Vampire Weekend

Om Låt den rätte komma in, NSD 24/10

En av mina favoritfilosofer är den rullstolsbundne Augustus Hill från HBO:s råa fängelseserie OZ. Hill påstod att den bästa historien som någonsin berättats är den om: "en pojke träffar flicka, pojke förlorar flicka, pojke får flicka" (i samband med fångars självprostitution för överlevnad).
Själv tycker jag att "mobbaren i matsalen får sin skit tilltryckt" kommer på en nära andraplacering, ett bra aktuellt filmexempel är Estniska skolsjutningsdramat Klassen. Låt den rätte komma in innehåller båda dessa berättelser, dessutom heter mobbaren Conny och flickan är en Vampyr.

John Ajvide Lindqvist som skrivit manus utifrån sin egen roman och Fyra nyanser av brunt-regissören Thomas Alfredson, placerar oss i 80-talet och Stockholmsstadsdelen Blackeberg där mobbade 12-årige Oscar bor med sin mamma. Pennalisten i plugget kallar Oscar för "grisen", ger honom gruppstryk och doppar hans manchesterbrallor i urinoaren. När Oscar kommer hem agerar han ut sin fantiserade hämnd på en tall och ber den "skrika som en gris" innan han sticker morakviven i trädet. När Oscar står och hugger ved som argast dyker granntjejen Eli upp. Hon är också tolv år, eller " tolv ungefär" säger hon. Hon verkar inte frysa fastän det är iskallt ute och Oscar tycker att hon luktar konstigt.

Oscar och Eli blir vänner medan han lider av förtrycket i skolan. Eli är även hon ett alienerat offer, men på grund av att hon är vampyr. Det är verkligen ett handikapp för någon som inte njuter av att döda, men måste för att överleva. Hon visar aldrig sina huggtänder, istället gråter Eli efter att brytit nacken av en gubbe i grannskapet.
Hon kanske är en 500 år gammal vampyr, men samtidigt en liten flicka. Det gör att vampyren, som koncept, är fråntagen sin annars väldigt framträdande sexualitet (inte minst i True Blood som jag skrev om i tisdags). Bristen på sex gör historien kallare och svår att förutsäga. Den traditionellt sexiga vampyrmyten är ju lika urvattnad som Draculas löständer hade varit idag (om Greven haft plats i en vårdkö i istället för i helvetet vill säga).
Sveriges egne Stephen King Ajvide Lindqvist har dock valt att skala ner bokens inslag av pedofili till en enkel men obehaglig strykning över kinden. Det är bra, Låt den rätte är tillräckligt mörk utan ytterligare ett monster.

Filmen är till stora delar inspelad i Luleå. Blackeberg är egentligen Örnäset, där jag själv växte upp. Och inte ens när jag var lika liten och rädd som Oscar kändes husen kring Edeforsgatan så obehagliga som de gör här. Fotot i Låt den rätte är snudd på magnifikt. Skarpt i matta färger och så väl flytande att det är lite otäckt i sig. Samtidigt känns det som hemma för Oscar och Eli. Och även för mig.

Helg med staden

Mina texter i tidningen den här veckan behandlar två kulturyttringar som båda tagit sina namn från olika städer. Fast jag har inte orkat bry mig så mycket om det i mitt tyckande.

Veckans filmrecension är Shane Meadows nya lågbudgetindependent: Somers Town.

Skivrecensionen är en hyllning i raden av Glasvegas debut.


Ha det bra nu, idioter.

Nothing is bowwowed

Okej då mina små vänner och fiender. Här ligger en lång Harang(med märklig rubrik) om Tropic Thunder för er att läsa.

Och här har jag recenserat The Streets nya skiva "everything is borrowed". Det är inte så mycket att tillägga, förutom att Mattias Dahlström på DN använde nästan exakt samma slutkläm som mig i sin recension från i ondsdags. Freaky...

Självmordsbrev från Ryan Sheckler

Jag visste nog hela tiden att det var så här jag skulle dö. I min säng då.
Kanske tänkte jag att det skulle bli i skaterampen, men det hade väl inte varit särskilt realistiskt med tanke på mina mad-skills? Nej, det får bli sömntabletter.

Varför vill jag dö? Well, jag är sjutton år gammal och tills alldeles nyss hade jag allt jag kunde drömma om. Ett eget teveprogram på MTV, en skara av gråtande fans och all lönnsirap i världen att dricka och sedan spy upp på toaletten (jag fick äntligen Bulimi i julklapp förra året).

