Nytt liv

Hej.

Vet inte om någon fortfarande har denna rostiga blogg i sin RSS. Men iaf.

Det har hänt lite sen sist. Jag har börjat på Kulturnyheterna som webbredaktör med inriktning på film. Så jag recenserar filmer varje vecka och öh, redaktörar även för filmbloggen.

Här ligger några recensioner jag skrivit nyligen:

Shame
Pojken med Cykeln
The Rum Diary
New Years Eve
Le Havre

Jag gör TV-inslag då och då.

Här är en Intervju med Sean Durkin (Marcy Martha may Marlene)

Puss

Filmen jag inte pratar om längre (NSD 02/02)

Den har varit färdig i en dryg vecka nu. ”Filmen jag inte pratar om längre”. En dokumentär som tar avstamp i IT-bubblans framgångskåta tider. Ett ungt kompisgäng som länge gått och väntat på en chans att få göra något tillsammans, något stort och kreativt, får sina drömmar besannade när den entrepreneuriske Casey lyckas låna ihop en massa miljoner för ett oskrivet filmprojekt.
Och de bara kör. Övertygade om att de skall göra ”världens bästa film” och att alla kommer att vara miljonärer tio år senare.
Nu blev det inte så. Pengarna tog slut. Filmen avslutades aldrig. Klipparen fick inte ens påbörja sitt jobb. Däremot blev det kollektiva traumat en närgången film kring grupppsykologi och effekten som mosade drömmar kan ha på individen. Martin Degrell arbetade med det urspungliga projektet och har i efterhand satt ihop dokumentären tillsammans med Jesper Ganslandt (som regisserade coming-of-agefilmen ”Farväl Falkenberg”).
Jag möter Martin på Göteborg filmfestival för att diskutera hur han gjorde sin första färdiga långfilm av en haveriets rester. Och varför det komposterade resultatet blev en bättre film än den som misslyckades.

- Jag hade precis blivit arbetslös och fick jobb som scripta. Men sen fick jag hoppa in som manusförfattare. Det blev som ett lapptäcke och alla var med och tätade där det behövdes. En anledning till att det blev fel var att folk i gruppen låg på olika nivåer. Det blandades in pretentioner i produktionen. Hade alla varit överens om att ”nu ska vi göra en hantverksmässigt habil B-film”, så hade det inte varit några problem.

Det kändes som att storyn till er film aldrig var särskilt viktig, snarare ett verktyg för att få förverkliga era sommarkollodrömmar.

- Definitivt var det så. Under paraplyet skulle vi kunnat göra vad som helst och grupptanken var väldigt viktig just då.

Tidsbrist gjorde att manussidorna skrevs dagen innan de skulle filmas. Ängslighet som en i teamet uttryckte med orden ”Det hade varit bra om vi visste vart vi var på väg”.
Drömprojektet beskrivs diffust som ”en ockult film noir”: Karaktären Nigel upptäcker en skenvärld och skall genom Da Vinci kodsliknande offerritualier uppnå en ”sann” verklighet. Publiken på filmfestivalen får se några blodiga klipp från den ofärdiga filmen, men ”Filmen jag inte pratar om längre” hugger djupare i de inblandades personliga tragedier.

- Folk har tolkat filmen olika. Vissa tycker att den handlar om IT-bubblan och andra om skapande. Hur upplevde du den?

För mig är Caseys historia mest gripande. Hur han dealar med all skuld och psykologin kring det.

- Projektet var Caseys från början. Jag vet inte exakt vad vi hoppades skulle hända sen, men jag ville vara med ifall det skulle explodera.
- Jag tror inte att vi kunde ha gjort filmen om inte han varit så distanslös. Då hade han nog framstått som totalt arrogant. Casey är en obotlig entrepreneur så det var mest en slump att det blev film vi gjorde.

