli framgångsrika de senaste åren genom att blanda in studentliv i en traditionellt svart subkultur (för en sammanställning, besök fratrap.tumblr.com).

Ordet ”frat” är en förkortning av ”fraternity”, de exkluderande kill-klubbar på amerikanska college där övre medelklassens ungdomar bygger makthierarkier med de yngsta i botten, kombinerat med en dimmig tillvaro av tv-spel, gräsrökning och tillfälligt sex. Frat Rap är musik av och för den sortens människor.
I april skrev Yayo Dancing en artikel i sin hiphoptidning No Jumper, om sitt ”djupt rotade problem med Frat Rap” och kallade musiken en gullig omskrivning för ”priviledged white person rap”.
När han själv började plugga på högskola såg Yayo hur musiken som tröstat honom under en fattig uppväxt, och som han älskat på en personlig nivå, plötsligt blivit en ironisk accessoar för rika ungar som ”använde hiphop för att boosta sin status”. Det var samma kids som senare växte upp och blev dagens generation fratrappare.
Under sin aggressiva konsert påminner Mac Miller om en förvuxen hockeykortsamlare. Han har inga gängtecken, men uppmanar sina fans att göra tummen upp mellan låtarna som handlar om billig bärs på campus. I mellansnacket går Miller in i en harang över hur folk inte förstår djupet hans musik, men hejdar sig mitt i monologen: ”fuck it, lets do another song about weed, girls and alcohol!”

Publicerad i DN Kultur 20/9

En framtid som tillhör Kina (DN Kultur 18/9)


Kinas snabba tillväxt driver världsekonomin mot ett paradigmskifte. Samtidigt har populärkulturen börjat blåsa upp hotbilden från Kina. Men vad är det vi är rädda för egentligen?

För en dryg vecka sen beviljades Kinas 161:e rikaste man ett provisoriskt avtal för att köpa 300 kvadratkilometer av Island, 0,3 procent av hela landets yta.

Affären med Huang Nubo (som tidigare arbetat för Kinas bygg- och propagandaministerium) är bara en liten nyhet i en större storm. Den entydiga prognosen säger att Kina ska ta över tronen efter USA som världens största ekonomi, redan 2016 enligt vissa.

Eftersom skiftet kommer att påverka hela världen är det inte så konstigt att populärkulturen förstått att börja utnyttja den kollektiva rädslan för Kina.

I det postapokalyptiska rollspelet ”Fallout 3” (2008) har USA förvandlats till en radioaktiv öken 200 år efter ett atomkrig mot Kina. Ödelandet är befolkat av slavhandlare, supermutanter och ett fåtal kinesiska spioner. Likt andra överlevare har spionerna muterats till ”ghouls”: människor med svårt strålskadade och ruttnade kroppar med spruckna röster.

Året är 2277 och den enda kultur som överlevt atomkriget är en 50-talsaktig kitsch från USA: s ”glada dagar”, när alla vita McCarthy-män hade gratis parkering och det farligaste som fanns var kommunism.

Enligt historiebeskrivningen i ”Fallout 3” invaderar Kina Alaska över en upptrappning för att säkra de sista oljefaten. Oljekrönet är inget nytt dystopitema, även emo-Australien i genrens tongivande ”Mad Max – The road warrior” (1982) hade skralt med bensinmackar. Men kanske är det mer trovärdigt i dag, när priset på olja stiger i takt med upploppen i Mellanöstern.

Spelet ”Homefront”, som släpptes i mars, målar upp ett tredje världskrig i en nära framtid (2027) där ännu ett ekonomiskt impotent USA attackeras, och där spelaren krigar i ett ockuperat hemland fyllt av flyktingläger och survivalistfarmar.

Spelets skapare THQ tänkte ursprungligen använda Kina som motståndare, men ändrade sig till slut till att ena Nord- och Sydkorea och använda dem som superskurknationer.

”Kina är som Amerikas fabrik”, menade ”Homefront”-utvecklaren Danny Bilson, ”Allt vi köper är ju gjort i Kina, it’s all friendly”.

Att betrakta USA:s outsourcade produktion som något mysigt kan tyckas en smula världsfrånvänt, och i samma intervju erkänner Bilson att THQ var rädda för att ”Homefront” skulle få dem portförbjudna av Kinas kulturministerium.

Frågan är om det är kommunismen eller Kinas auktoritära sätt att utöva marknadskapitalism som gör dem hotfulla? I spelet ”Deus Ex: Human Revolution” (nyligen recenserad i DN) konkurrerar Kinas företag mot USA:s om att dominera marknaden för bio-modifikation, processen att kombinera mänskligt kött med cyborgteknik.

Samtidigt som vi drömmer om en fiktiv värld framför vårt XBox har PLA, Kinesiska armén, precis börjat spela skjutaspelet ”Glorious mission”, där adepter tränas att skjuta mot amerikanska soldater. Utan att drabbas av moralpanik är det svårt att inte notera den olustiga ironin.

”Världskrig Z”, som ska filmatiseras nästa år med Brad Pitt i huvudrollen tar avstamp när en zombiekatastrof bryter ut som global pandemi i Kina. Precis som sars och fågelinfluensan gjorde.

En läkare kallas ut till en liten by och blir irriterad över att byborna är vidskepliga och beter sig som efterblivna tjänare, fastän Kina ”tagit tillbaka sin rättmätiga plats som världens rikaste och mest dynamiska superkraft, härskare över allt från yttre rymden till cyberrymden”.

De gamla i byn som minns kulturrevolutionen känner på sig att en ”ny storm är på väg”. När läkaren försöker ta ett blodprov på en tolvårig pojke, som bundits fast som ett djur av de andra byborna, kommer bara brun trögflytande sörja ur venerna.

Det läskiga med ”Världskrig Z” är delvis att bokens karaktärer berättar om zombiekatastrofen i intervjuer (skräcken blir värre av att höra någon återberätta den). Men också att den är så geopolitiskt medveten. ”Världskrig Z” fungerar som en fejkad antropologisk studie av hur inkompetenta regeringar hanterar kriser. Brooks har researchat hårt och säger att ”allt i boken är sant, utom zombierna”.

Det är också värt att notera hur hjärnätande zombier alltid varit en antikapitalistisk metafor för hjärndöd konsumtion, och att de nu invaderar från Kina i global skala.

En annan aktuell bok-som-snart-blir-film är Suzanne Collins postapokalyptiska ungdomstrilogi ”Hungerspelen”. En deprimerad framtidsvision där USA förvandlats till Panem, en totalitär och centralstyrd stat där huvudstadens befolkning lever i sådan lyx att de använder kräkmedel för att kunna fortsätta äta, medan distrikten på landsbygden producerar alla råvaror och svälter som slavar.

I somras noterade bloggande Harvardstudenten Morgan L Mallory, som bor i Shanghai, en stor likhet med Kinas och Panems försörjningsresurser. Mallory som menade att han själv levde i lyx medan ”Mongoliet tillverkar kol, Guangdong textiler, Yunan gör kaffe”, konstaterade krasst det många andra redan gjort: att Kinas miljonärer blivit fler utan att andra i landet fått löneförhöjning.

Titeln ”Hungerspelen” kommer från Panems version av ”Idol”, en tv-program där distriktens ungdomar släpps ut i en inhägnad för att mörda varandra på bästa sändningstid. Kina skickar förstås inte ut barn i blodtörstiga lekar, men deras medier är tillräckligt Orwellska och vill nu lagstifta för att tillåta ”försvinnanden” av regimkritiker.

”Hungerspelens” huvudperson Katniss Aberdeen skickas till huvudstaden men upplever den som identitetslös och att människorna pratar med tillgjorda röster. Konstnären Ai Wei Wei beskrev nyligen Peking på liknande sätt, som en plats där ”Du inte ser dig själv som en del av staden – det finns inga platser du kan relatera till, som du älskar att besöka. Inget hörn eller område som går att se i ett speciellt ljus”.

Skräckskildringarna av Kina spelar inte på gammaldags kommunistskräck. Knappast heller en rädsla för en annan, mer ”orientalisk” kapitalism, väsenskild från vår egen. De nya Kinainfluerade popkulturskildringarna liknar mer dem ur den självkritiska cyberpunkgenren som föddes på 80- och 90-talet, där författare och filmare förutspådde en kapitalkontrollerad värld med privatarméer och globala megaföretag mäktigare än regeringar. Tio år senare blev de dystopiska idéerna verklighet.

I antologin ”Vad innebär det att vara demokrat?” (Tankekraft Förlag) undrade Slavoj Zizek om ”de som oroar sig för bristen på demokrati i Kina egentligen oroar sig för Kinas snabba utveckling som hotar att göra landet till en global supermakt som hotar det västerländska herraväldet?”.

De pressfriheter och mänskliga rättigheter vi tar för givna i liberala demokratier har långsamt kämpats fram av andra krafter än marknader. Tanken på att Kinas auktoritära kapitalism inte kommer att slå över i demokrati är obehaglig eftersom: varför skulle den?
Landets ursinniga tillväxt går så fort nu att populärkulturen har svårt att hänga med i utvecklingen. ”En skyskrapa på varje gata”-tänket har upprättat hela spökstäder där knappt en människa bor. Enorma köpcentrum gapar tomma som i vilken zombiefilm som helst.

Kanske kan det vara en liten tröst, att den chockterapin kan hinna kortsluta innan den övertänder.

Publicerad i DN Kultur 18/9

Vem sköt 2Pac? (DN Kultur 13/9)


I dag är det 15 år sedan hiphopens störste ikon Tupac Shakur dog efter en drive-by-skjutning i Las Vegas. Mordet har aldrig klarats upp och har blivit ett av hiphopvärldens stora trauman.