Jag hade de coolaste kompisarna. De frågade mig alltid vad jag ville göra, vad jag tyckte om och de hjälpte mig med allt.
Casey har varit bäst, jag har älskat att använda hans hjärna som sopstation för min verbala avföring. Men när han gjorde slut med sin tjej blev jag sur, vafan bad han inte mig om lov för?
Sedan dess har vi glidit isär och, well, jag tycker att Tony är en jävla fitta som surar för att jag vill ligga med hans ex.
Så hörni grabbar: Om ni ska vara sådär mensiga kan ni ju se hur roligt det blir när jag är död. Försök hitta en ny kompis som tar med er på fett häftiga skatetävlingar i Dubai.

Anyways, jag hade de coolaste föräldrarna också. Morsan fyller upp sig själv med botox i smilgroparna varannan vecka och farsan har lärt mig hur man doserar ryssfemmorna på rätt sätt. Tyvärr är de skilda vilket gör mig stressad ibland. Och Papa har skaffat en ny tjej nu som är skitjobbig, säger att hon älskar mig. Vafan ska det betyda? Jag pallar inte stressen. Jag vill ju vara NORMAL!
Så mamma, pappa: vi får väl se hur mycket NI gillar att vara skilda, när jag är död.

Life of Ryan kommer efter en liten uppäten kemikaliebuffé att vara lika med Death of Ryan och det kommer att vara erat fel.
Ni gav mig inte mig tillräckligt mycket uppmärksamhet och jag hoppas att ni också dör, så jävla hårt just nu.

Peace out 4-ever!

/Ryan

Självmordsbrev från Tila Tequila

Hej mina älsklingar! Jag är ledsen nu och när ni läser det här har jag tagit mitt liv. Det har varit mycket bråk i huset en senaste tiden. Amber kallade Samatha för "värsta fittan" och Tomboy Dani bara satt där med sin snedlugg, fräknar och såg söt ut. Jag bara grät, men sen kändes det helt okej. Typ en minut efteråt (HAHA!)
Jag har älskat att ha 16 tjejer och 16 killar att välja mellan, tvinga dem att förnedra sig för min egen underhållning. Problemet är att ju mer de apat sig desto mindre har jag velat ligga med dem. När Domenico hade sina äckliga tre knappar uppnäppt på skjortan bad jag honom dra åt helvete. Det är svårt att ta farväl.

För sanningen är att jag hatar mig själv mest av alla. Vad har jag egentligen att erbjuda? Jag ser ut som en anorektisk eltandborste och min personlighet är lika töntig som all Vampyrhype i svensk media. Jag menar: Jag älskar att ha makten att förstöra andras liv, men det räcker inte. Jag måste kunna respektera mig själv under tiden. Utan fem årslöner lagda på plastikkirurgi och en tre års resa i indien där jag kan hitta mig själv - kommer jag ha svårt att se mig själv i spegeln på morgonen. Jag förtjänar ju inte att dö, det är bara det att jag inte har tålamod att leva utan konstant underhållning, och den här världen har helt enkelt inte vad jag kräver.

A shot at love var igår.
A shot in the face är här och nu.

Yours truly.

/Tila

Pestens tid

Patrik 1,5 och Wanted på en och samma vecka. Vad kommer härnäst, gräshoppor?

Kanske sista gången?

Nu när till och med en deodorant lablats "swagger" kan detta innebära döden för ordet. Men här sista chansen att suga musten ur uttrycket som varit hiphopens stavelse nr 1 det senaste året.
T.I. med Weezy, Kanye, Jay-Z och en samplad M.I.A gör det förjävla njutbart. Och för att min blogg ska hålla sig till sitt koncept kan ni notera allt filmrelaterat innehåll i videon.

Roligt?

Jaja, vi har ju hört kontroversen att John McCains kandidat till Vice presidentposten, Sarah Palin, har en gravid 17-årig dotter. Som inte är gift!
Medierna menar att detta kommer inte gå hem i stugorna där syskon hellre gifter sig än spenderar en sommar på ecstasy.
Frågan är om det här något filmrelaterade spexet är särskilt kul?

Hardcore

Veckans filmrecension: Get Smart

Här hittar ni den.

Kort guide till aktuell bio

Rus:

It's a free world.

