Muhammedkarikatyrerna

Det finns två möjliga ingånger till det här inlägget.

1. "Eftersom jag skriver min B-uppsats om boken..."
2. "När jag satt och diskuterade The Game på en mexikansk restaurang i New York..."

Hmm vilken ska jag ta? Ettan är ju hyfsat informativ och så men visst har tvåan lite mer, hur ska jag säga, sex I sig?

Ja. Jag tar den.



När jag satt och diskuterade The Game på en mexikansk restaurang i New York med min vän Nils föddes en stilistisk bomb i min hjärna. Eller okej, om sanningen ska fram hade formuleringen legat där inne och brunnit som en lång stubintråd i några dagar. Gordon tyckte att han "Kunde förstå varför kvinnor finner det provocerande att det finns en sån där bok". Och jag kan inte annat än hålla med. Alla tror sig vara speciella och ingen vill köpa idén att det finns en manual för maktutövning som män kan praktisera på kvinnor.
Jag har ju skrivit om det här tidigare. och det verkar fortfarande vara så att boken är mest provocerande för dem som inte läst den.
Hur som helst kom jag under middagen fram till min stilistiska explosion: Om The Game är koranen så är jag åtminstone troende muslim. Detta förvandlar mig dock inte till en fundamentalist, terrorist eller ens någon som orkar bry sig om fastan, daglig bön och allt det där jobbiga. Jag har valt ut vissa teorier att ta till mig helt enkelt.

Just nu håller jag på att läsa bok nr 2: Rules of the Game. Och faktum är att jag tycker ganska mycket i boken är fucked. Ur både genusperspektiv samt det stora anspråket på vetenskapliga "sanningar" (med referenser i psykoanalysen och tveksamma evolutionsteorikopplingar). Men det ska förstås understrykas att den innehåller många cleana metoder för livsbejakande om man klarar av att bortse ifrån lite tveksamma passager. Lite som att skippa kapitlet om heligt krig i ovan nämnda religiösa skrift. Men äh. Allt det där är en B-uppsats in progress.

Det jag ville gnälla lite på är myten om manlig charm som t ex projiceras i Johanne Hildebrands krönika.
Det är ju så, att om en man läst sig till och tränat upp ett särskilt beteende, ja då är det något falskt. Oärligt. och om det handlar om interaktion med kvinnor: töntigt och Omanligt. Det odefinierade attributet "charm" är något män bara förväntas ha. Detta trots att kvinnor själva sväljer självhjälpsböcker som en annan gör dåligt 7-11kaffe. I en autentisk diskussion med två unga kvinnor jag känner uttryckte de frustration över hur värdelösa männen som raggat på dem kvällen innan varit.

- Alltså, de körde liksom "Hur är läget..." - bruden-i-baren-grejen!

och lite senare i samtalet:

- Ska det vara så svårt att gå fram till någon och bara säga: "Hej. Hur är läget?" (detta sagt med en ödmjuk till skillnad från slemmig ton).

Det logiska svaret på den frågan är naturligtvis: Eller så gör du ett move själv. Fuck...

Men det tänkte jag inte på, det kändes självklart för mig också. Att mannen (eller i det här fallet: fjanten) tar initiativet. Och att han borde gjort det med lite mer skills.
Men för att återgå till mina 2 cents om begreppet charm.: "Charm" är bullshit. Ingen föds med ett visst mått av humor, coolhet eller hotness, det är något man arbetar upp. Medvetet eller omedvetet men är i slutändan verktyg lika manipulativa som alla andra verksamma i sociala interaktioner. Om man nu insisterar på att det inte finns någonting mitt emellan charm och härskartekniker.

Tyvärr är inget av detta kvinnans fel. Patriarkatet är förstås den dumjävla institution som skapat föreställningar om att "en bra karl reder sig själv". Vilket nu förverkligas av folk väljer de sämre delarna ur självhjälps-Game-serien men indirekt också av dagens feminister som hånar alla dessa inövade metoder för sin brist på "äkthet".
Några vettiga raggningstips har jag aldrig fått direkt av en kvinna. Snarare har könsblandat umgänge hjälpt mig att bättre förstå konstruktionen "kvinna" (för nog är det väl en kontruktion som allt annat) och bli av med den där känslan av "annanhet" som inpräntats sedan dagis. Det är nog bättre att göra så än de här sektliknande comunityn som börjar formas i Sverige och som verkar ha behovet att se män som jägare och kvinnor som byten.

