Det kommer att skrivas text här så småningom

Det förstår ni ju. Men först lite film:

The real nicca in Tropic Thunder?

Tropic Thunder är en rätt schysst komedi.
Den är halvt meta ("Same thing happened to me when I played Neil Armstrong in Moonshot. They found me in an alley in Burbank trying to re-enter the earth's atmosphere in an old refrigerator box") och halvt...full av kukskämt ("I'm just like a little boy, playin' with his dick when he's nervous") , men mer om det på fredag i veckans recension.
Filmen har dock flera problem. Ett stort och uppenbart är överskott av karaktärer. Actionkillen på väg bort ut från hollywood, oscarskådisen så inne i sin roll att han byter pigment, komikern som gör pruttfilm och vill bredda sig - här är allt dandy. Men sen blir det lite konstigt: ungtuppen som inte får ligga liksom, vilken schablon är han egentligen?

Men okej, den konstigaste karaktären då?

Bingo! ni gissade det: Rapparen.
Eftersom han gillar Scarface så mycket (antar jag) heter han Alpa Chino (spelad av Brandon T Jackson som enligt imdb hade en pytteroll i 8 mile, men skit samma).
Istället för en filmtrailer som de andra presenteras han i en reklamfilm för sin nya dricka "booty sweat" där han studsar omkring mellan två kvinnokroppar och skriker hur mycket han älskar fitta.
Han är alltså ganska fördomsfullt nedkrympt till sin etniska identitet. Men hey, what else is new right? Problemet med att försöka parodiera en rappare som gör filmkarriär har dock uppenbara hinder som Ben Stiller inte tänkt på:

1. Inte särskilt många rappare har gett sig in i film, och väldigt få, om någon, har varit tramsiga spattfånar. Däremot har de varit gangsta (som Cube och Fiddy) eller underdogs (Eminem och alla andra).


2. Detta gör att karaktären Alpa Chino känns som ett original bland en massa parodiska kopior. Och detta gör att han känns helt off i filmen som ändå är något av ett slags spoof på filmindustrin.

3. Det är dock uppenbart att Chino är ett försök till parodi på någonting, kanske en föreställning i Ben Stillers hjärna i hur hiphoppare är. Men det som skär sig i kråksången är att verkligheten överträffar det tänkta hånet med sån fet marginal att det är löjligt.
Booty Sweat? Vem bryr sig? Ingen, så länge Weezy tillägnar en hel låt åt fittan och hur han får den att prata med honom, detta innan han döper om sig till en okrediterad medlem i mupparna: Pussy Monster.

Friday, I'm in Hate

Veckans biorecensioner, verkar inte finnas på nätet än.

Film: Street Kings
betyg: 2
Regi: David Ayer
I rollerna: Keanu Reeves, Forrest Whitaker, Common


Efter ett replikskifte som:
- Yo! You know who the fuck we are?
- Yeah. You're a couple of panheads buying a machinegun out of a truck.
Följt av att en halvrasistisk och alkoholiserat kaxig Keanu Reeves får storstryk av två koreanska småskurkar, fick upp mina förhoppningar på Street Kings. Detta samt att regissören David Ayer tidigare haft ena näven i hooden och den andra i polisinstitutionen, där han visat hur de två samåker. Det gjorde han med filmer som Training Day och den i mitt tycke ännu bättre Harsh Times. En hel del är bekant i Street Kings. Lite för bekant.
Det är korrupta snutar, osynliga kvinnor, gangstriga gangsters. Men det blir inte tråkigt fören efter mitten då polisfilmsklyshorna börjar regna surt på och över Keanus pappartade ansikte.
”Att mörda dem kommer inte att ge dig din fru tillbaka” snyftar en änka med glansiga ögon.
Skulle det få Keanu att ändra sig kanske? Jag tror inte det lilla stumpan.

Detektiv Ludlow är förutom sin målmedvetenhet och missbruk, en rakt igenom uttryckslös karaktär. För att inte tala om partnern han tilldelas i mitten av filmen. Det här är överraskande med tanke på David Ayers tidigare cleana skildringar av manliga snutduos.
Att Street Kings i princip stjäl en hel scen från L.A. konfidentiellt stör mig inte alls, men att det ska vara så svårt att få till lite kemi mellan skådespelarna är förvånande, och irriterande.
Det hjälper förstås lite att bäste gangstarapparen The Game gör en liten roll som, ja som gangster. Han är visserligen inte med så länge och blir mest slagen i ansiktet med en telefonkatalog.


Film: Nu eller aldrig

Betyg: 1
I rollerna: Jack Nicholson, Morgan Freeman
Regi: Rob Reiner

Lyssna på radio ikvälI istället. Kulturradion Kino i P1 pratar om problematiken kring filmer för äldre. Och det är bra, för det är sannerligen ett problematiskt ämne. Filmer om personer över 60 är inte helt sällan lika överpedagogiska som dem samma om personer under 12. Man underskattar äldre på samma sätt om man gör barn.
I Nu eller aldrig träffar vi mekanikern Carter (Freeman) och den rike affärpampen Edward Cole (Nicholson). Båda är döende i cancer (eller nåt). Och eftersom de placerats i samma rum utvecklas en ”omaka par”-relation.
En svart och en vit. En rik och en fattig, ja, ni fattar.
Carter får idén att skriva en sk ”bucket list” med alla saker han vill hinna med innan han kolavippen. Cole nappar och med dennes pengar drar paret iväg på en resa runt jorden. Komplett med "majestätisk" bergsklättring och burnande gamla sportbilar.