1996 var den karismatiske 25-åringen Tupac ”2Pac” Shakur på toppen av sin karriär, men han var också insyltad i skivbolagsbråk och ett krig som pågick mellan öst- och västkustens rappare. Den 7 september lämnade Tupac Shakur Los Angeles för att åka till Las Vegas och en boxningsmatch där kompisen Mike Tyson spöade Bruce Seldon på 109 sekunder. Före matchen (som avgjordes på knockout) stötte Tupac ihop med Orlando Anderson. Anderson var medlem i Comptongänget The Crips och hade ett par veckor tidigare rånat några killar från Tupacs skivbolag Death Row Records, kända för samröre med Crips rivaliserande gäng The Bloods. Tillsammans med sitt följe misshandlade Tupac och hans kompisar Anderson mitt i lobbyn till kasinot MGM Grand och mordet som följde tros vara en direkt hämnd för misshandeln.

Kriminalreportern Cathy Scott jobbade natt på Las Vegas Sun natten när Tupac blev skjuten och har sedan dess blivit rapmordens egen Truman Capote. Förutom sex böcker om andra kända brott har hon skrivit ”The killing of Tupac Shakur” (vars tredje upplaga är på väg ut i tryck) och ”The murder of Biggie Smalls”, om hiphopstjärnan som mördades sex månader efter Tupac.

– Jag säger alltid att i sanningen finns logiken, och man måste se till motivet: de spöade skiten ur Orlando Anderson och mordet som följde är ”gatans rättvisa”, inget annat. Crips är inte så sofistikerade, menar Cathy Scott när jag får tag på henne i Las Vegas på telefon.

Enligt Scott gjorde polisen flera stora misstag direkt efter skottlossningen. De två cykelpoliser som fick larmet följde efter Tupacs beskjutna bil och lämnade brottsplatsen obevakad i drygt en halvtimme. De ringde sent efter förstärkning och pratade inte med alla vittnen. När väl bjässen och skivbolagsbossen för Death Row, Suge Knight (som satt i samma bil som Tupac) förhördes gjordes det för sent och slarvigt.

Polisen i Los Angeles hörde om hur Orlando Anderson skrutit över att han mördat Tupac ett par veckor efter dådet. Dessutom hade Anderson en Glock, samma sorts pistol som Tupac blev skjuten med, i sitt hus. Men när Las Vegas-polisen besökte Compton under en gängrazzia gjordes bara ett slappt förhör med Orlando innan de släppte honom vidare.

– De ville inte lösa fallet av någon anledning. Det var uppenbart, säger Cathy Scott.

Varför inte?

– En anonym, högt uppsatt person inom Las Vegas-polisen har berättat att en stor rättegång skulle ha varit dåligt för turismen. Las Vegas bygger ju på att folk ska känna sig säkra i stan. Och turismen driver inte bara Las Vegas, den är hela Nevadas kassako. Dessutom fanns det ungefär åtta poliser som jobbade svart för Suge Knight som livvakter den kvällen och det hade varit pinsamt för polisen om det kom ut.

Han blev bara 25 år gammal, men när Tupac dog var han redan en av hiphopvärldens största stjärnor. I dag har han mytologiserats till Jesuslika proportioner, kanske just på grund av sin för tidiga död.
Mordet har också varit en fest för konspirationsteoretiker, vars fantasier sträckt sig från att Illuminati­orden var ansvarig för mordet till att Tupac fejkade sin egen död och bidar sin tid på Kuba till återkomsten 2014.

Enligt en populär teori (som återgivits i flera dokumentärfilmer) skulle Suge Knight minutiöst ha planerat mordet på Tupac trots att de satt i samma bil och Knight dessutom blev träffad av en kula i huvudet. Motivet skulle vara att det skulle finnas rivalitet och skulder mellan dem, och att Tupac ville lämna Death Row Records.

– Skulle Suge Knight ha gett någon en halvautomatisk pistol och sagt ”Okej, skjut mot framsätet och försök att inte träffa mig”?

- Det är ju bara löjligt, säger Scott och menar att de flesta i dag slutat tro på de här långsökta teorierna.

Om du var ett hiphopfan och befann dig i Vegas samma kväll som mordet skulle du förmodligen till festen på Club 662, dit en massa kändisar, bland andra Mike Tyson, var på väg. 2Pac skulle spela där och från kasinot på The Strip fanns egentligen bara en väg dit: nedför Flamingo, där Tupacs bil blev inträngd av en vit Cadillac och besköts. Cathy Scott säger att Orlando Anderson och de andra gängmedlemmarna helt enkelt lade ihop två och två och räknade ut var de skulle hitta honom.

– Hur ska man annars förklara blodbadet mellan Crips och Bloods i Compton som följde i tio dagar efter mordet, där så många blev skjutna, inklusive en av killarna som var med i bilen? Det var hämnd. Jag tror att det var därför Suge inte ville samarbeta med polisen, han sa det till och med live på tv: ”Vi tar hand om sånt här själva.”

Scott menar att det inte är någon slump att Orlando Anderson, som aldrig blev åtalad för mordet, blev skjuten två år senare utanför Cigs Record Store i Compton och sedan avled.

Cathy Scott har aldrig tröttnat på att skriva om Tupac Shakur. Enligt henne hade han förmågan att lysa upp ett rum precis som Barack Obama och han hade en revolutionärsanda av samma kraft som Malcolm X.

Varför tror du att så många vill göra händelserna kring Tupacs död mer komplexa än de verkar?

– Det är alltid så när en stor människa dör. Se på JFK.

Publicerad i DN kultur 13/9

Sunday, September 11, 2011

Toffer (DN På Stan 2/9)


Toffer slafsar i sig en kebabtallrik på folkets kebab bredvid Medborgarplatsen. Efter ett knippe med gratis mixtapes har han precis släppt sin första riktiga singel ”Nattbuss”, en klistrig hiphoplåt med dumsimpel text om att ragga på nattbussen och köpa skitdyr sms-biljett. Innan dess hade han en liten hit med den snarlika ”Bira, blaze och busskort”.

– Jag tycker inte om svår musik på samma sätt, om du fattar vad jag menar? Jag försöker välja beats som är väldigt direkta. Som slår på en gång.

Kristoffer Kovac, som han egentligen heter, kommer från Haninge, gillar att planka och samla på Texas Rangers-kepsar (har har ungefär tio olika). Nu tänker han satsa helhjärtat på musiken. Han är 26 och har rappat i ungefär tio år, men inte särskilt mycket har förändrats sen han började.

– Det var kanske lite mer ungdomsrebelliskt och politiskt då, men det var ungefär samma. Jag plankade då också.
Toffer är del i kollektivet DBS (Det blå skåpet), som blivit en löst sammansatt hiphopfamilj i Stockholm.

– Alla har varit rätt så etablerade rappare på sitt eget håll, men i och med att vi har gått ihop har vi blivit mycket starkare. Ju fler man är, desto bättre är det, som med allt annat.

– I en grupp är det alltid en kille som är jätteseriös och en som bara hänger där för att haffa brudar eller dricka gratis bärs.

Är ni bara en massa snubbar?


– Det finns inte så många tjejrappare i Sverige, det är väl som med allt annat, att tjejer inte uppmuntras att hålla på med musik lika mycket.

2011 blev året då svensk hiphop omfamnade den stora rumpan. En av sommarens stora hittar är Stockholmssyndromets ”lårparti”. En kåt låt om tjejer med stora lår som går på ”en strikt diet av fet mat, socker och zumba”. Samtidigt har Toffers utrop ”Inga smala gussar” blivit ett bevingat citat som spritt sig genom Hiphop-Sverige.

Vad är grejen med ”inga smala gussar”? Du har retat upp rätt många.


– Ahh, det här har blivit värsta grejen. Jag tycker det är kul att folk blir sura. Det är väl inte som att det är jobbigt för smala tjejer i dagens samhälle. De har inget att vara sura på egentligen.

– Men jag menar ju inte ”du får inte komma in hit för att du är smal”.

Toffer gillar hård och direkt kritik bättre än beröm. Även om han får anonymt hat på internet.

– Jag vet att folk kan tycka att det där är jobbigt, men jag tycker mest att det är kul. Om någon bara säger ”han suger, han kan dra åt helvete” så okej. Folk kan vara så analytiska i sitt hat, det tycker jag om för då har de ändå lyssnat.

– Om någon säger ”Jag tycker inte om dig därför att”, då gör jag den grejen dubbelt så mycket bara för att jiddra med dem. Så antagligen kommer det att bli en ”Inga smala gussar”-låt nu.

Publicerad i DN På Stan 2/9

Mathilda Paradeiser, Apflickorna (DN På Stan 2/9)


”Apflickorna” är en debutfilm som utspelar sig på en okänd plats (även om många pratar göteborgska) under en diffus årstid, där vardagliga dueller om social makt mellan två unga kvinnor ligger i fokus. Mathilda Paradeiser spelar huvudrollen Emma, en introvert tjej som tävlar i voltige (akrobatik från hästrygg). I stallet blir hon kompis med Cassandra, en relation som blir ett tystlåtet krig om dominans och lesbisk attraktion.

I en scen har Emma och Cassandra en date med två poliskillar. Den ene blir ivägskrämd av Cassandra som hämtat en krabba från havet. Jens som stannar har snälla ögon och när han börjar hångla med Emma verkar hon bli småförälskad, men Cassandra sabbar stämningen och säger att hon ska anmäla Jens för våldtäkt. Det slutar med att de två tjejerna springer i väg med hans jeans och att Cassandra tvingar på Emma några hundralappar från de stulna brallorna. Emma protesterar.

– Emmas karaktär är ju väldigt snäll av sig, vill inte ta pengarna och får skuldkänslor. Men vi i filmen har ett sånt maktspel mellan varandra att Emma tänker om, så till slut tar hon dem ändå.