Här är två läxor från Neil Strauss som jag ändå gillar:

"The two biggest clichés in dating advice are:

1. Just be yourself
- should be: Be your best self.

2. Be Confident
- This is impossible without succes, so you have to learn how to have succes."

Jag höll på att dra till med slutklämmen "Allah Akhbar!" Men det hade ju förvrängt min faktiska ambivalens inför ämnet. Om jag nu måste dunka ner en fet avslutande oneliner, varför inte den här:

Intelligent, she should teach, and if so: I would be a nerd like screech.

Fienden

Fienden är ett konstnärskollektiv med subversiva motiv som de främst trycker på t-shirts, de har också letat sig till konsthallarna under 2007. Men det är dock i själva modeformen Fienden skapat sig ett namn, och därför avgränsar jag mig till detta i min analys.
Tröjorna säljs bara i 50 exemplar per tryck och distribueras via kollektivets hemsida eller via utvalda återförsäljare (t ex Weekday här i Göteborg). Trycken är nästan uteslutande i kollage av bilder hämtade (snodda) från internet - något de uppgett i en av de få intervjuer de synts till i – Svts Kobra, vilket jag senare skall återkomma till. Men för att göra kommande analys lite mer begriplig krävs bättre beskrivning av hur trycken egentligen ser ut.

Tröjbeskrivningar (i snävt urval):

”A great speach” - t-shirt med tryck av två downs-syndromdrabbade personer bakom ett myller av mikrofoner från stora mediejättar som fox news och CBS.

”King Tubby” - Thomas Brolins överviktiga ansikte inklippt, kollaget har gett honom en kungakrona och kungskläder med emblem från hans fotbollsklubbar. Texten på bilden: ”Who have got love for the king when the king becomes tubby? -We do. Mvh Fienden.”

”Avurbanisera” Texten ”avurbanisera” läses stort över bilden av en snigel. Under snigeln står ”För ditt eget bästa /din vän fienden” och i mindre typsnitt: ”Copyright 2007, kontoret för upplysning av transparent ungdom”

”The pope” - ett kollage av påven Benidictus XVI där han förutom sin traditionella påveutstyrsel visas halvnaken på underkroppen med kvinnoben i nätstrumpbyxor och höga klackar. Texten går kronologiskt uppifrån och ned över tröjan: ”Benedictus XVI – The worlds greatest live action roleplayer. Some call him papa, some call him pope, we call him the cunt. Med vänlig hälsning Fienden.”

Enligt Fiendens otroligt akademiskt skrivna och svårtydda manifest på hemsidan, namedroppandes både Hegel, Foucault och Marx, och som avslutas med ett omyndigförklarande: ”Närå!” går det åtminstone att utläsa en slags kulturell ståndpunkt, tes eller diskurs: ”Emot allt, med dig”.
Kryptiskt och motsägelsefullt kan tyckas, och ”emot allt” är förstås en sanning med modifikation då tröjmotiven ofta visar på klara sympatier med de svaga (som ” a great speach” tröjan) och utsatta/utstötta (”King tubby”) , samt framförhåller genom ett myller av både subtila och osubtila symboler (t ex”avurbanisera”) deras politiska ställning som en slags anarkism. Men diskursen ”Emot allt, med dig” är kanske bäst sammanfattad på tröjan ”hjärntvättaren från Vimmerby” där just den texten lyser i stark rosa under en siluettbild av författarinnan Astrid Lindgren. I hörnet har hennes år i livet skrivits ut, som på en dödsruna: ”1907-2002”. Längre upp på tröjan finns en förklaring till påståendet:

”Sagor baserade på lögner i syfte att skydda barnet från dess eget trauma är inget annat än en fantasmatisk skärm, med vilken uppmuntras till ett desperat bibehållande av en tilltalande metafysisk poststilism som maskerar verklighetens bistra implikationer. ALL MAKT ÅT DÖDEN, VÅR BEFRIARE!*
*Så var inte fallet, vi hade visst glömt bort ”the death of the author”, fuck you! Roland Barthes!