Nej. Det är aldrig för sent att dö med mindre värdighet. Åtminstone inte om man får tro Hollywood.
Som att inte den gamla rockmusiken vore nog (ja alla gamla gubbar gillar ZZ Top), moralismen kring vad som är värt att leva för skriker som ett nyfött barn. Dessutom lyckas regissören peta in sin egna politiska hjärtefråga: I en av de första scenerna visas Carter med en cigarett i handen. I nästa fattar vi att han drabbats av cancer. Inte direkt någon överraskning med tanke på att Rob Reiner är känd som notorisk tobaksmotståndare. Reiner parodierades av South park i avsnittet ”Butt out” där det påpekades att Reiners egna viktproblem var minst lika farligt som rökning. Minns sekvensen när han fastnat i sin limo och skriker efter "butter!".
Kasta in bort ditt liv på den här skiten. Fånga dagen och se alla avsnitt av South Park gratis på nätet istället.


Hej då Jack.

Tema Michael Haneke: Vargens tid

Vad var det för nåt?
Jag såg inte ens klart den.
Alltså den började ju svinbra, en familj som driver omkring i nåt slags post-apokalyptiskt landsbrukssamhälle. Kallt, hårt, eeh kanske lite väl kallt och hårt. När de hittar en tågstation med andra överlevande blir filmen en enda lång ostrukturerad sandlåda av anger managementbehövande människor som utan terapiledare går lös på varandra och skriker och gapar om fan vet jag.
- Skäms ni inte!
- Du borde skämmas!
- Jag måste ha vatten till min flicka! Hur mycket får jag för min guldklocka?
- Tack för klockan, hej då.
- Nej ni borde alla skämmas!


- bråkar de nu igen?
- ja...

Jag stängde av. Så är det när man har blogg. Man behöver inte se klart allt. Jag skulle rekommendera första timmen. Efter det: You're on your own.

Håkan H

Våld. Jag hungrar efter våldet, att få slåss. jag har inte gjort det på ett bra par veckor. Visst har jag joggat och så, men det är inte samma sak. Jag känner i alla fall att jag behöver det.
Kanske för att våldet är så djupt eeh... fistat? i mig.
Sedan jag var 14 år har jag lärt mig hur man gör andra illa i olika martial arts (just det, säg orden högt för dig själv).
Om jag varit tråkig nu hade jag skrivit "Det är ju helt sjukt om man tänker på det!" - men nu hann jag märka vad som höll på att hända.
Jag tänker heller inte starta nåt jävla försvarstal om att "det är en mänsklig primaldrift" eller något lika Jan Guillouskt. Jag tror helt enkelt att jag blivit som jag levt. Våldet har verkligen alltid funnits där. Även när jag inte visste hur man gjorde fick jag åtminstone vara ett objekt för våldets effekter, vilket förstås inte var särskilt underhållande. I bästa fall var det lärorikt. När jag sedan lärde mig hur kroppen kunde bli ett vapen började mina muskler memorera saker, det var fantastiskt första gångerna det fungerade i praktiken. Alltså, lite på samma sätt som att lära sig ett hantverk. Det var ju bara vinklar, kraftbedömning och rent logiskt tänkande för det mesta. Men till skillnad från träslöjd var det roligt också. Vad berodde det på? Att det inte var en död kloss jag höll på att svarva utan en levande organism jag bände och bröt i? Någon skulle säkerligen kalla det destruktivt beteende eftersom (i motsats till träslöjd) finns det inget färdigt verk att visa upp när matchen är slut. Bara två klumpar energi som var och en försökt bli störst.
Sen är det ändå något av det där när man slutat slåss. Det finns något nytt i luften efteråt. Nu tänker jag inte bli sådär kickboxermytologiserande här, det är för fan inte magi, men att utbyta våld förändrar relationen som den var innan de två bestämde sig för att puckla på varandra. Hur det känns är nog också högst individuellt. Ser du en boxningsfilm kommer någon schabloniserad svart man mumla grusigt om att det handlar om respekt. Jag tror att det är helt olika för alla. Lite som att ha sex (jag vet att det är en tjatig liknelse) är det en upplevelse man aldrig glömmer att man haft tillsammans en annan person.

Så har jag sett en massa våld också. På film ni vet.

Innan dess hade jag provat en massa andra sporter, men det fanns ju ingen spänning i dem.
MÅL! Jaha, mål. Vadå för ett jävla mål? Vad betyder det? Ingenting. Inte ett stoft. en grej i en annan grej, ungefär lika ospännande som penetrationen vid samlaget.

