Tema Michael Haneke: Vargens tid

Vad var det för nåt?
Jag såg inte ens klart den.
Alltså den började ju svinbra, en familj som driver omkring i nåt slags post-apokalyptiskt landsbrukssamhälle. Kallt, hårt, eeh kanske lite väl kallt och hårt. När de hittar en tågstation med andra överlevande blir filmen en enda lång ostrukturerad sandlåda av anger managementbehövande människor som utan terapiledare går lös på varandra och skriker och gapar om fan vet jag.
- Skäms ni inte!
- Du borde skämmas!
- Jag måste ha vatten till min flicka! Hur mycket får jag för min guldklocka?
- Tack för klockan, hej då.
- Nej ni borde alla skämmas!


- bråkar de nu igen?
- ja...

Jag stängde av. Så är det när man har blogg. Man behöver inte se klart allt. Jag skulle rekommendera första timmen. Efter det: You're on your own.

Tema Michael Haneke: Pianisten

Film: Pianisten (La Pianiste)

Jag fick se den i etapper för att den var så tung. Men faa-ha-han så bra.

Nu menar jag alltså inte om den där Roman Pedophile Polanskifilmen med Adrien Brody där han svälter i Warsawagettot men då allt ändå är ganska lugnt. Nej.

Här handlar det om den sjukt strikta pianolärarinnan Erika, masochist som hon är drömmer hon om att bli slagen och förnedrad. Eftersom hon bor hemma hos sin kontrollerande (och halvklyshigt konservativa) gamla mamma har hon aldrig möjligheten till ett korn av privatliv. Världen är bara piano,piano,piano. Som lärarinna är hon dessutom hänsynslöst kall och förväntar sig alltid mer än perfektion av sina elever. "Glöm Shubert. Du fixar det inte." typ.

Så börjar en av hennes elever, en hockeyhunk med luggen i ögonen hela tiden (ni vet) stöta på henne. De utvecklar en problematisk relation där hon först intar maktpositionen på samma sätt som hon tidigare varit som proffessor. Men när hon måste blotta sig vrids maktperspektivet. Det kränger omkring nästan. Erika skiftar från att kallt avvisa Walter till att sedan patetiskt kasta sig på rygg och ge sig hän för total underkastelse. I ett brev skriver hon i detalj hur hon önskar bli slagen och förudmjukad. Något Walter avfärdar men sedan agerar på.
På något sätt älskar de varandra ändå. Fast Erika nog hatar sig själv väldigt mycket.

Först tänkte jag att det var en rätt konventionell film för at vara Haneke. Men när Erika smiter in på en drive-in-bio för att onanera till ljudet av de knullande paren i bilarna släppte jag den misstanken.

Jag orkar inte skriva mer nu. Men. Svinbra film.

Tema Michael Haneke: Code Unknown.

Med anledning av att Michael Hanekes remake på sin egna Funny Games går upp på fredag kör jag temavecka i hans namn. If you don't like it, you can giiiith out.

Film: Code Unknown.

Ett antal människoöden som påverkas av samma händelse (se klippet). Splittrad i sin Berättarstil, lite som 71 fragment, men ändå inte.
Haneke är duktig på att göra maktförhållanden tydliga och jävligt obehagliga. Tystnaden skriker - som de ju så klyshigt säger. Men här är det så.
Bra film med "Världens bästa öppning".

Haneke roundup: 71 fragment

För ett tag sen fick jag lite kritik när jag proklamerade Michael Haneke som en terrorskildrare av exklusiv rang. Jag såg 71 fragment och kan väl medge att den inte alls innehöll samma hemska psykologiska våld som dolt hot eller funny games. Istället är det ett antal människoöden som långsamt vävs ihop (blabla, visst börjar man bli trött på den där beskrivningen? Men nu är det faktiskt bra) och i sitt minmalistiska formspråk skjuter ihjäl en massa människor och föder smygande obehag kring dålig empati, civilkurage och levererar i slutet tung välriktad mediekritik. Som typ smyger sg in bakvägen, precis som han alltid gör. Haneke you sneak.