Projektets ledare lämnar ut sig i en terapisoffa om skammen över att hans föräldrar fått gå i borgen för hans miljonskuld.
”Jag vet att jag lurar mig själv när jag säger att det här kommer gå, men det har alltid funkat tidigare. Det gäller bara att lura så många andra som möjligt”. Han beskriver sin övertalningteknik som att kasta iväg en snöboll och förvandla den till en lavin. När den rasar går det inte att byta riktning och börja kompromissa.
”Vad rekommenderar du? Psykofarmaka?” Frågar Casey psykoterapeuten, som avfärdar med argumentet att han har för mycket självinsikt för kemisk medicinering.
Martin Degrell stryker sitt skägg i hotelllobbyn i Göteborg. Han menar att självinsikt är kreativt kryptonit.

- Det finns en nyckelreplik i ”filmen jag inte pratar om längre”, när en av killarna säger att ”det går inte att ha så stora drömmar om man vet vad man håller på med”.
Att det handlar om att vara ung och oförstörd och kasta sig ut i något okänt. Det går inte att ha samma driv utan den naiviteten.
Det kanske är cyniskt, men så är det.

fotnot: ”filmen jag inte pratar om längre” kommer till SVT i höst.

Publicerad i NSD 02/02/09

Jodå.

Jag tror att indie är den nya punken, Hästpojken typ, vad är det? Punk eller Indie? Jag vet inte. Jag skrev för inte så länge sedan att punken hade tendenser att bli det nya dansband. Tryggt, traditionstyngt och så. Sen gick jag på popklubben Svanen en kväll och där visade sig ungefär samma normer gälla. en viss typ av dans, en viss typ av kläder, och så gamla bitar. Ja låtar heter "bitar" i dansbandssvängen.
Att dansa och hångla till Pulps "common people" är inget jag förringar, det är ett stort nöje jag unnar alla. Men jag hade ljugit om jag påstod att det inte kändes lite parodiskt såhär i efterhand. Alltså jag gillar dem, men parodier floppar ju nu för tiden, Walk Hard - The Dewey Cox Story gick inte ALLS särskilt bra i USA, trots Judd Apatow. Iaf på bio floppar de, parodierna. South Park kan göra bra parodier av både 300 och 24. parodier på siffor är bra.

Men Jazzhuset ja, gamla fina bitar. Och om punken är det nya dansband, och indie är det nya punk. Vad är det nya indie? Teve?

Jag såg Kobra igår, med den där dansken som försökte nedrusta Guantanamo Bay med en liten bergsprängare och Beethovens trea, helt värdelöst gick det. Nu försöker han få till en Europeisk presidentkandidat till USA-valet - Fat chance. Haha, han bara försöker hela tiden och misslyckas varje gång. På den där Livskvalitetsbloggen idag har författaren Stig Larsson (Autisterna) hört av sig och avböjt att gästblogga hos kollektivet. Detta via ett personligt telefonsamtal.
Ett misslyckande förvisso, men ett rätt fint sådant.

Som ni förstår har jag feber och har haft så i två-tre dygn, vilket skapat en kreativ missväxt och allmänt freakiga drömmar. Jag försökte se på Zodiac innan jag skulle sova igår men ville typ dö. Jag drömde att jag hade siffror på insidan av min hjärna. High on life skulle man kunna kalla det, eller snedtripp on life då.

En alien i magen

Okej, det är svårt att slå ett sådant enormt masshaveri som förra årets guldbaggegala där förortsungar tog storslam och Björn Källman fick tillfälle att bräka ut sin skämskuddeframkallande "humor". I år gjorde väl inte Sisela Kyle något direkt bättre jobb förutom att hon kanske inte var lika ångestframkallande. Förutom några gånger, som när hon försökte få publiken att sjunga "La la la" i allsång blev alla så sjukt obekväma och Josef Fares skruvade på sig och flämtade ur sig "jag kan inte sjunga" i pinsamhetens crescendo. Vem klarar inte av ett sjunga "la la la" liksom? Ingen, visade det sig. Därför att ingen tyckte att det behövdes.

