Monday, December 27, 2010

Lucy Walker (ETC 23/12).


Miljöförstöring och kärnvapen. Två av de största mindfucksen mänskligheten lyckats trolla fram med sin klåfingriga nyfikenhet.
Jag träffar dokumentärfilmaren Lucy Walker för att diskutera hennes senaste filmer Waste Land och Countdown to Zero där hon undersöker båda ämnena.
Waste Land är en vacker feelgood-historia om rå fattigdom i Rio de Janeiro där konsten fungerar som verktyg i kampen mot miljöförstöring. Den nominerades precis till en Oscar för bästa dokumentär och det vore en no brainer att inleda intervjun med. Men när jag träffar Lucy Walker högt uppe i hotellskrapan i centrala Stockholm frågar jag först och mest om kärnvapen. Jag är lite survivalist på det sättet.

I Countdown to Zero har Walker kartlagt världens kärnvapenreserver: Nordkorea har dem. Precis som Ryssland, USA, Israel, Pakistan, Indien, Storbritannien. Och Iran har dem, kanske. Om Al Quaida får tag på dem, well, det skulle ju suga?

– Det farliga är om teknologin gör det lättare för fler länder, eller till och med terrorgrupper och andra ”non-state actors” att skaffa kärnvapen, säger Lucy Walker.
– Jag ville göra filmen innan något dåligt händer, så att människor förstår riskerna idag och inte efteråt och fråga sig ”varför visste ingen om det här?”.
Countdown to Zero går igenom några gånger som katastrofen varit ett katthår från att bli verklighet.
1995 hade till exempel Ryska militärmakten missförstått en raketuppskjutning i USA och tolkat den som en provokation till atomkrig. Ironiskt nog var Boris Jeltsin inte full vid tillfället och avfärdade militärens uppmaning om att gå till motattack.
Lucy Walker menar att Einstein hade rätt när han sade att ”Kärnvapen har förändrat allt, utom vårt sätt att se på världen”.
– Jag vill skapa en konsensus kring hur man ser på kärnvapen. Utbilda människor så att om de läser om Pakistan, eller Iran eller vad det nu kan vara, kan förstå nyheterna på ett mer direkt sätt.

Jag tycker att temat är ganska vanligt på andra håll. Alltså många hollywoodfilmer visar ju en drömsk post-apokalyptisk tillvaro, men man diskuterar sällan kärnvapen som något ”riktigt”.

– Ja, kärnvapen är svårt att ta på allvar eftersom ingen bomb har exploderat sedan 1945, för 65 år sen. Vi har liksom sett skräckfilmerna och ingenting har hänt, så då tänker vi att det är lugnt. Tyvärr tror jag att det finns en risk att det inte dröjer 65 år tills nästa gång.

När det gäller riktiga hot: hur kan vi stoppa Usama Bin Laden från att få tag på en kärnvapenmissil?

– Om Usama får tag på kärnvapen finns det förstås inget att göra, vilket är mycket skrämmande. Men de experter, forskare och världsledare jag intervjuat har börjat jobba med problemet. Barack Obama lyckades till exempel nyligen ena 65 stater för hårdare kontroll över de ämnen som används vid kärnvapentillverkningen. Det finns många väldigt bra krafter som jobbar mot det detta.

Kontroll verkar varit den största chimären med kärnvapen. Walker berättar om gamla rivningsfärdiga bunkers som förvarat plutonium under sämsta tänkbara förhållanden ("potatisar skyddades bättre"), och om smugglare som haft draghjälp av Sovjets kollaps.
– Jag träffade en kärnvapensmugglare i Georgien som fick grejerna från Ryssland. Efter Sovjets fall är säkerheten väldigt dålig och det finns inga pengar för att hålla kärnvapenfaciliteter under ordentlig uppsikt. Han trodde att han sålde vapnen till Al Quaida, men som tur var det en väldigt smart polis som tog fast honom.


Om Countdown to Zero riskerar att framkalla existentiella trauman så är Waste Land, Walkers Oscarsbidrag som vunnit hinkvis med priser världen över, förmodligen ett av de bästa alternativen till självstyrd kognitiv terapi.
Konstnären Vic Muniz lämnar New York och åker tillbaka till sin hemstad Rio de Janeiro för att göra ett konstverk av världens största soptipp, tillsammans med de fattiga arbetarna som jobbar med att plocka och sortera i skiten.
– Det är egentligen bara en liten berättelse om en konstnär och den förvandling som han lyckas åstadkomma på en mycket extrem plats. Men det handlar också om hans experiment: Kan konst hjälpa människor i en sådan miljö? Kan det vara skadligt? Eller har det ingen effekt?
En av de bästa sekvenserna i Wasteland är när Lucy Walker följer med en av kvinnorna utanför Rio till hennes hem: ett plåtskjut i ett ghetto. När Walker får en hustillsyn råkar hon filma när en av ungarna kollar på den animerade serien Richie Rich på en skitig teve.