Så förutom att i svårtolkade termer hata på en av Sveriges folkkäraste författare skickar Fienden en passning till (post?) strukturalisten Roland Barthes och dennes essä om ”författarens död” från 1967 vars tes är att en författares verk bör tolkas helt frånkopplat sin upphovsman. Fiendens utspel där de ”plötsligt” inser sitt ”misstag” och på sätt och vis förbannar sin egen kunskap. Detta låter jag, i brist på högre analytisk kompetens, ligga i betraktarens ögon.
Kanske är det ironi, kanske allvar. Dock blir detta påstående intressant i relation till Fiendens sympatier med fildelarrörelsen.

Men först:
En annan klar definition som går att göra utifrån är att Fienden är underground. Ett begrepp som först och främst kan kopplas till kollektivets DIY (gör-det-själv)-anda, dvs. att producera och distribuera sina produkter utan hjälp från stora bolag. I Sarah Thorntons text ”moralisk panik, medierna och den brittiska ravekulturen” Förklarar hon att undergroundrörelser tydligast definierar sig själva genom vad de inte är, det vill säga mainstream (1999 sid 271). Och motkulturen till kommersialismen och mainstream är till synes kristallklart i fallet med Fienden. Ett bra exempel är deras piratsympatier, och nu menar jag inte sympati för dreadsfjanten Johnny Depp svingandes kroksabel på de sju haven. Jag talar om de kulturkonsumenter som förklarades kriminella över en natt när fildelning blev olagligt.
En tröja visar ett kollage med bilderna av en kopieringsmaskin svävandes i luften mot en bakgrund av notpapper. En stor text läses ”CTRL C+CTRL V”. Denna text är i kort en manual för att kopiera något på sin dator med hjälp av ett tangentbord.
En annan tröja är döpt till just ”Pirat” och visar en slags piratdödsskalle och texten under läses ”Tjyvliv för alltid. Emot allt med dig, din vän Fienden”.
Ett gränsfall kan tyckas, men en av tröjorna har klippt in förre justitieministern Thomas Bodstöms ansikte på en naken kvinnokropp som sitter med särade ben och med ena handen på sin vagina. Texten under bilden läses ”Exploaterad populism”.
Detta kan självklart ha flera betydelser, men Thomas Bodström har under sin tid som justitieminister (när tröjan tillverkades), inte minst inom Piratrörelsen (Piratpartiet), beskyllts för att vara ”populistisk” i just upphovsrättsfrågor. Först hävdade Bodström t ex att ”polisen inte skulle jaga ungdomar som laddade ned musik”, men smög sedan in ett lagförslag som av piraterna ansågs syssla med precis den typen av verksamhet. Särskilt efter den ökända razzian mot fildelarsajten The Pirate bay i juni 2006, som Bodström beordrade. Att Fienden med tröjan syftar på någon annan typ av populism, eller kombinationer av olika sorters sådan är förstås inte uteslutet.
Utöver Bodström har andra makthavare blivit bildmässigt avmaskerade. Alliansen har liknats vid den tecknade serien ”Transformers” där bilden på tröjan visar partliedarnas ansikten svävandes över texten ”Robots in disguise”. - Åter igen bevis på anarkisttendenser.

Så om inte de smått provokativa trycken gör sitt, borde väl begränsningen om 50 tröjor per tryck vara en garant för att ett visst motiv inte skall bli för kommersialiserat?

Som Sarah Thornton skriver i sin ovan nämnda text så är viktig valuta inom undergroundrörelserna subkulturellt kapital, och detta införskaffas delvis genom en ”strid med massmedia” (1999 sid 270), och visserligen är detta skrivet i förhållande till raveklubbar på 90-talet, men det är helt klart applicerbart i fallet Fienden.

Efter det att konstnärstrion i april 2007 intervjuades av programmet som tveklöst ligger inne med fetast kulturellt kapital i media, alltså Svts Kobra, lät de i flera månader en bild av programledaren Kristoffer Lundström pryda startsidan på deras hemsida. Lundströms leende ansikte är inklippt ovanför Fiendens egna logotyp med Margret Thatcher på sin högra sida och texten ”cultural elite signup sheet” (”kulturelitistiskt inskrivningsformulär”) tatuerat i pannan. På Lundströms knogar läses texten ”stay down”.
Lundströms feja byttes så småningom ut mot Vladimir Putins, där texten i pannan byttes ut mot en peacemärke.

