Baise Moi

Jag träffade Mattias Alkberg i ett öltält på Luleåkalaset. Han försökte smyga sig in i recensionen som jag skulle skriva på bandet Cult of Lunas konsert. När han var klar med att förklara hur "Ume" (dvs Dennis Lyxcén och Refused) det är att spela gitarr i luften på det där ståtliga, slängiga sättet, kommenterade han mitt utseende på den här bildbylinen.
"Du ser väldigt lesbisk ut på den där bilden" sa han. "tuttig liksom".

Själv hade jag bestämt fått för mig att jag liknar Master Blaster från Mad Max - bortom thunderdome. Det här är ju helt klart ett step up. Tiina Rosenberg har varit mitt ideal, även om jag vet att man inte skall härma den bästa. Då blir det ju bara pankaka.
Hur som tycker jag att vi firar med lite snuskig dancehall (som snart kommer till Way out west).

The Bug!

Mad Macks

Jag står där på subway och ska beställa min macka, jag glider med blicken över lokalen. Tittar på menymanualen för ”så här beställer du”, jag betraktar tjejen bakom disken som slevar på grönsaker på min kycklingsub. Jag tänker att ”snart är allt det här borta” och visualiserar mig en inte så distant framtid där antingen klimathotet, atombomben eller den bibliskt blodiga zombieinvasionen tagit ut sin rätt. Neonskylten utanför lyser bara till hälften och dörren har lämnats öppen, fast det är efter stängningsdags. Där inne hänger ett lysrör från taket och på borden ligger gammal mat och ruttnar. Mat som lämnats i panikartat tumult. ”Så här beställer du” rutan är krossad av en tung tegelsten som sitter kvar i hålet den skapat.
Här står ingen tjej som slänger på ”bara färska?” grönsaker, istället ligger skärmmössan hon haft på sig i det lilla avspärrade område där kön brukade vara strukturerad. Dörren till kylskåpet står på glänt och där inne kan jag skymta hur larver kryper omkring och kalasar på gamla råvaror. Allt är borta, för att stanna borta, det är uppenbart. Ingen har brytt sig om att städa upp för att, hey, det finns knappt någon kvar, i alla fall ingen som bryr sig om saker som renhållning. Men jag är fortfarande kvar, ”jag ska komma tillbaka hit” tänker jag där jag står 2008 och beställer. Jag kommer att stå här igen och betrakta scenen med ny manglad och uppfuckad rekvisita. Jag ska överleva apokalypsen, så mycket bestämmer jag mig för.

Scanning the brains

Jag kom precis att tänka på ett avgörande ögonblick i mitt liv. Inte på något sätt speciellt som första kyssen eller första "skojboxningen" i magen. Nae det här var ett ögonblick som jag börjar misstänka är en pusselbit i min kärlek till film. Jag var liten, 10 år ungefär. Knappt sett en Mad Maxfilm med andra ord...
Jag minns inte riktigt vilken släkting det var jag träffade. Det viktiga jag minns är att de hade varit på bio och att jag mötte dem efteråt.

De hade sett Lars von Triers Breaking the Waves. Jag frågade vad den handlade om. Jag minns dock inte alls vad de svarade. Däremot minns jag hur de pratade och hur frånvarande de verkade. Som om de fortfarande var inne i filmen. berörda som fan, de ville liksom inget annat än att stanna kvar ett tag till i låtsasvärlden. Det kändes som om små stoft av Breaking the Waves svävade över till mig, till mitt lilla intellekt. Jag fick en känsla av att Min bror/mor, vem det nu var, hade varit med om något starkt. På ett åtråvärt sätt för mig.Jag ville ha samma sak som dem.

Jag har faktiskt fortfarande inte sett von Triers film, men nu har jag i alla fall införskaffat den. Rimligtvis borde ju något väldigt coolt hända när jag ser den. Kommer jag att resa tillbaka i tiden till den där stunden utanför biografen? Well, vi får se. Life is for the adventurous.