Sincerely Funny

En vän på MMA-klubben kom med en rätt intressant spotting förra veckan. Han hade, precis som jag, sett Michael Hanekes frame-by-frame remake på sin egna Funny Games (förlåt att jag ältar den så mycket, men typ gilla läget eller stick) min fighterkompis hade uppmärksammat något så jävla dumsjälvklart, så kändes det när han sagt det, alltså jag kan inte fatta det. Hur ingen påpekat det tidigare:

For fucks sake, de där två killarna som torterar familjen i Funny Games, de är ju exakta förlagor för The Tough Alliance!

Allt stämmer liksom in. Överklasskids på glid, de båda paren är blasé som fan på ett sådär retsamt ni-fattar-inte-våran-grej sättet. Brukar och avnjuter våld, fast egentligen bara "i teorin" - det är ju hela tesen till filmen. Liksom genom att massakrera dramaturgiska normer säga något om medievåldpåverkan. Något kan vara mycket och jag orkar inte gå igeonom allt nu.
Våldet är också ett element i den ambivalens som alltid uppstår i intervjuer med TTA. "gillar de våld eller inte"? Är väl typ vad jag frågade i en rätt tafflig mejlintervju för inte tillräckligt länge sedan. Detta är helt enkelt en lika korkad fråga som att ställa den om "Tom & Jerry" i Funny Games. Våldet som koncept och vad det kan betyda i oväntade sammanhang är det intressanta. Som i somriga popmelodier, eller helt utan verklighetsanknytning eller motiv, som i filmen.
Och jag har ju snackat om det där med att den identitetslösda skurken, som snyggsnubbarna i Funny Games ju ändå är på många sätt är så lika TTA. De gör ju en grej av att vara tomma skal på något sätt, jag kan inte förklara det. Men jag tror att det där ständigt sökande efter "something real" har ett samband.

Min gissning är att Erik och Henning satt ute i sin skärgårdsförort (eller var de nu bodde i tidiga 20-årsåldern) och läste någon kulturrelaterad kurs/gick på cinemateket eller vad som helst. Tillsammans hyrde de kanske Funny Games och ett ljus gick upp för dem. Så här skulle de paketera sin musik - under en natt av high fivande och uppspelta klappar på sina egna lår föddes två karikatyrer...


Äh jag känner att jag skulle kunna dra iväg och trams sönder hela analysen, eller teoretisera vidare om jag hade orkat, men det gör jag fan inte. Vi kan väl åtminstone komma överens om att de de två duosen har samma fingertoppskänsla för ett högklassigt havsnavigerande och golforienterat fritidsmode?

Modeblogg: Sommarens look 2008

Plagg: Lång eller kortärmad vit piké, korta seglarshorts och låga vita converse. Alt. blåa vans för viss kontrast. Vita handskar. Gult regnställ om du bor i Göteborg.

Accessoarer: Golfklubba, hagelsprakare.

Attityd: Identitetsambivalens och ett glatt humör.

Haneke-pepp

Michael Haneke har gett det psykologiska våldet omsorg likt ingen annan, och det har framkallat tjocka klumpar av skräckgröt i min mage när jag sett någon av hans filmer (nu har jag tyvärr bara sett några stycken). Men som jag ser det så har han möjligheten att omdefiniera filmens formbegrepp och publikens verklighetsföreställningar (Inte minst i sjukt läckra Caché, sv Dolt hot) utan att den där oroväckande känslan försvinner, eller för den skull rubbar dramaturgin.
Nu ska han ju göra remake av sin gamla Att-angöra-en-brygga-gone-terribly-wrong i Funny Games, dock en engelskspråkig version. Peppen är förstås så löjligt jävla hög att den dött av en överdos för länge sen.




Tim Roth och Naomi Watts också, hur skulle det här överhuvudtaget kunna bli en dålig film?