Vampire Weekend

Om Låt den rätte komma in, NSD 24/10

En av mina favoritfilosofer är den rullstolsbundne Augustus Hill från HBO:s råa fängelseserie OZ. Hill påstod att den bästa historien som någonsin berättats är den om: "en pojke träffar flicka, pojke förlorar flicka, pojke får flicka" (i samband med fångars självprostitution för överlevnad).
Själv tycker jag att "mobbaren i matsalen får sin skit tilltryckt" kommer på en nära andraplacering, ett bra aktuellt filmexempel är Estniska skolsjutningsdramat Klassen. Låt den rätte komma in innehåller båda dessa berättelser, dessutom heter mobbaren Conny och flickan är en Vampyr.

John Ajvide Lindqvist som skrivit manus utifrån sin egen roman och Fyra nyanser av brunt-regissören Thomas Alfredson, placerar oss i 80-talet och Stockholmsstadsdelen Blackeberg där mobbade 12-årige Oscar bor med sin mamma. Pennalisten i plugget kallar Oscar för "grisen", ger honom gruppstryk och doppar hans manchesterbrallor i urinoaren. När Oscar kommer hem agerar han ut sin fantiserade hämnd på en tall och ber den "skrika som en gris" innan han sticker morakviven i trädet. När Oscar står och hugger ved som argast dyker granntjejen Eli upp. Hon är också tolv år, eller " tolv ungefär" säger hon. Hon verkar inte frysa fastän det är iskallt ute och Oscar tycker att hon luktar konstigt.

Oscar och Eli blir vänner medan han lider av förtrycket i skolan. Eli är även hon ett alienerat offer, men på grund av att hon är vampyr. Det är verkligen ett handikapp för någon som inte njuter av att döda, men måste för att överleva. Hon visar aldrig sina huggtänder, istället gråter Eli efter att brytit nacken av en gubbe i grannskapet.
Hon kanske är en 500 år gammal vampyr, men samtidigt en liten flicka. Det gör att vampyren, som koncept, är fråntagen sin annars väldigt framträdande sexualitet (inte minst i True Blood som jag skrev om i tisdags). Bristen på sex gör historien kallare och svår att förutsäga. Den traditionellt sexiga vampyrmyten är ju lika urvattnad som Draculas löständer hade varit idag (om Greven haft plats i en vårdkö i istället för i helvetet vill säga).
Sveriges egne Stephen King Ajvide Lindqvist har dock valt att skala ner bokens inslag av pedofili till en enkel men obehaglig strykning över kinden. Det är bra, Låt den rätte är tillräckligt mörk utan ytterligare ett monster.

Filmen är till stora delar inspelad i Luleå. Blackeberg är egentligen Örnäset, där jag själv växte upp. Och inte ens när jag var lika liten och rädd som Oscar kändes husen kring Edeforsgatan så obehagliga som de gör här. Fotot i Låt den rätte är snudd på magnifikt. Skarpt i matta färger och så väl flytande att det är lite otäckt i sig. Samtidigt känns det som hemma för Oscar och Eli. Och även för mig.

Nothing is bowwowed

Okej då mina små vänner och fiender. Här ligger en lång Harang(med märklig rubrik) om Tropic Thunder för er att läsa.

Och här har jag recenserat The Streets nya skiva "everything is borrowed". Det är inte så mycket att tillägga, förutom att Mattias Dahlström på DN använde nästan exakt samma slutkläm som mig i sin recension från i ondsdags. Freaky...

Veckans filmrecension: Get Smart

Här hittar ni den.

À l'intérieur

Om texten i rubriken var filmens handling hade accangerna i den knappt räckt till för att representera mängden av blod.
Inside, som är den engelska titeln, är mycket nära på att kvala in på min top-5 över bästa skäckfilmer ever.

Sarah, En gravid kvinna förlorar sin man i en bilkrasch. Några månader senare sitter hon i apati på ett sjukhus och bokas in för kejsarsnitt dagen efter. När hon kommer hem till sitt tomma hus knackar det på dörren och en slags Clockwork Orange-homage utspelar sig när en kvinna med obehaglig röst ber att å låna telefonen för att hennes bil gått sönder. Hon avvisas men dyker snart upp utanför ett fönster som hon slår stora sprickor i innan hon försvinner. Efter det brakar helvete lös. Hon försöker skära upp Sarahs mage med en sax men lyckas inte, då hon vaknar och hinner blödande låsa in sig på toaletten.

Kvinnan vill åt hennes barn. Därefter följer ett blodbad av sällan skådat slag, och det är inte sådär torture-porn-onödigt heller. De finns logiska förklaringar till alla vidriga våldsskilringar, vilket förstås gör filmen läskig as fuck.
Det handlar främst om en kamp två kvinnor emellan, där skurken söker att stjäla ett moderskap.
Det är ett smart grepp som gör att all gammal slasherdramaturgi där en psykopatiskt man med mer eller mindre sexuellt motiverat våld jagar skrikande kvinnor utan handlingsförmåga.
Jo, den är från Frankrike också.
När det går att göra en sån här film i Sverige kommer mitt yrke inte längre att behövas. Haha, det lär ju aldrig hända.