Om det betyder mer att jag bankar någon på käften när han inte skyddar huvudet kompetent nog, ja det är förstås inte helt lätt att sympatisera med. Individualistiskt kanske, jag tyckte aldrig om lagsporter eftersom de var beroende av kukmätarhierarkier jag inte kunde ställa upp på.
Även om jag inte använde de orden när jag var 12 var det väl ungefär så jag kände. Dock hade jag heller inget intresse av andra indivduella sporter eftersom de för det mesta gick ut på att "tävla mot sig själv". Vilket kändes icke-lockande dels för att "tävla mot sig själv" inte bara är skittråkigt och mobbat (min ängsliga 15-åring talar) utan också för att det eliminerade det viktigaste elementet som lockade mig till fighting. Hämnden.

Något skulle man alltid hämnas på när man var 15 år, minns ni?

Idag är förstås inte hämnden en drivkraft, snarare vanans makt.
Eller ändå inte. Jag menar: jag känner ändå en grymt stark lust till det, på samma sätt som till god mat, sex eller andra starka känslokatalysatorer. Det är någon annan makt, förslagsvis en högre sådan.
Haha skoja, ni trodde allt att jag blivit punch-drunk religious där? Näää ser ni, Makten kommer från minnet, en slags tvångstanke? Uppblött med en katharsis?
Gör det mig gott? Jag vill ju tro det, efter som jag mår så bra efteråt. En barnslig motivering för en barnslig publik.

Den fiktiva psykopaten Mickey Knox från filmen Natural Born Killers yrade om att "Våldet är rent och att medierna gjort det smutsigt".
Vi delar inte direkt samma filosofi. Mickey och jag. Även om det finns korn av sanning i påståendet låter helt förskräckligt. Ja det är ju en psykopat vi snackar om. Det finns heller inte ett Våld, det finns många.
Kulturerna som existerar kring våldet är ungefär lika skiftande som de inom sex.
Det finns Hardcoregrejer, konstiga grejer som inte fungerar och självklart mjukare prylar för dem som gillar sånt. Och du, om du hatear på någons preferenser är du en intolerant dick. En våldsfascist!


***

Jag snackade lite med en tjej på Jazzhuset i torsdags, hon brukade tydligen spela skivor där.

Hon: Alltså, en kompis till mig låg ju med Håkan Hellström. Då var han liksom inte Håkan duvet? Utan hade typ precis börjat spela med Broder Daniel. Så hon bah "jaja, det är ju inte Henrik Berggren men åtminstone basisten i BD".
Jag: Ok.

Not so 'into' the wild

Know that Sean Penn written/directed/noveladapted/inspiredbytruestory/critically asstossed hikingtrip-movie?
I'm sure you've heard of it, it's starring that kid who fucked Jack Bauers daughter in The girl next door. They were even on Oprah promoting the film and she seemed to have ”lohooved it”.
I'm quite positive you've bumped into descriptions like ”life affirming”, ”celebrating the beauty of natures authenticity” or some equally pretentious bullshit? Yeah well, what it's really about is basically a spoiled twenty-something guy who can't cope with the real world and just takes off, into the wild.
This seems like a perfectly good solution if there'd been a huge draft for a nuclear war going down. However, Chris McCandless (played by Emile Hirsch. the fucker, remember?) does it because he feels trapped and unable to fulfill himself in todays urban and commercial ”society”. An environment where noone can call themselves happy in a real sense (the ones that do, are kidding themselves).
Young douche Chris then proceeds to disown his family, change his name to ”Alexander Supertramp” (da hell?) and sets his sights on Alaska, in search of a greater ”truth”.

Sean Penn said to the press a few months ago that he wanted to redefine the question ”what is the meaning of life” and that we instead should ask ourselves what the meaning of death is. (No, I'm not kidding.)
Penn also stated that people who give negative criticism (In general!) or call Chris an idiot only are jealous of his courage.

...Oooh-kay Sean, one question though, shouldn't you be sitting in a van smoking weed, ordering pizza to class or just carelessly pissing of Mr Hand? You see, saying ”you're just jealous!” might have worked at the age of 6 or in some drugdrenched haze, but adults get to criticize each other if they have different opinions. ”Courage” to do what exactly? Leave everyone who cares about you?

This film wouldn't be such a beerbong filled with mammuthjuice to consume if Sean Penn hadn't insisted on being so fanatically convinced of himself and of Mr Supertramps naive "bravery".

Here are two really interesting qoutes from the movie:

”I think careers are a 20th century invention and I don't want one.” - Chris tells an old man who's trying to talk him out of his trip.

What the fuck do you think your individualistic idea of fulfilling yourself by telling everyone to fuck off is? A good old medieval tradition? Written in the constitution? Oh, wait...

”The core of mans spirit comes from new experiences”

Sure, I'm all for meeting new people and going places I haven't been, experiencing DIFFERENT CULTURES.
Where did Chris go och who did he meet? He went on a really long campingtrip to an abandoned ”magic bus” and ate some bad weeds. Shit, even The Fresh Prince went camping in one episode. It's not a lifechanging experience.
Chris then hung out with some stoney (presumably retarded?) dreadlock-kids by a river, a couple of hippieboomers in a trailerpark, Vince Vaughn with a badly faked accent and finally some old man who cried and wanted to adopt him (Da Fuck!?).
Ayway, I don't have to leave all my possessions and put on a fugly beanie to hang out with a bunch of freaks. I just visit a musicfestivals every summer. But I can't say it's made me any smarter or realizing any greater ”truth” than that camping kills people everywhere.