Åter igen är allvarshalten i den här typen av attack svår att fastställa på ett objektivt sätt, men det är svåropponerat ytterligare en byggsten för ett sk ”subkulturellt kapital” (1999 sid 270).
I Thorntons text (som visade sig vara väldigt passande för just detta ämne) förklaras också Pierre Bourdiues distinktionsmodell (varifrån hela begreppet ”subkulturellt kapital” härstammar) som går ut på att den viktigaste distinktionen att använda sig av när för att tillskriva sig detta kapital är just åldersskillnader.
Alltså mycket mer än etnicitet, kön, klass och så vidare.
En av Fiendens enklare motiv på t-shirts är en cirkel på en röd bakgrund med en stor text som läses: ”40-talist, det är ditt fel”. Identitetspolitisk strävan? Ja i allra högsta grad och således är Fiendens verk en effekt av vad som av många beskrivits som tribalisering (2001 sid 11). Alltså ett sönderfall av samhället som skapar små stammar av olika kulturell prägel, där Fienden och deras anhängare är en egen stam med anarkistisk, antireligiös (”if god exists, he must be an atheist”), åldersexkluderande och antikommersialistisk prägel.

Men vänta nu, Fienden driver ju trots allt en affärsverksamhet. Och av den enkla anledningen blir det genast mycket lättare att ifrågasätta syftet bakom trycken. Har Fienden helt enkelt, med sin till synes kulturakademiska bakgrund, prickat in en målgrupp som annars är svårflirtad? För mig är frågeställningen lite extra plågsam då jag själv anser mig vara urtypen i Fiendens målgrupp. Kanske är det bara en slump, men jag tycker ändå att det är en smula märkligt att Fienden släpper en tröja som ”40-talist” några månader efter att livsstilstidningen Vice dedikerar ett helt nummer till hatet av 40-talistgenerationen kallat ”We hate your parents too issue”. Eller att Fienden släpper en tröja som ”King Tubby” några månader efter att Thomas Brolin gjort en stor intervju i månadstidningen Nöjesguiden där han framställs som ganska enfaldig. Målgruppen för dessa tidningar är i viss mån samma som Fienden eftersträvar som sina kunder. Unga, "hippa" och urbana. Med detta inte sagt att Fienden läst samma texter som jag gjort och låtit sig inspireras av dem (även om det förstås är en möjlighet) utan kanske snarare att deras konst ligger läskigt rätt i tiden.
Här kanske det finns fog för att tala om ett ”kollektivt identitetsbygge” (2001 sid 223) I och med tröjor så som ”avurbanisera” som i kontexten till sin urbana målgrupp nästan blir ett uppfostrande budskap. Detta leder till ännu en frågeställning: Är Fiendens målgrupp politiskt radikala revolutionärer som genom att visa upp dessa tryck vill provocera fram nån slags förändring? Eller gillar de helt enkelt att tillhöra en exklusiv klubb med erkänt coola människor?

Själv är jag klädsamt ambivalent i frågan.



Litteraturförteckning

Sernhede, Johansson (2001) Identitetens omvandling, Daidalos AB
Johansson, Sernhede, Trondman (1999) ur Moralisk panik, medierna och den brittiska ravekulturen. ur Samtidskultur – kareoke, karnevaler och kulturella koder Nya Doxa
Roland Barthes, Författarens död, essä publicerad första gången i Amerikanska Aspen.


Detta var en av de många texter, nej essäer, som jag slitit med i de senaste veckorna, kanske blir det fler i fortsättningen beroende på hur mitt akademiska språk utvecklas. Om det blir för tråkigt får ni inte läsa det helt enkelt.

07 Year of the dead

Min essä om de kommande Zombiefilmerna in i NSD. Här är en länk. Men jag klistrar in den här i bloggen också.

Zombiefilmerna är återuppväckta från de dödas rike. Just nu går uppföljarna till filmer som "28 dagar senare" och "Resident evil" (inte fören i oktober - min anmärkn.) för fulla hus i USA, medan genrens mästare George A Romero är tillbaka med nya filmen "Diary of the dead".Det ska blir ett dött 2007, konstaterar NSDs filmskribent Kristoffer Viita.

