Thursday, April 24, 2008

Orka ligga?

Numera bladas mina krönikor in i både Norrländska socialdemokraten och Moderata Norrbottenskuriren. Politisk ambivalens, tur att jag skriver om kultur.

Månadens krönika:



Manlighet. Vad är det? Många har sökt definitionen och lika många har misslyckats. Detta beror naturligtvis på att frågan är felformulerad och världsfrånvänd. Som om det skulle finnas EN universell manlighet, vi kanske hittar den om vi letar arkeologiskt? Men om du tillhör skolan som lär ut att ”ibland måste en man få vara en man” bör du sluta läsa innan nästa punkt, jag tror nämligen inte att du och jag kommer särskilt bra överens. För en man som ”måste få vara en man” har inte lätt med att inte komma överens med andra män.
På film, och självklart i Hollywoodsk sådan, är bilden av manlighet oftast snävare ju mer pengar man har ambitionen att tjäna. Men även i smalare independentgrejer där män är osäkra, neurotiska och ”feminina” finns tydligen tabun man inte vågar bryta.

Jag såg den spanska zombieskräckisen Rec i helgen och tänkte på att jag förmodligen inte sett en man grina och huttra av skräck, sådär hjälplöst, sedan The Blair Witch Project (som likt Rec är filmad ur handkameraperspektivet).
I Rec gråter en kvinnlig reporter hysteriskt och okontrollerat, trots att hon är filmens hjälte. Männen skriker förvisso, men inte av rädsla utan av smärta när någon odöd börjar mumsa på dem.
Jag vågar vara så pass radikal att jag tror att män blir lika rädda för zombies som kvinnor. Jag vill se tårar. Tårar av skräck.
En annan klassiskt kvinnligt filmporträtt är den uttråkade sexpartnern. Oftast illustrerat med att en kvinna som har ”mycket att tänka på” ligger likgiltigt med tom blick och väntar på att mannen ska bli färdig med sitt pumpande. Senast jag såg detta var i familjedramat The Savages då Laura Linneys karaktär är så oengagerad att hon klappar sin hund mitt uppe i sexakten.

Det råder en sen-patriarkal föreställning om att män alltid vill. Att deras libido är lika otäjmbar som rancormonstret i Jabba the huts palats.
Sanningen är dock att mannen är precis som kvinnan. Dvs både hora och madonna på samma gång. Om man nu ska förklara det krasst.
Men trots detta har jag inte sett många sexscener där snubben levererar ett opeppat samlag medan kvinnan beter sig som om killen inte ens är där. Visserligen gör Josh Hartnett ett halvhjärtat performance i collegeflåsiga 40 days and 40 nights. Men frågan är om den räknas då resten av filmen går ut på att han måste tukta sin konstant blodfyllda penis.
Jag vill ha ett övertygande manligt ansikte. Ett som får mig att relatera när det utstrålar”låt oss få det här överstökat”.

13 comments:

grovt initiativ said...

vi kanske är för bra på att fejka... nämen ärligt, word såklart.

Tårtan said...

Vi har iaf Goran Marjanovic i 'Ett hål i mitt hjärta' som somnar under sexakten.

Kristoffer Viita said...

Tårtan: Sant. Men är han verkligen någon man kan relatera till? Där är ju hans somnande bara en bit i ett stort staplande av perversioner.

Ward said...

När James van der Beek benar Jessica Biel i Rules Of Attraction ser han rätt världsfrånvänd ut. Å andra sidan är nästan allt sex i den filmen blasé så det kanske inte räknas.

Jag var också på Rec i helgen. Fast jag tänkte mest på varför kameramannen aldrig hjälpte till samt hur jag bäst skulle förstöra de skrikande och småpratande tonårstjejerna bredvid mig. Stenansiktet, yeah that's me.

Kristoffer Viita said...

Men Van der Beek är ju ändå kåt för att han vill ligga med Lauren. Väl?

chops said...

Alltså, hur gjorde du? Jag har aldrig fått skriva för båda tidningarna och nu har jag bytt.

Olle said...

Sexet i slutet av München då? Kvinnan är den som tar initiativ, och mannen ställer upp och gör sitt jobb, men tänker bara på alla människor han har mördat. Där kan man verkligen tala om att vara frånvarande.

Kay-5 said...

Chops: Jag vet ärligt talat inte. Det var ingen som berättade det för mig heller, plötsligt var jag bara där. I båda tidningarna.

fast det är alltså den där bilagan som bifogas med båda papperstidningarna. jag vet inte hur det funkar med något.

vad har du bytt, prenumeration?

Olle: Jaa, fan. Nu börjar min tes falla. Eller ja, ni levererar ju vad jag ber om och det är ju bra. Mûnchen är ett exemplariskt exempel.

chops said...

Jag har bytt tidning. Först skrev jag länge i Kuriren, sen länge i NSD. Sedan en vecka tillbaka skriver jag i Kuriren. Bara skivrecensioner än så länge.

Johan said...

Fast det krävs en "psykopat" i München (som jag ej sett) för att frångå normativ manlig sexualitet.

Kristoffer Viita said...

Good Point Johan, det var nog det opeppade vardagssexet jag hade i åtanke när jag skrev.
Både Van der Beek och Bana är ju mer eler mindre psykopater.

olle said...

Din generalisering är mycket träffande och jag försökte inte spräcka hål på den med sexscenen från München, som jag erkänner knappast är den typiska sexscenen. Men(!), att påstå att Avner skulle vara psykopat är ju helt jävla galet, den extrema ångest han har pga de mord han har på sitt samvete är ju kanske det främsta beviset på att han inte lider av psykopati.

Det här leder mig osökt in på en kanske ännu intressantare grej ang. mansnormen... Hur ofta får man i filmer se en man som tar kontakt med psykvården? Befäster filmindustrin bilden av att "en riktig karl reder sig själv"?

Kristoffer Viita said...

Bra rättat Olle, jag skyller på att det var länge sen jag såg München. Jag hade för mig att han på något sätt lyckades rättfärdiga alla sina mord för sin egen skull.

Och fortfarande vill jag se en snubbe som "bara inte vill" med tanke på den rådande föreställningen. dvs Män som alltid vill och kvinnor som aldrig vill: det är så man hittar vägar som rättfärdigar våldtäkt tror jag.

Angåene att en bra karl reder sig själv så tror jag att du har rätt. Att inte att filmindustrin är mer progressiv än någon annan i samhället. Det finns liksom ett svaghetsförakt som bubblar upp så fort en man har psykiska problem, eller går i terapi, eller läser självhjälpsböcker (som the game är till vis del).
Föreställningen om "en riktig man" tycker jag fortfarande är en kille som inte ber någon om hjälp utan drar hela lasset själv. Det här är helt och hållet baserat på min magkänsla btw, jag har inga fotnoter till Foucault eller sådär, även om jag tror att det skulle vara möjligt.

Filmindustrin är liksom ett för brett begrepp för att avgräns från ordet "samhälle". Det görs ju nästan film om alla typer av problem, men inte alltid ur önskvärt perspektiv.