I think you understand what I'm getting at here. Into the wild is nothing more than boomer propaganda, an forcefull attempt to remystify nature and with Sean Penn covering his ears like a baby unless someone tells him what he wants to hear.
Look, why didn't Chris just take a class in basic wildlife survival? Pherhaps he could've avoided death?
No way José. It wouldn't have been for reals, that's why. And that shit's courage. But I have to hand it to the guy, it takes a couple of blue balls of steel to pass up sweaty trailerparksex in the middle of nowheres with a sixteen year old supermodel.

Kapten Ahab

jag missade pressvisningen av den förmodade retardationsonanin Angel idag, vet inte om jag kommer kunna förlåta mig själv för det. Ingen ironi alltså, jag ville verkligen se den. Se den för att jag visste vilken utmaning det skulle bli att döda den. Alla kommer ju såga den, men jag ville såga den bäst. Sån är jag, lite tävlingslysten. Men nu har min vita val simmat bortom synhåll. Jag står med harpunen höjd över huvudet och stirrar tomt mot horisonten som ett annat jävla fån. Colin Nutley, du läser ju säkert min blogg. Kan du skicka ett recensionsex på VHS?

Fan, annars kanske jag skriver en recension ändå. Även fast jag inte sett den. Det har jag gjort förr. Don't think I won't do it Colin!

He ain't heavy, he's my girlfriends lover

Shit, First Blood är typ min favoritfilm (formulering bör konsumeras med en nypa salt). Jag minns när jag såg den första gången på fritidsgården Basunen i högstadiet. Vi skojade lite om Rambo minns jag. "Höhö, kolla han kan göra sina egna fällor" "Jaaa visst, självklart liksom" men innerst inne älskade jag det, jag älskade ALLT.
Jag tyckte inte att det var det minsta töntigt, och gör det fortfarande inte.

Åh, han är ju så vacker i början där han kommer och frågar efter en vän som visar sig ha dött. Så sårbar. Och när han skriker om sitt krigstrauma i slutet och ser sådär efterbliven ut, ja då gråter jag en liten skvätt.

Nya Rambo är då ingen first blood men ändå tusen avsprängda skallar bättre än II och III. John tar på sig uppdraget att eskortera några löjligt naiva hjälparbetare till Burma och måste såklart ingripa när de töntiga läkarna knappt klarar av att knyta skorna utan att bli mördade. Militärjuntan i Burma är inte direkt orealistiskt poträtterade som ´rena psykopater. På sin fritid mördar de lokalbefolkningen för skojs skull i fucked-up jaktspel.
Tillsammans med ett gäng legosoldater sätter dock Rombo ner foten och dödar 900 asiater med illasittande skjortor. En av de roligaste scenerna är ganska nära slutet: Mitt i stridens hetta får den mjäkigaste läkaren som sade "Taking a human life is never cool" (eller nåt) lära sig att man ibland visst måste använda våld, och slår ihjäl en skurk med en sten i ansiktet.

Jag förstår inte riktigt kritiken mot att filmen är "så läbbigt våldsam". Ehh, det är en krigsfilm. Det är ju för guds skull en Rambofilm? John Rambo ÄR våldet. Skjuter han någon i knät blir det inte ett hål, nej benet splittras i tusen små flisor. Och det är helt okej, det är ju faktiskt bara Rambo. Går inte at ta på allvar, nästan en parodi eller nej en homage, till sig själv. He ain't heavy, he's my brother eller nåt.

Haneke roundup: 71 fragment

För ett tag sen fick jag lite kritik när jag proklamerade Michael Haneke som en terrorskildrare av exklusiv rang. Jag såg 71 fragment och kan väl medge att den inte alls innehöll samma hemska psykologiska våld som dolt hot eller funny games. Istället är det ett antal människoöden som långsamt vävs ihop (blabla, visst börjar man bli trött på den där beskrivningen? Men nu är det faktiskt bra) och i sitt minmalistiska formspråk skjuter ihjäl en massa människor och föder smygande obehag kring dålig empati, civilkurage och levererar i slutet tung välriktad mediekritik. Som typ smyger sg in bakvägen, precis som han alltid gör. Haneke you sneak.

Kapitalismens ultraljud

Film: There will be blood

Jag såg den redan förra veckan, två gånger. Och så en gång till idag.
Men när jag försökte snacka om Blood efter första screeningen var jag typ lika stabil i skallen som en midnattssuddande bokreabesökare i jakt på en dålig deckare för 40 kronor mindre än vanligt. Alltså var jag slut, överkörd, visste inte vad jag skulle säga eller skriva. Allt kändes så hårt och djupt att perspektiv och reflexion låg långt bort för mig.