Ken Loach gör en film om hur fittig kapitalismen är. Eller mer specifikt hur fittig bemanningföretagskapitalismen är i England. Det är väldigt lätt att anställa papperslös arbetskraft och utnyttja dem för slavlöner. Detta har ju tidigare varit populärt att göra i U-länder där folket svälter, men i Drottningens hemland har man tänkt till. Varför skall andra länders makthavare få smörja kråset på bekostnad av svältande arbetare när vi lika gärna kan ta hit dem till oss? Utnyttjad både sexuellt och av systemet blir 30-nånting Angie trött på att försöka bry sig om andra i en arbetsmarknad med svajjiga löften, och startar ett laglöst bemanningsföretag.
Hennes gamla pappa som hade samma jobb i 30 år tycker att hon är hjärtlös som betalar ut slavlöner för ryggknäckarjobb. Själv rättfärdigar hon det med att hon blivit blåst 30 gånger på olika jobb och att detta är enda vägen från fattigdom.
Det var väl kanske ingen hjärtattack att Loach gör en sån här film, men vem bryr sig? Det funkar svinbra. Kierston Wareing som Angie är den perfekt nyanserade golem som skapats för att tjäna den nya sortens arbetspoltik. Den sorten som kan dra åt helvete.

Ros:

Expired


Det suger att ha ett jobb där alla hatar en. När jag jobbade med telemarketing kändes det som att jag var hatad av hela världen. På företaget där jag jobbade arbetade cheferna hårt för att skapa en slags "vi och dem" stämning inför kunderna. Tyvärr kunde de inte riktigt övertyga mig med tanke på att de var helt jävla knäppa i huvudet när de pratade om sälj till varje pris. Om ni har sett filmen Boiler room fattar ni vad jag menar.
Jag har alltså hyfsat lätt att relatera till Jason Patrick i Expired. Han spelar Jay, en rejält elak människa. Förstås hatar han sitt jobb som parkeringvakt, men utnyttjar sin auktoritet till max bara för att inte gå under i depression framför nätporren hemma. Två dagar innan nyårsafton ger han en man som springer till sin bil en bot. Mannen vädjar om ett undantag men Jay är Stenhård. till slut ger mannen upp och slänger ur sig ett sarkastiskt "Happy Fucking New year" varpå Jay svarar att det är två dagar kvar och att han borde lära sig räkna, så kanske han slipper böter i fortsättningen.
Jay träffar väna Claire på jobbet, spelad trasig och ledsen av Samatha Morton som tolerar Jay som kärleksaspirant i brist på annat. Hon frågar sin mamma om det inte är bättre att ha någonting än ingenting alls?

Överdos:

Tropa de Elite

En massa exotiserat övervåld i Rio De Janeiros favelas. Hårda polisgrabbar, hård voice-over, hard knock life överlag. Men en mjuk och framförallt svag karaktärsbyggnad och handling. Typiskt inkvoterad "utländsk film" som får existenberättigande för att aktörerna pratar portugisiska.
Tjuv och polis a la Charlies Bronson med lite klyshigt hjärntvättnings-träningsläger för polisens elitstyrka. "Hårdare än Israels armé" jamen ojdå.
Skurken anar orod för att "det är för tyst därute. Herre vad kulturellt.
Jobbigast är väl at det inte finns någn som förtjänar ett uns av sympati. Alla i bärande roller är antingen medlöpartöntar eller vapengalningar. Kanske är taken att visa "hur jävligt det är"?
Äh, varför ska jag? En bebis hade kunnat skriva en negativ recension på den här filmen.

Mitt liv som Hiphop

Inte nog med att jag har tatuerat in RAP över min ena njure, nu... Nä okej det har jag inte. Men skulle inte det vara något?
Just nu har jag fullt upp med att bestämma mig för vilket alias jag ska ta när RAP-karriären tar fart på riktigt. Som vit genusmedveten yngling (jaja) har jag sedan länge förstått att mannen är det sista könet, och att den enda vägen ut från det sjunkande skeppet är ett ansökningformulär för queerskap.
Men det är förstås sjukt svårt att inte vara weger just nu med explicitsläppet av Games - LAX och även Houstonmackan ABN - it is what it is. Båda är helt sjukt gangsta och fantastiskt bra. Queerskapslängtan blandat med min saftiga wiggerlibido tranformerar mig till en sjuhelvetes Queegger.
Detta kan bli ett problem om jag ska bli The ultimate cagefighter. Men, hey. Det ska väl inte behöva stå ivägen för musiken?

Här är mina eventuella artistnamn:

1. BIGPAC

Fördelar: Två stavelser. Snabbt, hårt och förstås en hyllning till två avlidna giganter. Dessutom är ordet en referens till förmodad storlek på det organ som oftast förknippas med Raplife.

Nackdelar: Omöjligt att förkorta som homosocialt ömhetsbevis. ex "pac" el "Biggie". Blir missriktade och måste förklaras varje gång.