Michael Segerströms tacktal (bästa manliga) var dock väldigt fint. Särskilt att han struntade i eventuell tidsbegränsning och körde på. Fin man.

En fråga angående de nominerade för bästa dokumentär: Hörde jag rätt när speakerrösten berättade premissen för en av de tre filmerna kallad "paradiset"?

"De två pensionärerna Lennart och Britta (eller vad de nu hette) försöker installera en fondvägg i sitt hus" Klipp till de två pensionärerna:
Britta: Jag vill inte ha en fondvägg.
Lennart: Jo men du sa ju att du ville ha en tidigare.

Haha va!?

Kaxigt att Roy Andersson talade om för kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som ju vill "bevara kulturarvet" att det är i framtiden vi kan skapa vårt nya kulturarv. Liljeroth såg typ ut som att hon hade en alien i magen, en liten arg en som ville hoppa ut och äta upp ansiktet på Roy.

Fienden

Fienden är ett konstnärskollektiv med subversiva motiv som de främst trycker på t-shirts, de har också letat sig till konsthallarna under 2007. Men det är dock i själva modeformen Fienden skapat sig ett namn, och därför avgränsar jag mig till detta i min analys.
Tröjorna säljs bara i 50 exemplar per tryck och distribueras via kollektivets hemsida eller via utvalda återförsäljare (t ex Weekday här i Göteborg). Trycken är nästan uteslutande i kollage av bilder hämtade (snodda) från internet - något de uppgett i en av de få intervjuer de synts till i – Svts Kobra, vilket jag senare skall återkomma till. Men för att göra kommande analys lite mer begriplig krävs bättre beskrivning av hur trycken egentligen ser ut.

Tröjbeskrivningar (i snävt urval):

”A great speach” - t-shirt med tryck av två downs-syndromdrabbade personer bakom ett myller av mikrofoner från stora mediejättar som fox news och CBS.

”King Tubby” - Thomas Brolins överviktiga ansikte inklippt, kollaget har gett honom en kungakrona och kungskläder med emblem från hans fotbollsklubbar. Texten på bilden: ”Who have got love for the king when the king becomes tubby? -We do. Mvh Fienden.”

”Avurbanisera” Texten ”avurbanisera” läses stort över bilden av en snigel. Under snigeln står ”För ditt eget bästa /din vän fienden” och i mindre typsnitt: ”Copyright 2007, kontoret för upplysning av transparent ungdom”

”The pope” - ett kollage av påven Benidictus XVI där han förutom sin traditionella påveutstyrsel visas halvnaken på underkroppen med kvinnoben i nätstrumpbyxor och höga klackar. Texten går kronologiskt uppifrån och ned över tröjan: ”Benedictus XVI – The worlds greatest live action roleplayer. Some call him papa, some call him pope, we call him the cunt. Med vänlig hälsning Fienden.”

Enligt Fiendens otroligt akademiskt skrivna och svårtydda manifest på hemsidan, namedroppandes både Hegel, Foucault och Marx, och som avslutas med ett omyndigförklarande: ”Närå!” går det åtminstone att utläsa en slags kulturell ståndpunkt, tes eller diskurs: ”Emot allt, med dig”.
Kryptiskt och motsägelsefullt kan tyckas, och ”emot allt” är förstås en sanning med modifikation då tröjmotiven ofta visar på klara sympatier med de svaga (som ” a great speach” tröjan) och utsatta/utstötta (”King tubby”) , samt framförhåller genom ett myller av både subtila och osubtila symboler (t ex”avurbanisera”) deras politiska ställning som en slags anarkism. Men diskursen ”Emot allt, med dig” är kanske bäst sammanfattad på tröjan ”hjärntvättaren från Vimmerby” där just den texten lyser i stark rosa under en siluettbild av författarinnan Astrid Lindgren. I hörnet har hennes år i livet skrivits ut, som på en dödsruna: ”1907-2002”. Längre upp på tröjan finns en förklaring till påståendet:

”Sagor baserade på lögner i syfte att skydda barnet från dess eget trauma är inget annat än en fantasmatisk skärm, med vilken uppmuntras till ett desperat bibehållande av en tilltalande metafysisk poststilism som maskerar verklighetens bistra implikationer. ALL MAKT ÅT DÖDEN, VÅR BEFRIARE!*
*Så var inte fallet, vi hade visst glömt bort ”the death of the author”, fuck you! Roland Barthes!

Så förutom att i svårtolkade termer hata på en av Sveriges folkkäraste författare skickar Fienden en passning till (post?) strukturalisten Roland Barthes och dennes essä om ”författarens död” från 1967 vars tes är att en författares verk bör tolkas helt frånkopplat sin upphovsman. Fiendens utspel där de ”plötsligt” inser sitt ”misstag” och på sätt och vis förbannar sin egen kunskap. Detta låter jag, i brist på högre analytisk kompetens, ligga i betraktarens ögon.
Kanske är det ironi, kanske allvar. Dock blir detta påstående intressant i relation till Fiendens sympatier med fildelarrörelsen.

Men först:
En annan klar definition som går att göra utifrån är att Fienden är underground. Ett begrepp som först och främst kan kopplas till kollektivets DIY (gör-det-själv)-anda, dvs. att producera och distribuera sina produkter utan hjälp från stora bolag. I Sarah Thorntons text ”moralisk panik, medierna och den brittiska ravekulturen” Förklarar hon att undergroundrörelser tydligast definierar sig själva genom vad de inte är, det vill säga mainstream (1999 sid 271). Och motkulturen till kommersialismen och mainstream är till synes kristallklart i fallet med Fienden. Ett bra exempel är deras piratsympatier, och nu menar jag inte sympati för dreadsfjanten Johnny Depp svingandes kroksabel på de sju haven. Jag talar om de kulturkonsumenter som förklarades kriminella över en natt när fildelning blev olagligt.
En tröja visar ett kollage med bilderna av en kopieringsmaskin svävandes i luften mot en bakgrund av notpapper. En stor text läses ”CTRL C+CTRL V”. Denna text är i kort en manual för att kopiera något på sin dator med hjälp av ett tangentbord.
En annan tröja är döpt till just ”Pirat” och visar en slags piratdödsskalle och texten under läses ”Tjyvliv för alltid. Emot allt med dig, din vän Fienden”.
Ett gränsfall kan tyckas, men en av tröjorna har klippt in förre justitieministern Thomas Bodstöms ansikte på en naken kvinnokropp som sitter med särade ben och med ena handen på sin vagina. Texten under bilden läses ”Exploaterad populism”.
Detta kan självklart ha flera betydelser, men Thomas Bodström har under sin tid som justitieminister (när tröjan tillverkades), inte minst inom Piratrörelsen (Piratpartiet), beskyllts för att vara ”populistisk” i just upphovsrättsfrågor. Först hävdade Bodström t ex att ”polisen inte skulle jaga ungdomar som laddade ned musik”, men smög sedan in ett lagförslag som av piraterna ansågs syssla med precis den typen av verksamhet. Särskilt efter den ökända razzian mot fildelarsajten The Pirate bay i juni 2006, som Bodström beordrade. Att Fienden med tröjan syftar på någon annan typ av populism, eller kombinationer av olika sorters sådan är förstås inte uteslutet.
Utöver Bodström har andra makthavare blivit bildmässigt avmaskerade. Alliansen har liknats vid den tecknade serien ”Transformers” där bilden på tröjan visar partliedarnas ansikten svävandes över texten ”Robots in disguise”. - Åter igen bevis på anarkisttendenser.