Trots att hon uppmärksammas överallt just nu har Mathilda Paradeiser inget som liknar hybris. Hon är nästan lite väl ödmjuk och undviker alla samtal om sina egna bedrifter. Men faktum kvarstår att redan innan ”Apflickorna” fått svensk premiär och innan Paradeiser hunnit börja gymnasiet har hon blivit en stjärna.
Paradeiser beskriver sin karaktär Emma som ”tyst, målinriktad och väldigt stark inom sig”. En beskrivning som verkar ligga ganska nära henne själv, särskilt när man hör om filmens urvalsprocess.

– Jag blev medlem på hemsidan Filmcafé, såg att de sökte två huvudroller till filmen och att hästvana var ett plus, jag tänkte ”varför inte?”. Jag fick svar att jag skulle skriva ett brev om mig själv och några dagar senare fick jag komma på en casting i Göteborg. Sen gick jag vidare och vidare, det blev väl ungefär sju provfilmningar innan jag fick rollen.

Kändes det mäktigt att få den till slut?


– Ja, det var ju 800 som hade sökt.


Hon bestämde sig för att satsa på skådespeleri redan när hon var 13 år och detta är hennes första riktiga långfilm. Efter ”Apflickorna” fick hon huvudrollen i kortfilmen ”We should be together” utan att behöva ta omvägen genom en castingprocess.

– Den handlar om att jag gillar en kille som jag följer efter och skriver upp allt han gör i skolan. Jag börjar prata med honom, men sen slutar det med att min kompis blir ihop med honom.

Paradeisers tidigare skådiserfarenhet består av några reklamfilmer, dubbning av röster till animerad film och mindre SVT-projekt. Nyligen medverkade hon i en musikvideo med Promoe och Homan Sebghati.

Hur hinner du med att gå i skolan?


– Jag får ta ledigt och lärarna förstår vad jag håller på med och att jag helst bara vill hålla på med det här. Men om det blir mycket får jag ta hem mitt skolarbete eller göra det i efterhand, det är inga problem.

”Apflickorna” har rullat i ett segertåg över världens olika filmfestivaler. Den vann pris för bästa film på Tribeca i New York och när filmens ekipage lämnade Berlin i februari blev de jagade av en hel skolklass som sett filmen och höll upp skyltar med orden ”I love you” som kärleksförklaringar.

Fastän ”Apflickorna” handlar om två tonårstjejer med klassiska tonårsproblem som kärlek, identitetssökande och maktspel mellan vänner så är det ingen typisk ungdomsfilm. Mathilda Paradeiser håller med om att den har ett speciellt djup.

– Det är ju mest filmintresserade vuxna som sett den än så länge, säger hon. Många barn och ungdomar kommer nog se den nu när den får premiär, jag vet inte riktigt hur de kommer reagera. De som sett den tycker att den är spännande, men den kan ju vara svår att förstå också.
”Apflickornas” stämning bygger på ett kallt vackert foto och väldigt lite dialog, vilket kräver extra mycket av skådespelarna. Regissören Lisa Aschan ”kämpade tills hon fick det hon ville ha”.

– I andra filmer pratar man mycket om vad känner. Här handlar det mer om att man får vänta in och uttrycka sig på andra sätt än att bara säga det. Koreografin spelade stor roll, säger Mathilda Paradeiser

Lindas Molin gör den andra huvudrollen som Cassandra, en verklighetstroget manipulativ tonåring. Med små medel försöker hon kontrollera Emma och sin relation efter egen smak. När Emma ändå blir lite kär i Cassandra mår hon dåligt över att ha hon gett bort för mycket av sig själv och saknar den hon ”var förut”.

Mathilda Paradeiser säger att hon lärt sig av rollen.

– Nu när jag gjort rollen så vet jag hur hon är. Och då kan jag jämföra med andra och känner igen det i vissa personer.

Var det någonsin jobbigt att leva dig in i Emma-karaktären?


– Det var lite annorlunda men jag levde mig ändå in i det. Varje gång vi skulle spela in så tänkte jag att ”nu är jag mig själv, fast ändå henne”.

Publicerad i DN På Stan 2/9

Lil B (Nöjesguiden 18/7)


Intervjun är genomförd tillsammans med Ida Therén

En liten folksamling står och glor framför Hultsfredsfestivalens näst största scen. Det är midnatt och regnet har slutat sticka i ansiktet på folk. Förutsättningen borde vara den absolut bästa för en av årets mest omsnackade rappare, Lil B. Ändå har bara omkring 100 pers dykt upp. En kille med randig tröja springer genom publiken och skriker i en mässande ton, det låter som att han talar i tungor. När han närmar sig oss ser vi att hans ögon snurrar som väderkvarnar. Han upprepar samma ord om och om igen: ”Oh my God, Thank you Based God! Oh My God...!”.

Lil B, eller The Based God, eller Brandon McCarthy, som han egentligen heter, slog igenom inom Kalifornien och Bay Areas hyphyscen tillsammans med kollektivet The Pack runt 2006. Ett gäng skatekids som fick en hit med låten ”Vans”.Men det senaste året har Lil B blivit en megastor solostjärna som P.Diddy utnämnt till hiphopens framtid. Genom att dränka internet i melodiös gangstarap, ambient existialism och korkade låtar om kändisar och sin kuk har Lil B uppfunnit en egen musikgenre kallad ”BASED”. En kultur som fått en extremt dedikerad fanskara (under konserten skriker en tjej bredvid mig ”Lil B can fuck all my bitches!”).
Flummigheten har också gett honom dödshot, inte minst efter titeln på hans andra album I'm Gay (I'm Happy).Den ständiga metamorfosen har positionerat Lil B som en hiphopens Thomas DiLeva, en blandning mellan religiös profet och seriefigur.Slutet på hans Hultfredkonsert liknar en högmässa. Musiken flyter ut i ambient och Lil B går ut och kramar om alla i publiken medan han upprepar ”We made it Sweden! We Made it” och ”One life to live!”. Utanför logen efter spelningen står han och kramar två tjejer. Väl inne möts vi av en använd kondom på golvet, och en oanvänd på soffan. Lil B försöker gömma den oöppnade genom att sätta sig på den.

Du verkar vara en väldigt spirituell person, hur utvecklade du den sidan?
– Bara genom att växa upp, möta mycket människor och respektera alla. Jag har lärt mig att växa och älska livet. Att vara i jorden, respektera världen och vara runt en massa natur. Ni har träd och en vacker natur här i Sverige. Jag känner att det representerar min personlighet och min utveckling att bli spirituell.

Ser du dig själv som en slags präst?
– Jag respekterar alla religioner och jag tror på alla. Om någon tror på något kan jag hitta saker jag tycker om med just deras religion. Jag är som en ”worldwide religion”.
Det är som det där skämtet...Vet du vem komikern Eddie Griffin är?
– Yeah, yeah
Han säger ”Who gives a fuck who the messanger is, did you get the message?”
- (Lil B klappar händerna och skrattar) Exakt!
Hur känner du för hårdare rapp? Till exempel Odd Future som spelade på samma festival?
– Jag har respekt för Odd Future och fattar var de kommer ifrån. När jag var 15, 16 hade jag mycket mer våldsamma texter. Jag gjorde ingenting våldsamt, men rap handlar om att ljuga hela tiden. Jag vill inte promota våld eller tjuvaktighet för det inte finns någon heder i det, men om andra berättar storys så att folk kan bli uppeggade tror jag inte att de behöver bli våldsamma.

Lil B jobbar med ett tight team när han gör sin musik (hans schizofrena blandning är nu på väg mot klubbmusik och dubstep). Nyligen fick han enormt genomslag på internet med en skämtlåt om den relativt okände skådisen Bill Bellamy (med intelligenta rader som ”the bitch call me R. Kelly, i'mma fuck her in the ass (swag!)” och låten Grove St. Party (BASED Freestyle) där Lil B samarbetade tillsammans med Lil Wayne.
– Jag träffade Wayne i en klubb och han började skrika när han såg mig, men jag visste inte att det var Wayne för jag hade mina solglasögon på mig och kunde inte riktigt se. Sen var jag bara "AAAAAAAH!!!". Dagen efter hörde jag att han ville ha med mig på sitt nya mixtape.
Om du är ”The Based God”, vad är då Lil Wayne?
– Wayne är här uppe, ännu längre upp. Han har motiverat The Based God. Om du är Jesus så är han Gud?
– Haha, well, Wayne och Birdman är legender. De är på en helt annan nivå, jag kan inte jämföra mig med dem.
Ser du dig själv främst som en rappare, en konstnär eller ett konstprojekt? Det känns som att du är mer än bara en rappare.
– Yeah, thank you. Så känner jag också. Jag känner mig definitivt som ett konstverk... ett projekt, och verkligen en vandrande ärlighet. En boll av ärligt ljus. Jag försöker ta allt jag ser och förvandla det till musik. Jag har mycket att säga på kort tid och gör mitt bästa för att ge det till er och deala med att leva och vara människa och balansera allt det. Många smarta utanför rap lyssnar på min musik. Alla möjliga som är annorlunda, på alla sätt.
Du är författare också...
– Yeah, love, love. Boken heter Takin Over. Haha, I know, it's crazy.
Är det något du vill fortsätta med?
– Definitivt. Jag ska skriva min nästa bok helt utan rättstavningsprogram. Bara skriva den.