Men så för någon dag sedan kom jag ju på vad allt betydde, filmen är ett ultraljud över kapitalismen!.
Ja, filmen handlar om något stort, men den är skildrad genom ett litet mänskligt perspektiv. Med oljeborrningen som metafor för själva befruktningen fortsätter historien fram tills det är dags för själva födelsen.

Hela anslaget är i princip dialoglöst. Förutom när Daniel hittar sin första bit silver och säger "There She is" på ett kärleksfullt sätt.
På samma sätt som alla andra män som kommer för nära oljan när de är nere i hålet, dör en anonym man i början då han får en stor bjälke i bakhuvudet. Daniel adopterar helt sonika dennes son som sin egen. Oljemannen Daniel Plainview utvecklar sedan i nybyggarkalifornien förusättningarna för oljeborrning. Och herrejävla-Gud vad han hatar sig själv. Daniel Plainview, (spelad av geniet Daniel Day Lewis). Hans hat för sig själv och hans människoförakt drivs endast framåt av hans maniska sökande efter rikedom. Han är förstås aldrig nöjd eller glad, som en äkta karriärspsykopat ska vara även i dagens näringsliv. Fast ett par gånger låter han sig själv visa något som kanske kan tolkas som glädje. Ovan nämnda silverfynd och så precis efter att hans son blivit döv men då oljan sprutar upp ur marken och till slut börjar brinna, "there's an ocean of oil under our feet and I'm the only one that can get to it!" hojtar han och kramar nästan om sin partner.

En man som utger sig för att vara Daniels halvbror Henry dyker upp och låter Daniel visa än mer av sitt sårade själv. Han bekänner sitt människoförakt för sin bror, berättar att han ser det fula hos folk i samma stund som han träffar dem. När han frågar brodern om han inte är likadan? Men får då ett negativt svar och insisterar på att "If it's in me, it's in you". Det är som om han behöver dela med sig av det där tunga mörkret han bär som ett kassaskåp på axlarna.

Det här är egentligen bara att skrapa på ytan av filmens alla fantastiska scener.

Jag är ledsen att behöva meddela detta: men det ser ut som att barnet i din mage blir ett missfall Herr Von Holstein.


PS. Jag är medveten om religionens stora påverkan på handlingen men jag har nog inte tänkt klart än.

Werners dvärgar

Mitt förhållande till Werner Herzog är i bästa fall på bekantbasis. Om man jämför med en vanlig social relation så antar jag att vi skulle kunna prata med varandra på fyllan, kanske ignorera varandra en onsdag på stan. Prylen är att jag bara sett Rescue Dawn, Grizzly Man och Encounters at the end of the world innan jag idag blev inbjuden till en screening av hans gamla tyska Even dwarfs started small från 1970.
Och Jag vet inte om jag kan säga att mitt förhållande till Werner är bättre eller sämre efter filmen.

Det gäller att från början förlika sig med tanken att världen endast är befolkad av dvärgar (vilket förstås betyder något). Ett gäng av dessa är inlåsta på ett fängelse och gör upplopp där de raisar fett med hell resten av filmen. Samtidigt sitter fängelsedirektören inspärrad och försöker desperat att lösa skiten.

För någon med större tillgång fritid än jag själv har för tillfället går det säkert att googla fram någon analys som pekar på referenser till akademiska essäer om "fängelsesamhället" och som kan hitta någon liknelse till Foucaults panoptikon. Men jag har som sagt varken tid eller kraft att göra något sådant.
Vad jag kan berätta är att dvärgarna dödar en sugga genom att köra upp en pinne i munnen på den, att de ghost ridar ute på gården, att de försöker ha sex men att killen inte lyckas klättra upp för att sängen är för hög. Och så leker de med maten.

Överhuvudtaget behandlas djuren i filmen jävligt dåligt. Alltså nu är jag ju ingen vegetarian och kan med gott samvete klyva en blodig stek samtidigt som jag hör hur en kossa skriker i panik någonstans i bakhuvudet, det är inte det saken handlar om. Att låta en dvärg springa omkring i ett rum och kasta hönor omkring sig utan att scenen verkar tillföra något annat, borde väl rimligtvis klassas som djurplågeri? Nåja, det var ju skitlänge sen och ingen kyckling har väl levt lika länge som de där gjort nu, tack vare filmens evighetsfunktion, men ändå.

Jag kan fatta lite av grejjen att liksom vända på alla stekar tillgängliga. Visa att makt handlar om skillnader och att uppror mot makten kan vara nödvändigt men också förvandlas till syftets motsats, dvs förtryck.
Men jag hade svårt att greppa varför dvärgarna var tvungna att bete sig som om de var helt jävla bombade i skallen? för det mesta står de bara och skrattar som ena mongon, annars upprepar de samma ord om och om igen som vore de skvatt galna. Jag tror nog att ambitionsnivån (som en snubbe på imdb också sade) för filmen var ganska högt ställd och blev helt enkelt lite överväldigande för unge Herzog.

Jaja, nu kan jag åtminstone säga att jag utökat mitt kulturella kapital.