Så om inte de smått provokativa trycken gör sitt, borde väl begränsningen om 50 tröjor per tryck vara en garant för att ett visst motiv inte skall bli för kommersialiserat?

Som Sarah Thornton skriver i sin ovan nämnda text så är viktig valuta inom undergroundrörelserna subkulturellt kapital, och detta införskaffas delvis genom en ”strid med massmedia” (1999 sid 270), och visserligen är detta skrivet i förhållande till raveklubbar på 90-talet, men det är helt klart applicerbart i fallet Fienden.

Efter det att konstnärstrion i april 2007 intervjuades av programmet som tveklöst ligger inne med fetast kulturellt kapital i media, alltså Svts Kobra, lät de i flera månader en bild av programledaren Kristoffer Lundström pryda startsidan på deras hemsida. Lundströms leende ansikte är inklippt ovanför Fiendens egna logotyp med Margret Thatcher på sin högra sida och texten ”cultural elite signup sheet” (”kulturelitistiskt inskrivningsformulär”) tatuerat i pannan. På Lundströms knogar läses texten ”stay down”.
Lundströms feja byttes så småningom ut mot Vladimir Putins, där texten i pannan byttes ut mot en peacemärke.

Åter igen är allvarshalten i den här typen av attack svår att fastställa på ett objektivt sätt, men det är svåropponerat ytterligare en byggsten för ett sk ”subkulturellt kapital” (1999 sid 270).
I Thorntons text (som visade sig vara väldigt passande för just detta ämne) förklaras också Pierre Bourdiues distinktionsmodell (varifrån hela begreppet ”subkulturellt kapital” härstammar) som går ut på att den viktigaste distinktionen att använda sig av när för att tillskriva sig detta kapital är just åldersskillnader.
Alltså mycket mer än etnicitet, kön, klass och så vidare.
En av Fiendens enklare motiv på t-shirts är en cirkel på en röd bakgrund med en stor text som läses: ”40-talist, det är ditt fel”. Identitetspolitisk strävan? Ja i allra högsta grad och således är Fiendens verk en effekt av vad som av många beskrivits som tribalisering (2001 sid 11). Alltså ett sönderfall av samhället som skapar små stammar av olika kulturell prägel, där Fienden och deras anhängare är en egen stam med anarkistisk, antireligiös (”if god exists, he must be an atheist”), åldersexkluderande och antikommersialistisk prägel.

Men vänta nu, Fienden driver ju trots allt en affärsverksamhet. Och av den enkla anledningen blir det genast mycket lättare att ifrågasätta syftet bakom trycken. Har Fienden helt enkelt, med sin till synes kulturakademiska bakgrund, prickat in en målgrupp som annars är svårflirtad? För mig är frågeställningen lite extra plågsam då jag själv anser mig vara urtypen i Fiendens målgrupp. Kanske är det bara en slump, men jag tycker ändå att det är en smula märkligt att Fienden släpper en tröja som ”40-talist” några månader efter att livsstilstidningen Vice dedikerar ett helt nummer till hatet av 40-talistgenerationen kallat ”We hate your parents too issue”. Eller att Fienden släpper en tröja som ”King Tubby” några månader efter att Thomas Brolin gjort en stor intervju i månadstidningen Nöjesguiden där han framställs som ganska enfaldig. Målgruppen för dessa tidningar är i viss mån samma som Fienden eftersträvar som sina kunder. Unga, "hippa" och urbana. Med detta inte sagt att Fienden läst samma texter som jag gjort och låtit sig inspireras av dem (även om det förstås är en möjlighet) utan kanske snarare att deras konst ligger läskigt rätt i tiden.
Här kanske det finns fog för att tala om ett ”kollektivt identitetsbygge” (2001 sid 223) I och med tröjor så som ”avurbanisera” som i kontexten till sin urbana målgrupp nästan blir ett uppfostrande budskap. Detta leder till ännu en frågeställning: Är Fiendens målgrupp politiskt radikala revolutionärer som genom att visa upp dessa tryck vill provocera fram nån slags förändring? Eller gillar de helt enkelt att tillhöra en exklusiv klubb med erkänt coola människor?

