Våld vackrare än fotboll

Det fulaste med EM måste vara att det förvandlar alla vanliga smygrasister till full blown...
Jaja okej. Men jag kan inte tänka mig något annat sammanhang då jag i egenskap av svensk uppmuntras hata andra länder så pass ogenerat som under just stora fotbollsevenemang. Inte utan att någon i fikarummet frågar vad fan man snackar om liksom (om jag nu hade hängt i miljöer med fikarum).

Som Alex Schulman kommenterade inför Sverige-Rysslandmatchen:

"Ryssarna tar in på lyxhotell och har stora guldlänkar runt de feta nackarna och går runt i spa-badrockar och tar kanske en helkroppsmassage.
Vi dricker whiskey ur plunta - de silar champagne genom sina gula tänder. De kan inte fotboll. Vi brinner för den. Vi är riktiga fans. De är ryssar som hittat nåt nytt att spendera sina pengar på."

Citatet är inte unikt varför jag använder det som exempel. Det är rätt "ok" att basha andra länder under EM, och exemplet ovan känns ärligt talat som ett ganska milt sådant i sammanhanget.
Men den här typen av språk som i värsta fall kan leda till kollektivt förakt mot andra nationaliteter, det ska visst anses vara något "fint" och "stärkande"? "Bra sorts nationalism" läste jag någonstans.
Det är det inte. Det är "vi och dem". Det är... postrasism.
Zlatan då?
Please, den snubben är lika mycket en ikon för mångkultur som ett alibi folk använder för att få förlöjliga och hata.
Det är länge sedan rasism verkligen handlade om "ras" eller "etnicitet". Idag är det att förminska och skapa rädsla för andra kulturer som är hippt. För övrigt lurar ingen som tar en hummerlimo i guld (!) från flygplatsen mig att tro att de är sympatiska.

Jag överreagerar?
Naturligtvis. Jag har inte varit med om att någon som bara blivit lite irriterad inte beskyllts för att överreagera. Att bli upprörd är nämligen det fulaste man kan bli. Det är ju bara fotboll för guds skull.
Exakt, man tror ju att det ska vara helt och hållet obetydligt. Men så är heller inte fallet.
Om fotboll som maktmedel vore obetydligt skulle inte Fredrik Reinfeldt åkt ner till Innsbruck och hållit "tal till nationen" samtidigt som FRA-lagen klubbades igenom.

Intressanta är också reaktionerna svenska landslaget fick när de förlorade. Folk verkade ta det personligt. Tyckte att laget "svikit" för att de spelat så värdelöst. Ovan nämnde bloggare lade ut en bild där han pekade finger åt hela laget.
Eh? Så konstigt.
Är det ett stort behov av att se oss själva som en slags stormakt? För någon orsak söker vi efter den bekräftelse som kommer med att vara herre på täppan, visserligen på världens mest ihåliga täppa, och som bonus på det får vi alltid hybris när det är dags att leka.

Jaja, jag gillar att fotboll är tillgängligt för alla klasser. Behövs ju bara en boll liksom. Ingen golfbana eller hockeyutrustning för 40 000.
Men varför måste man hela tiden sträva rikstäckande kollektiv fest med tillhörande euforiska glädje? De flesta dagar om året går ju svenskarna omkring och gnäller på vilket skitland vi bor i. Plötsligt ska den här sporten agera duken vi projicerar alla våra föreställningar om den vackra svenskhet som vi hoppas finns där djupt inne i kollektivet. Är det så att vi hittar vårt begravda svenska kulturarv (det vissa tveksamma politiska partier hävdar att vi "måste bevara") den dag vi tar guld i EM eller VM? Det är helt enkelt inte realistiskt.

Tacka vet jag Martial Arts. Visst kan man välja att tro på klyschan att de enda utövarna är kriminella tribal/bola/mohikanfrissor som Jens Lapidius vill få er att tro. Nu är det naturligtvis inte så men det är heller inte poängen.
Visst är det skrikande kollektivet, känt i folkmun som "publik", lika blodtörstigt på en kampsportsgala som under en fotbollsmatch, och det är väl äckligt på sitt sätt.
Men när det är över, då är det ingen nation som känner sig kollektivt nedbruten, sviken och kränkt.
Det är nämligen inte vi och dem som slåss.
Det är han mot honom. Hon mot henne. Du mot mig.



Och sen är vi kompisar igen. Puss.