2. GNS & DWG

Fördel: Som "Guns" och "Dawg" fast utan vokalerna. Det blir ju också en rätt snärtig ying & yangpryl av det. Vapnen får representera något slags våld (som givetvis slår underifrån) medan hundarna får vara symbol för hur mycket jag älskar att "hänga med mina dawgs".

Nackdelar: Ovärdigt wiggerskt. Det kommer dessutom bli svårt att uppbringa någon form av streetcred från "Lill London" där de enda vapnen tillgängliga är brännbollsträn.

3. Best in Show

Fördel: Vidare hundreferens samtidigt som det är ett intyg på min egen bästhet. Ordet "show" skapar också en perfekt presens av namnet.

Nackdel: Inte särskilt sårbart och kan komma att slå tillbaka i (troligtvis) negativa recesioner ("Worst in show!")


4. Love to Lie

Fördel: En smula mystiskt. Är namnet ironiskt som i "jag hatar makten som påstår sig säga sanningen, därför ljuger jag men berättar på så sätt den sanna sanningen"? Är det en Scarfacereferens (-"I always tell the truth even when I lie")? Eller älskar jag helt enkelt bara att ljuga? (med tankte på det här inlägget blir det nog inte så svårt att lista ut vilket alternativ jag ligger närmast)
Slagkraftigt, lätt och snyggt att förkorta: LTL
kanske en aning kryptiskt. men icke desto mindre sexigt förstås. Kvinnor älskar en lögnare.

Nackdel: Inte så queer.



Cast your votes.

Bullen

- My hoe, my bitch My Hoe, My Bitch. - Jag är Sabinas Hoe och hon är min Bitch.
Siri är 13 år gammal och relaterar till The Games - My bitch som spelas på hennes queera killkompis mobiltelefon.
Jag sitter och solar min överkropp och läser Fredrik Strages åtta år gamla "Mikrofonkåt" (Jag försökte läsa "Fans" men tyckte att den var lite väl allvarlig). I en passage beskrivs hur gitarristen i Kent frågar den ende svarta personen i rummet om han kan rulla färdigt Daddy Boastins joint, "du kan väl sånt där" säger han till DJ Sleepy med motiveringen att "han är hiphopare".
Jag skrattar till. De tre tonåringarna reagerar.

- Vad läser du?
- Mikrofonkåt, det är en bok om svensk hiphop på sena 90-talet..
- Åh, Mikrofånkåt är ju en jättebra låt med Petter!
- Ja...
- Vad gör du då?
- Jag är journalist.
- WOW, är du rik?
- Eh nej, jag tror inte det finns så många journalister som är det. De som jobbar på Dagens nyheter kanske är det.
- Varför gör du det då?
- Jag vill egentligen inte göra något annat.
- Min pappa har varit journalist, han har jobbat på nöjesguiden för jättelänge sen.
- Ah fan vad coolt, Nöjesguiden är ju en cool tidning.

Den blonda tjejen rappar vidare:
- My Hoe my bitch...
- Har ni hört att Game släppt en ny platta?
- näää?
- Jo den heter, vad heter den nu? Den heter LAX.
Sabina och Siri tittar på varandra med gapande munnar
- DEN måste vi kolla in
- Ja, men det dryga är att den bara finns i en "clean version" - alltså Game säger "girl" istället för "Bitch".
- Åh, töntigt.
- Jag vet.

Jag fortsätter läsa och smyglyssnar på kidsens snack. De kedjeröker och spottar på marken. Den fjortonårige queerkillen pratar om att han behöver en fettsugning.

- Det kostar lätt mer än 10 000
- Jaha men då ska jag bli miljonär i så fall.
- Vad är det du behöver fettsuga?
- Mina lår.
- Det kostar minst 30 000
- My hoe, my bitch...
- Du behöver ju bara äta rätt och träna. Invänder Sabina.

på mobilen skiftas det mellan pisspoor musik som ringsignalspop eller Fronda, till riktigt bra skit som just Game och 70-tals soul.

- Kan ni inte spela lite Wayne på den där? Säger jag och försöker verka lite ball.
ungarna spelar Lollipop och sjunger med. Samtalet går vidare i sex och samlevnadens anda.

- Alltså kan ni fatta att Robin har sett min fitta?
- Haha, det är han är inte ensam om.
- Vafan ska det betyda?
- Han menar bara att du är billig.
- Ska jag bresa lite då?
- My Hoe, My Bitch...

Jag fortsätter läsa men avbryts när jag hör Sabina prata om en tjej hon tydligen hatar.

- Den fittan ska slaktas.

Jag fortsätter läsa. Strage skriver om när en tjock unge knycker hans anteckningblock under en Feven-konsert. Varpå han jagar ikapp ungen och bänder loss blocket från hans "prinskorvsfingrar".
Jag blir åter igen avbruten i min läsning.