Lil B:s favoritlitteratur inkluderar New Age-författaren Deepak Chopra och självhjälpsböcker som The 21 Highly Effective Ways of Teen Living (och även den vanliga The 20 Effective Ways of Living). Just nu läser han en bok om hjärnan (The Mind) som hjälper honom att öppna sinnet, gå in i sina minnen och ”hitta nya perspektiv”.
Han mediterar också innan varje konsert.
– Jag behöver göra det för att komma i kontakt med min kropp och alla andra, med jorden och försöka centrera min själ för att bygga kraft inifrån.
Är det kopplat till ”BASED”?
– Yeah, it's Based. Jag kan söva mig själv och ställa min hjärna på stand-by.
Hur kombinerar du det med den snabba Tumblr- och Twitter-grejen?
– Jag har ett väldigt kreativt sätt att göra saker, verkligen one-of-a-kind. Och folk som älskar mig respekterar mig så jag får mycket feedback av dem och det är det som driver mig. Men jag offrar mycket. Min hälsa till exempel, jag var ute i t-shirt trots att det regnade...
Med all framgång, blir du inte utbränd av alla intervjuer, spelningar och ”fucking all the bitches”?
– Haha, love, love. Ja, det tar ut sin rätt på kroppen. Även fucking all the bitches är väldigt risky. Men det handlar egentligen inte om fucking all the bitches. Mer att ljuga om fucking bitches och att ha kul.
Så du har aldrig knullat någons mamma och fått honom att tacka dig för det? (Det finns en Facebook-grupp som heter ”Thank you for fucking my mom Based God” reds. anm.)
– No, no, not yet. Men du vet, allt beror på situationen. Om någon verkligen vill att jag ska göra det och erbjuder... men det har inte hänt än.

Lil B:s tips för hur Reinfeldt ska få mer SWAG:
* Var positiv.
* Respektera alla du möter.
* Rök lite gräs när du känner dig stressad.
* Lyssna på positiv rap – exempelvis Lil B.
* Skaffa gudltänder – det är inte bara en rapgrej.


Kamera: Hugo Johansson

Publicerad för Nöjesguidens web 18/7

Saturday, August 13, 2011

Hiphopen dumpar tvättbräda för vanlig bräda (Norrbottens-Kuriren 13/8)


Skateboardåkare har alltid lyssnat på rap i ett öra, men kärleken har oftast varit enkelriktad, ungefär på samma sätt som idioter i relation till sport (”Alla som gillar sport är inte idioter men alla idioter gillar sport”). Men senaste tiden har Lil Wayne börjat twittra om alla skateparker han besöker, samtidigt som Curren$y, en av de slappaste rapparna i södern (som precis släppte albumet ”weekend at burnies”) rappar om att han vill bombdroppa från Lousiana superdome med sin skateboard.
Dessutom har modet i fler raptexter än vanligt har gått från Dickies och Nike AF1s (inte i kombination) till klassiska skateboardåkarstilen ”skinny pants and some vans”.

Kanske är det en åldernojja som kryper upp längs benet när skatekidsen Lil B och Odd Future vinner mark över hela världen, men egentligen är det konstigt att inte skateboard och rap blivit bundisar fören nu. Båda två är nihilistiska och urbana subkulturer som kombinerar superindividualism med starka homosociala communitys.
Den nyfunna kompisrelationen har också gjort att kroppsidealen förändrats inom hiphopen. Min kompis Joel Josefsson gjorde spaningen att ”Det är inte längre muskler eller fetma som gäller. alla nya rappare är asspinkiga”. Och han har rätt. Alla överkroppar från Soulja Boy, Wiz Khalifa, Lil B till Kid Cudi är seniga långsmala och på gränsen till undernärda. En kropp som endast kan tillskansas efter hård konsumtion av skräpmat från 7-11, marijuana och – yeep - skateboardåkande.
Stora muskler står sig sämre och framstår som lika omodernt i hiphopvärlden som tribaltatueringar gör i resten av samhället.
Att de feta förlorat respekten inom hiphopen är uppenbart när de enda som får några framgångar är clowner som DJ Khaled och Rick Ross, vars beats måste bakas lika feta som deras hull för att ha någon trovärdighet. På ett sätt är det skateboardåkarkroppen odemokratisk, eftersom den kräver vissa genetiskt betingat spinkiga anlag och är inte lika ”görbar” som den deffade gymkroppen eller den välgödda fetman.
Min kompis Joel menade att det inte är någon tillfällighet att den förre RnB-stjärnan D'Angelo, som varit både vältränad och fet - två kroppsbyggnader som tidigare respekterades inom hiphopen - är uträknad sedan länge. Om han ska återvända med sin tredje platta idag bör han banta bort allt. Fett liksom muskler. Och förmodligen börja låtsas som att han åker skateboard.

Sunday, August 7, 2011

Brödisar



Hej! Har en del cool skit på gång. Meanwhile kan ni ju underhålla er med ett par brödjobb som jag fått ut senaste tiden.

En artikel om internetnostalgi i samband den nya .gif-appen Loopcam [MacWorld]

Och Här har ni en snabb intervju med Jacko från kollektivet Labyrint [Norrbottens-kuriren]

Monday, July 18, 2011

Framtidens främsta mattrender (Feature, Nöjesguiden nr 5 2011)

Text: KV och Ida Therén
Illustrationer: Ida Therén

Någonting har hänt med den urbana maten. Produkterna vi alla älskar – de som säljs till överpris, styckförpackade, i butiker som har öppet 24 timmar om dygnet – har den senaste tiden börjat mutera i linje med tidens anda. Minimalistisk och individualistisk snabbmat står på menyn för dagens stressade svenskar. Vad väntar oss i en nära framtid?


Vi är vana vid att ett multinationellt företag hjälpsamt besprutat och slagit in vår mat i mindre och dyrare förpackningar. Men fram tills nyligen har det handlat om sämre versioner av pasta och wraps – mat ämnad för en modern medelklass. Men den nya generationens livsmedel för tankarna till Ken Loach-filmer, skolmat-salar och slum.
I januari skapade bloggaren Kissie en mindre kontrovers genom att lansera barnmat som ny hälsokost. Det farliga bantningsknepet hade sakta sipprat ned från Hollywood till internets utkanter för att påminna oss om unga tonårstjejers psykiska ohälsa.
Men den här trenden är, trots att vi lärt oss att inte prata om sådana saker, inget enskilt fall.
För ett par månader sedan gjorde tidningen Stockholm City en stor grej av hur majs i lösvikt säljs i mugg vid Kungens kurva. Detta spannmål av prematura popcorn hade alltså blivit föda vi nu accepterar att betala pengar för.
Det yttersta kvittot på den nya utvecklingen kom dock när Pressbyrån började marknadsföra gröt, rättare sagt den trögflytande sörjan ”Great”, i cityförpackad mikro-variant, som den nya sortens snabblunch. Och marknaden måste helt enkelt anpassa sig efter kundernas allt sämre förutsättningar.
Nyckelordet är förpackning.
Hur kommer trenden av minimalistisk fattigmat utvecklas om den fortsätter i samma takt framåt? Nöjesguiden ger, vår vana trogen, en guide till ”nya hårda Sveriges” cityföda. Så här kommer en nära framtid se ut om vi fortsätter konsumera den snabbmat vi förtjänar:


STEGG – simply egg, on a stick

hårdkokt ägg på plastpinne
Anorexiklassikern hårdkokt ägg får äntligen en snygg förpackning i takt med att marknadskrafterna har insett den stora ekonomiska potentialen hos ätstörda flickor och killar på gym. En kassako vars juver länge väntat på att mjölkas.
Ludmila Enqvist gör oväntad comeback som varumärkespersonlighet och promotar sin näst bästa prestationshöjare.
För den stora aptiten finns en dubbelvariant, i folkmun känd som ”Two steggs, one stick”.


dROP-out Cola

läsk
En helt ny sorts läskedryck med en kemisk tillsats som påstås underlätta den allt mer komplicerade parnings-leken på krogen. Populärt groggvirke bland stureplansprofiler.
Marknadsförs under devisen ”dROP-out Cola – När DU vill!”.

BeYoung
buljong i petflaska
Efter succén med low calorie-sopporna kommer nästa steg. Varma soppor passar såväl det slanka sparkontot som den slanka kroppen. Petflaskor med soppor syns snart i varje hand. Det finns en smak för alla: ”Green” (grönsaks-buljong), ett politiskt korrekt alternativ för den medvetna vegetarianen. ”Carnivore” vänder sig till en manlig publik och ”Sushi” (fiskbuljong) till den som brukade äta sushi.

Pain de l’eau, Carb’n'Tap, Prison Break

vatten och bröd
En liten plånbok är också en plånbok. Marknaden har upptäckt ett köpsvagt men hungrigt segment: den växande FAS 3-sektorn. Pain de l'eau och Carb'n'Tap är några av varumärkena inom den i folkmun kallade snabblunchen ”Prison Break” – ett pris fixé-set med en guldäggsdesignad tetra vatten och en fiberrik grov rågfralla med hälsosam sesamtopping. Finns även med en portionsförpackning margarin (”à la af Donner”) för dig som också vill ha ”guldkant”.

BrosQue TM
Styckförpackat djurbrosk
Som alla vet är rent brosk bra för huden och skyddar mot cancer. Anna Ankas bevingade ord om broskets hälsoeffekter fick Sveriges kostexperter att tänka till. Broskbitar smidigt engångsförpackade återfinns i snabbköpen precis innan kassan (tre för tio). Härligt tuggmotstånd som bränner kalorier.

Outside Sleeper
kalkonfett
En shot kalkonfett som kittlar kräkreflexerna. Passar både den utförsäkrade nyalkisen och bulemiska tonårstjejen, som gillar att denna produkt är lite ”street”. Känd från tv-serien The Wire.

Nya vårdvalet
Instant Relief
Smärtstillande, antibiotika, bantnings-piller eller antidepressiva mediciner i en smidig automat till förmånliga priser (betala med mobilen). För de som inte har råd med sjukförsäkring, eller tid att gå till doktorn. DU vet vad som är bäst för DIG.

Jimmie’s
färdigskivad falukorv
Snackpack med färdigskivad falukorv, finns i både singelpack (för den lilla hungern), trillingpack och familjepack för storfamiljer i den södra delen av landet. Den K-märkta falukorven är ett ultranationalistiskt alternativ till chipspåsen i tunnelbaneautomaterna. ”Brunis” agerar posterflicka i en snygg brun skjorta som minner om historiens vingslag.
Stämpeltryckt blåsippa på varje falukorvsskiva. Move over, Max och Kalles Kaviar!