Har du sett The Wire? Den femte säsongen utspelar sig på en tidning som ska skriva en artikelserie om hemlöshet och redaktören pratar om att visa "The Dickensian aspect" av problemet. Det vill säga som en paralell verklighet av passiv misär. Men jag tycker inte att din film är så bekväm. Människorna är liksom inte bara pjäser i konstverket.

– Jag har med många detaljer om hur det är att leva i fattigdom. Prostitution eller knarklangning är två av få reella arbetsmöjligheter, folk blir rånade på allt de äger och så vidare. Men det ligger något i vad en kvinna i Mexiko sade efter en visning: ”jag har aldrig sett fattiga människor som jag känner på film tidigare”.
– Så, det är ingen föreläsning. Det är en film som ger mycket ”food for thought” men säger inte åt dig vad du ska tycka.

KV.

Faktaruta: Lucy Walker
Lucy Walker är född i London har en examen i teater från Oxford. Hon har tidigare gjort filmen ”
The Devils Playground (2002), om Amish-ungdomar som gör uppror inom sin egen kultur, och Blindsight (2006) som handlar om blinda tibetanska tonåringar som bestiger Mount Everest. Den senare låg också på kortlistan för Oscarsnomineringar.

Publicerad i ETC 23/12

Thursday, December 16, 2010

2010: Årets bästa skivor och Låtar



Skivor.

1.Waka Flocka Flames - Flockaveli
2. Kanye West – MBDTF
3. J Stalin – Prenuptual agreement
4. Lil Wayne – I am not a human being
5. The-Dream – Love King
6. Radio Dept – clinging to a scheme
7. Wiz Khalifa – Kush and Orange Juice
8. The Pack – Wolfpack Party
9. Robert Kelly - Love Letter
10. Big Boi – Sir lucius left foot son of chico dusty

Bubblare: Lil B - Rain in England

Soundtracks.

Daft Punk – Tron Legacy
Trent Reznor – The social Network



Låtar.

1. The-Dream – Panties to the side
2. Ciara – Ride
3. Kanye West – Runaway
4. Gyptian – Hold yuh
5. Waka Flocka Flames – Hard in the paint
6. Nicki Minaj – Your love
7. Drake ft Mary J Blige & Swizz Beats - Fancy
8. Slim Thug ft Z-Ro - Gangsta
9. Diggy Simmons – Made u Look freestyle
10. Nicki Minaj ft Eminem – Romans revenge
11. Nelly – tippin in da club
12. Lil Wayne – 30 minutes to new Orleans
13. J Stalin – U Broke
14. DJ Khaled - All I do is win
15. Waka Flocka Flames – Fuck the club up
16. Rick Ross - Blowin' Money fast
17. Papoose – glock busta
18. Eminem ft Lil Wayne – no love
19. Kanye West ft Rick Ross, Nicki Minaj etc – Monster
20. Young Jeezy – Black and yellow
21. Lost generation – on my head
22. Soulja Boy - Speakers going hammer
23. Yelawolf – In this club
24. Robyn – Dancing on my own
25. Gucci Mane - Makin love to the money

Saturday, December 4, 2010

Medierna

Jag har jobbat på programmet Medierna i P1 under ett par veckor. I ett rep som sändes idag har jag s.k. "granskat" iPad-hysterin och om Apple kan göra det möjligt att ta betalt för journalistik igen. Lyssna!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=4225180


Veckan innan dess gjorde jag ett kort inslag om hur Janne Josefsson blir mutanklagad av en död man:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2795&grupp=4527&artikel=4206732&sida=2

Monday, November 29, 2010

The Town


Jag gick på den sena visningen av The Town på Stockholm filmfestival igår.
Visserligen försökte jag komma in på eftermiddagsvisningen med mitt pressleg som smörjmedel, men lärde mig att press faktiskt är en komplett statuslös identitet numera. Eftersom jag inte "stod på listan" (jag skojar inte) var det bara att krypa hem och KÖPA en biljett.

Filmen handlar om ett gäng casualklädda ärthjärnor som jobbar med att råna värdetransporter och banker Charlestown, Boston. I management av Gentle-Ben Affleck.
Jon Hamm från Mad men spelar polisrollen, som annars förmodligen gått till Denzel Washington. Karaktärstypisk skrivbordssnut med både analytisk och anal framtoning.
En rolig grej är att Jon Hamms polis även stannar kvar på kontoret och super (inte alls övetydlig referens). Ben (vad karaktären heter är inte viktigt) stalkar en kvinna som han rånat, i någon typ v försäkringssyfte, men lyckas förstås bli kär i henne. Och måste därför "dölja sin hemliga identitet" (hörde jag zzzz?)
Att Affleck har skrivit manuset och regisserat märks inte bara i bristen på självkritik (En scen i gymmet utan tröja? varför i helvete inte!) utan också i romantiserandet av det hårda Boston. Hockey, töntig dialekt och irländsk machokultur. Och en skurk med en hjärta av guld. Som tyvärr inte kan skådespela.