Every rose has it's thorns

Det är mycket nu. Det ska ni veta era jävla svin.
Nej förlåt, nu blev det ganska otrevligt ganska snabbt, och så kan vi inte ha det om ni ska fortsätta läsa den här bloggen. Ni är förstås inga omalda varmkorvar, ni är mina kära och underbart intelligenta läsare som idag, på alla hjärtans dagen till ära, skall bjudas på något mycket speciellt.

Men först, ja vart var jag nudå?
Jo: det är mycket nu, förutom att jag har ungefär fem böcker att läsa om segregation, black metal och punk och mods (fy fan, det tar aldrig slut med det här jävla 40-talistupproret!) Så har jag en tenta att skriva och jobb som ska lämnas. Eller jobb och jobb, snarare provskrivningar som förmodligen aldrig kommer att se dagens ljus. Men in ska de i alla fall och då får jag gott göra mitt bästa (haha).

Allt det här kanske ni skiter i, snabba effektsökare som ni är. Och jag har sympati eftersom jag är likadan själv. Vad bryr jag mig om hur ni mår och har det? Inte ett exkrement, där hade ni svaret.
Eller jo, förlåt. Nu var jag sådär elak igen. Klart att jag bryr mig, herreguud. Jag vill att ni ska hålla er friska och starka, om inte annat så pass medvetna att ni orkar läsa den här bloggen och ge mig den bekräftelse jag förtjänar.

Men till saken: som ni vet gillar jag bra film, det gör förhoppningsvis ni också om ni läser den här bloggen. Men Jag gillar också dålig film, eller för att precisera: Trailers till dåliga filmer. Därför tänker jag förunna er älskade läsare med mina just nu favoriter bland trailerträskets annars så nekrofiliska torskar. De närmsta dagarna kommer med andra ord att bestå av: mindre text, mer bajs.

Vi öppnar starkt med trailern till filmen Teeth.

Sincerely Funny

En vän på MMA-klubben kom med en rätt intressant spotting förra veckan. Han hade, precis som jag, sett Michael Hanekes frame-by-frame remake på sin egna Funny Games (förlåt att jag ältar den så mycket, men typ gilla läget eller stick) min fighterkompis hade uppmärksammat något så jävla dumsjälvklart, så kändes det när han sagt det, alltså jag kan inte fatta det. Hur ingen påpekat det tidigare:

For fucks sake, de där två killarna som torterar familjen i Funny Games, de är ju exakta förlagor för The Tough Alliance!

Allt stämmer liksom in. Överklasskids på glid, de båda paren är blasé som fan på ett sådär retsamt ni-fattar-inte-våran-grej sättet. Brukar och avnjuter våld, fast egentligen bara "i teorin" - det är ju hela tesen till filmen. Liksom genom att massakrera dramaturgiska normer säga något om medievåldpåverkan. Något kan vara mycket och jag orkar inte gå igeonom allt nu.
Våldet är också ett element i den ambivalens som alltid uppstår i intervjuer med TTA. "gillar de våld eller inte"? Är väl typ vad jag frågade i en rätt tafflig mejlintervju för inte tillräckligt länge sedan. Detta är helt enkelt en lika korkad fråga som att ställa den om "Tom & Jerry" i Funny Games. Våldet som koncept och vad det kan betyda i oväntade sammanhang är det intressanta. Som i somriga popmelodier, eller helt utan verklighetsanknytning eller motiv, som i filmen.
Och jag har ju snackat om det där med att den identitetslösda skurken, som snyggsnubbarna i Funny Games ju ändå är på många sätt är så lika TTA. De gör ju en grej av att vara tomma skal på något sätt, jag kan inte förklara det. Men jag tror att det där ständigt sökande efter "something real" har ett samband.

Min gissning är att Erik och Henning satt ute i sin skärgårdsförort (eller var de nu bodde i tidiga 20-årsåldern) och läste någon kulturrelaterad kurs/gick på cinemateket eller vad som helst. Tillsammans hyrde de kanske Funny Games och ett ljus gick upp för dem. Så här skulle de paketera sin musik - under en natt av high fivande och uppspelta klappar på sina egna lår föddes två karikatyrer...


Äh jag känner att jag skulle kunna dra iväg och trams sönder hela analysen, eller teoretisera vidare om jag hade orkat, men det gör jag fan inte. Vi kan väl åtminstone komma överens om att de de två duosen har samma fingertoppskänsla för ett högklassigt havsnavigerande och golforienterat fritidsmode?

Dynan

Igår, på den bästa av filmdagar då jag för aktiviteten var i precis rätt sinnesstämning, alltså lite mosigt bakfull, blev jag inbjuden till en biovisning på Birger Jarlsbion i Majorna. Lokalen från början en gammal föreläsningssal, nu ombyggd till biograf för en liten utvald kulturelit.
Filmen vi ursprungligen skulle se var den japanska Godzilla vs Gigan men av tekniska orsaker sköts denna upp (update kommer) och ersattes istället med David Lynchs Dune från 1984. Det var kul eftersom signaturen "chops" nyligen lämnade följande kommentar på mitt inlägg om Cloverfield: "Fan vad Dune är en underskattad film". Varpå jag lovade att se den och sedan hålla chops personligen ansvarig om det skulle vara så att han rekommenderat en skitfilm. Men chops har förstås helt rätt, Dune är underskattad. Som komedi.
Filmen handlar förvisso om en krydda som gör att människor kan resa i tiden eller nåt. Men det mesta är ganska svårt att hänga med i för någon post-sju öl. Så det bästa för mig var att njuta av humorn som jag många gånger hoppas var avsiktlig.