PS. En annan blodig film utan spekulativa element är The Descent.

Sommarfilmer

Den här krönikan är förvisso rätt så chopped and screwad, men slutklämmen tyckte jag blev rätt nice (Yeah fuckers, nu måste ni läsa hela).

The Embassy på jazzhuset

En vän påstår att jag tillhör något av en populärkulturell överklass, då jag ibland får gå förbi köer "bara för att du känner några muppar som skriver i en gratistidning". Vilket förvisso är sant, förutom att de inte är några muppar utan fina, intelligenta typer. Jag tror även att min titel som skribent på en tidning från Norrland och det faktum att jag bor i Göteborg för närvarande omöjligör en eventuell titel som popkulturell Staël von Holstein. Kanske är jag på sin höjd övre medelklass? Är jag klassmässigt populärkulturens ishockey, iphone, tjack eller TV8? Ni märker kanske att det blir en viss paradox, hur skall populärkultur överhuvudtaget kunna vara överklass?
Hela diskussionen är naturligtvis ganska meninglös då jag blint hävdar att jag gör mig förtjänt av alla backstagepass, gratis red bulls och diverse andra extremt åtråvärda prestigeprivilegier genom att förmedla populärkulturen till er, kära läsare, utan att ni behöver lyfta så mycket som ett finger. Eller okej, ett finger för att klicka på musen.

Igår var det årets längsta kö utanför jazzhuset, som jag förstås gled förbi. Embassy spelade kring midnatt och det var väl som The Embassy brukar vara live, icke-ambitiöst (för att använda milda termer). Duon körde ett par av sina nya låtar, som förstås verkade rätt bra. De hade potential att bli bra om man lyssnar på dem på "skiva". För det mesta var det dock laptopen som jobbade, och på "some indulgence" (stönlåten) försvann killarna från scenen. Den blonda av dem såg extremt trött och även lite ledsen ut. Han hade mycket röda ögon där han stod och pillrade på en synt. Efter 5 låtar eller så var det slutt. Ungefär som för ett år sedan då klubben svanen fyllde år, den kvällen som var min första på jazzhuset. Jag minns att den blonda killen i bandet pratade om väldigt djupa filosofiska saker med mig nere på innergården. Själv stod jag och rökte nickandes.
Men, och det här har jag skrivit förut, det är ändå lite punk att göra som Embassy gör. För även om de gör jävligt snygg popmusik blir det väldigt provocerande att inte alls paketera den för sin livekontext. Det är inte slarvigt, utan medvetet dåligt. Och det är ju alltid soft om någon med åsikter om "hur det ska vara" blir sur. Då är det nästan per automatik bra grejer.

Krazy-eyes Killah

Jag träffade nån tjej i helgen som brukade jobba på min närmaste thairesto, där jag är stammis. Hon berättade iaf en saga om sin chef som jag inte riktigt visste om.

Hon: Åssåeeeh.... sägente det här till min chefellerså men när vi pratar om dig brukar hon kalla dig: "han med crazy eyes".

jag: Va? vafan!

Hon: Jaaaasssåå hon bruka typ säga att "hans ögon ser ut som att de är på väg ut ur huvudet".

Det här hade förstås varit en svidande kritik mot mina flirtatious skills, om det nu vore så att jag någonsin flirtat med henne. Ja se chefen i sammanhanget är en ständigt hyperventilerande (möjligen methamfetaminmissbrukande) 40+are vars spattiga sätt inte riktigt går hem hos mig.
Men okej, det är inte hennes fel att hennes arbetskollegor bedrar hennes förtroende. Även om hon förstås förlorat en kund för alltid. Det är ju ändå inte så roligt att höra.

Crazy eyes liksom, vadå?

Dead-Dagbok från ett motorhome

Uff. Lite synd, men George A Romeros Diary of the dead var ganska dålig. Inte direkt vad jag förväntat mig.

Zombiemanglaren Romeros femte film i Dead-serien utspelar sig samtidigt som hans första (mycket bättre) Night of the living dead, men handlar om ett gäng collageungar som går på en filmskola vars crazy ambition verkar vara att återuppliva den oåterupplivbara Mumiefilmsgenren. Patetiskt är alltså både för, mellan och efternamnetnamnet redan när ungdomarna spelar in sin B-film ute i skogen och Zombie-epedimin bryter ut.
Allt filmas därefter med handkameror (nu räcker det med den trenden tycker jag) hur gänget, tillsammans med sin försupne, krigsärrade och skrattretande dåligt spelande professor, åker på en högst ospännande roadtrip i sin stora husbil. Ute på vägarna dödar de lite zombies och blir rånade av Armén. filmens enda ljuspunkt är en döv Amishgubbe som plöjer odöda med handgranter.