När Paul W.S. Anderssons film efter datorspelsförlagan Resident Evil kom 2002 var det början på något nytt. Genom denna halvdana start på en actiontrilogi fick en genre som legat död och begraven länge nytt liv. Zombiefilmen hade fått nytt blod och matades redan samma år med Danny Boyles (senast Sunshine) 28 dagar senare, där det visserligen diskuterats huruvida människorna var regelrätta zombies eftersom de aldrig dött utan blivit galna människoätare av ett virus med "ilska". Oavsett vilket så blev det tydligt att filmkonsumenterna var intresserade av de odöda igen. Zack Znyders remake av Dawn of the dead (2004) fick zombiefilmens popularitet att explodera. 2007 verkar den vara här för att stanna, efter två helger ligger nu uppföljaren 28 veckor senare på tredje plats hos amerikanska boxoffice. (Obs! detta stämmer inte. Den har gått i tre helger och halkat ner från top 5, däremot så stämde det när jag skickade in artikeln)

Den tredje delen i Resident Evil, kallad Extinction, dyker upp i Sverige i oktober och utspelar sig i ett post-apokalyptiskt Las Vegas, Nevada. Även en remake på del tre av George A. Romeros Dead-filmer, Day of the dead, är satt att åtminstone få USA-premiär i år.



Men den stora nyheten gällande odöda köttätande kannibaler är att George A. Romero själv arbetar igen. Mannen som skapade hela genren och som byggde en karriär på titlar som slutar med ordet "Dead". Efter debuten Night of the living dead (1968) följde Dawn of the dead (1978), Day of the dead (1985) och senast Land of the dead (2005).

Nya Diary of the dead utspelar sig parallellt med hans första, Night of the... och handlar om ett gäng studenter som gör en skräckfilm för skolans räkning men som stöter på riktiga monster. Info om Diary är det fattigt med, så att den skulle få premiär redan 2007 känns tyvärr lite optimistiskt.

George verkar, precis som Cannesaktuelle Gus van Sant och David Lynch, ha förälskat sig i möjligheterna till spänning en handhållen kamera erbjuder. Hela Diary är filmad med handkamera, Shoot the dead är taglinen.


Romero har aldrig tillhört A-listan med regissörer i Hollywood och visst utsöndrar vissa av hans filmer ibland en svag arom av b-film. Zombiefilmen åldras tyvärr inte som ett fint vin, utan snarare som systergenren science fiction, det viull säga dåligt och ibland en smula ovärdigt. Därför blev jag glad över nyheten att Romero har en ny Dead-film i produktion.



Iden om att zombiefilmen ställer sig kritisk till konsumtionssamhället och gör satir över makten i Amerika, är diskutabel. "We don't negotiate with terrorists", säger Dennis Hoppers Bush-karikatyr i Land of the dead. Det handlar snarare om kritik ur ren underhållningssynpunkt än seriös politisk debatt. Inte många som ser Dead-filmerna kommer att bli politiska aktivister. Men med detta inte sagt att greppet skulle vara något negativt, snarare finns det ett stort berättartekniskt värde i att få en publik att känna sig smart. Oavsett om man hoppar i tid och låter tittaren fylla i luckorna á la Babel, eller låter zombies representera människans girighet och korruption så tvingar detta publiken att tänka. Något som Romero har på sin agenda och är väldigt duktig på.

Frågan är varför zombien som monster behövs just nu? På 90-talet var vampyren ett populärt odjur i och med Francis Ford Coppolas Dracula (1992) och Neil Jordans En Vampyrs bekännelse (1994). Vampyren är ju också odöd, men intelligent, ofta aristokrat och har tydliga erotiska och konstnärliga behov. Vampyren är överklass, inte ett monster någon vill identifiera sig med utan skall snarare avundas och fruktas.

Zombien är lättare att förstå när människorna (ofta soldater) är lika olycksbringande som monstren själva.

Och eftersom zombien är ett tomt skal kan vi lättare projicera våra egna problem på dem. Och att de ser värre ut än en hemlös narkoman gör att vi kan känna oss nöjda över att "jag är i alla fall ingen zombie".

2000-talets zombie är en hjärndöd slav och har bara ett behov, det av att konsumera föda. Från zombiefilm till den senaste debatten om skamlös konsumtion av dyra handväskor är kanske inte steget är så långt ändå.