Epic Pwnage eller ”Jobbcola”

högkoffeinhaltig vitamindryck (13-årsgräns)
Detta äktenskap mellan högkoffeinhaltiga energidryck och vitaminvatten blir en omedelbar succé. Sprungen ur gamerkulturen sprider den sig via hungriga säljare och börsvalpar ut i mainstreamkulturen med hjälp av arbetslinjens friska vindar. Tillverkas av Innovatia Care (före detta Landstinget) i samarbete med ett systerbolag i samma multinationella koncern.
Drycken säljs för den som hellre tjänar pengar än tar lunch under den gamla säljardängan ”ett nej är ett hej”, vilket har fått trådar på ett välkänt internet-forum att spekulera om M. Assange är arkitekten bakom denna frihetsdryck.

Publicerad i Nöjesguiden nr 5 2011

Sunday, July 10, 2011

Sommardrömmar (Aftonbladet 26/6)


Josef Stalins favoritfilmgenre var sin tids blockbusters: bombastiska musikaler. Han led även av sitt överjag, eller det som i psykoanalysen kallas superego. Den gamle diktatorn hade inte bara ett sug efter terror och krav på total underkastelse, utan också efter obscenitet och skratt.
Nu när de maximalistiska sommarfilmerna är här ska de inte underskattas eller tolkas ytligt bara för att de ofta är remakes och uppföljare som producerats till fantasibelopp.

En av många premiärer är den femte delen i den blodiga filmserien Final Destination. Serien går ut på att ungdomar lurar döden och sedan, en efter en, drabbas av oundvikliga och kreativt komponerade dödsfall. De två senare i 3D.
En skribent i New York Times var först med att ta filmserien i försvar och menade att det inte finns någon magisk eller psykologisk bakgrundshistoria och ingen sociopolitisk subtext att prata om. ”Filmerna fungerar som memento mori, ett sätt att ställa kosmiska frågor om ödet och dödlighet. Kännetecknet för varje Final Destination-film – en meningslös och långfilmslång förhandling med döden – ekar av Ingmar Bergmans klassiker Det sjunde inseglet.”

Att förvandla tabun till lättsam popcornskräck är ett sätt att tvinga oss att konfrontera dem.
Dålig konst har möjligheten att påverka när garden redan sjunkit. Det menade slovenske filosofen och psykoanalytikern Slavoj Žižek i The Perverts Guide To Cinema, om film som den ultimata perversa konsten. Film ger oss inte det vi åtrår utan formar vår åtrå.

Žižeks tes var att film har möjligheten att fånga det vi inte kan formulera i verkligheten. Våra fantasier.
Vad vi åtrår i sommar verkar vara historieförfalskning. I den enorma franchise-succén Transformers, vars tredje del har premiär 29 juni, skriver regissören Michael Bay om månlandningens historia: tydligen upptäckte Apollo 11 inte bara grus på månen, utan de utomjordiska maskinerna Transformers.

När Transformers 2: Revenge of the fallen kom förra året var det många som avskydde den. Robotarna slogs i en tre timmar lång CGI (computer generated imagery)-orgie och blev den mest kritikerhatade sommarblockbustern på länge. Men Charlie Jane Anders på nättidskriften Io9 menade att ”Michael Bay finally made an art film”. Hon skrev att Transformers 2 kombinerade en hyllning av den självgode men patetiske mannen (spelad i filmen av en valpig Shia Lebeouf) med ett actionfyrverkeri så overkligt och over-the-top att indiemannens värde ordagrant transformerades till något helt värdelöst. Transformers 2 lyckades nå filmmediets yttersta mål: att överskrida de idéer vi har om verkligheten och därmed ifrågasätta konstens och samhällets normer.
”Du försöker förgäves förstå hur alla bitar hör ihop, du stirrar in i hålen i berättelsen, tills hålen förvandlas till klyftor och klyftorna blir en avgrund som du stirrar ned i tills den framstår lika djup som din egen själ, sedan blir du galen.” Skrev Jane Anders. Med glimten i ögat.

Žižek menade att film har förmåga att röra sig i dimensionen mellan verklighet och fiktion. Han sa också att manlighetens fallos i grunden är något påhittat, en flykt från verkligheten. Därför gör film också att vi måste konfrontera våra fantasier som något verkligt och därmed erkänna vår feminitet.
Vad som händer i Transformers 2 är alltså vår värsta freudianska mardröm; att de fantasier vi har projicerat på könen krossas.
Av robotar.

En liknande realitycheck tolkade Žižek ur förra årets storfilm The Kings Speech, om en stammande kung som lär sig hålla tal. Han menade att stammandet inte är ett handikapp, utan ett friskhetstecken som visade hur motvilligt monarken lät sig kuvas av den bisarra feodala charaden.

Underrubriken till X-Men: First Class lyder ”Upplev ögonblicket som förändrade världen” och syftar till ytterligare en historieförfalskning: superhjältemutanternas inblandning i kalla kriget.
X-Men handlar dock inte om superhjältar, utan om mekanismerna bakom fascism. Kriget i den fem filmer långa serietidningsadaptionen har aldrig varit mot människorna, utan är internt. I First Class används Sovjets och USA:s kärnvapenkapprustning som en dramatisk metafor för den ideologiska kampen mellan vännerna Professor Xavier och Magneto.
Eric Lencherr (Michael Fassbender) har upplevt förintelsen från sämsta möjliga position. När han så småningom förvandlas till skurken Magneto framstår hans val av hämnd på människorna som rättfärdigat. Eric hjälper människorna (CIA), tills de vänder sig mot honom. Sveket och diskrimineringen gör honom tvungen att ta till våld med sin förmåga att manipulera metaller.
Erics akademiske partner Charles Xavier (James McAvoy) förespråkar ett slags vända andra kinden till-filosofi för att bemöta människornas fascism mot mutanter. Och det är ju lätt för honom att förlåta, som vuxit upp i ett slott i stället för ett koncentrationsläger.

Att First Class ramas in av 60-talets revolutionära anda är logiskt med tanke på att karaktärerna Xavier och Magneto skapades med Martin Luther King Jr och Malcolm X som förlagor.
Magnetos anarkistiska tanke om att slåss för sin frihet med självuppoffring är som hämtat från ett Malcolm X-citat: ”Varje gång du ber någon annan om frihet kommer du aldrig bli fri. Frihet är något du måste åstadkomma själv”.
Men det är självklart superego och hybris som förstör Xavier och Magnetos filosofiska grund. Xavier börjar använda sina telepatiska krafter för att slippa argumentera och Magneto blir senare en fundamentalistisk gerillaledare, vägrar assimilera sig med människor och omfamnar fascistiska värderingar om att mutanterna är nästa steg i evolutionen.

Jane Anders skrev att de ultrakapitalistiska sommarfilmerna i grunden handlar om två saker: undermedveten manlig ängslan och specialeffekter. Kritikerna fokuserar ofta på det senare som ett negativt utslag av det tidigare (som med Michael Bay).

I bästa fall kan blockbusterfilmerna sänka garden på tittaren och ge möjlighet att undersöka mer komplexa känslor än de får cred för. Men risken finns också att de blir ren pornografi. Som i Limitless, där Bradley Cooper spelar en misslyckad författare som lyckas få tag på en designerdrog kallad NZT. Pillret förstärker hans hjärna och boostar hans minne vilket ger en direkt genväg, utan moraliska fallgropar, till ett förmöget liv i finansvärlden.
Han byter självhat och risig hästsvans mot dyra middagar, kostymer och kärlek från gamla flickvänner. Men trots ett hårddopat intellekt blir Bradley Coopers författare ett så uppblåst äckelego att Stalin skulle känt sig impotent i jämförelse.

KV.


Publicerad i Aftonbladet 26/6

Recension: The Trip


I filmen The Trip, som är en kopia av serien, tar Steve Coogan med sin kompis Brydon på en trip till Norra England för att recensera restauranger. Men alla måltider handlar mest om att de tävlar i James Bond och Michael Caine-imitationer. Coogan kan inte sluta tänka på sin karriär och drömmer om att göra mainstreamfilmer i Hollywood. Istället är han fast i en bil med en kille från Wales. Förvisso hans bäste vän, men gammal narcissism rostar inte för all vänskap i världen.
Coogan och Brydon möts i improviserade ögonblick av kvick komedi, men framkallar nästan mer flabb när de okänsligt hånar varandras äkta svagheter.
Det är så en manlig 40-årskris ska skildras. Inte med självömkande romaner om ens egen onödighet, utan med ett accepterande av att meningen försvinner, tomheten tar över och empatin förvandlas till självupptagna cynismer.
Det är finkalibrerat men egentligen väldigt enkelt: Mänskligt lidande=roligt. Förresten, varför sluta vid 40? Larry David har gjort det hur länge som helst.

Friday, July 8, 2011

Konsumera Ruiner (Norrbottens-Kuriren 8/7)



Det stora nöjesfältet Six Flags i New Orleans är en ruin sedan sex år tillbaka. Efter att orkanen Katrina svepte in över staden ser stället ut som att det bombats med melankoli. Radiobilarna har börjat samla damm, ett gigantiskt clownhuvud har lämnats med sönderslaget öga och urban exploration-entusiaster har klottrat domedagsbuskap som "Don’t look for me - I’m still here" och "every road goes nowhere" på väggarna bredvid övergivna karuseller.