Romero försöker också förmedla någon diffus mediekritik genom att låta huvudfilmarens outhärdliga flickvän pipa om hur okänsligt det är att "filma allt det här".

Jag säger att ett skott i huvudet på den här filmserien vore på sin plats nu. Det är det enda som fungerar som ni ju förstår.

Ett blandband om ingenting

Lil Waynes Tha Carter III är förvisso i all sin spretiga prakt en stundtals genialisk platta. Ja, även om man redan hört mer än 70% av de coolaste låtarna tack vare bloggläck. Den bästa "let the beat build" hade i och för sig varit nog. Men ändå är det så skönt, alltså när man är lite, lite besviken, att Washington-geniet Wale släpper sitt mixtape about nothing och att det typ är... helt fantastiskt. Det är samtidsanalyserande hiphop med ett äckligt bra flow, en 70-talsfunkig produktion på en fond av den putslusiga sit-comen Seinfeld. Wale samplar Michael Richards "nigger"-utbrott från förra året i början en låt och avslutar med densammes ursäkt med pålagda burkskratt. I övrigt samplar han friskt från olika avsnitt (bla favoriten The Switch) och det låter ju förstås helt sjukt. Men det funkar. Mycket bättre än det mesta tillgängligt faktiskt, Vilket Wale för övrigt poängterar genom att dissa ringtonerappare och låter lines som "a lot of rappers sound like a lot of rappers" upprepas ofta.
Det är intelligent, men på ett icke-äckligt commonpatos-tyngt eller Eminemtramsigt sätt. Och det är liksom inte heller så där distanslöst självskrävlande om hur mycket pengar och horor man har. Som iofs i teorin är schysst, men samtidigt börjar bli en aning tröttsamt att lyssna på. Skaffa lite nya intressen liksom.

... låter Julia Luis Dreyfus (Elaine och Christine) gästa på en skit:

"I'm here on this mixtape to tell you that he's awesome. And don't you think that makes me the coolest person...ever? And don't you think my kids are gonna think I'm so cool I'm on this mixtape Motherfuckeeer!"

Ja. Det är fanimej coolt.
Det är också rätt roligt. T ex när Wale får ett telefonsamtal från ett storbolag som försöker få honom att sälja sig till "the hipsters, euuhm the hopsters?" Med att göra en "raverap"låt. "I gotta go" säger rapparen, märkbart grinig, och nästa låt är tapets tyngsta som inleds med "I'm just doin what I gotta do...". Wale rappar vidare om Nike-boots tillsammans med ovan nämnde Weezy.

Senare ber Wah-lejj om ursäkt för att varit så ful i munnen på ett tidigare tape och sagt "bitch" några gånger.

"There's two different kinda guys you can meet. Good guys who will call you a lady and women and even your real first name. And there's guys who will try to pull your hair and call you bitches and a hoe and all that. So you basically have the opportunity to choose one or the other so, - musiken slutar- bitch, pick the right motherfucker. huhuhuh... "


Wale - mixtape about nothing

Ta det.

Den akademiska partyhierarkin

1. Konstskolefester.

Coolast i alla städer (de tre stora that is). Den hegemoniska kreddigheten baseras på otillgängligheten för aveny/stureplan/vadnuMalmösmotsvarighetär-folket men förmodligen också för borderlinesvennar som tittar på tv6 efter en hård dag av mp3bloggletande. Konstskolans fester är också dem som ligger närmast ett samtida populärkulturellt klubbkoncept där typisk rekvisita kan vara roliga saker som barbiedockor och bananer. Ribban för klubbar lades förstås högt när Glory boati Göteborg lät sina besökare göra entré genom en stor fitta ett par somrar tillbaka.
Men det finns en viktig skillnad i attityd mellan skojiga konceptklubbar och konstskolepartyn. Trots att deras plottersaker och trendiga musik ofta är i samma lekpark är konstskolemänniskor alltid mycket surare och trippelt blasé. Det har rapporterats om en konstskoleupplevelse då en arg tjej gick omkring i en knökfull lokal och stötte in i alla axlar hon kunde förmå sig till. Själv fick jag en playboykanin sprejad i neon på armen vid en liknande tillställning för att någon minut senare få den recenserad av en helt okänd tjej som "öppnade" mig genom att säga "Din kanin är verkligen provocerande skitful".