Ah, jag vet inte. Jag är väldigt svag för scener med bankrån (T ex Heat och Point Break). Och The Town har några riiiiktigt feta och nervösa scener med mycket omitiverad skottlossning. De är också komplett stiliserande när rånarna jobbar i skeletormasker och spöknunne-outfits för att skrämma skiten ur bankpersonalen.
Men de tidningscitat som inleder filmen handlar ändå om Boston, men egentligen sägs ingenting om staden förutom de nämnda ytliga små blinkningarna. Ibland nuddar filmen vid problem om drogen oxycotton i samhället. Boston är bara en svag krydda, som reder ut sig långt innan Ben Afflecks semesterskägg och patetiska monolog i slutscenen.
nä. Nä.

Wednesday, November 17, 2010

Recension: Pink Friday


OK. Nicki Minaj debut Pink Friday har alltså läckt idag. Den här händelsen har sparkat på mig och väckt mig från en mycket skön och tillfredställande bloggvila.
Så hur blev skivan?
Vi tar det låt för låt i sann blogganda.

I'm the best.
Whoa maxat. En logisk introlåt på "rags to riches"-temat som upprepas i olika variationer. Nicki rappar lite om att hennes pappa gick på crack och om hur hon hamnat på toppen av allt. Jag gillar kombinationen av att Nicki jobbar för "the girls that never thought they could win" och samtidigt mördar haters med "Tell these bitches get a stick, I'm done leading the blind".
Beatet är mer dansgolv än gathörn, låter som...bra eurodisco? Fedt.

Bäst line: "To all of my bad bitches, I can see your halo".

Romans Revenge (feat Eminem)
Den här hade vi ju hört sen tidigare. Men shiiit vad hård den är. Ett monotont mörkt beat som bara klättrar uppåt i nervositet tills "hooken", ett kort fill med "Ruh! Ruh! - Like a dungeon dragon" frustas fram. Nicki och Em staplar diss på diss på diss till töntar och has-beens på tyngsta sätt önskvärt.
Eminem är också bäst på att rappa när han inte predikar om nykterhet utan flippar ut i aggressivitet och hat. Tyvärr även böghat i det här fallet, vilket känns mindre kul, men ingen direkt en chock för att komma från honom.

Did it on'em
Fattar inte vad den här låten handlar om. Typ att pissa och skita på sina fiender? Fine. Men det är dålig rap här, beatet (som iofs är rätt ball) är för segt för Nickis ettrighet så att hon låter off-beat som en liten färsking.

Right thru me

Ytterligare en gammal låt som alla redan hört. Den peakar skivan lite innan den långa vägen nedåt. Nicki har träffat ett loveinterest och rappar om att försöka hålla på sina känslor, vilket alla vet är lättare sagt än gjort ("Nigga got the peephole to my soul").
En klassisk rak poppig radiohit. Snacka inte om att hon inte kan sjunga. i alla fall inte när ni snackar om den här låten.

Fly (feat Rihanna)
Usch. Vad hände? Rihanna öppnar med en riktig pekoralrefräng som skär i mina öron. Rappen emellan känns som kinesisk vattentortyr i väntan på att hooken oundvikligen kommer tillbaka.

Save me
Hörde jag drum n Bass i de första sekunderna? Jo, tydligen. Och det kommer tillbaka på konstiga ställen.
Nicki kanaliserar här sin inre Marie Antoinette och rappar om att hon är ensam på tronen med alla rikedomar och behöver någon som räddar henne. Det finns potential i beatet som påminner om ett EKG-ljud, men nä, det här låter för bedrövligt.

Moment 4 Life (feat Drake)
Boooooring! Och för att tala med George Costanza in affekt: "Hate the Drake!".

Check it out (Feat Will.I.Am)
Detta säger allt som behöver sägas om denna låt.

Blazin (Feat Kanye West)
Ah, okej. Nu är vi tillbaka ovanför ytan för en kort andningspaus. Nicki är tight, rolig och slaktar metaforerna på löpande band. Beatet är rätt mäktigt och Kanye kanske inte kommer med så mycket men drar iaf ett kul skämt: "We got two white russians but we still need some drinks".
Skulle kanske passat bättre på Kanyes nya skiva.

Here I am
Nicki snackar om att poppa steroider? Kul! Men någonting gnager i mig när jag hör alla sakrala körer och bakom refrängen "I'm a woman hear me roar" (asså?).
Jag kommer inte återvända till den här låten.

Dear old Nicki
Som en sämre variant av Here I am och Right thru me. En slå-tillbaka-ballad som Nicki gjorde bättre två gånger på sitt första mixtape ("Go hard" och "Can anybody hear me"). Men här i någon slags tredje-personstrassel. Beatet är shiet så orka bry sig, right?