Själv är jag klädsamt ambivalent i frågan.



Litteraturförteckning

Sernhede, Johansson (2001) Identitetens omvandling, Daidalos AB
Johansson, Sernhede, Trondman (1999) ur Moralisk panik, medierna och den brittiska ravekulturen. ur Samtidskultur – kareoke, karnevaler och kulturella koder Nya Doxa
Roland Barthes, Författarens död, essä publicerad första gången i Amerikanska Aspen.


Detta var en av de många texter, nej essäer, som jag slitit med i de senaste veckorna, kanske blir det fler i fortsättningen beroende på hur mitt akademiska språk utvecklas. Om det blir för tråkigt får ni inte läsa det helt enkelt.

Kejvi och det ofrånkomliga finska arvet.

Uppdatering: Jag glömde bort att erbjuda någon slags aktualitetsvinkling på det här blogginlägget, vilket jag brukar kunna göra. Så här är en krönika som Lokko skrivit om att grammisgalan är dålig.

Jag såg ett gammalt avsnitt av den smärtsamt nog (för er) aldrig repriserade ungdomsserien Spung 2.0 igår natt.
Avsnittet hade en subplot då Pelle går på samma klubb som Andres Lokko och Jan Gradvall. "Svensk rockjournalistiks ohotade giganter!" skriker spelevinken Kim. I nästa scen vinkar Lokko och Gradvall till sig det lilla knubbiga nöjesguidenalstret Pelle, 20 jordsnurr. I det nästa sitter gänget där och snackar om jävligt svår blandbandsmusik. Pelles flickvän gapar med tandställningfylld mun om bandet Kent och Pelle skruvar på sig och säger försiktigt att "det är inte riktigt samma nivå". Sedan gör naturligtvis Kim bort Pelle ännu mer genom att upplysa Jan Gradvall om att Pelle brukar hålla upp dennes porträtt och säga "det här är Gud.". Lokko och Gradvall ser sjukt obekväma ut och går därifrån. Great fucking scene!

Men hur som helst så började jag tänka på Andres Lokko. Som ni säkert känner till så förkortar en gode Andres sitt namn "A-Lo". (Låter ju coolt på engelska, Ej-Low, typ). Och jag funderade på att om jag ska kunna tas på allvar som recensent borde jag skaffa mig en liknande förkorting av namnet. Det logiska är K-Vii (uttalat som Kay-Wii), problemet är att det låter som finska och inte som engelska. "Kejvi! elda upp bastun och provhugg skinkorna med kniven nu, här har vi ingen fish n chips eller ministry of sound!"

Fan. Backfire.

Fight club starts Thursday!

Bokmässan i Göteborg börjar på torsdag och Dagens Nyheter har skrivit ihop en underhållande guide till alla små fighter inom författarsverige. Sktikul för att vara DN måste jag säga.

Sista delen av Upp till kamp var också den bästa. Så skönt att slippa alla politiska klyshor och mytbilder, bara frottera sig i mänskliga relationer. Men fan vad mörkt det skulle sluta då? Irriterande och onödigt.

Och jo. Bra album:

Killah Priest - The Offering
David Bowie - The Buddha of suburbia
New Young Pony club - Fantastic Playroom
Iron & Wine - The shepherds dog
Dungen - tio bitar
The Go! Team - proof of youth

Låtar:
Babyshambles - Delivery (Singel)
The Guess Whos - These eyes (spår från Superbad Soundtrack)
The Mars Volta - Roulette Dares
Wu-tang Clan - Watch your mouth (spår från kommande album)

Nils-Petter

Nils-Petter Sundgren tears filmkrönikan ett nytt asshole i dagens expressen. Nils-Petter tycker att det blivit Bolibompateve av alltihop. Att de borde flytta produktionen till Stockholm så att det blir andra bullar. Han tycker att "The bottom is nådd, som det heter."