Jag får ungefär samma skräckblandade tillfredställelse av att titta på fotografen Richard Thompsons bilder från Six Flags som av Cormac McCarthys The Road eller Mad Max. Det är förmodligen också varför jag joinat gruppen Post-Apocalyptic fiction appreciation society på facebook, vars beskrivning lyder: "Den här gruppen är för alla som någonsin drömt om att vakna en dag och upptäcka att världen vi känner till försvunnit. Att hela samhället har raderats och endast spöklika rester som övergivna städer och tomma motorvägar finns kvar".
Men för min egen del är det egentligen inte nödvändigt att hela världen går under för att ruiner ska fungera som kulturell varningsflagga.

I aktuella filmen Hanna , som handlar om en tonårstjej som tränats till seriemördare, utspelar sig de dimmiga slutscenerna i Berlins ökänt övergivna nöjesfält. När Hanna blir jagad bland stora dinosauriestatyer som lämnats att ruttna får jag samma mysiga känsla av vanmakt inför tidens gång.

- Man behöver inte längre skämmas när man vill gå in i ett gammalt sockerbruk och titta, menade Jan Jörnmark, som gav ut fotoboken Övergivna platser (2007).

Men det kanske man visst behöver. Åtminstone när det gäller sockerbruk och fabriker. De estetiska kontrasterna i plomberade nöjespalats säger mer om det post-industriella samhället än själva industrierna. För när kulturen ruttnar brukar mänskliga rättigheter också överges. Därför känns det mycket mer obehagligt att glo på bilder av det förmultnade Detroit’s vanity ballroom där Duke Ellington en gång spelade, i stället för att oja sig över en ekande tom svensk spritfabrik.

Fotoutställningen Detroit in ruins hör till en av mina senaste favoriter i ruin-konsumtion (finns på till exempel The Guardians hemsida).

Detroits egna invånare har omfamnat förödelsen på ett bejakande, om än post-ironiskt sätt genom att lobba för att upprätta en staty över kultfiguren Robocop. Polisen från filmen med samma namn fick den otacksamma uppgiften att röja upp i en superkriminell gröt, född ur kapitalism och socioekonomisk misär. Polismyndigheten behövde något som pallade och skruvade således ihop en cyborg från resterna av den avlidne polismannen Alex Murphy.

En riktig Robo-staty, i staden vars verklighet allt mer börjar likna filmens fiktiva dystopi, ger en svart tyngd åt Murphys egna ord om att:

- Role models are important.

Det kanske låter deppigt, men det är sådant jag tänker på när jag läser om Almedalen, ett ställe där kulturen också verkar rätt övergiven.

KV.

Publicerad i Norrbottens-Kuriren 8/7

Saturday, June 25, 2011

Filmrecensioner från Nöjesguiden

Hej hej. Eftersom jag numera är filmrecensent i Nöjesguiden lägger jag upp några av mina senaste recensioner. Jag vet att det är lite overkill, men det finns faktiskt dem som inte bor i storstäderna som vill läsa också. Enjoi.

***



The Tree of life.

betyg: 6/6

Det är amerikanskt femtiotal. Brad Pitt spelar ett auktoritärt arsle till pappa som inte vill se några jävla armbågar på bordet. Militär bakgrund, klappar sina barn lite för hårt. Familjen går i kyrkan.

Pappa drömmer den amerikanska drömmen om individualistiskt självförverkligande medan mamman (Jessica Chastain som kuvad hemmafru med ett gott hjärta), vill lära sina pojkar omtanke och kärlek. Bibelreferensen till Job, om hur Gud testade honom, skalas på lager när pojkarna gradvis förlorar sin naivitet.
Filmen inleds med att en av bröderna till huvudpersonen Jack dör. Sedan spelas jordens födelse upp i en vacker och trippig resa till exploderande vulkaner, blåsiga öknar och knullande organismer i haven. Totalt oironisk maximalism. Inte för att sätta sorgen i perspektiv, utan för att visa hur viktigt den hör ihop med det stora alltets existens.
Sean Penn spelar vuxne Jack, sörjande i en nutida känslokall företagskultur. Hans roll är obetydlig, men poängterar att förlust aldrig ”läker med tiden”, som en korkad vän till familjen påstår. Terrence Malick vill inte att såret ska läka, han vill visa vad det betyder.
Fokus ligger på yngre Jacks uppväxt. Och du känner verkligen hur grymt det är att vara liten. Som att bli testad om du vågar sätta fingertoppen vid mynningen av ett luftgevär när din bror håller fingret på avtryckaren.
Det är inget exotiserande av barn som ”magiska varelser”: fotot flackar under-ifrån när det fokuserar på en vuxen, men håller sig i samma nivå som pojkarnas ögon. En markering av respekt.
I den trippiga Planet Earth-sekvensen, precis innan meteoren slår ned och dödar dinosaurierna, visar ett rovdjur barmhärtighet. Det sätter foten på ett skadat djur men ångrar sig och besparar sitt byte. Däri ligger filmens kärna: Osjälviskhet, sann altruism.

KV.

Från Nöjesguiden.


X-Men: First Class

Betyg: 4/6

Äntligen. Det har varit så tråkigt i superhjältegenren så länge. Jag menar, vad fan är Green Hornet för trams? X-Men var med om att starta den lavin av serietidningsfilmatiseringar som både plågat och underhållit oss de senaste, vad, tio åren? Och jag hoppas nästan att det här är den sista så att vi kan avsluta allt med värdighet.
Denna prequel utspelar sig i atomålderns sextiotal på en vintageaktig James Bond-kuliss, komplett med January Jones i en läder-one-piece. Den berättar historien om hur det som senare blev X-Men bildades. Som alltid bjuds det på lite nya mutanter med nya krafter och en (actionvänlig) katastrof som ska avvärjas. En gammal bekant: kalla kriget.
Den klassiska queerteorin avhandlas med dilemmat om ett serum som kan få mutanttonåringarna att se normala ut. Varför trivs de inte bara som de är? Ta det lugnt, det blir inte too much. Allt är faktiskt precis så underhållande som den här sortens film klarar av att vara.

Bäst är vänskapen och clashen mellan Eric Lancherr, som så småningom förvandlas till Magneto (Michael Fassbender – alltid proffsig), och Xavier (James McAvoy). Deras relation bygger på en gemensam filosofi om att förbättra mutanternas rättigheter, men deras vänskap splittras när de ställs inför riktiga moraliska val och inte teoretiska diskussioner.
Oh, just det. Det finns en nazistmutant också!

KV.

Från Nöjesguiden.



Nawals Hemlighet

Betyg: 3/6

Tvillingarna Jeanne och Simon får mamman Nawals testamente slängt i sina ansikten. Dokumentet bifogar två förseglade kuvert som morsan vill att hennes vuxna barn nu ska leverera till en bror de inte visste fanns och en pappa de trodde dött.

Nawals dödsönskan tvingar iväg dem på en tripp till hemlandet för att göra detektivarbete. Samtidigt hoppar filmen tillbaka i tiden för att berätta mammans historia från krigets Palestina.
Trots att hon brutit mot familjens hederskultur skonas hon från att bli dödad. Men så småningom blir hon själv mördare för de kristna extremisterna. Hon har inget val. All skit Nawal går igenom är, förstås, effekter av en meningslös större konflikt. Det är snårigt skrivet men man sugs in djupt. Jag skakar av obehag, lipar och blir arg över morbida orättvisor. 90 procent av filmen är ett riktigt mästerverk. Sedan kommer slutet: en bisarr och långsökt twist med noll respekt för karaktärsutveckling gör att berättelsen faller sönder som en blöt limpa. Det är den ledsnaste sortens konst: den som vill, men inte klarar av att förändra någonting.

KV.

Från Nöjesguiden.

Barneys många liv – en inte helt sann historia

Betyg: 4/5

”Jag är en attraktiv och skärpt tjej, men det är no way in hell att jag skulle gifta mig med ett fetto som honom. Jag bryr mig inte om han har pengar, ’urk’-faktorn är bara för hög för mig att hantera”.

Kommentatorn ”Fourballons” har en bra poäng i filmens diskussionstråd på imdb.com. Tv-producenten Barney Panofsky är inte bara en okänslig gris, han är också väldigt ful. Den här biografin handlar om hans liv av välförtjänt självförakt, känslan Paul Giamatti förkroppsligar bättre än någon annan. Och det är rätt underhållande hur Panofsky förolämpar, knullar och nojjar sig igenom livet med tre fruar, ett misstänkt mord på sin bäste vän och till sist: Alzheimers.
Men det är irriterande att alla kvinnor är urkarvade stereotyper. Barneys fruar består av en galen och lösaktig hysterika, en judisk babblig matriark och en lugn och tolerant asiatisk radiopraterska. Alla dessutom fem ligor ovanför Barney. ”Why would these hot women marry this Schlub?” undrar imdbs troll. ”Därför att varje kort, ful, cigarrrökande producent i Hollywod drömmer om samma sak” svarar en vaken person.

KV.

Från Nöjesguiden.




Insidious

Betyg: 5/6

Insidious är sannolikt den oblodigaste skräckfilm jag blivit vettskrämd för. Jag vet inte om det beror på James Wans förflutna i exploitationsskräcken (SAW) eller hans ovana i andevärlden som gör att han lyckats slänga ihop en kontrollerad spökfilm av eget snitt. Vad han än käkar till frukost lyckas han fett mycket bättre än överskattade Paranormal Activity.
Insidious handlar om en kärnfamilj som flyttar in i ett nytt hus. Efter att sonen lekt och slagit skallen uppe på den mörka vinden hamnar han i koma. Det visar sig dock att pojken är expert på astralprojektion, att resa till andra dimensioner i sömnen, och att han nu har åkt så långt att han inte hittar tillbaka från demonriket ”The Further”. Kort sagt har det börjat spöka i hans kropp, och demonerna försöker ta hans själ. Insidious fortsätter som en modern blandning av Poltergeist och Exorsisten, som övervinner små slarvfel med äckligt precisa hoppa-till-sekvenser. Perfekt för att skaffa sig sömnproblem.

KV.

Från Nöjesguiden.

