Vad var det för nåt?
Jag såg inte ens klart den.
Alltså den började ju svinbra, en familj som driver omkring i nåt slags post-apokalyptiskt landsbrukssamhälle. Kallt, hårt, eeh kanske lite väl kallt och hårt. När de hittar en tågstation med andra överlevande blir filmen en enda lång ostrukturerad sandlåda av anger managementbehövande människor som utan terapiledare går lös på varandra och skriker och gapar om fan vet jag.
- Skäms ni inte!
- Du borde skämmas!
- Jag måste ha vatten till min flicka! Hur mycket får jag för min guldklocka?
- Tack för klockan, hej då.
- Nej ni borde alla skämmas!
- bråkar de nu igen?
- ja...
Jag stängde av. Så är det när man har blogg. Man behöver inte se klart allt. Jag skulle rekommendera första timmen. Efter det: You're on your own.
3 comments:
På ett sätt är det en tröst att veta om att filmrecensenter inte tittar klart på filmer. En film jag absolut inte klarade av sista biten på var Pledge This med Paris Hilton. Jag skyller på bakfylla, men jag är inte så värst sugen på att se om den i nyktert tillstånd heller..
Begreppet "Att inte se klart" är en guilty pleasure jag som filmrecensent lever med. Min stora dröm är att leva i en tillvaro där jag aldrig behöver ser klart filmer. Framförallt inte på bio. Att gå efter första timmen är att gå ett steg närmre Gud.
Word!
Post a Comment