Upp till Kramp, avsnitt tre

Kramphund?




Mm just det, tredje delen av Upp till kamp som gick på svt i måndags: Da fuck?

Jag kände mig helt likgiltig. Fotot är ju skitsnyggt och så men hur kunde ockupationen av hagahuset och strejken i varvet kännas så mesiga? Jag tror faktiskt att ljudet är en medskyldig till seriens slätstrukenhet. Att någon får en gatsten i huvudet ska låta, det ska smälla till. Men det gjorde det inte när MC-knuttarna ilsket stormade hagahuset.
Och kameran skakar omkring på ett tillgjort sätt. Då menar jag att det känns uttänkt skakigt, bara sådär precis lagom och trist, inte som att det är en trovärdig kaosartad upploppssituation som utspelar sig. Utan känns som en filmad dramatisering av något sånt.

En till grej som fortfarande stör mig är babyboomer-romantiken. Visst är det en del konflikter mellan socialister och kommunister. Visst är inte alla arbetare enade som "kamrater" hela tiden. Upp till kamp ger sken av att skildra de här konflikterna med nyans. Men alla gubbar i kostymer som sitter i ledningen eller i någon styrelse utmålas ungefär lika nyasrikt som de cigarr-rökande skurkrepublikanerna i filmen Shooter: onda, giriga och skadeglada Rumsfeldkapitalister. Please, huh? Och det enda poliserna duger till är övervåld mot stackars demonstranter, de kallas således hela tiden för fascister (så att vi verkligen ska fatta). Hippie crap.

Fler frågor:
Varför är överklasskillen överhuvudtaget med i tredje avsnittet? Han går på porrklubb och är otrogen mot sin fru, Så jävla gjort och så jävla trist att titta på. Yeah han har sex med både skjorta och jacka på i sitt kontor, eeew svinigt (borde vi alltså tycka?). Give me a break.

Varför slänga in en av tidernas osexigaste sexscener i en tvättskrubb som sedan avbryts av polisen? För att poliser vill förinta all slags kärlek (is that why?).

Varför stod karaktären Tommy och tittade på vattnet i ett par händelselösa minuter? Han tittade på vattnet, på sin AA-medalj, slutt. han måste väl ha tänkt på något djupt då, typ livet.


Alltså serien är ju inte helt kass, det känns bara som att försätta sig i limbo när man ser den. Det händer skitmycket men det är svårt att bry sig.

Morsan och cueclub.

Jahapp. Så blev det fiktionell Stefan Jarltrilogi av andra delen i Peter Birros Upp till kamp, de kallar oss göteborgsmods eller vafan nudå? Assholet till langare hette till och med Kenta. Kom igen herr Birro, lite fantasi? Det känns riktigt osoft utan en enda ny idé i knarkmisärstoryn som huvudkaraktären Tommy sugs in i. Jaaaa där sitter den obotlige drömmaren och spelar gitarr i kalsongerna precis innan han tar sig en överdos. Dumjävel.

Så blev det ju en del politik också, eller tja. En massa fula tröjor och piprökande vänsterfundamentalister snarare.
"Är det inte lite småborgeligt med parförhållanden?" - Så okej, viss distans åtminstone. Och ingen tydlig politisk vinkling på serien , även om det säkert är svårt för alla gamla stötar att inte romantisera sönder varje lite tidstypisk detalj, således också FNL-mötena.