Water for elephants


Betyg: 0/6

Jag trodde att alla kåta modekrönikor om farfarströjan var kortlivad hype och den här feta Hollywoodproduktionen bekräftar min tes genom att visa hur Robert Pattinson ser ut med plagget över sina perfekta axlar. I klarspråk: filmen handlar om att han har på sig en farfarströja.

Pattinson ”spelar” en fattig polack, son till två föräldrar som dör innan han hunnit förverkliga sin dröm att bli veterinär. Kulissen är sminkad som USA under både depression och förbudstid, där Pattinson vandrar fram och tillbaka på en runway som liknar en cirkus.
Ett osexigt triangeldrama utvecklar sig mellan den godhjärtade Pattinson, elefantsköterskan (Reese Witherspoon) och den sadistiske cirkusdirektören (Cristoph Waltz, som gör hopplösa försök att bänkpressa en produktion som väger tungt av skam). Denna modevisning verkar ha använt iMovie för klippning och lämnar logiska gloryholes konsekvent genom hela manuset. Inslängt i mixen finns en falsk omtanke för djurplågeri. Men titeln Water For Elephants är bara en eufemism för ”Dumbo 2 – Even Dumber”.

KV.

Från Nöjesguiden.

Illusionisten


Betyg: 4/6

En fransk trollkarl kuskar omkring i Europa på otacksamma, lågt betalda och prestigefattiga jobb. Han är stiff i ryggen, trött på livet och röker många cigg.
Men när han träffar en ung kvinna i en regnig håla i Skottland vänder humöret. Det blir början på en märklig relation som ligger och darrar på gränsen mellan freudianskt sex och vänskap.
Dialogen finns inte, förutom i enstaka utrop och The Sims-läten. Det tvingar fram ett berättande som måste läsas uteslutande i subtext, i lager, kroppsspråk och blickar. Tecknad film för vuxna brukar ju vara antingen Myazaki-mys där illustrationerna är del av det estetiska, eller viktiga dokumentärer där animationen berättar sådant som inte kan filmas (eller både och, som i Waltz With Bashir).
Illusionisten har gått en egen skola, precis som regissören Sylvian Chomets förra Trion från Belleville. Den berättar en opolitisk saga, men omfamnar ändå djup sorg och ensamhet. Och det funkar helt okej, även om det ibland är som att läsa en barnbok på 300 sidor.

KV.


Från Nöjesguiden.



Unknown

Betyg: 3/6

Aliens invaderar jorden och det enda som kan stoppa dem är amerikansk nationalism och Will Smiths charmiga oneliners. Oj, förlåt. Jag beskrev nog handlingen från Independence Day. Precis som Homer Simpson hittar jag på en ny handling om jag blir för uttråkad.

Unknown börjar förvisso bra: starke Liam Neeson reser till Berlin, hamnar i bilkrasch och sedan i koma. När han vaknar måste han leta efter sin stulna identitet tillsammans med en gammal stasiagent. Tyvärr blir det inte bättre än en klassisk thriller i genren Jagad med barntillåtna knogmackor. Den djupaste existentialismen i hela ”Vem är jag?”-scenariot droppas när Neeson grubblar tillsammans med sin läkare: ”Vet du hur det känns att bli galen? Som ett krig mellan den folk säger att du är och den du vet att du är – vilken sida tror du vinner?”.
Du har sett den här filmen hundra gånger tidigare, och om du gillar den är det okej. Det är inget fel med en trygg famn. Men du frågade vad jag tyckte.

KV.

Från Nöjesguiden.


Red Riding Hood

betyg: 0/6

En varulv hemsöker en medeltida by samtidigt som Rödluvan Valerie (allegorin är oigenkännlig, förutom just nämnda luvplagg) slits mellan två snygga killar som vill ha henne. Ett litet tema vi känner igen från Twilight, regissören Cathrine Hardwickles förra film.

Kärlekshistorien bantas dock ned och tar bisarra vändningar tills det som återstår är en lika kompetent produktion som lågbudgetporrfilmen Whore of the Rings, vilken jag hade missnöjet att se i mina tonår.
Byns kulisser ger känslan av träslöjd och filmad teater, folk spankulerar omkring med skjorta mitt i iskall vinter och den stora datoranimerade varulven ser ut att komma från samma år som när Nintendo 64 var julklappsobligatorisk.
Gary Oldman dyker upp som en Van Helsing-lik präst för att rädda stackarna från ondska. Av någon kolonial anledning som aldrig förklaras har han också bara icke-vita tjänare.
”Varulven kan vara vem som helst!” skanderar han. Detta mysterium fördjupas när Valerie tittar in i ulvens ögon, för att sedan, i voice-over, upplysa oss om att ”den som är varulven har mörkbruna ögon...” – varefter ALLA close-ups fokuserar på bybornas ögon, och ja: ALLA har mörkbruna ögon.

KV.

Från Nöjesguiden.




Scream 4

Betyg: 3/6

Det är lätt att ställ in sig på gnäll. Först och främst över det uppenbara i det urvattnade värdet av att göra en remake som redan är en metakommentar (med två uppföljare) till filmgenren som handlar om unga high school-tjejer som blir hackade till döds. I den fjärde i serien, vars handling är samma som del ett, två och tre (googla om ni inte minns), påstår Wes Craven dock att ”the rules have changed”.
När Craven fortfarande var kung över slasherfilm kom den unga, kyska flickan undan att bli mördarmat. Nu, menar ett av high school-kidsen som läser filmvetenskap, finns det bara ett sätt att överleva en modern skräckfilm: att vara gay.
Betyder föreläsningen att Craven gör metasoppa av berättargreppen ur SAW, Hostel och The Human Centipede? Nej. Han gör bara samma gamla slahser igen. Det blir som att gå på quiz där man hört frågorna för tio år sedan och inte bryr sig om svaren. Slappt pedagogiskt, men ändå för akademiskt för att fungera.
Kalla mig konservativ, men om jag kollar på skräckfilm vill jag bli rädd. Efter nollnolltalets tortyrporr känns Scream 4 så mesig att den funkar som barnvagnsbio.

KV.

Från Nöjesguiden.

Thursday, May 26, 2011

De små männen (Norrbottenskuriren 26/5)


”Reclaima den pyttelilla penisen” var klassiskt inlägg i insomnade bloggen Kinky Afro. Bloggförfattaren hänvisade till Michelangelos David, och att det estetiska idealet på 1500-talet idag skulle lett David till förbittrade självmordstankar alstrade av otillräcklighet. Eller att han ”åtminstone skulle startat en mansjour”.

Problematiken kring penisstorlekar blev aktuell igen i det senaste avsnittet av South Park, när Cartman skickas på anger management-kurs tillsammans med flera män som alla visar sig lida av peniskomplex. ”Enligt den här mätningen har jag en mikropenis” muttrar den lille pojken Butters efter att ha mätt sin pillesnopp, och börjar sedan gasta om att Obama är en kommunist som inte tar hand om bilindistrin. ”Jag vill gå ut och köra en stor hummer!” tjurar Butters.
Känslan av otillräcklighet blir så stor för männen i South Park att de startar ”The National Pissed-off and angry party” i samma linje som USAs blindgalna Teaparty-rörelse. Deras kränkthet lugnas först när det vetenskapliga måttet för en normal penis ändras så att fler penisstorlekar inkluderas i normalfacket.
Männen i South Park har faktiskt flera likheter med Sveriges Newsmilldårar och anti-feministister. De delar samma oproportionernliga ilska och tvära kast i resonemang och läser in samma långsökta jag-fixerade slutsatser i alla texter som kvinnor skriver. Uttalade antifeministen Per Ströms (aktuell med boken ”Sex myter om feminismen”) krönikor förutsätter alltid en feministisk konspiration riktad mot honom, där han yrar om ”mansdiskrininering” och tror att feminister vill ge män yrkesförbud bara för att de påpekar löneskillnader och andra patriarkala orättvisor. En hjärnforskare i South Park konkluderar: ”När någon är konstant arg, och hela tiden hittar nya anledningar att fortsätta vara arg betyder det att personen har en väldigt, väldigt, väldigt, väldigt liten kuk”
Kanske kan därför ett ”reclaimande” vara en lösning för att lugna de mest ursinniga instanserna av debatt-Sverige, vilka paradoxalt nog oftast är desamma som tycker att ”feminister får för lite kuk”.

Det mesta tyder dock på att peniskomplex, likt andra komplex kring otillräcklighet, är socialt konstruerat av faktorer som klass och kultur. Sveriges Radios utrikeskorrespondenterna gjorde nyss ett reportage från macholandet Italien, där penisförlängning har blivit en industri. Män med komplex har börjat stretcha ut sina kukar genom att hänga fast vikter, enligt samma metod som ursprungsbefolkningar, för att får mer kött mellan benen.
Tekniken påstås ha möjlighet att hjälpa män med penisstorlekar som försvårar sexlivet. Samtidigt menade de läkare som intervjuades i programmet att de allra flesta som lider av komplex har helt normalstora penisar, och att känslan av otillräcklighet sitter i huvudet.

Kinky Afros gamla blogginlägg hänvisade till den engelska journalisten Julie Burchill som en trendsetter. Burchill skrev om ämnet under rubriken ”Where's the beef?” och menade ”the smaller the better. A complete absence is particularly welcome”. Vilket förhoppningsvis kommer som en tröst för Per Ström.

KV.

Krönika publicerad i Norrbottenskuriren 26/5

Tuesday, May 10, 2011

Twittergangsters (Aftonbladet Kultur 3/5)


Muskler är ute. Gängbråk, heder, skjutvapen och styrka är tråkigt och gubbigt.
Marknaden för att sälja den stereotypa bilden av en farlig svart man till den vita medelklassen – som gangstarapen gjort sedan 90-talet – har blivit mindre intressant i dag än den någonsin varit. Istället har en ny nihilism vuxit fram ur internets DIY-kultur. Hiphop som låter som twittertjatter och rappande internettroll.