- Hur gammal är du då?
- Jag är 22, hur gamla är ni?
- gissa, gissaa
- Okej... 16?
- Åh tack. Jag är 13
- Jag är 14
- Ja, jag med, 14
- Vi ska börja skolan imorgon.
- Jaha, åttan?
- Ja...
- Haha, högstadiet. Kul för er.
- Nej i år är första året vi får betyg.
- Äh, det spelar inte så jävla stor roll det där.
- Nä kanske inte.

Made: Walk-in for the Ultimate Cagefighter

Nu när sommarens tevetittande på MTVs "Made" nått sin peak har jag åter igen börjat träna för att bli, just det, The Ultimate Cagefighter.
Jag hade gärna haft en arg amerikan som skällde ut mig för att jag antingen inte försöker tillräckligt hårt eller inte offrar tillräckligt mycket. Men utan spons från musikkanalen som aldrig spelar musik får jag hålla till godo med de coachar som ges på fighter center där jag tränar.

Jag är förmodligen den mest onördiga fightern ever. Jag känner knappt till några stora namn och vet aldrig när några galor smäller av.
Men igår råkade jag zappa till tv4 sport där blodbadet UFC 87 utspelade sig.
En peppad Paolo Roberto (why?) satt och strimlade sönder allt göttigt våld med sitt grabbiga kommentatorsnack, men förutom det var det kul att se. Alltså matcherna är roliga, men det intressanta är ju vilka låtar de väljer att göra sin "walk-in" till. Texaskillen Heath Herring gled in i någon slags seriehjältelik skinnrock till ett visselintro från en gammal cowboyfilm, kanske den "Onde, gode och den fule"? varpå Roberto blev alldeles hård i brallan och brast ut i "BRAAA val av musik!". Sen följde någon countrylåt.
Bjässen Brock Lesnar hade en svärd tatuerat på bröstet och lyssnade på Mötley Crües "Shout at the devil".

Inte så jävla spännande så långt.

Men jag blev skitglad när en kille helt glatt hoppade in och high-fivade publiken till M.I.As "paper Planes".
Coolast var en liten mellanviktare som blev knockad typ efter tre sekunder. Men vem bryr sig om det? Han gick ju in till "3 peat" med Lil Wayne! Det gör honom till fucking ruler.

När jag blir The Ultimate Cagefighter kommer jag att gå in till någon av de här låtarna:

Broder Daniel - You Bury Me

De där sega gitarrerna och den gnäliga Berggrenrösten: "You bury me, you destroy me".
En perfekt låt för att skapa lite loserromantik. Även om jag förlorar har jag liksom vunnit.

Lil Wayne - Tha Mobb

Börjar bra med att Wayne inleder hardbody hardbody... och sedan fortsätter med cash money, young money motherfuck the other side.
Det är som ett slags löfte om pengar så länge jag, eh knullar, den andre killen ordentligt. Den är också inte helt uppenbar, visst är det första låten på Carter II men det hade ju varit mycket mer självklart att drämma till med exempelvis "I can't feel my face".
Så har den en riktigt studsig rytm vilket gör perfekt för en walk-in. Egentligen borde alla dansa som om de gjorde en walk-in, det är lätt den coolaste dansen.
Så länge man gör det med ett leende.

ABBA - SOS

So when you're near me darling can't you hear me SOS, the love you gave me nothing else can save me SOS, when you're gone though I try, how can I carry on? - Jag kör med psykologisk krigsföring. Vem skulle förvänta sig annat än ett kramkalas från någon om spelar den här?

Keith Murray - Run for ya life (från plattan intellecutal violence)

Kommentar känns ganska överflödig.

Kings of convienience - I'd rather dance

...rather dance with you than talk with you.
Antar att dansen får bli en slags Vin Dieselsk metafor för själva våldet.

Bubblare:

Cassie - Is it you
Daft Punk - Human after all
AZ - A game
Robyn - Handle me
TTA - Make it happen

Arn och Fabriken

I väntan på nya filmen om Arn - "Guldet vid regnbågens slut" har jag i en månads tid försökt se klart del ett i detta storslagna riddarepos.
Idag lyckades jag för sjätte gången se de 20 resterande minuterna jag hade kvar efter tidigare insomnade sessioner.
Den sög.