Stings frisyr på bilden ovan är kombinerat med scenen där han kliver ut och flexar sina muskler efter ett nice ångbad och är i sig ett litet mästerverk, men det finns mycket mer svamp i korgen att laga stuvning på.
Som när skurkarnas Boss, en fetknopp i gulddräkt som svävar ovanför marken och täcks av bölder i ansiktet, bestämmer sig för att dregla ned en fastbunden kvinna. "I have to spit on you, just a little. Oooh so luxurious..." luxurious! Hahaha, vad fan menar han? Eller när Agent Cooper rider triumferande på en sandworm och hans kalufs vajar i ökenvinden till tonerna av gloriösa 80-talsgitarrer.
Hur Lynch kunde kalla den här filmen ett personligt misslyckande är ett mysterium. Humorn är liksom precis den han använder sig av i vanliga fall. Och med det vill jag säga att den är jävligt rolig.



Släkten är värst! Lillayster till Paul Usul Muad'Dib Atreides.

Pingpong-Kingen och DI

En kortfilmare på Göteborg filmfestival berättade för mig att han i unga år gått in på dramatiska institutet i Stockholm för att snoka runt lite. Han var liksom litesugen på att gå där. Bäst som han höll på att snoka dök det upp en kille som frågade vad han gjorde där? Kortfilmaren berättade att han var där ock snokade. Då blev killen genast väldigt glad och skulle visa den förvånade kortfilmaren runt. Han öppnade dörrar till alla möjliga rum och höll tydligen i en väldigt informativ guidetur.

Killen där var Jens Jonsson som regisserade Pingpong-Kingen. Min recension ligger här, men den har censurerats och börjar ursprungligen på följande sätt:

"Jag har aldrig varit i Gällivare. Någonstans har jag väl fått för mig att de flesta boende ovanför Boden fortfarande jagar i flock med spjut, gör upp eld genom att gnugga trä mot trä och tittar på TV4.
Som tur är har Jens Jonsson spelat in en film som utspelar sig i Norrbotten, utan att för den skull på typiskt filmsvenskt sätt schablonisera den geografiskt ofta bestämda bilden av befolkningen och kulturen (facit: Jägarna). Jonssons film är mycket större än så, eller vill åtminstone mer..."

Sweeney Tard

Visst ser han ut att lida av någon slags obotlig hjärnskada?

Modeblogg: Man 2008

Mansslöjan, en peacocking som heter duga. Precis som de iranska kvinnorna bär slöja där de lyckas framhäva sina ögon och lugg får mannen 2008 nya skönhetsramar för att utvidga ansiktets målarduk.
Numera räcker det inte att ha en cool Christian "chippen" Wilhelmssonfrippa, det är dags att tränga ihop och koncentrera den manliga skönheten till lugg och ansikte. Undergroundmannen har sedan länge insett slöjans diskretion och potential, då vi sett den bäras på flertalet punkiga kulturevenemang. Och icke att förglömma har ju slöjans kraft redan visat sig fungera på kvinnan, 2008 är det mannens tur.

Danmark örfilar oss till rätta

Det är lite typiskt att man aldrig lär sig. Står det "Förmodligen en av festivalens vackraste filmer" om en Kanadensisk/Armenisk dokumentär i programbladet till Göteborg filmfestival borde jag, om jag haft lite större förutseende, struntat i att gå på vad som skulle bli en av de svåraste filmupplevelserna jag varit med om. Stone time Touch var en slags pubertal formstudie i patosposerande som inte blev lättare att genomlida sittandes på en kudde i biograftrappen. När jag dagen efter skulle se den tyska Reclaim your Brain med tesen "dum TV gör dig dum i huvudet" gick jag ut från salongen.
Men nu ska inte den här texten bli ett staplande i sågningar (även om det förstås hade glatt er) utan en sammanfattning av det intressantaste som visats under Skandinaviens största filmfestival.

Ett nytt tema för 31:a upplagan av Göteborgs filmfestival är "efter 9/11".

Battle for Haditha är en brutaltragisk historia med dokumentärkänsla om urbana strider i Irak. Den skildrar amerikanska soldater och deras vardag parallellt med några Irakiers planerande av en attack. I mitten av filmen kulminerar allt till ett blodbad.
Men i stället för att piska upp hat och peka ut olikheter som skälet till ondska för betraktaren, presenterar filmen aldrig någon typ av representant som filmen lägger ansvaret på. I vanliga fall är det en underbegåvad amerikansk byråkrat eller en islamistisk fundamentalist.