Your Love

Epicness förstås. Men om man lyssnat på den här låten i typ ett halvår känns det ändå rätt frestande att trycka next.

Last Chance (Feat Natasha Bedingfield).
NEXT!

Oj, var det redan slut där? Fuck.

Med tanke på att Pink Friday haft mer än tre bra låtar (mycket ovanligt för rapskivor) kan den knappast beskyllas för att vara ett totalt magplask. Men den där mästerliga debuten som alla väntat på var en ganska obekväm chimär. Nicki Minaj visar också rätt osofta tendenser till att vilja bli en fjäskare för radiovågorna istället för klubbgolvet.

Betyget blir lite ovilligt godkänt, tre barbietrekanter av fem möjliga:

Thursday, November 4, 2010

Weezy is free!

Det var tydligen lite tjafs om Lil Wayne skulle få komma hem från Rikers Island idag eller inte. Först ja, sen "en dag till" men nu verkar det i alla fall som om han är ute!
Samtidigt hittade jag låten "30 minutes to New orleans", en grym autotunad Wayne som läckte för ett par dagar sedan.
Men jag visste att jag hade hört den förut och kom ihåg att den faktiskt är minst två år gammal och är med i dokumentären "The Carter".
Anywaydoe, välkommen ut!



30 minutes to new orleans (mp3)

Monday, November 1, 2010

Genier utan känslor



Jag älskade verkligen The Social Network. Allt var så lyxigt genomarbetat att jag kände mig tvungen att se om den redan ett par dagar efter första titten. Det borde egentligen vara en skyldighet att kolla skiten igen när någon (i det här fallet David Fincher och Aaron Sorkin) lagt ner så mycket jobb på att få en så pratig historia full av rättegångförhör att bli så mycket konst.

Berättelsen handlar om hur Mark Zuckerberg grundade facebook på en stulen idé. En idé som sedan remixades genom hans komplexfyllda hjärna för att bli ett slags onlinecollege med det ultimata verktyget för social interaktion (Få ligga).
Det handlar också om hur Zuckerberg körde över sin bästa kompis och medgrundare och hur han istället sökte sig till Napsters paranoida grundare Sean Parker, ett annat slags geni. Inte är lika kapabel elelr intresserad av att tjäna pengar som att "piss people off". Zuckerberg blir sjukt imponerad eftersom han försöker tvinga in sig själv i en slags fuck-you-etablissemanget-identitet trots att han går på Harvard, ett av världens mest prestigetunga universitet. Att Zuckerberg är så ovillig att bli en del av en profitmarknad på internet (lite piratigt nästan?) är dock hans enda försonande drag. I övrigt framstår han som en liten psykopat från nördbyn.
Men inte på det där explosiva trenchcoat-mafia-sättet. Mer nedtonat. Som när han träffar tjejen som dumpade honom ute på krogen. Zuckerberg gör ett kasst försök att be om ursäkt men vill egentligen berätta om sin nya hemsida - och får dissen igen. Direkt efteråt är han läskigt målmedveten: "We have to expand".

Det coola med The Social Network är just minimalismen. Det är prat, möten, diskussioner och grymt soundtrack av trent Reznor. Förutom ett stilistiskt roddrace behövs ingenting annat när varje liten andningspaus är regisserad till perfektion.



En annan film jag tyckte mycket om är Sofia Coppolas Somewhere.
Det är samma film som hon alltid gör, fast Somewhere är kanske hennes bästa variant hitills.
Precis som vanligt handlar det om en extremt priviligierad människa med tomt känsloliv. Precis som Bill Murray i Lost in translation eller Kirsten Dunst i Marie Antoinette. Dock är Stephens Dorffs bakfulla filmstjärna Johnny Marco långt mer sympatisk än Murryas liknande karaktär från LIT. Bort med hela gammal man förlöst av yngre kvinna-grejen! Istället är det Dorfs dotter som kommer hänger lite, han mår lite bättre, men egentligen blir ingenting löst. Bort med tokyo som en "symbolisk" plats där "människor inte ser varandra i mängden". Bort med anakronistisk popmusik i feodalfrankrike... hmm iofs gillade jag det men vafan, behövde tre.

Hur som helst har jag stor respekt för filmer som håller tillbaka med euforin. Somewhere kommer lite väl nära ett slags moraliskt vägval i slutet men blir inte för mysigt. Inte heller med dottern. Barn i dramafilmer blir ju oftast extremt exotiserade så till den grad att de blir magiska varelser. Men dottern i Somewhere är sympatiskt mänsklig och vanlig. Lagar lite mat åt farsgubben, spelar lite guitarhero. Är skeptisk till hans flickvänner. Inget överdrivet.
Diggar också att Chris Pontius från Jackass är med och typ... spelar sig själv.

Monday, October 25, 2010

En episk dag



It's a party, it's a party. it's a partaeeey...