2. Arkitektfester

Det är koftor och svartpermanentat hår med gråa slingor på männen. Kvinnorna har klänningar eller långkjol och inget smink. Visserligen har inte arkitektstudenterna jag träffat gett något annat än ett avslappnat intryck. En kille var in fact så avslappnad att han höll en 10 minuters redogörelse i hur hans liv bestod av koder: "Ja, jag har en en pinkod till bankkortet, en kod till facebook, en till mejlen...ja många koder blir det" osv. osv.
Dock så tror jag att deras fester är någon slags ventil då de äntligen tillåts släppa på det konstlade lugnet. Då jävlar åker spandexkostymerna fram och förmodligen används några av de där "plugg-pillren" till att för länge festen också. Attraktionen för en utomstående ligger i någon form av borgelig vurm för praktiskt konstnärskap. Prestigen i en arkitekts arbete blir ju faktiskt en fet jävla byggnadi slutändan och inte 40 tråkiga a4sidor.
När festspekulanten föreställer sig det färdiga huset i samband med arkitekterna som skapats formas en våt dröm. "Hur kunde det där huset komma från hans händer?"- Lite som att bli upphetsad av den enorma prestation en barnafödsel innebär.
Eller vad fan vet jag. jag har aldrig varit på någon arkitektfest.

3. Psykologfester

Ligger i mitten. Psykologer vet en massa saker som ingen annan vet. Och de har nästan alltid rätt. Det är vad de lär sig på sina skolor och även vad som gör att de håller ganska åtråvärda fester. Vi vill alla veta vad det är psykologerna vet som ingen annan vet.

4. Journalistfester

Tror jag, eller finns de ens?

5. Kursarfester

Vi närmar oss botten. Häri platsar de flesta som slarvigt valt ut random kurs i t ex Historia, litteraturvetenskap, kulturstudier, språk eller sist ner i skiten: musikvetenskap. Dessa samlingar av mäniskor, som inte särskilt ofta kallas fester utan istället saker som "tentapub"," historiapub" eller bara "öl".
Utbildningarna är spretiga och ingen i klasserna känner varandra. Detta gör att mycket av den eftersträvansvärda "vi och dem"-tanken försvinner, något de övre tre placeringarna tagit god fasta på. Kursarna blir helt enkelt ganska identitetslösa. Vem fan har tagit någon som sagt sig vara "filmvetare" på allvar?

6. Chalmersfester

End of the line. Här slutar rekvisita vara roligt och fövandlas till obehagligt. knäppa hipsterglasögon är utbytta mot piratkostymer och killar som klär ut sig till cheerleaders.
Ingen ligger med varandra efteråt för att det "blir ju så pinsamt på måndag"
För djupare förståelse i chalmersfester kan ni klicka här.


Listan är 100% sann och empiriskt bevisad genom kvalitativ forskning i mina allra djupaste fördomar.

(Äntligen) King of the smalltownhorror

En Gordonsk iaktagelse kring Stephen King är att skräckförfattaren alltid fnular ihop en skitläskig och spännande början med en massa scary stämning. Med vad det nu brukar vara, vardagliga personer i extrema situationer? Och precis när man undrar som mest: "SHIT, hur ska detta sluta?" så slänger han in lite spöken, utomjordingar eller nåt likvärdigt. Ja ni vet, det alltid känns så jävla töntigt och fel. Minns de där köttätande pac-manbollarna med pixliga huggtänder i Langoljärerna?

Prylen är att han gör samma grej med stämningen och sedan det övernaturliga i The Mist. Men, I'll be damned to take over hell - om det inte fungerar för en gångs skull.

En dimma sveper in över småstaden (vad annars?) och ett antal stackars människor barrikaderar sig i ett snabbköp. Utanför finns enorma tentakelmonster, minipterodaktyler och gamla klassiska jättespindlar (som iofs skjuter frätande spindeltråd).
En hunkig farsa med tight jeansröv som målar till vardags är vad vi har att identifiera oss med. Antagonisten i survivaldramat är en fundamentalt religiös knäppkärring som utnyttjar den kollektiva rädslan för att konvertera alla i affären till troende och så småningom mer än så. Kanske är det också därför The Mist är lite mer än bara uuuuga-boga-booga!. Det är inte freaksen ute i dimman som är den otäcka biten. När hunkfarsan med följe bestämt sig för att lämna snabbköpet, men hindras av den krista tokan och hennes nya lärjungar, då känns det mesta ute i dimman som ett barnkalas i jämförelse med att stanna vid kassa två.

Visst är väl skådespeleriet ganska risigt, inte minst från (den oscarvinnande)kvinnan som skriker om domedagen. Men det är väl obligatorium för varje Kingfilmatisering att ha en överspelande dåre. Sheeed, den här kvinnan är en välsignelse i jämförelse med krocketfarsan i teve-The Shining.

Tänk er någonstans mellan original och nyversionen av Dawn of the Dead, zombies utbytta till stora insekter. Då är ni i bollparken. (Förmodligen lite av Carpenters The Fog också, även om jag knappt minns den)

PS. The Mist är ingen picasso, en habil skräckis nästan rakt igenom bara. Men slutet som tydligen insisterats på av regissören Frank Darabont gör den till något riktigt speciellt. Jag tänker inte spoila det, men...wow verkligen.