Den senare finns dock lite onyanserat porträtterad i Tsotsi-regissören Gavin Woods Utlämnad där Jake Gyllenhaal spelar Douglas Freeman som, trots sitt i sammanhanget självparodiska efternamn, mest framställs som en fegis och medlöpare när han beordras övervaka en tortyrsession. Han är en av många välspelande i en thriller om USAs förhörsmetoder och hur slentrianmässigt "ändamålen helgar medlen" används som argument för extrema kränkningar av mänskliga rättigheter.


Att ladda rollpersoner med värderingar och motiv är något som regissören Michael Haneke motsätter sig i remaken av sin egen Funny Games från 1997. Den amerikanska versionen är förvisso en nästan exakt kopia av originalet. Två unga män antastar en typisk kärnfamilj på deras semester i sommarhuset. Killarna använder psykologisk terror för att spela sadistiska spel med familjen. Här är det just avsaknaden av fasta identiteter som gör antagonisterna så vidrigt obehagliga. De har inga riktiga namn utan kallar varandra Peter, Paul, Beavis, Butthead, Tom och Jerry. När en gråtande Tim Roth frågar "varför gör ni det här?" drar en av de tvålfagra ynglingarna en sarkastisk vals om att de är knarkare från svåra förhållanden och flinar sedan åt sin egen lögn. Faktumet att våldshandlingarna verkar så triviala och meningslösa för de två väldigt blase unga männen gör att hotet som är så påtagligt aldrig går att bestämma var det kommer från, och det skrämmer skiten ur mig.

Förra året kom två bra svenska filmer på bio. Under en av dagarna på festivalen såg jag inte mindre än tre bra svenska filmer på en dag. Om vi har otur är de tre också de enda grymma detta år.

Jens Jonssons Pingpong-Kingen kanske inte levde upp till sin massiva hype, men visst var den ett stämningsfullt familjedrama med viss abstrakt USA-kritik och en ny spinn på mobboffrets revansh som kanske inte faller alla i smaken. En film jag blev positivt överraskad av är Patrik Erikssons En enastående studie i mänsklig förnedring, den första långfilmen någonsin filmad med en mobiltelefon. Här trodde man att snacket om filmen skulle vara roligare än själva upplevelsen. Så fel det går att ha. Otroligt självutlämnande, patetisk och väldigt lätt att känna igen sig i.

Vampyrdramat Låt den rätte komma in har redan utnämnts till en modern klassiker, och visst, det är svårt att värja sig för blodutgjutelse när den är så romantiskt inramad och inspelad på Örnäset och Pontusbadet i Luleå. Där man ju badat som ung.

Som vanligt kommer dock Danmark och örfilar oss till rätta. Eller okej, klappar oss åtminstone på huvudet. Susanne Biers första hollywoodfilm Things we lost in the fire hade visserligen en fantastisk Benicio del Toro men filmen som riktigt krossade mig var Anders Morgenthalers Echo (se även Princess från förra året).
En far som förlorar vårdnaden om sin son bestämmer sig för att kidnappa pojken och ge dem en sista tid tillsammans, samtidigt gör pappan upp med ett trauma från sin egen barndom. Morgenthaler skapar en knivskarpt timad konflikupptrappning med en antites till tillgjord dialog (läs: Juno) och är expert på den vackraste av konster: empati för den svage. Denne som ibland är en stor skäggig poliskonstapel till karl.

Publicerad.

Bonusgnäll:

Förlåt att jag missade att skriva om vissa "talk of the festival"- filmer, som Broken English, Erik Nietzhe - the early Years eller Lindsey Andersson dokumentären. Det är bara väldigt mycket film och det går inte att se allt.
sista dagen på festivalen var igår, söndag. Den spenderade jag med att somna till Werner Herzogs dokumentär om antarktis. Jag vaknade till när Herzog frågade en pingvinexpert som slutat prata med människor om det finns gaypingviner? Senare såg jag den sämsta filmen i världen, Captain Ahab, "fritt inspirerad av Moby Dick" Ja om med "fritt inspirerad" menar "helt jävla dumma i huvudet" kanske. Det var filmad teater rakt upp och ned om hur Ahab växte upp och vad som ska ha "format" honom till den sadist han senare blev. Han blev slagen med en käpp i luften t ex, fan vilket trauma. Nae, usch. Det värsta var att jag redan fått mig en powernap och kunde inte direkt somna i Folkans hårda säten. Inget värdigt slut på en annars väldigt fin filmfestival.

Modeblogg: Sommarens look 2008

Plagg: Lång eller kortärmad vit piké, korta seglarshorts och låga vita converse. Alt. blåa vans för viss kontrast. Vita handskar. Gult regnställ om du bor i Göteborg.

Accessoarer: Golfklubba, hagelsprakare.

Attityd: Identitetsambivalens och ett glatt humör.

Låt den rätte komma in

Hade det inte varit kul om någon gjorde en porrfilm med den titeln?

Hur som helst har jag skrivit lite om den där Vampyrfilmen i dagens tidning. Texten kan vara något av det sämsta jag producerat i vuxen ålder, som tur är har min chef städat upp den ganska bra. Men en rolig parentes hade jag velat ha kvar. Där det i början står: "en mörk saga..." Hade jag från början skrivit "En mörk (ja vad trodde du, vampyrer sover på dagen) saga..."