Jag intervjuade min mamma efter första avsnittet. Prylen är att hon var mods på den här tiden och bodde i Göteborg. Det är förmodligen därför jag inte pallar att titta på serien. För att det är så mycket nostalgi för henne. Hon berättade att hon "var på cueclub säkert tre-fyra gånger i veckan". samt att hon ibland tiggde ihop pengar till inträdet, en gång när Fleetwood mac spelade. Ganska gulligt egentligen, men gulligt hör som bekant hemma i fotoalbum och dammiga byrålådor. Inte i en svindyr svtproduktion. Om Hendrix har lirat på cueclub minns hon inte riktigt, minns någon annan?

Så här är det: allt min mamma tycker är bra, tycker jag är dåligt. När hon fixade Amy Winehouse platta "Back to black" efter att Mona Sahlin spelat den i sitt sommarprat var detta en dubbel indikation på att mina öron aldrig mer skulle lyssna till "rehab". Att Upp till kamp är precis vad mamma och andra 40 och 50-talister önskat sig länge och nu firar lilla julafton till gör att jag har väldigt svårt för det.

Alltså, det är faktiskt inte ens spännande. Då går det ju inte? Varför fortsätter jag titta? Jag vet inte, men jag kommer förmodligen se allt.

Upp till kamp igår

Nostalgi? Jepp.
Snyggt? Yes sir.
Smart? Well.
Sexigt? Very, alla rökte ju hela tiden.
Bra? Nja, ganska. Men Jag tycker att Croneman fläskade på lite väl i sin bombastiska hyllning i gårdagens DN. Läs Märta Myrsteners blogg för en mer nyanserad bild.


jag tyckte att det ofta såg rätt lamt ut så fort det filmades folkmassor. Publiken på rockklubben som i olika scener skulle visa starka känslor funkade inte riktigt. De såg tyvärr ganska tillgjorda och onaturliga ut. Fatta, står man liksom och skriker att polisen är fascister för att de oprovocerat stänger modsklubben så ska man väl fan kunna göra det med lite eld i ögonen? Inte se ut som att man håller på att somna med näven i luften väl? Jaja, petitess egentligen. Triangeldramat och kärlekshistorien vad nice, trevligt att huvudkaraktären var rätt mycket av ett svin. Eller nej förresten, egentligen inte. Bara inte så präktig som jag vant mig vid när det gäller svenska dramaproduktioner.

Vi får se vad det blir av det här.

Kränkt och Nedsprutad.

Statsminister Fredde Reinfeldt blev nedsprutad med lite vatten av några lymmlar på strix som tänkte skoja lite.

"Han var där med sina barn. Jag kan bekräfta att han har fått vatten på sig och vi har svårt att se det roliga i detta, sade statsministerns pressekreterare Oscar Hållén till SvD i går."

Okej, vilken fråga är mest alarmerande?
Att Fredrik Reinfeldt är så skör och mesig att han börjar gråta när han får vatten (vatten!) på sig, eller att hans presssekreterare inte har någon humor? Jag tippar på den förstnämnda. Inte så konstigt att Freddan knappt vågade öppna käften när han hängde med George W Bush nyligen. Det måste ha krävt all hans koncentration att inte kissa ner sig i grabbige Bushs sällskap.
Vafan är det för puppet ni har valt till makten egentligen? En lipande fucking mamas boy utan personlighet.

Kellerman hos Lantz i P1

Johanna Koljonen, tjejen från Nöjesguiden, Bon och en massa annat bra har ett program i svt imorgon fredag som heter "det känns som fredag". Programmet är en timme långt och en kvart av det ska vigas åt Martin Kellermans dokumentärserie "Non fiction" som känns som hans serie Rocky, fast typ... på riktigt?

Typ som serien alltså, fast utan ordentlig uppbyggnad till punchlines. Så frågan är om det kommer funka. jag tror att det kan bli jävligt skönt för oss fans som älskar karaktärerna från början. Men väldigt svårt för andra.
Kellerman är även med i dagens Lantz i P1 Tillsammans med Koljonen för att snacka om programmet. Han brukar ju vara lite svår i Intervjuer men här funkar det hyfsat eftersom typ tre pers intervjuar honom.