Hardbody, Hardbody

Filmfranchiseofilin är över oss. Det har den varit länge. Och likt ett groteskt monster som är varje Michael Bay-manuskript kommer den förmodligen att suga riktigt hårt, oavsett hur mycket pengar den genererar.
För er som undrar vad en franchise är och vad jag pratar om, kan jag inleda med följande förklaring: Det inte är en bra sak.
En filmfranchise är när film med stor efterfrågan hos publiken skapar en ännu större efterfrågan hos företag som kan kapitalisera på filmens namn (läs: leksaker, hamburgare, t-shirts eller hela Fredrik Ljungberg med exempelvis Indiana Jonestryck på). I USA har detta drivits till löjliga utflykter.

Ni som är gamla nog att minnas förra sommaren kanske också minns att den kryllade av uppföljare. Pirates fyra, Spidey tre, Bourne Ultimatum och så huvudvärkssmärtande vidare.
Harrison Ford, 100 år gammal, tvingas ta rullatorn till jobbet för en fjärde gång och av Steven Spielberg instruerats att låta piskan vina mot både nazister och utomjordingar (Nåt sånt va? Jag har inte sett den än.).
Inte för att förringa Hook-regissörens konstnärliga intergritet eller så, men han har ju uttryckligen sagt i intervjuer att det inte blir någon uppföljare A.I. då fansen inte efterfrågat det, men att "Om det blir en Indy 5 är upp till er" - kompromisslöst så det förslår, eller tror ni att han gillar pengar?

Det finns fortfarande uppföljare som väntar på att bli leksaksbilar, happy meals eller reklamfilm. Inte minst Bays nya Transformers. Men även en ny Narnia, Batman och Hulken väntar på publiken 2008. Om det kommer uppföljare till Iron man? Räta ut det frågetecknet till sitt utropsdito för snabbt svar.
Men det går inte att göra uppföljare i all evighet (men de tänker åtminstone försöka genom att trycka ut tre nya Terminator).
Det komiska är att storbolagen istället för att satsa mer på innovativa originalfilmare och manus nu köper upp vilken skräp som helst om de tror att det på lång sikt kan muteras till en fet franchise. Eller vad sägs om en remake på första filmen i den redan sönderavlade serien om Highlander? Jepp det är på g.
En nyversion av hönsprodukten Flash Gordon från 1986 där Max von Sydow spelade japansk transvenstit i ett utomjordiskt landskap av papp? Den kommer.
Själva produktgalenskapen har kanske inte nått vårt inte-så-lyckligt-lottade filmland. Men som regissören Martin Jern konstaterade i en krönika på filmnyheterna.se har ängsligheten över att våga chansa på originalmanus blivit större.
Vi filmatiserar fler romaner än någonsin, återanvänder samma gamla skådespelare och hoppas att äckliga uppföljare (Jägarna 2 och Göta kanal 3!) ska generera pengarna som kommer användas till att, ja till vadå egentligen? En remakeserie i fyra filmer av Ronja Rövardotter med Helena Bergström i alla roller? Utom rumpnissarna då, som spelas av de där efterblivna trädockorna i com-hemreklamerna. Börja tänk Franchise!

Krönika publicerad i Norrländskan 28/5


PS. Bilden föreställer den där svarta autoboten "Jazz" som dör i slutet på Transformers. Det tyckte jag var synd. Han var trots allt en rätt trevlig racial stereotype som mest gillade att "chilla". RIP Jazz.

Top-5 Tråkig humor

5. Efternamn

4. klä ut sig

3. dialekt

2. Bög

1. Sport
(En kombination av alla punkter.)



Bubblare: Ordet penis, svensk stand-up, att "ironiskt" påpeka att man ska se Eurovision

Vad ni vill ha

Ni tycker inte om att gå på bio. Inte en enda av er.
Amen kom igen, det är ju sant.
Det enda jag hör er muttra om är att folk är fula, att det är så ”trångt”, att idioter som pratar i salongen, prasslar med godispapper och skrattar vid fel tillfällen.
Ja retarderat är vad ni anser det vara. Den stolta biografen har förvandlats till ett underklassigt nöje.
Och visst, jag håller väl med er till viss del. Jag har (om jag minns rätt) skrivit någon krönika om mitt hat mot att behöva lyssna på svenne banans högljudda anti-intellektuella uttalanden i biofåtöljen. Men jag skulle nog hävda att problemet med dagens spretigt ”sociala” bioupplevelse inte ligger i att publiken låter. Nej. Problemet är att de låter för att de inte koncentrerar sig på filmen. . Alltså, missförstå mig rätt: detta ofokuserade beteende är självklart inte det minsta acceptabelt. Men med detta sagt tycker jag inte att alternativet till slappheten måste innebära noll tolerans mot allt annat än absolut tystnad.