Och nu till något annat annat här:

Edie Sedgewick var en brud som droppade collage för att hänga med Andy Warhol på 60-talet. Hon hade blivit antastad som barn av sin farsa Fluffy (WTF?) och var en bräcklig skönhet och blabla... hon hade haft det fett jobbigt i alla fall - vilket ingen av de här arty typerna i New York brydde sig om när de började casta henne i mjukpornografiska häst och cowboyfilmer.
Hur som helst framställs Warhol som ett riktigt ärkesvin när han behandlar sina vänner på "fabriken" mer eller mindre som rekvisita i konsten.
Det är väl helt okej, allt annat hade varit tråkigt att titta på.
Det Factory girl, gör med Bob Dylan är dock helt obegripligt.
De kunde inte på allvar tro att någon skulle köpa Hayden "Manikin Skywalker" Christensen som den krullhårige folksångaren?
Vidare kan de väl inte mena allvar med att Dylan var den rejäle hembydgspöjk han framställs som. Han är den enda som "ser igenom" Warhols tomma popkonst.
"En burk tomatsoppa, vad är det liksom?"
"Jag sjunger om viktiga saker, typ livet. Uuuh ta lite weed istället för den där faggy Speed-skiten".
Lame.
Det roliga är att Guy Pearces Warholporträtt påminde mig jättemycket om Bob Dylans splittrade karaktärer i I'm not there, men det var innan lill-Vader dök upp och moraliserade överabstrakt konst. han kunde lika gärna protesterat mot strypsex, sin egen tradition till trots.

Allt om Way out West då

Grattis på födelsedagen Kristoffer Viita!
Så hade Way out Wests undertitel kunnat stavas. Även om det nu inte är min födelsedag fören i december kan en stadsfestutbränd critiqué knappast skänkas något finare än årets artistprogram på Göteborgsfestivalen.
Här är vad för skit som gick ner:

Det är smått fantastiskt när noise rockbandet Sonic Youth spelar på fredag. Deras sammanlagda ålder hade blivit fyrsiffrig i hundår, och tituleringen ”ungdom” känns inte det minsta ironisk.
Förutom att de inte spelar en enda publikfriande låt, ser ut att vilja jamma sönder sina gitarrer med trumpinnar och bråkar på scenen som vore de en icke-patetisk version av The Brian Jonestown Massacre? Ja förutom det knycker Thurston Moore en filmkamera från diket vid scenkanten, bytlånar ut sin gitarr och filmar medan kameramannen går lös på den som om instrumentet vore en banjo av gummi - vilket självklart visas på storbildskärmarna. Hur kul som helst.
Desto mer ironi och desto mycket tråkigare är Nick Cave och hans mannars garagerock. Cave ser ut som en hallik från helvetet när han glider omkring med sitt bakåtslickade korpsvarta sluskhår och tre skjortknappar uppknäppta. Hade bandet varit en metafor för en livskris hade den kommit mellan första och andra frun. En låt som ”No pussy blues” säger sitt.

”Den här låten är faktiskt fin, den handlar om slaget vid Fylke” - säger min kompis Jocke syrligt medan vi skyndar oss mot Azaleascenen och isländska Sigur Rós.
Visst har de klätt ut sig som fjäderburna sagofigurer och det hade säkert med gått att vara blasé över. Men jag blir överkörd när det börjar droppa snöflingor på scenen och bandets enorma pretentioner flyter ut över slottsskogen i post-rock på alvspråk.
En timme senare står Sveriges bästa popband på Flamingoscenen och ger sin andra sista spelning.
Jag älskar vad Broder Daniel har representerat med sina raka, ibland medvetet banala texter om att följa sina drömmar, alltid ur ett perspektiv som slår utifrån, underifrån. Det är konstigt när Håkan Hellström gör samma sak dagen efter. Särskilt då han kör samma mellansnack om att vara ung och vilja supa bort känslan av arbetslöshet som han använt hela sommaren.
Fredagskväll är dock BDs sorgmästerliga ”I’ll be gone” den självuppfyllande profetian som lämnar ett brunndjupt hål i mitt hjärta.
”Glöm inte att Broder Daniel aldrig kan dö, även om vi inte spelar längre” säger sångaren Henrik Berggren, och det har han så jävla rätt i.

När lördagen kommer är det fint att Kelis kör sexlåten ”Blindfold me” mitt på dagen under strålande sol. Samtidigt är det fegt att hon rippar de flesta egna låtarna en ny bakdel genom att låta en trummis hamra ut ett rockbeat som kväver hennes egna röstresurser. I en uttänkt fulsnygg outfit och med några av 00-talets bästa låtar av hiphop/rnb är det förstås rätt svårt att misslyckas, även om hon är nära ett par gånger.

