I just can't quit you baby

Soundtrack. Det var länge sedan jag hittade ett bra. Jag tror inte ens att det är mitt eget fel. Antingen är ju soundtracks samlingar av poplåtar, valda av en regissör med mer eller mindre bra fingertoppskänsla, eller så är de instrumentala och inspelade för filmens syfte. Båda sorterna förstås med varierande kvalitet (poplåtar som spelats in i bara för filmens skull är alltid dåliga).

Jag kan urskilja två sorters soundtracktrender i tiden post-musikvideon.
1. Amerikansk indie.
- Har tonsatt de romantiska komedier kallats "Hej jag är lite smart-filmer" av en känd journalist i DN, och musiken har rullat runt och slingrat in sig i fjompiga Belle & Sebastian-mutationer. Problemet är inte musiken i sig, snarare att den fått utgöra en stor del av manuset så att inte bristen på story ska bli för uppenbar.

2. Amerikansk blockbuster.
- Blockbustersoundtracken har försökt få till megahits som kunde ge filmer av Transformers-size en knuff närmare skratta-hela-vägen-till-banken. Under 00-talet antar jag att det varit emocore eller något som rullat under de flesta sådana eftertexter? Det har väl failat för det mesta. Men jag vet inte, det är ju det som är grejen: Det är omöjligt att lyssna på ett soundtrack till en dålig film. Eller tvärtom.

Musiken från "The Devils rejects" är dock ett fantastiskt exempel på lyckat låtval som överenstämmer med stämningen i filmen. Tacksamt. Jag skulle förmodligen inte orkat trycka och pussla ihop själv i den perfekta bonnläppsförpackning för musiken som filmen är. Sen ger temat med lantlig tortyrporr en lite härligt motsägelsefull dimension till rocken som annars känns som en solomtöcknad eftermiddag, packad på hembränt ur krus. Skynard!
Det är svårt ändå. OSTet till "Inglorious Basterds" var det första jag gillat på riktigt länge. Ända sen "Pusher 2"-OSTet typ.
Antingen är musiken så integrerad i filmen att den knappt märkts - och en klysha är ju att det är då den är som bäst - men det är ett jävla skitsnack. Som om musiken skulle vara underordnad bilden. Jag vill känna musiken lika mycket som alla andra delar, förstår inte varför det skulle finnas en motsättning som säger att man inte kan få allt på en gång, hela tiden?

Ett OST jag verkligen gillar är det till "Manhunter" (1986). Ni vet, förlagan till "röd drake" där Gil Grissom från CSI är rätt sexig. Musiken är iaf riktigt fet. "Psykedelisk", för att dra till med en fånig beskrivning. Eller mattor med syntar som känns maffigt kvävande på något sätt. Det är alltid svårt att bara försöka beskriva ljuden utan att tänka på stämningen i filmen samtidigt. Som i nya "Moon", där är det typ bara två variationer på samma pianoslinga genom hela filmens "Blade Runner"-möter-"The Island"-på-månen. Men det störde mig nästan aldrig.
Det är förresten inte så konstigt med tanke på att det är Clint Mansell som haft hand om hela skiten. Musiken alltså.

Das Weisse Band.

Bra film.

Your beat ain't safe

Shit, jag vet inte, men jag tror att den där fängelsedomen var det bästa som hänt Lil Wayne på länge. Typ ända sedan försäljningssuccén Tha Carter III (mest sålda album sen 50 cents andra skiva).
Mixtapet "No Ceilings" släpptes för ett par dagar sen och det är verkligen ett monster. Kanske kände Wayne sig tvungen att prestera något innan han försvinner för en tid pga det där vapeninnehavet. Weezys hybris efter C3 gjorde ju att man nästan glömde hur oslagbar han kan vara. Vad har vi fått förutom slappa collabos, och någon vers här och där på låtar tillsammans med rappare som lät mindre stenade? Dessutom hjälpte inte läckorna från rock-albumet "Rebirth" särskilt mycket för att lugna oron över en stundande katastrof, eventuellt en överdos.