Ja, det är på riktigt sant. Världens tråkigaste serie säger hej då till Metros läsare. Jag kan inte påstå att jag är en av publikationens trogna fans, men att Elvis nu försvinner från sin allra största kanal känns förstås magiskt. Tony Cronstams självbiografiska serie om en sköldpadda och hans flickväns svenniga tillvaro med dvd-boxar, tjatsex och sanslöst tama lovehandle-skämt kan framstå som harmlöst i sin tomhet. Men inget är farligare än likgiltig humor.

Nemi, you're next!

Wednesday, October 20, 2010

Pretty boy swag



Jag antar att de flesta av er minns när Birdman och Lil Wayne kallades bögar efter ett liknande, men inte lika fånigt, omslag i XXL? Well, det var ingenting jämfört med det här.
Den ofrivilliga homoerotiken är komisk och otrygg på samma gång. Förutom att twittra om hur mycket han knullar och tränar har 50 cent, använt sin twitter som utlopp för halvhomofoba utspel som "if you a man and your over 25 and you don’t eat pussy just kill your self damn it".
Dålig timing skulle en pr-expert säga. Eftersom det nyligen aktualiserats ett växande antal självmord som följd av trakasserier mot hbt-personer i USA.

Är det här ett (inte så) subtilt sätt att be om ursäkt? Men vad är prylen med Ninjamasken? Vi vet att det är du 50!

Den lille rackaren Soulja Boy tycker nog mest att det är fett att få den godkännande storebrorsa-kramen från en snubbe som varit med ett tag. Och faktum är att Soulja kan behöva en trygg famn. Enligt ryktet är han är på väg till rehab för kokainproblem.

Monday, October 11, 2010

Boardwalk Empire (ETC 8/10)


Publicerad i ETC riks 8/10

I den mörka och kalla nattluften växer ett nöjesfält med sitt stora pariserhjul upp i fjärran. När vi kommer närmare ser vi strandpromenaden som strålar av liv. Vi är i Atlantic City, 1920. Första världskrigets är slut och alkoholförbudet träder i kraft. Ett samhälle i djup kris bakom en glittrande slöja.
Det har blivit dags för HBO att öppna plånboken för gangsters igen.

Kabelkanalen har haft svårt att få riktiga hits de senaste åren. Trots megasatsningar som Rome och populära True Blood har kanalen haft det fattigare med både tittarsiffror och Emmys sedan Sopranos gick i graven 2007. Lösningen tros vara serien Boardwalk Empire. Ett nytt skurkdrama med utgångspunkt i New Jersey.
I centrum står den republikanske lokalpolitikern Enuch ”Nucky” Thompson (Steve Bushemi) som i sann kapitalistisk anda förstått att förbudet bara är en fantastisk möjlighet till profit. Många med honom hade samma idé, vilket ledde till födelsen av den organiserade brottsligheten i USA.

Nucky har hela kuststaden i sitt koppel med ”Låt aldrig sanningen komma ivägen för en bra story” som politikens första regel. I en briljant scen ur piloten sätter han tonen: När hela landet desperat hamstrar de sista dyrbara dropparna talar Nucky inför ett rum fullt av kvinnor ur nykterhetsrörelsen. Han berättar om sin fattiga barndom. Om när han, med blodiga knän och armbågar, tvingades vada genom meterhög snö och döda råttor för att föda sin familj.
Inte ett öga är torrt.
Till sist lovar han att hålla stadens karlar nyktra, hålla ihop familjerna och att jobba för kvinnornas rösträtt. Applåder.
”Det kommer bli som om förbudet aldrig hände” flinar Nucky senare samma kväll. Den här gången i ett rum fullt av stadens män med makt. ”Men hur gör vi med lagen?” ”höhö, jag är ju lagen” skrockar polischefen. Total korruption som kitsch.
Boardwalk Empire är skriven av Terence Winter (från Sopranos) med Martin Scorsese som exekutiv producent. De har tillsammans gjort allt för det extrema autenticitetskrav som finns från 10-talets kräsna tv-konsumenter. Interiörer, mode och musik är allt omsorgsfullt uppgrävt (visst förhöjer det känslan att få höra en trallig gammal propagandalåt som ”I never knew I loved my wife (until the town went dry)”). Det är överestetiskt, nästan bländande.

USA har alltid älskat sin sprit. Därför var förbudstiden extra speciell för ett av världens mest liberala länder. Samtidigt som Suffrageterna kämpade för kvinnors rättigheter fungerade lagen för att införa inkomstskatt och bygga en märklig patriotism kring nykterhet. Eftersom öl kom från tyskland blev det ”anti-amerikanskt” att dricka det. 1920 var en ambivalent förändningsera. Det fanns bilar, flygplan, biografer. Men ingen kvinnlig rösträtt.
Någon blir lynchad, och det är en tragedi, men det är valår så ”Vi har inte tid med ett raskrig” .
Kontrasterna mellan hur oberoende de sociala orättvisorna var från den teknologiska utvecklingen illustreras riktigt mysdeppigt när krigsskadade Jimmy (Ingen hade hört talas om post-traumatiskt stress-syndrom) lämnar sin fru och hon ställer sig och testkör familjens nya dammsugare.