N.E.R.D är vår tids upphovsmän till just den här funkiga blandningen av hiphop och rock. Men mer än ett fett party (om man dömer av de tusentals brudar som vrålar framför scenen) är de nog inte. Dessutom krockar de med ett mycket bättre band som jag går och ser. Silverbullit. När deras ”I love you” smäller som en vätebomb känner jag mig som omfamnad av King Kong. I dryga sex minuter skriker Simon Ohlsson. Det blir drygt sex minuter som jag upplever mig ha druckit girigt ur en källa med rå kraft och blivit full.
Freddie Wadling (!) gästar på extranumret, en ny låt som inte helt överraskande är väldigt bra

Festivalens mest bespottade akt i alla andra tidningar, Lil Kim, tyckte jag var helt godkänd. Även om själva konserten som sådan var slarvigt genomförd gillar jag känslan av underdog när Kim jobbar vidare efter att ingen i publiken kan texten till hennes låtar. Att hon klänger i mickstativet och låter en kille från publiken freaka henne bakifrån verkar Aftonbladiska nymoralister (med förkärlek för syftningsfel) tycka är självupptagen vulgäritet.
Jaha, jag ser inte riktigt problemet?
Att hon sedan anklagats för att varken kunna sjunga eller rappa är konstigt. Det är som att sura över att The Tough Alliance sjunger playback.
Min favoritrecension är den en kommentator i bloggen Kinky Afros forum gör när denne kallar konserten för ”wigger heaven”.

Flaming Lips konsert tar dock hem priset för maximalknarkat barnkalas.
20 personer i teletubbiedräkter dansar som dårar på scenen till hippierock, samtidigt som ett stormregn av konfetti duschar folket i slottsskogen innan sångaren Wayne Coyne rullar omkring som en hamster ute på publiken i en gigantisk plastglob. Overkligt underhållande.
Även tysk hårdhouse fungerar bra när natten närmar sig, och Booka Shade förvandlar Linnétältet till mini-Berlin under 45 minuter innan jag smiter till stan utan att se mer än en låt av Neil Young.
Luleåbandet Park Hotell gör en mycket stämningsfull spelning på Storan, men de lever också upp till sin bild av att vara otursförföljda då extranumret kukblockeras av en arg DJ som vägrar ge upp tio minuter av sin speltid. Park Hotell som ropats in blir istället stående en stund i mörkret innan de surt välter ett mickstativ och går av.



Reportage publicerat i NSD 12 aug 08.

See you in Hell (alltså till hösten)

Valtider! Eller nej, inte i Sverige förstås. Något sådant hade väl inneburit en tjära- och fjädrarfestival med hela alliansen som dragplåster considering FRA-fiaskot.
Men i oktober är det åtminstone presidentval i USA. Och ungefär samtidigt tänker regissören Oliver Stone släppa en biopic om den nu sittande presidenten George W Bush. Han kallar projektet fantasifullt nog W. Eller "dubbel-ve" som de säger på i-produktion-slang.

Filmen går igenom den soon-to-be-expresidentens liv från 1967 till 2004. I trailern vävs ett montage av en ung, festande, fyllekörande George W ihop med en voice-over där Bush den äldre skäller ut sonen med orden: "Vem tror du att du är egentligen? En Kennedy?".
Enligt en artikel i L.A. Times verkar filmen handla hel del om hur George W försöker leva upp till George HW, pappas, förväntningar.
Stone, som tidigare skildrat Amerikanska presidentskap på film i Nixon och JFK påstår att skildringen av Bush mycket väl kan bli "sympatisk", något samma Times-artikel avfärdar som önsketänkande från filmmakaren efter att ha läst manuset.
W har varit kontroversiell ända sedan ett piratkopierat exemplar av manuset läckte ut på nätet och att Stone nu väljer att släppa den medan Bush fortfarande städar bort sina sista prylar ur vita huset spär förstås inte på hypen mindre.

Stone är en av få regissörer som gjort sin politiska ställning till allmän kännedom och skickade nyligen en gåva till demokraternas kandidat Barack Obama. Denna politiska prägel har alltid funnits i Stones filmer - från hans krigskritiska Vietnam-rullar till de många porträtten av män med enorm makt. I intervjudokumentären Comandante blev dock Stone kritiserad för att dalta med kommunistledaren Fidel Castro. Vissa påstod till och med att Stone ställde sig in.
Jag tror förstås att politiken engagerar Stone väldigt mycket. Han menar att W är "en avtäckning av demokratin som jag har levt med den". Kanske kommer W bli den perfekta mellanlandningen mellan hans kräkframkallande patriotism i World Trade Center och hans ibland väl mättat patosfyllda krigstrilogi?