Nu kan vi skjuta upp de här känslorna. På "No Ceilings" gör Wayne det som gjorde honom till en superstjärna från första början: majestätisk wordplay. Tänk er ett diciplinerat staplande av metoforika som "I work out in my office, I guess I'm fit for business" / "Man I do it big, to me you niggas weeman" / "I just killed this shit, moment of silence"... I all oändlighet. Och precis som på det episka Drought 3-tapet slaktar han andras beats. Både Jay-Zs "Death of Autotune" och "Run This Town", som i Jiggas händer kändes som ganska trötta saker, piskar Weezy skiten ur med sitt munläder. Wayne lyckas även med konststycket att reboota Black Eyes Peas "Gotta feeling", mest tack vare frånvaron av upphovsmännen kanske, men ändå en stor fest.
Det coola och samtidigt lite obehagliga är hur oflummig Weezy låter. Fokuserad, hård. Även om han leker (och konstant samplar hur han tänder en blunt) så skrattar han inte det där fåraktiga skrattet särskilt ofta, eller åtminstoen inte lika övertygande, som vanligt. På ett par spår låter han nästan hatisk.

Mest passande är att "No Ceilings" är ett gratistape. Att Wayne lämnar den sortens produkt som gjorde honom till ett namn är som ett löfte om att han inte kommer förlora sig själv i fängelset. Eller i rocken.

"Priceless, That's why it's free".

Lil Wayne - No Ceilings (mixtape)

Årtiondets bästa filmer.

Listfetishismen över 00-talet har gått från låtar till filmer.
Det är lätt tänkt att 2000-talet skulle varit ett trött årtionde filmmässigt. Jag gjorde i alla fall det när jag försökte minnas vad som präglat de här åren: superhjältar och serietidnings/leksaksfilmatiseringar? Alla filmer jag först kom att tänka på i anslutning till den här listan visade sig efter en snabb imdb-koll varit från 90-talet. Men, nä. Om man tänker efter lite är det ganska så awesome ändå.

Siten nollnollfilm.se har frågat en massa journalister och kritiker (yours truly not included) att sammanfatta årtiondets bästa rörliga bilder. Jan Gradvall lägger tråkigaste "handikappad människa hittar meningen med livet"-filmen "Fjärilen i Glaskupan" på första plats! Jag har iofs förstått att Gradvall älskar att hylla den bredaste av den breda underhållningen, men att direkt efter trycka till med Russel Crowes skäggiga FrankMillerisering av romarriket i "Gladiator" är faktiskt inte okej. "Father of a murdered son, husband of a murdered wife..." Lägg av, really? I övrigt håller jag med om att många av filmerna på listan är bra, men kanske inte att de hör hemma så högt upp. Andrea Reuters lista är bättre, Babel, Donnie Darko, Efter bröllopet osv. Plus för Team America. Men, Sagan om Ringen? För helvete...
Emma Gray Munthes nedräkning har börjat bra. Hoppas mest på den faktiskt.
Även tidskriften FLM har tillfrågat Sveriges kritiker om vilka de bästa svenska filmerna är (yours truly, yet again, not included). Där finns det förstås färre att välja bland och det blir lättare att ta sig för pannan. T ex när TT:s Erik Helmersson dammar till med Josef Fares mega pekoral "Leo", I princip en filmversion av den Anton Abele-skapade facebookgruppen "bevara oss från gatuvåldet".

Jag var tvungen att göra mina egna listor.

Kriterierna som jag satte upp när det gällde att göra en subjektiv lista över 00-talets bästa filmer var att de måste utnyttja sitt medium på ett sätt som inte går genom något annat. Det måste alltså vara mer än typ en filmatisering av en fantastisk teaterpjäs. Film är bättre än litteratur, men bara när den är som allra bäst. Därför fick många helt otroligt bra filmer petas ner till senare placeringar. De tre första var tvungna att utnyttja fönstret till max.