Boardwalk Empire har jämförts både med Sopranos melodram och Mad Mens periodfetishism. Men även som i Baltimores The Wire kopplar Boardwalk Empire ihop beroendeförhållandet mellan kriminalitet och politik i Atlantic City. Spänningarna mellan institutionerna bygger mindre på värderingar, mer på personligt förverkligande. Den federala nykterhetsagenten Nelson Van Alden är som en inverterad version av Kevin Costners statligt groomade idealist i De Omutbara (1987) . Evan Alden är en djupt störd man som ser sitt uppdrag som helig mission från gud.
Al Capone är förstås också med. Dock inte som proppmätt och ondskefull gangsterboss. Istället presenteras han på ett oerhört snyggt, nedtonat sätt när han sitter som chaufför längst ned i den korrupta näringskedjan.

Det är nästan omöjligt att inte dra paralellen mellan då och nu. Amerika har stora svårigheter med att hantera det enorma Marijuana-bruket, som är halvt legaliserat i vissa stater. Men mest av allt har berusningsförbudet knytpunkter i USAs globala ”war on drugs” som förts sedan Nixons 70-tal och som visat sig vara lika dyrt, verkningslöst och gynnande för organiserad kriminalitet som under förbudstiden.

KV.

Boardwalk empire har premiär 1 november på Canal +

Friday, October 8, 2010

Om Nicki Minaj (ETC Sthlm 8/10)



Delar av den här texten, plus en faktaruta har publicerats i ETC Sthlm 8/10, detta är dock hela versionen.

"Sometimes the shit I say is over people’s heads and I feel like I need to dumb it down a bit so people can understand it. I think if I had said a lot of raps in a particular voice, people would go, “Yo, that shit was hard”—but when you change up your voice a little bit, they can’t see past that. And they’re lookin’ at me like, “This bitch is stupid”—and I’m lookin’ at them like, “No, bitch, you’re stupid.” - Nicki Minaj intervjuad i Complex.

I Sverige är hon fortfarande bara ett känt namn i begränsade kretsar, i USA är Nicki Minaj är den första kvinnliga superstjärnan inom hiphop på närmare ett decenium. Innan hon ens hunnit släppa debutalbumet Pink Friday (23 nov) har Nicki drunknat i priser, tidningsomslag och kärlek från kritiker. I somras dominerade hon som första kvinnan på sju år, förstaplatsen på USAs Hiphop-billboardlista med singeln Your Love. Hon höll förstaplatsen under åtta veckor.
Men hon har också fått skit för att inte utnyttjar sin plats tillräckligt feministiskt.

Innan vi analyserar betydelsen av Nicki Minaj för dagens hiphopscen behövs en kort historielektion:

Hiphop var från början en upprorisk underifrån-kultur av människor i samhällets marginaler (som konsumerats lika mycket av vita medelklasskids i trygga förorter som av utövarna själva). På grund av att plattformen var så begränsad från början har hiphop alltid varit en extrem ojämlik musikgenre där vägen till framgång inom den egna scenen alltid varit delad mellan könen. De senaste tio åren delad som en lerväg med 30-hastighet för kvinnor och en nyasfalterad autobahn för män.

Efter terrorattacken mot World Trade Center 2001 blev rapen – som det mesta i USA – hårdare. Machopartiklarna hade förstås legat bekvämt nerbäddade i musiken sedan 90-talet. Men post-9/11, post-recession och pre-Obama blev samhället snabbt mer etniskt och klassegregerat. Därför räknade många rappares marknadskalkyl på att sälja den farliga stereotyp som de blivit tilldelade av medierna och den vita medelklassen. ALL hiphop skulle vara thugged out. Pengar, muskler, misogyni och ”no homo” blev norm. Rapstjärnor tjänade mer som cyniska mediestrateger och självfördummande provokatörer än som politiska aktivister.
2005 hyllade 50 cent George W Bush som en ”incredible gangsta, jag ser mycket av mig själv i honom”. Då hade de redan få kvinnliga rapparna försvunnit ut till periferin.

