Wednesday, April 16, 2008

Tema Michael Haneke: Pianisten



Film: Pianisten (La Pianiste)

Jag fick se den i etapper för att den var så tung. Men faa-ha-han så bra.

Nu menar jag alltså inte om den där Roman Pedophile Polanskifilmen med Adrien Brody där han svälter i Warsawagettot men då allt ändå är ganska lugnt. Nej.

Här handlar det om den sjukt strikta pianolärarinnan Erika, masochist som hon är drömmer hon om att bli slagen och förnedrad. Eftersom hon bor hemma hos sin kontrollerande (och halvklyshigt konservativa) gamla mamma har hon aldrig möjligheten till ett korn av privatliv. Världen är bara piano,piano,piano. Som lärarinna är hon dessutom hänsynslöst kall och förväntar sig alltid mer än perfektion av sina elever. "Glöm Shubert. Du fixar det inte." typ.

Så börjar en av hennes elever, en hockeyhunk med luggen i ögonen hela tiden (ni vet) stöta på henne. De utvecklar en problematisk relation där hon först intar maktpositionen på samma sätt som hon tidigare varit som proffessor. Men när hon måste blotta sig vrids maktperspektivet. Det kränger omkring nästan. Erika skiftar från att kallt avvisa Walter till att sedan patetiskt kasta sig på rygg och ge sig hän för total underkastelse. I ett brev skriver hon i detalj hur hon önskar bli slagen och förudmjukad. Något Walter avfärdar men sedan agerar på.
På något sätt älskar de varandra ändå. Fast Erika nog hatar sig själv väldigt mycket.

Först tänkte jag att det var en rätt konventionell film för at vara Haneke. Men när Erika smiter in på en drive-in-bio för att onanera till ljudet av de knullande paren i bilarna släppte jag den misstanken.

Jag orkar inte skriva mer nu. Men. Svinbra film.

8 comments:

battlefield bundo said...

faktiskt min favoritfilm i många avseenden, och jag kan nog faktiskt vara en av få som klarar av att se den i ett sträck utan att må riktigt riktigt dåligt därefter.

KVii said...

Det är intressant sånt där. Själv är jag likadan med den där hemska filmen Irreversíble. Jag älskar den och har sett den skitmånga gånger. Jag mår dåligt under filmen, men aldrig efteråt.

fredrik said...

Det roligaste med Pianisten var att polanskis variant släpptes till dvd/vhs under samma tid när jag jobbade i videobutik. detta var kring odenplan och ett sådant här trevligt "vi-är-ett-skönt-mediapar-kring-30-visst-fan-måste-vi-GÖRA-något-ikväll-område"=in och hyra tre rullar för 150spänn och somna i soffan efter 15minuter.
Hursom letade de flesta i denna stämning efter en snyftare (polanski) och hade hört att pianisten skulle vara deras våta drömmars svar. Researchen var givetvis svag så någon vidare koll hade de inte. Genom väl valda antydningar och ihärdiga rekommendationer om att hanekes variant var den bättre lyckades jag hålla den goda versionen på vår interna hitlista under flertalet veckor.
Som bonus slapp jag rekommendera filmer för all framtid till den större delen av massan. För att försäkra mig om detta skickade jag allt som oftast in solondz happiness i ett litet tipspaket tillsammans med pianisten.
those were the days..

Kristoffer Viita said...

Hahaha! Du är min nye idol Fredrik. Vill du inte gästblogga lite längre om livet i en videoaffär? Nu när Be Kind rewind har premiär?

Maila mig på Andressen här till höger i så fall. Jag tror att det kan bli helt fantastiskt.

chops said...

Alltså, jag gillar ju som sagt Dune och Dan in Real Life...

Kristoffer Viita said...

Betyder det att du inte gillar Pianisten chops?

chops said...

Hehehe. Ja.

chops said...

Nä, jag har inte sett den, Jag skulle nog gilla den.