Men även om W handlar om ett politiskt system och människorna bakom tror jag samtidigt att uppväxten och fader-son relationen betyder mycket för Stone.
Att hans egna pappa tog med honom till en hora för att förlora oskulden är väl något av ett bevis på att fadern var väldigt mån om att Oliver skulle växa upp enligt hans egen modell. Ungefär som Bush den äldre tvingade in sin son i sina egna fotspår.
Men Stone, till skillnad från Bush, motsatte sig en skolgång på anrika universitet Yale och slutade efter bara ett år.

Ni minns den hänsynslöse kapitaliststilisten Gordon Gekko som myntade arbetsnarkomandevisen "Lunch is for wimps", och tog den valpiga Bud Fox under sina vingar i Oliver Stones Wall Street.
Gekko kan, med lite sökt psykoanalys, vara en korsning av både regissörens och Bush's egna fäder.
Ser ni förresten hur bra namnen Gekko och Fox parar sig? Föreställ er sedan en brevlåda med namnen Bush och Stone.


Krönika publicerad i NSD 8/8 - 08

Da-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na...

Då har jag alltså sist av alla i hela världen sett The Dark Knight.
Bra film som inte helt konstigt skördat treor i alla dagstidningar, det kan bero på att de akademiska kritikerna läste Strindberg och inte Frank Miller som unga? Recensionerna har då varit ganska fria från en nördighet som hade varit nice att läsa. Alla, även jag, har så stor distans till filmen att det blir lite tråkigt.
Det hade varit kul att läsa en fempoängsrecension i någon större dagstidning istället för att behöva googla runt bland bloggar. Min tid, för tillfället spenderad med att spana in en arg blondin på Arlanda flygplats, är för dyrbar för sånt svammel.
Men som alla andra Urkels älskade jag Heath Ledger. Det är psykologin kring hans karaktär som gör filmen intressant överhuvudtaget. Alla andra små sidoplots kändes ju föga halsbrytande. Vad var förresten grejen med att Scarecrow var med i 30 sekunder i början? Jag blev i alla fall Ledgered.
Det är väl i och för sig alltid skurkarna som varit skönast i Batmanfilmerna (Jag har inte läst serien då Batman är 65 och trött och sämst men de kan jag annars tänka mig är jävligt bra).
Igår har jag för mig att jag tyckte att det hade varit en jättebra film om det inte vore för Batman".
Bales skrikviskningar är nästan pinsamt töntiga. Fightingscenerna såg precis som i förra filmen ut som grötig robotdans. Dra tillbaka näven efter smockan Bruce, upp med garden! Plus: varför måste han använda fem kilo make-up runt ögonen varje gång han tar på sig lädret? Jokern är åtminstone ingen closet-fag, han står för sitt smink. Och sötast är han i sjuksköterskeuniform.

Top-5 Batmanskurkar:

1. Catwoman
2. Pingvinen
3. Jokern
4. The Mad-Hatter
5. Bane (i den tecknade serien som gick på kanal 5 när man var liten)

PS. I köket med Little Marbles är augustis poplåt

Baise Moi

Jag träffade Mattias Alkberg i ett öltält på Luleåkalaset. Han försökte smyga sig in i recensionen som jag skulle skriva på bandet Cult of Lunas konsert. När han var klar med att förklara hur "Ume" (dvs Dennis Lyxcén och Refused) det är att spela gitarr i luften på det där ståtliga, slängiga sättet, kommenterade han mitt utseende på den här bildbylinen.
"Du ser väldigt lesbisk ut på den där bilden" sa han. "tuttig liksom".

Själv hade jag bestämt fått för mig att jag liknar Master Blaster från Mad Max - bortom thunderdome. Det här är ju helt klart ett step up. Tiina Rosenberg har varit mitt ideal, även om jag vet att man inte skall härma den bästa. Då blir det ju bara pankaka.
Hur som tycker jag att vi firar med lite snuskig dancehall (som snart kommer till Way out west).

The Bug!

You know it ain't trickin' if you got "it"

Hej. Jag har en intervju med Afasi & Filthy i dagens NSD. Det var länge sedan jag gjorde den (Hultsfred) och nu är den lite ändrad och känns nästan som att jag intervjuat mig själv. På det där CRBiska sättet. Fast ändå inte, vad är det egentligen? Bara negativt? Bara en konstig impuls. Den funkar. Enjoy.

Här är några överblivna konsertrecensioner från PDOL för den som orkar:

Afasi & Filthy (obs! låten heter förstås "1990-nånting" och inte "Back in the days". Så jävla sämst av mig, jag vet)
Moneybrother
Mange Schmidt
Adam Tensta (för tredje gången i sommar, uff)