Men allt är förstås inte så enkelt som att ”medveten” hiphop skulle vara bättre. Kanye West hävdade 2004 att han kunde rappa ”kreativt utan att använda rhymes om knivar och skjutvapen”. Ett par år senare slog Lil Wayne igenom och visade att det gick utmärkt att rappa genialiskt kreativt om knivar och skjutvapen - om man har lite humor. Innan Waynes kärlek till skjutvapen gav honom ett fängelsestraff för vapeninnehav upptäckte han Nicki Minaj på en dvd-film där hon rappade. På kort tid mästrades Nicki i sin lärares stenhårda arbetsmoral, hans förmåga att paketera gangsterlyrik i (explicita) barnramsor och skapade ett autistiskt sätt att omförhandla sin identitet i nya popreferenser och karaktärer.
Nicki beskriver sig själv som en ”Harajuko Barbie”. En bisexuell, afro/indo-Trinidadian med svart linne, rosa BH och knäpp peruk. Ena stunden låter hon som en engelsk överklassdam, för att i nästa vråla med spattig basröst som kakmonstret i mupparna.

Minaj har kritiserats av moralister som tycker att hon är för sexfixerad och objektifierar sig själv. Samt av bittra kollegor som bortglömda rapparen Khia, som menade att ”Det bor inga Barbies i hooden”.
Minaj talang provocerar hiphopens ständiga autenticitetshets. ”Def Jam said I'm no Lauryn Hill” rappar Nicki besviket på ”Can anybody hear me”, en rimlig sammanfattning av svårigheten att kombinera humor och experimentation som kvinnlig rappare. Skivbolagen ville helst ha en stark svart kvinna med fast revolutionär identitet, eller en med exploativ agressiv sexualitet. Inte både och.
Den geniala eklektisismen som hon delvis ärvt från Lil Wayne gör paradoxalt att hon betraktas med större skepsis än om hon haft varit man.
Jag hoppas att Nicki Minaj queerness inte stampas till döds och att den hjälper henne att revoltera mot hiphopens motsägelsefulla krav på äkthet. Det märks hur beroende Nikki är av det manliga språket för att penetrera världens mest homosociala musikgenre när hon för ett par månader sedan kände hon sig tvungen att demetera sin omtalade bisexualitet. Även om det kan verka som en förlust finns det även i detta en protest mot att låta andra definiera henne som någonting annat än en kåt, urflippad seriefigur.
Kanske är Nickis bisexualitet lite som Lady Gagas penis – så länge vi diskuterar den finns den (Och Nicki slutade ju inte rappa om hur och vilka tjejer hon vill ligga med...).

Ibland räcker attityden. Att kyligt konstatera: ”I look like yes and you look like no”.


Pink Friday beräknas släppas 23 November


KV.


Bonus: Nicki Minaj Top-10.

1. I Get Crazy (Beam me up Scotty)
2. Fuck u Silly (Barbie World)
3. Right Through me (Pink Friday)
4. Monster (collabosingel)
5. Go hard (Beam me up Scotty)
6. Your love (Barbie World)
7. What's wrong with them (Lil Wayne - I am not a human being)
8. My Chick Bad (Ludacris - Battle of the sexes)
9. Up all night (Drake - Thank me Later)
10. Sweet Dreams (Lil Wayne - No Ceilings)

Bubblare: Gyptian - Hold Yuh (Remix ft Nicki Minaj)

Thursday, October 7, 2010

KV-listan v.40: Ca skräp


Här är vad jag tittade på och tyckte bäst om i veckan.

1. Piranha (2010)
2. Hämnden
3. Första tio minuterna av The Last Airbender
4. Machete
5. Monsters
6. Rebecka och Fiona (svt play)
7. Last House on the left (2009)
8. Resident Evil: Afterlife

Pallar inte högkultur just nu. Flocka!

Thursday, September 30, 2010

Tuesday, September 28, 2010

What's up dawg? wanna throw down? What's up wit that?

Hej! Ledsen om jag inte skrivit på ett tag. Jag har helt enkelt varit för ledsen. Min första reaktion på valets resultat var att lägga upp en bild på ett söndervittrat Detroit och sedan lägga på en ljudslinga med en alkoholiserad man som ringde upp mig från ett hotell i grästorp. Han hade förlorat allt och pratade goja i osammanhängande patetisktheter. ”jag är så full att jag inte fungerar” sade han.
Jag kände mig likadan i flera dagar, fast jag inte varit full då. Men jag kände, efter ett par reaktioner, att det var dålig smak att lägga upp det där ljudklippet.
Inte direkt hoppingivande.
Jag började må lite bättre under demonstrationen på Plattan där 20 000 pers också var ledsna över SDs inträde i riksdagen. Det var terapi. Tröstande.

(Kul grej: Samtidigt som jag stod på plattan och skrålade med i ”krossa rasismen”-körer följde jag twitterflödet. Rapparen @Queff (som nyligen släppte mixtapet Greetings from russia) konstaterade försiktigt att "en sån här demonstration kanske man skulle haft igår? #Försent".
Lite senare twittrade han det inte fullt lika politiskt medvetna ”Tror jag ska försöka styra något ångestdämpande trots demonstrationen, det är ju ändå plattan” och fick svar av @Organismen: ”when in rome”.)