Jag kom ganska nyss hem från New York, den där stora staden i landet med presidentvalet ni älskar att engagera er i (Eller hur? ”Barack! Barack!”).
Nä men ni vet: Seinfeld, Sex and the city, Spike Lee. Jamen allt det där ni och jag gillar.
Hur som helst provade jag på att gå på bio i det stora äpplet och blev överraskad. Positivt så.
Inte direkt av filmen i fråga, som hette Iron man, en slags solskensskildring av Amerikas vapenindustri maskerad som harmlöst stöddig seriefiguraction. Nej, det var publiken som imponerade.
De behandlade bioupplevelsen som vore det en regelrätt konsert. De skrek och applåderade när det blev action, de vrålade ut ”YEAH”rop och busvisslade när romantik (eller sexiga ben) blev aktuellt. Det var som om alla skrivit under ett kontrakt att se filmen och reagera på den tillsammans. Men att ändå ge den sin fulla uppmärksamhet.
Jag tror att skillnaden stavas ansvar (well...) genom hängivelse.
I slutet av filmen nämndes den fiktionella counterterroristbyrån S.H.I.E.L.D (också skapad av Marvel comics) i förbifarten, varpå alla i biosalongen brölade och klappade händerna i extatisk igenkänning.

Så vitt jag vet är film den enda konstform där starka känslor av antingen uppskattning eller missnöje är helt tabubelagda.
Vad är egentligen lösningen då? Släppa ljudrummet fritt på alla biografer? Nja. Svenskarna skulle säkert bli svårhanterliga och ”farliga” om de priviligieras med en ny känsloventil. Det skulle lätt kunna gå överstyr. Blir kulturkrock, ungdomsfylla, nej överdos. Och moralpanik med Sivert öholm på en och samma gång.
Förresten tycker ni ju inte ens om att gå på bio, remember?

/Krönilka publicerad i senaste Luleåmagasinet.


PS. Haffa Kleerups platta. Den är clean.

Att betala vattnet åt sin bitch

Själv är jag i full färd med att sluka en pastramimacka, men när jag ätit klart märker jag den här too-old-to-be-Mobygubben bredvid mig. Han sitter på upper-west side-Broadway och häller upp en liten skål där han låter sin fula pudel fukta strupen med vatten från flaska. Men det är inte vilket okolsyrat hälsokällavatten som helst, det är FIJI-water.

FIJI vatten kommer från tropiskt regn som filtrerats i hundratals år genom vulkaniska stenar. Du kan smaka renheten i varje sip. Du kan också smaka den unika mineralkompositionen eftersom geologi skapar sin egna smakprofil, distinktiv som ett fingeravtryck. FIJI-water smakar mjukt och rent, lätt och uppfriskande tack vare sin unikt balanserande mineralmix (låg på kalcium och magnecium och andra hårt smakande mineraler och rikt på silica). Det här är vad som ger FIJI-water den där "mjuka, delikata, smootha smaken"

3,75 Dollar för en liter. Det blir runt 25 svennespänn för samma mängd. Men den här snubben ger alltså bort det till hunden. Är han helt knullad i huvudet eller?

Farväl Falkenberg 2?

Martin Jern har en svinigt träffsäker filmkrönika borta på filmnyheterna idag. Reads it.

Margot, Cannesrapport & Exfilm: Anti-konventionellt overload

Pretentiösast rubrik hittills? Mycket möjligt. Men då kan jag glädja med att texten som förväntas uppfylla pretentionerna knappast lyckas med sitt uppdrag. Och att den ligger på en lika slarvig, loj och slentriananalyserande nivå som vanligt.



1. Jag såg Noah Baumbachs Margot at the wedding igår och blev helt blown away (Engelska för "Blåst till orgasm" ). Hans förra, Squid and the Whale, höll också på och simma runt i hjärnsubstansen av svåra neuroser hos vita-akademisk-medelklass-newyorkers. Dock kändes inte konflikterna alls lika förväntade i Margot. Det råder knappast någon förvirring att det är fett mer on the edge att låta en vuxen kvinna bajsa på sig, än att låta en skäggig professor få en avsugning av sin 25 år yngre elev.
Filmen utspelar sig ute på landet i föreberedelserna inför ett bröllop. Nicole Kidman spelar Margot som självömkande (när hon möter motargument skriker hon "stop picking on me!") och kall syster till den blivande bruden Pauline. Jack black spelar dennes tilltänkte make som Margot inte har särskilt mycket för: "It's not that he's ugly, he's just completely unattractive"
Tonårsbarnen till de två kvinnorna behandlas av föräldrarna nästan helt utan kärlek, då de vuxna bestämt sig för at vara så blasé det bara går om de ska undvika att bli sårade.
På det hela taget är Margot at the wedding en mycket ovanligare och intressantare film än Baumbachs förra.
Och så är Black bra. Jag tror att ett grattis är på sin plats. Det är nämligen första gången han gjort en rollprestation som inte eldade på ett redan brinnande hat för den lille tjockes grimaser.

