Det stora nöjesfältet Six Flags i New Orleans är en ruin sedan sex år tillbaka. Efter att orkanen Katrina svepte in över staden ser stället ut som att det bombats med melankoli. Radiobilarna har börjat samla damm, ett gigantiskt clownhuvud har lämnats med sönderslaget öga och urban exploration-entusiaster har klottrat domedagsbuskap som "Don’t look for me - I’m still here" och "every road goes nowhere" på väggarna bredvid övergivna karuseller.
Jag får ungefär samma skräckblandade tillfredställelse av att titta på fotografen Richard Thompsons bilder från Six Flags som av Cormac McCarthys The Road eller Mad Max. Det är förmodligen också varför jag joinat gruppen Post-Apocalyptic fiction appreciation society på facebook, vars beskrivning lyder: "Den här gruppen är för alla som någonsin drömt om att vakna en dag och upptäcka att världen vi känner till försvunnit. Att hela samhället har raderats och endast spöklika rester som övergivna städer och tomma motorvägar finns kvar".
Men för min egen del är det egentligen inte nödvändigt att hela världen går under för att ruiner ska fungera som kulturell varningsflagga.
I aktuella filmen Hanna , som handlar om en tonårstjej som tränats till seriemördare, utspelar sig de dimmiga slutscenerna i Berlins ökänt övergivna nöjesfält. När Hanna blir jagad bland stora dinosauriestatyer som lämnats att ruttna får jag samma mysiga känsla av vanmakt inför tidens gång.
- Man behöver inte längre skämmas när man vill gå in i ett gammalt sockerbruk och titta, menade Jan Jörnmark, som gav ut fotoboken Övergivna platser (2007).
Men det kanske man visst behöver. Åtminstone när det gäller sockerbruk och fabriker. De estetiska kontrasterna i plomberade nöjespalats säger mer om det post-industriella samhället än själva industrierna. För när kulturen ruttnar brukar mänskliga rättigheter också överges. Därför känns det mycket mer obehagligt att glo på bilder av det förmultnade Detroit’s vanity ballroom där Duke Ellington en gång spelade, i stället för att oja sig över en ekande tom svensk spritfabrik.
Fotoutställningen Detroit in ruins hör till en av mina senaste favoriter i ruin-konsumtion (finns på till exempel The Guardians hemsida).
Detroits egna invånare har omfamnat förödelsen på ett bejakande, om än post-ironiskt sätt genom att lobba för att upprätta en staty över kultfiguren Robocop. Polisen från filmen med samma namn fick den otacksamma uppgiften att röja upp i en superkriminell gröt, född ur kapitalism och socioekonomisk misär. Polismyndigheten behövde något som pallade och skruvade således ihop en cyborg från resterna av den avlidne polismannen Alex Murphy.
En riktig Robo-staty, i staden vars verklighet allt mer börjar likna filmens fiktiva dystopi, ger en svart tyngd åt Murphys egna ord om att:
- Role models are important.
Det kanske låter deppigt, men det är sådant jag tänker på när jag läser om Almedalen, ett ställe där kulturen också verkar rätt övergiven.
KV.
Publicerad i Norrbottens-Kuriren 8/7
No comments:
Post a Comment