Publicerad i NSD: 2007-05-29 00:00
Kristoffer Viita

President dead

För snart en månad sedan skrev jag en essäliknande artikel som uppmanar till att kolla politiska filmer, den har sedan dess inte blivit publicerad och verkar heller aldrig bli det. Därför, för att någon annan än jag själv ska få läsa den så pastar jag den här i bloggen.

Det våras för presidenten! Eller snarare presidentens död, det var inte länge sedan Emilio Estevez film Bobby, om mordet på Robert Kennedy gick upp på svenska biografer. Och just nu rullar den fiktiva dokumentären Death of a president på biograferna (i storstäderna). Alltså först en film som på ett fiktivt sätt visar en sann händelse och en annan som målar upp en fiktiv händelse på ett till synes verkligt sätt. Bobby gestaltar ett USA år 1968 som med hjälp av en stark skådespelarensemble skildrar ett liberalt och hoppfullt Amerika under en dags förberedelser inför Kennedys ankomst på Ambassador Hotel i L.A. Visionen om det nya, snälla USA krossas i och med att den siste stora ledaren för solidaritet dör. Innan vi ser mordet på presidentkandidaten sägs det att ”Nu när Dr King (Martin Luther King) är borta finns det ingen annan än Bobby kvar”.

I en liknande protest mot den försvinnande medmänskligheten visar Death of a president upp ett hårt och upproriskt klimat från dagens Amerika. Men i kontrast till Bobby är filmen konstruerad som en dokumentär och handlar om ett uppdiktat mord på George W Bush under ett besök i Chicago. Skickligt och trovärdigt hantverk där alla intervjuer är snyggt spelade och material från övervakningskameror förstärker äkthetskänslan i den helt påhittade berättelsen. Vi bjuds arga demonstranter, arabiska syndabockar och republikanska politiker. De sistnämnda visas faktiskt som mänskliga ibland, t ex en manipulerad scen där Dick Cheney håller tal på Bushs begravning. Det spekuleras också i om mordet gett myndigheterna större möjlighet att störa den privata integriteten. Frågan om mordet var berättigat ställs alltså, men filmen reflekterar där över de förmodade konsekvenserna av en så pass blodig rättvisa.
Att Hollywood kommenterar Amerikas politiska klimat, både i nutid och i det förflutna är ingenting nytt. Thrillers som JFK (1991) och Marathon man (1976) har blivit stora succéer. Och bara de senaste åren har filmer som George Clooneys Goodnight and good luck och Stephen Gaghans Syriana kammat hem både priser och kritikers kärlek.

The Guardian rapporterar att det senaste på gång är en HBO-filmatisering av all kontrovers kring presidentvalet år 2000 med Oscarsvinnande Sydney Pollack (Out of Africa, Tootsie) i regissörsstolen. Projektet med arbetsnamnet Recount berättar om valet Mellan Al Gore och George W Bush där 175 000 Floridaröster räknades bort för att sedan förklara Bush som vinnare. Filmen skulle mycket väl kunna bli en typiskt vänstervriden historia. Men Colin Callender, VD för HBO säger till Hollywood Reporter: ”Filmen väljer inte sida. Det är en fascinerande blick på demokrati som håller sig i mitten. Det är en välkänd händelse som här dekonstruerats från åsikterna hos de inblandade.”
Jag kan dock tycka att det är bra att vara på sin vakt när något proklamerar hur ”rättvisa och balanserade” deras politiska betraktelser är (Fox News någon?).
Min fråga är varför Sverige har så svårt att göra film av de olika dramatiska skeenden som hänt i vår samtid och politik? Det vill säga icke-dokumentär film? ”Based on a true story” på ren svenska, hur svårt kan det vara? Kjell Sundvall gjorde en ljummet mottagen film om Palmemordet och Klaus Härös Den nya människan (07) lever visserligen upp till lite verklighetsbaserad samhällskritik när den belyser tvångssteriliseringen under 50-talet. Men kom igen, det måste väl gå att göra film om sanna händelser som ligger lite närmre i tid? Det enorma genomslag dokumentärserien Ordförande Persson haft visar om inte annat att intresset är stort för makten och filmen i ett bedårande äktenskap. I vårt land har höga chefer fuskat till sig pengar, politiker har blivit mördade och vi har haft upplopp i Göteborg under ett Eu-toppmöte. Här finns material för åtskilliga långfilmer, vi vill ha fler tolkningar än dem som presenteras av public service, vi vill lära oss om nutiden genom konsten också.