2. Dagen därpå besökte jag Göteborgs filmhögskolas visning av examensfilmerna. Fem stycken jävligt olika skapelser som när de flöt i ihop under visningen skapade ett monster. Nae då, men det är som alltid när man buntar ihop flera tunga filmer i en och samma visning en emotionellt lavemangartad effekt som lämnar en lite... tom, efteråt.

Hela eventet öppnades genom en live videofeed till Cannes där många av skolans representanter känslosamt grattade exfilmarna. De passade även på att berätta hur bra det gått för Ruben Östlunds De Ofrivilliga ("folk har gråtit och skrattat här och...").
Den visas i Un certain regard vid årets festival. Jag ser fram emot att se den.

Exfilmerna:

Film nummer ett handlade om ryska gästarbetare med nåt slags bondjobb i Sverige. En flicka som rymt hemifrån Ryssland kommer och hälsar på sin bror. De bor i husvagnar och har det ungefär lika kul som i Ryssland. Dvs inte alls.

Tvåan, London Transfer: Om Sam från Sverige med mellanösternskt utseende och en keps med blommor "så at han inte ska se så farlig ut", glider omkring i London. Ursprungligen för att byta flygplats i sin resa mot Mexiko. Men logistiken krånglas till, och efter ett tag är han är i stor behov av en toalett. Men hans etnicitet försvårar möjligheterna, kanske för att han själv ser fler fördomar än de som existerar i det momentum han finner sig i.

Film nummer tre skildrar ett gäng kids i lägre tonåren som hänger på ett industriområde. De käftar, klipper varandras hår, bråkar och jobbar för att spränga någon form av behållare med konfetti. Varför hänger de där? Det vette fan, men skådespelet är bra och känns verkligen inte som ännu en vuxenskildring av ungdomen.

Fyra, Jonas Eskilssons Maxim är exfilmarnas snyggaste (filmen alltså, även om Jonas också är rätt het).
Fina åkningar med kameran och ett jättefint arbete med färger ramar in en historia om en ung överklassman som återvänder hem. Han knarkar, går på klubb, horar ut sig till en äldre kvinna, hånglar med sin syster och sin bäste killpolare. Mörkt och snyggt. Jonas spelar själv huvudrollen som Maxim.

Fem, Chaque minute: Med en festens inramning går ett antal människor genom olika kriser. En äldre man vittnar fyllepatetiskt om att han stannar i sitt äktenskap av rädsla för det okända i ensamheten. Samtidigt söker en 30 årig backslickdude attraktionbekräftelse från värdens 16-åriga dotter. Hon´, som förstås vill känna sig lite vuxen, hånglar upp backslicken och skryter sedan för polarna.

I alla filmer röks det, ja det röks nåt det sjukaste.

Det var riktigt hög kvalitet egentligen, vilket gör mig glad. Om jag måste kritisera något: Det känns generellt som att det finns lite rädsla för tydlig berättarstruktur och dramaturgi. Typ att filmerna ibland spretar lite väl mycket för att inte göra misstaget att skriva publiken på näsan. Det hade på nåt sätt känts befriande med en Faresk no-brainer också. Men å andra sidan kanske man som filmhöskola gör bra i att nischa sig smalt. Särskilt som världens minsta filmskola.

För er som bor i Göteborg kan ni se exfilmerna den 31:a maj och 1:a juni på hagabion.


Och nu? För att copea med allt det här som inte är Michael Bay?
A-Lo tipsar om gratis Disco värd miljoner.

Ja varsåjävlagoda, era gamar.

Muhammedkarikatyrerna

Det finns två möjliga ingånger till det här inlägget.

1. "Eftersom jag skriver min B-uppsats om boken..."
2. "När jag satt och diskuterade The Game på en mexikansk restaurang i New York..."

Hmm vilken ska jag ta? Ettan är ju hyfsat informativ och så men visst har tvåan lite mer, hur ska jag säga, sex I sig?

Ja. Jag tar den.



När jag satt och diskuterade The Game på en mexikansk restaurang i New York med min vän Nils föddes en stilistisk bomb i min hjärna. Eller okej, om sanningen ska fram hade formuleringen legat där inne och brunnit som en lång stubintråd i några dagar. Gordon tyckte att han "Kunde förstå varför kvinnor finner det provocerande att det finns en sån där bok". Och jag kan inte annat än hålla med. Alla tror sig vara speciella och ingen vill köpa idén att det finns en manual för maktutövning som män kan praktisera på kvinnor.
Jag har ju skrivit om det här tidigare. och det verkar fortfarande vara så att boken är mest provocerande för dem som inte läst den.
Hur som helst kom jag under middagen fram till min stilistiska explosion: Om The Game är koranen så är jag åtminstone troende muslim. Detta förvandlar mig dock inte till en fundamentalist, terrorist eller ens någon som orkar bry sig om fastan, daglig bön och allt det där jobbiga. Jag har valt ut vissa teorier att ta till mig helt enkelt.