Många rappare har twitter och använder det för att kommunicera med varandra och sina fans. Kollektivet Odd Future har släppt nästan tio album utan skivbolag. Men tack vare bloggar, twitter och forum har de lyckats bli ett av 2011 mest hajpade band och hamnat på omslaget av stora musiktidningar som XXL, NME och Billboard.
Odd future, vars hela namn är Odd Future Wolf Gang Kill Them All (OFWGKTA) består av ett gäng småglin mellan 16 och 20 år från Kalifornien som gillar att åka skateboard, smycka sina kläder med upp- och nedvända kors och rappa om våldtäkter och kokain. Deras konserter liknar 80-talets punkspelningar: bandmedlemmarna stagedivear tills någon i publiken bryter näsan.

Den machismo och homofobi som finns i hiphopen har i Odd futures munnar mer och mer börjat likna kommentarstrollande. Tidigare användes uttrycket ”no homo” som en brasklapp, och i bästa fall var det en lek med en homofobisk kultur. Kollektivets frontman Tyler The Creator är inte intresserad av genomtänkt homofobi och rappar totalt fantasilösa rader som ”I’m not gay, Fucking faggot”. Provokationen och chockvärdet verkar betyda mer än de faktiska orden, ungefär som hos ett typiskt internettroll. Hans andra efterlängtade skiva släpps den 10 maj och heter följdriktigt GOBLIN (troll).

På SXSW-festivalen i Texas tidigare i år sade skivbolagsmogulen P Diddy att Odd Future och Lil B, en annan av årets stora hajper, är hiphopindustrins framtid.

Lil B kallar sig själv The Based God, och är del av kollektivet The Pack, vars producent nyligen släppte den extremt internetpubertala låten Respect my dick. Lil B har också använt internet för att spruta ut hundratals låtar och mixtapes. Han har 100 myspace-sidor och är online 22 timmar av dygnet. ”De andra två sover jag eller beter mig perverst”, säger han i en intervju med magasinet The Fader.

Det här sättet att marknadsföra sig är inte helt nytt. Lil Wayne, en av världens största rappare, lade grunden för några år sedan då han släppte flera tusen låtar gratis under bara ett par år. Men han var, och är, fortfarande beroende av en typisk gangstaidentitet.
Nu verkar nätet göra gränserna mellan klass och etnicitet mer flytande inom hiphopkulturen, och gör det svårare för rappare att marknadsföra exotiska och farliga bilder av sig själva. Istället säljer de yngre rapparna bilden av sig själva som uppkopplade.
Soulja Boy, en av de största och yngsta rapparna just nu, listar sina intressen på twitter som gräs, räkna pengar och snabbt internet. Han retweetar också alla gånger någon av hans cirka tre miljoner följare skriver att han är snygg.

Gemensamt för musiken är att den faktiskt börjat låta som internet. Korta oneliners som skulle kunna vara tweets på 140 tecken. Lil B:s dummaste låtar består bara av ett tuggande beat, en namedroppad kändis och så slutklämmen SWAG. Exempelvis: ”Bieber, Bieber, Bitch I’m Justin Bieber – SWAG”.
Ordet swag (som betyder stil, eller attityd) används ungefär som en så kallad ”hashtagg” på twitter, ett avslut som kategoriserar orden. Som i raden ”Bitches suck my dick cus I lok like J K Rowling #SWAG”.

För ett par veckor sedan annonserade Lil B att hans nästa album ska heta I’m Gay. Dagens Nyheters Fredrik Strage skrev en krönika (29 april) där han hoppades att den flummige rapparens ambivalens skulle bidra till ökad tolerans inom hiphopen.
Men det bör poängteras att Lil B inte är bög, och frågan är vilket som provocerar de gamla bokstavstroende hiphopskallarna mest. Hans homovänlighet, eller att han motiverar albumtiteln med nihilismen ”Words don’t mean shit”.

KV.

Publicerad i Aftonbladet Kultur 3/5

Thursday, May 5, 2011

Game of Thrones (Aftonbladet kultur 5/5)


Den amerikanska kabelkanalen HBO fortsätter förnya sina dramaserier. Från ultrarealism i The Wire till vampyrer i True Blood och nu till fantasy i kanalens nya Game of Thrones.
Det en megasatsning. Första säsongen har kostat 60 miljoner dollar och nummer två är redan på gång.

Serien utspelar sig på kontinenten "Westeros" där sju familjer slåss om herrevälde. Handlingen har skämtsamt beskrivits som ”Sopranos i Midgård” och precis som i New Jersey bygger det på kamp mellan mäktiga och empatistörda män. Fast alla har skägg, pratar mer eller mindre konstlad brittisk engelska och är rädda för övernaturliga monster vid världens ände.
Kungar och krigarklaner tjafsar, blir avundsjuka, småaktiga, får hybris. Och har en massa sex.
”Game of Thrones” har en tacksam utgångspunkt. Manus bygger på George R. R. Martins
förlaga ”A song of ice and fire”, vars äventyr blivit bestsellers i USA och har en fanbase som inte behöver lika mycket startfjäsk som vanliga tittare. Serien kanske får ett liknande kultfölje som Star Treks ”trekkies” - HBO till och med anlitat en språkarkitekt som byggt upp ”Dathraki” - ett eget språk bestående av 1800 olika fraser och grammatiska vändningar.
Frågan är om det var värt det.

En kritik mot hela fantasygenren formulerades bäst av den sexuellt frustrerade Sci-fi författaren Roman i ”Party Down”, en numera nedlagd komediserie där Hollywooddrömmare jobbar med catering.
I ett avsnitt träffar Roman en porrstjärna som verkar sugen på honom. Tyvärr kommer det fram att drakar är hennes ”favoritgrej med Sci-fi”.
”Drakar är fantasy”, förklarar Roman med förakt i rösten, ”Om det finns magiska talismaner, ett magiskt svärd, trollkarlar eller fucking crazy inte-riktiga-djur.”
”Fantasy är bullshit.” Avslutar han hatiskt och offrar sin natt med henne.

Game of Thrones kan räddas från liknande cynismer om den värnar sin råa grådaskighet.
”There is a War coming Ned, I don't know when, but it's coming” säger en orolig kung. ”Winter is coming” ältas också för att bygga upp spänningen. Den kollektiva rädslan för en magisk årstid, nästan som en naturkatastrof, är inledningsavsnittens obehagligaste. Men det är svårt att förstå fixeringen vid kommande och gående. ”Jag måste ge mig av” säger en prins, varefter en svärdssvingande bastard sitter och skumpar på en hästrygg i nästa scen. Det måste väl finnas mer i parallella världar än logistik?
Serien är ambitiös men riskerar att bli, hm, fantasilös om de mänskliga intrigerna bara blir kuggar i ett maskineri som sakta letar fram till oundvikligt krig. I värsta fall mot datoranimerade drakar.

KV.

Fotnot: Game of Thrones hade svensk premiär på Canal+ 5 maj

En kortad version av den här texten är publicerad i Aftonbladet Kultur 5/5

Monday, April 18, 2011

Everyone loves you when you're dead (Aftonbladet 18/4)


Det är lätt att glömma att Neil Strauss faktiskt är journalist. För några år sedan blev han sektledare för sexuellt frustrerade män med raggningbibeln The Game, och senare för paranoida survivalister med boken Emergency, en guide till att hantera stora katastrofer.
Men hans brödföda har alltid varit att hänga med världens största stjärnor för New York Times, Spin och Rolling Stones räkning. I Everyone loves when you're dead har han gått tillbaka till gamla inspelningar och försökt vaska fram döda och levande ikoners essens, deras true colors, som kommer fram i små pauser och scener som ofta suddas ut i vanlig tidningsredigering.
Som när Tom Cruise blir stressad för att hinna till ett möte, ställer sig upp och boxar till klockan som gett honom infomationen. Och säger: ”Vi måste gå, NU”.
Strauss snackar med Marilyn Manson om att röka människoben, dricker bärs med Bruce Springsteen och leker stafett i att knäppa upp BH-ar med Ludacris. Men han drunkar inte helt i rockjournalistikens värsta klyshfester med knark och knulla. Han diskuterar spiritualitet och taskiga barndomar. Eller genus med Joni Mitchell efter att ett fan gett henne komplimangen ”du är världens bästa kvinnliga singer/songwriter” på vilket hon svarar ”Det är som att säga att jag är världens bästa neger”.
Han träffar en tillfälligt nykter Rick James som berättar om sin prioritering av droger (han turnérade inte i några länder där han inte kunde få tag på kokain), vilket blir djupt tragiskt när Strauss kommer med facit att James dog av hjärtstillestånd med narkotika i blodet.

intressantast blir det när Strauss söker sig utanför de lyxiga delarna av popkulturindustrin. När han besöker en rasistfestival i amerikanska södern, kollar på våldsamma Baile funk-slagsmål i Rios kåkstäder och turnérar den Isländska landsbygden med det inhemska emocountrybandet The Funerals.
Han lyckas förklara varför vissa usla band och trender startats. Som när han besöker Bakersfield i Kalifornien och beskriver den som ”A shitty place to live and a shitty place to visit”. Det är sångaren Jonathan Davis hemstad, som triumferande svarar ”Ja nu är du förbannad, och du vill starta ett band som heter Korn, eller hur?”.
För ett par veckor sedan blev Neil Strauss kontaktad av en högt rankad agent inom FBI, enligt ett pressmeddelande från hans agent. Byrån ville anlita honom för att slipa sina agenter i förhörteknik mot hårt kriminella. The Game var redan obligatorisk läsning för deras fältagenter. Everyone loves you when your dead skulle göra nytta om den delades ut till journalister som vill lära sig intervjuteknik.

KV.


Publicerad i Aftonbladet kultur 18/4