1. Järn 3-An (Bin-Jip), Kim Ki-Duk (2004).

Som kulturvetare har jag tusen gånger fått mig inbankat att kön, etnicitet, klass och fan vet allt är språkligt konstruerade. Att verkligheten kan läsas som en "text". Knappast något är därför mer befriande än en kärlekshistoria nästan utan dialog. Självklart går den fortfarande att "läsa", men Järn-3an utnyttjar filmens språk så mycket att det är terapeutiskt. Jag hade liksom kunnat dunka in Ang Lees "Lust/Caution" på förstaplatsen. En mycket mer komplex kärlekshistoria med explicita sexscener och tusen olika historiska, sociologiska och kontextuella krokar att fiska i. Men jag ville att 2000-talets bästa film ska vara 100% skönhet. Även om det finns, och i såna fall kanske alltid måste finnas, banalitet i den tanken. Järn 3-an är ju egentligen en ganska konventionell berättelse, men berättad extremt okonventionellt. Hunsad hustru räddas av känslig kille som squattar medelklasshem medan deras hyresgäster är på semester. Tyvärr blir romansen kortvarig eftersom den schyssta killen åker in i fängelse och den hunsade kvinnans svin till man gör comeback.
Den snälle killen har en förmåga som gör honom okrossbar: hans förmåga att iakta.
I början, när han följer efter kvinnan i hennes hus känns det som voyerism. Men förvandlas och blir en ordlös flirt. När han sitter i fängelse är hans knäpptysta spioneri precis vad det inte borde vara, ett vapen, istället för ett kvitto på att han kuvats. Passivitet som anti-auktioritärt motstånd är svårt att inte göra hippiegulligt men Kim Ki-Duk bemästrar det. För övrigt är det här en ovanligt straight film för att komma från honom. Han låter ofta ångesten vinna över skönheten när han annars gör filmer om prostitution och skönhetsoperationer.
Det är så fantastiskt när slutet i Järn 3-an bara blir förlösande. Det är en twist utan den där känslan av at ha blivit lurad och sedan få allt upptryckt i ansiktet.
När slutet kommer, då både Han och Hon går omkring (i det vräkiga huset som hennes karl köpt) och de ser varandra samtidigt som patriarken går omkring och surar och inte märker någonting, inte ens när de kysser varandra. Då är kärleken koncentrerad i en vacker form som alla filmer om kärlek försöker visa upp men som misslyckas gång på gång. Den när två lyckas bryta med kontexten och skapa en egen värld. En bättre värld som bortsett från det uppenbara är frikopplad från estetik.

Lyckan är på bekostnad av en sann bad guy, och det är förstås sorgligt med lidande.
Men, "walking on sunshine" har aldrig låtit så rätt som i ovanifrånscenen av New York i ”American Psycho”. Ergo: Lite mörker behövs för att allt inte bara ska bli ett tacky julkort.



2. Dolt hot (Caché). Michael Haneke (2005).
En psykologisk tortyrkammare till skräckfilm, som stänger in en i sig själv. Ingen skurk. Shit, ingen musik ens. Och med totalt två sekunders våld.
Haneke hade förstås en given plats på den här listan. Det jobbiga var att bestämma vilken av hans 00-talsfilmer som varit bäst. ”Pianisten” var nära på att kvala in men jag droppade den till slut. Även om den är radikalfeministisk på bästa sätt fyller den inte kriteriet ”göra något nytt med själva mediet”. ”Kod Okänd” minns jag också som väldigt bra, men eftersom jag inte kom ihåg särskilt mycket vågade jag inte slänga in den.
Historien i ”Dolt Hot” skulle till att börja med aldrig gå att förmedla genom ett annat medium med samma effekt. Det kan kännas som att Haneke vill plåga sin publik, för det gör han. Grundligt. Men om han bara ville skada oss utan anledning skulle han kunna göra det med lillfingret på a la Takashi Miike.
En familj som får konstiga videofilmer hemskickade från anonym avsändare. Mestadels är de statiskt filmade och visar paret Georges och Anne Laurents hem utifrån (typ som i början av David Lynchs ”Lost Highway”). Filmerna kommer inpackade i hotfulla teckningar. Ritstilen liknar ett barns men har en underton av våld. Ett avhugget kycklinghuvud, ett slarvigt ritat ansikte med blod rinnande ur munnen. Kasseterna kommer oftare och oftare, och övergår från att skildra parets hem till att visa upp bilder på pappans barndomshem och andra ledtrådar till hans barndom. Farsan, med en bekväm övre-medeklass-karriär som programledare för ett högkulturellt teveprogram, stänger in sig i sig själv och minns tillbaka til sin barndom. Hur han skvallrade för sina föräldrar på den adopterade pojken Majid när de båda var små. Pojken blev skickad till barnhem och fick livet förstört. Georges tror att den vuxne Majid försöker hämnas på honom. Självklart har han också fel. Majid visar sig vara en bruten, men absolut inte hämndbenägen man.
En okänd som övervakar, men också dokumenterar, någon annan. Vetskapen om att Georges är övervakad får honom till slut att hata sig själv. Han försöker hitta skuld så långt tillbaka som i barndomen och gör det tills han vänder alla känslor utåt mot sin fru och senare mot Majid. Grejen är att även om Georges vill förlåta sig själv blir han bara mer fucked in the brain av den indirekta guilt-trip han får genom hotkasseterna som levereras på löpande band.
Det är mer än övervakning i realtid. Någon har en komplett arkivering av Georges liv och de har valt ut delar som triggar hans undermedvetna.
Man behöver förstås inte sitta framme med sociologiboken och bläddra efter filmen. Den går att se som en vanlig thriller om en familj som slits isär, med barnsligt enkla medel. Sjukt obehagligt hur porös den trygga kärnfamiljen blir av lite video.
En klysha är att skräckens största tillgång är det okända, så varför ens visa det alls?
Slutet där man får se hur den anonyma kameran filmar minnet av Majid som blir bortburen på väg till barnhemmet är fantastiskt i sin vidrighet och svek. Att man heller aldrig riktigt vet vem som skickar hoten känns i början svårt att svälja. Men tänk efter hur fånigt det hade varit med en badguy. Det finns inga badguys, bara bad ideas.