Just nu håller jag på att läsa bok nr 2: Rules of the Game. Och faktum är att jag tycker ganska mycket i boken är fucked. Ur både genusperspektiv samt det stora anspråket på vetenskapliga "sanningar" (med referenser i psykoanalysen och tveksamma evolutionsteorikopplingar). Men det ska förstås understrykas att den innehåller många cleana metoder för livsbejakande om man klarar av att bortse ifrån lite tveksamma passager. Lite som att skippa kapitlet om heligt krig i ovan nämnda religiösa skrift. Men äh. Allt det där är en B-uppsats in progress.

Det jag ville gnälla lite på är myten om manlig charm som t ex projiceras i Johanne Hildebrands krönika.
Det är ju så, att om en man läst sig till och tränat upp ett särskilt beteende, ja då är det något falskt. Oärligt. och om det handlar om interaktion med kvinnor: töntigt och Omanligt. Det odefinierade attributet "charm" är något män bara förväntas ha. Detta trots att kvinnor själva sväljer självhjälpsböcker som en annan gör dåligt 7-11kaffe. I en autentisk diskussion med två unga kvinnor jag känner uttryckte de frustration över hur värdelösa männen som raggat på dem kvällen innan varit.

- Alltså, de körde liksom "Hur är läget..." - bruden-i-baren-grejen!

och lite senare i samtalet:

- Ska det vara så svårt att gå fram till någon och bara säga: "Hej. Hur är läget?" (detta sagt med en ödmjuk till skillnad från slemmig ton).

Det logiska svaret på den frågan är naturligtvis: Eller så gör du ett move själv. Fuck...

Men det tänkte jag inte på, det kändes självklart för mig också. Att mannen (eller i det här fallet: fjanten) tar initiativet. Och att han borde gjort det med lite mer skills.
Men för att återgå till mina 2 cents om begreppet charm.: "Charm" är bullshit. Ingen föds med ett visst mått av humor, coolhet eller hotness, det är något man arbetar upp. Medvetet eller omedvetet men är i slutändan verktyg lika manipulativa som alla andra verksamma i sociala interaktioner. Om man nu insisterar på att det inte finns någonting mitt emellan charm och härskartekniker.

Tyvärr är inget av detta kvinnans fel. Patriarkatet är förstås den dumjävla institution som skapat föreställningar om att "en bra karl reder sig själv". Vilket nu förverkligas av folk väljer de sämre delarna ur självhjälps-Game-serien men indirekt också av dagens feminister som hånar alla dessa inövade metoder för sin brist på "äkthet".
Några vettiga raggningstips har jag aldrig fått direkt av en kvinna. Snarare har könsblandat umgänge hjälpt mig att bättre förstå konstruktionen "kvinna" (för nog är det väl en kontruktion som allt annat) och bli av med den där känslan av "annanhet" som inpräntats sedan dagis. Det är nog bättre att göra så än de här sektliknande comunityn som börjar formas i Sverige och som verkar ha behovet att se män som jägare och kvinnor som byten.

Här är två läxor från Neil Strauss som jag ändå gillar:

"The two biggest clichés in dating advice are:

1. Just be yourself
- should be: Be your best self.

2. Be Confident
- This is impossible without succes, so you have to learn how to have succes."

Jag höll på att dra till med slutklämmen "Allah Akhbar!" Men det hade ju förvrängt min faktiska ambivalens inför ämnet. Om jag nu måste dunka ner en fet avslutande oneliner, varför inte den här:

Intelligent, she should teach, and if so: I would be a nerd like screech.

Veckans recension

Är på Dumpad (eng Forgetting Sarah Marshall). Texten finns här.
Blev schysst tycker jag.

I'm so getting a RAP-tattoo

Vad är grejen med "Kenneth" från 30 rock? Först låter han sig själv bli ironisk assecoar till Mariah Careys video "Touch my body". Och nu repriserar han sin fundamentalt kristna kårgosseroll i Forgetting Sarah Marshall (Dumpad på svenska) som har premiär fredag. Hans roll iForgetting är dock sämre och egentligen ganska obegriplig. Först känner han med sin helgjutna magväska skam över att ligga med frugan på smekmånaden. Men börjar så småningom (eller ganska plötsligt) njuta av det. Och där någonstans ska man skratta.
Frågan är vad "Kenneth" ska göra efter 30 rock? Ta en kurs i dockteater på 5 p vid Luleå tekniska universitet kanske?

Filmen är som de flesta komedier nu för tiden proddad av Judd Apatow vars nedlåtande skildringar av hiphop analyseras skarpsinnigt här.

/Via Donnie Donut