En vän påstår att jag tillhör något av en populärkulturell överklass, då jag ibland får gå förbi köer "bara för att du känner några muppar som skriver i en gratistidning". Vilket förvisso är sant, förutom att de inte är några muppar utan fina, intelligenta typer. Jag tror även att min titel som skribent på en tidning från Norrland och det faktum att jag bor i Göteborg för närvarande omöjligör en eventuell titel som popkulturell Staël von Holstein. Kanske är jag på sin höjd övre medelklass? Är jag klassmässigt populärkulturens ishockey, iphone, tjack eller TV8? Ni märker kanske att det blir en viss paradox, hur skall populärkultur överhuvudtaget kunna vara överklass?
Hela diskussionen är naturligtvis ganska meninglös då jag blint hävdar att jag gör mig förtjänt av alla backstagepass, gratis red bulls och diverse andra extremt åtråvärda prestigeprivilegier genom att förmedla populärkulturen till er, kära läsare, utan att ni behöver lyfta så mycket som ett finger. Eller okej, ett finger för att klicka på musen.
Igår var det årets längsta kö utanför jazzhuset, som jag förstås gled förbi. Embassy spelade kring midnatt och det var väl som The Embassy brukar vara live, icke-ambitiöst (för att använda milda termer). Duon körde ett par av sina nya låtar, som förstås verkade rätt bra. De hade potential att bli bra om man lyssnar på dem på "skiva". För det mesta var det dock laptopen som jobbade, och på "some indulgence" (stönlåten) försvann killarna från scenen. Den blonda av dem såg extremt trött och även lite ledsen ut. Han hade mycket röda ögon där han stod och pillrade på en synt. Efter 5 låtar eller så var det slutt. Ungefär som för ett år sedan då klubben svanen fyllde år, den kvällen som var min första på jazzhuset. Jag minns att den blonda killen i bandet pratade om väldigt djupa filosofiska saker med mig nere på innergården. Själv stod jag och rökte nickandes.
Men, och det här har jag skrivit förut, det är ändå lite punk att göra som Embassy gör. För även om de gör jävligt snygg popmusik blir det väldigt provocerande att inte alls paketera den för sin livekontext. Det är inte slarvigt, utan medvetet dåligt. Och det är ju alltid soft om någon med åsikter om "hur det ska vara" blir sur. Då är det nästan per automatik bra grejer.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
9 comments:
gud vad alla ska reta min nerv för att skriva nåt om det där första ämnet du droppar här. kort bara om din invändning kan man väl i alla fall skita i att märka ord sådär och inte göra en direkt jämförelse med faktisk överklass utan bara tänka "elit" istället.
anyhoo, jag stod i kön som en riktig arbetare. det var långt.
Jaaa det kan man kanske kalla det, men det blir ju ändå ganska komiskt. En elit som lever på CSN liksom.
det just det jag menar, med elit istället för överklass tar man bort att det (nödvändigtvis) ska ha med pengar att göra.
(kom till rumble ikväll så battlar vi om saken!)
Deal motherfucker!
nu lungar ni ner er en bit, annars får ni aldrig lista igen!
Klart det finns en popelit. Du lever kanske på CSN men du får god avkastning på ditt coolhets-konto genom ditt yrke.
Sen kan man ju kanske fråga sig hur viktigt det är att "glida förbi" när det egentligen kommer till kritan eller att ha förmånen att prata med the Embassy.
Jag håller helt med. Att gå förbi en kö är ju väldigt skit samma i en stad som Göteborg, eller ett land som Sverige, på en klubb som Svanen. Det är ju inte pointer på stureplan direkt.
Det där med Embassysångaren är helt orelaterat till min ställning som journalist. Jag råkade bara befinna mig där på innergården då han kom ut och var väldigt...hur är det kidsen säger ... fucked up?
Dock så vill jag flika in att coolhetskonton oftast byggs från fattigdom. Och jag är inte nearly fattig nog för att bli en riktig cool kid.
är det den blonde som är embassysångaren?
Post a Comment