3. Irréversible. Gaspar Noé (2002).

Det här är en film som, genom att placera den på en sån här lista, medför en enorm positionering. Det är ingenting jag gillar, men jag vet att det är så.
Bara för den sakens skull tänker jag fatta mig kort: Grejen med den här filmen är, precis som Hanekes "Funny Games", att man tvingas utanför filmen och in i sig själv. Baklängesgreppet och hämnden är inte bara arty-fartytrams. Det är medvetet att vi får se den brutala hämnden först och våldtäkten sen. Det gör att hela hämndmotivet tappar allt rättfärdigande i samma stund som det blir skallspräckande-med-brandsläckar-verklighet. Det är en antivåldsfilm precis som Funny Games är det. Våldtäkten i mitten av filmen är 15 minuter lång och filmad från ett långt avstånd av en anledning. För att varje våldtäkt som skildrats innan dess gottat sig i hårda klipp, närbilder på skrikande kvinnoansikten och än mer spekulativt sällan visat mannen. Men jag vet inte om allt det där grafiska våldet är det intressanta. Jag tycker nog att pratet och skildringen av det nya paret och den obekväma gruppdynamiken med Monica Beluccis good-guy ex är det naknaste.

4. Mulholland Drive (2001)
5. Adaptation (2002)
6. Återkomsten (Vozvrashcheniye) (2003)
7. A scanner darkly (2006)
8. Hunger (2008)
9. Dawn of the dead (2004)
10. Lust, Caution (2007
11. Old boy (2003)
12. Team America - World police (2004)
13. Mellan Väggarna (Entre les Murs) (2008)
14. Margot at the wedding (2007)
15. Lost in translation (2003)
16. Donnie Darko (2001)
17. Last Days (2005)
18. Pusher 2 (2004)
19. Match Point (2005)
20. Wall-E (2008)

00-talets 5 bästa svenska filmer:

1. Farväl Falkenberg
2. De ofrivilliga
3. Sånger från andra våningen
4. Om jag vänder mig om
5. Lasermannen

Bonus! 00-talets Största pekoraler. top-2

1. Into the wild
2. Amelie från Montmarte

Och så var det med den saken.

FlashFrizzlers

För att parafrasera Snoop dogg: Hello my little blog rizzlers. Jag tänkte att ni skulle få lite att läsa. Nya Nöjesguiden kommer på fredag. Redan nu ligger dock mina teverecensioner på les internets. Jag klistrar in länkarna i botten. Men först måste vi ta itu med FlashForward.

För dem av er som inte vet men riktigt undrar vad en ”Flash forward” är, ska jag berätta.
Det är en slags framtidsvision. Hela mänskligheten får liksom en simultan blackout på två minuter och 17 sekunder. Under samma tid får folk en blurrad vision av sin framtid. ”Fast tydligare än i en dröm”.
Några ser ett lyckligt öde, andra en mörk personlig dystopi och resten ser inte en skit, logiskt sett är de döda ett halvår senare. Agent Mark Benford, Eff-Bee-Aj, sätter ihop ett team för att utreda och vips är en paranormal korsning mellan ”Arkiv X” och ”Lost” satt till världen. Lika lyxigt och tomt som det låter. Det går helt enkelt inte att grunda ett mysterium på något man vet kommer hända.
Jag har inte ens nämnt, eller jag gör det väl nu, att ordet ”supercomputer” används, helt oironiskt.

Flashforward börjar på TV4 den 30 oktober

Och just det, mina rizzilerz var det ja:

Recension av Bored to Death
Recension av Simma lugnt Larry säsong 7

Los Angeles har något...

...I vattnet som gör att alla blir gnälliga dicks. I alla fall om man är jude. Västkustens roligaste hebrew efter Larry David ger här nedan en visning över sina minst-favoritbetonade platser i L.A. för vbs.tv.

En liksäck åt Scrubs-manligheten

över 15, 000 människor har sagt sitt. "500 days of Summer" är tydligen är bra film. 8,2 har den fått på imdb. Okej, säger författaren i en brasklapp innan filmen, det här är fiktion och om något skulle likna verkligheten är det bara slump, "särskilt när det gäller dig Jenny Beckman. Slyna."
Allvarligt börjar filmen så. Sen träffar vi, vad som antas vara författarens "fiktiva" avbild Tom, som jobbar med att författa cheesy greetingscards (men drömmer om att bli arkitekt). Tom träffar det helt oemotståndiga kvinnoväsendet Summer och blir kär utan att ha pratat med henne. Piedistalen ni vet.
En pompös voice-over förklarar att "det här inte är en kärlekshistoria". Och den domderande röstjäveln har rätt, det är det verkligen inte. 500 days of Summer är en historia om två väldigt fåniga människor som, utan någon märkbar gnista, bestämmer sig för att bli tillsammans. Eller nämnde jag att båda gillar The Smiths? Aj, aj, aj. Ni hör vart detta barkar?

Allt börjar dock med själva break-upet och hoppar sedan fram och tillbaka i tiden.

Tjejen Summer säger tidigt till snubben Tom att hon inte är ute efter något allvarligt. Tom är förstås en hopplös romantiker (läs: lider av ett svårt hora/madonna/Ronnie Sandahl komplex) och blir därför extremt upprörd när Summers påstående visar sig stämma ganska bra och hon lämnar honom. Varför detta gör henne till en "slyna" som förtexten kallade hennes verkliga förlaga kan jag faktiskt inte förstå. För att hon inte delar Toms övertygelse om att kärlek är ödesbestämt? Men nu får jag det att låta som att hon har någon substans. Summers karaktär är egentligen bara en platt fortsättning på den quirky indieflickvännen som Natalie Portman spelade i fruktansvärda Garden State (där hon och Zach Braff blev kära för att de både gillade The Shins): en korkad och viljelös person som stirrar som ett barn framför sig. En "ren" kvinna.

Den här Scrubs-manligheten som ständigt ska romantiseras, varför? En lite fumlig och tafatt kille som inte tror på sig själv, och inte heller tror att han har någon som helst förmåga att förbättra sig själv, träffar en lite knasig tjej. "Hej, jag vet att du är alldeles för snygg för mig så jag tar och ger världens sämsta första intryck för jag är så dålig, kan ju lika gärna gå hem och dö". Well, ungefär.
I vanliga fall slutar det lyckligt, men nu verkar åtminstone diskursen om den kvinnliga karaktären kommit så långt att hon fattar vilken ointressant jävel Scrubs-mannen är. Vad har han egentligen att erbjuda, förutom timmar av självömkelse? Man skulle kunna resonera att de två karaktärerna förtjänar varandra, om det inte vore för att den spånstirrande tjejen är en så uppenbar manligt konstruerad fantasifigur. Presentationen av Summer görs av den där brådmogna voice-overn som berättar om hur ALLA blivit betuttade i henne. Varför är hon så speciell, hon öppnar ju knappt munnen? kanske är det därför alla blir kära i henne? Han vill ju inte knulla med en patetisk och lipig tjej som bara ligger hemma och skär sig själv i armarna. Men tycker att hon är en slyna som inte pallar med när han gör det? Som tur är slutar allting bra för Tom. Han styr upp sitt liv och pluggar vidare till arkitekt och träffar så småningom en ny tjej. Hon älskar också arkitektur. Slutet gott allting gott.

Jag tycker inte att jag är ovanligt queer-rabiat i mina omdömen när det gäller film. ALLT måste inte bryta ny idealogiskt mark. Jag såg t ex nyversion av "Fame" och älskade den.
Det är det förställda jag inte klarar. 500 days of summer parodierar liksom Bergmans "Sjunde inseglet" men dubbar den på franska och avslutar den med "fin". Som om Tom just sett "en arty film". Regissören Marc Webb kan omöjligt ha sett Bergman. Då hade han inte tyckt att det där var roligt. Det blir bara som att titta på ett riktigt mys-spekulativt blogginlägg i 90 minuter.