Detta var en kort solstråle i mörkret. Tyvärr blev allt mycket sämre innan någonting blev bättre. Ett par dagar senare skrev kulturkonservative Johan Lundberg från högertidningen Axess och NEO-redaktören Paulina Neuding en debattartikel i DN som svar på SDs agenda om att ”integrationspolitiken har havererat”. Lundberg och Neuding ville att vi nu skulle ”våga prata om detta tabu”.
Ett par dagar senare var Benke där, med sin ständiga surkartsprosa i DN-på stan, och skrev om en slags ”Tystnadens kultur”. Något som förstås lever kvar i efterbörden av det gamla sossesamhället. En kultur som alltid skyller ifrån sig på ”strukturer” när det handlar om bidragsfusk och olydiga elever. Sånt som bara kräver lite jävlar anamma för att få fixat, resonerade Benke.
Efter detta har ALLA (Strage, Schyffert, Chukri, Ismael och slutligen bloggerskan Mogi) försökt dechiffrera, argumentera och förlöjliga SDs agenda. Aftonbladet har lyckats med det mest meningslösa konststycket av dem alla och samlat ihop jättemånga människor som inte gillar rasism, som om detta vore en beundransvärd sak.

Vettigast hitills är Andreas Malms text i Aftonbladet, som faktiskt hade något att säga om hur de etablerade partiernas kastat rätt många stenar mot islam innan SD tog över stafettpinnen. Den skiten var redan naturaliserad, klart att det inte behövs någon reell politik när jobbet redan är gjort av andra.
Även om alla texterna är olika bär de på ungefär samma förhoppning om att lyckas bemöta SDs argument med motargument och/eller förlöjliganden.
Naivt. Och arrogant.
Diskussionen som utger sig för att rikta sig direkt till SD lyckas istället rikta sig till alla andra som vill skratta åt dem. ”Höhö, vadå ska vi spela nyckelharpa i operan eller?”, ".
Om debattörerna menar allvar i att ”ta debatten med SD” tycks de ha missat en viktig detalj: SD, alltså partiet, vet redan om att de är rasister. Väljarna är dock en annan fråga.

Problemet, har man sagt, är att SD fått martyrskap eftersom ingen ”vågat ta debatten”.
Sedan har man tagit "debatten", genom att dunka sig själv i ryggen och nu fortsätter den bli tagen på ett fånigt sätt som legitimerar hela Sds sales-pitch om ett förlovat folkhem någonstans långt bort i fjärran.
SDs missnöjesväljare är (som jag fattat det) vita män i medelåldern som känner sig utanför samhället (eller som Mogi menade: Misslyckade killar som behöver hitta ett alternativ till tjejernas varumärkes-stärkande bloggosfär). Det här utanförskapet må vara en hjärnspöke, men måste samtidigt tas på allvar och inte bara hånas. Det som skapat missnöjes vill dessutom ingen borgelig debattör höra talas om. Inte att det handlar om osäker ekonomi, uppfuckad social trygghet och allmänt ökande politikerförakt utan en kultur av ”tystnad” och ”tabu”.
Ujujuj, prata inte om utförsäkringarna nu, VI MÅSTE VÅGA PRATA OM RASISMEN. Ja, så att vi glömmer all evil shit ni tänker göra? ”Debatten” är antirasistiska självklarheter, olika stilistiska kukmätningar där ingen från SSs partitopp eller de som röstat på partiet får något annat än vatten på den välbekanta kvarnen. "Jasså, alla skyller på mig igen? jaha men dra åt helvete då!"
Om man så proppmätt måste prata med SD behövs en mental knäböjning. Lägga sig på samma nivå som den vi pratar med. Bemöta Sds argument på samma sätt som man bemöter ett barns.
Och jag menar absolut inte på ett förminskande sätt (som när Carl Reinholdtzon-Belfrage sågar nåt popband med argumentet att det är ”musik för barn”) utan på ett mer lyhört sätt än man gör nu.
Sånt kräver pedagogik. Inte tjurig konfrontation på barnets skrikiga villkor. Det finns ingen anledning.

Thursday, September 16, 2010

VAL 2010 (innehåller spoilers)


- Mamma, vad är en fitta?
- Hmmm.... var har du hört det ordet Jimmie?
- Det stod på ett av videofodralen som ligger på teven.
- ”Fitta” är en riktigt stor lampa. Man använder det till exempel såhär: ”Den stora fittan lyste starkt upp rummet och gjorde att kvällens mörker stannade utomhus”.
Pappa Fredriks oro stillades något. Han ville inte att barnen skulle rota i hans och Blubbys porrkollektion. Nu hade det nästan hänt och någon måste bannas.
Det enda barnen fick titta på var familjens egna hemvideos som Pappa Fredrik spelat in med sin gamla VHS-kamera och som, med lite meck kunde kopplas direkt till den nya fina platt-teven. En liten present han gett sig själv efter lönelyftet för fyra år sedan.
Ibland sjöng och dansade syskonen framför kameran. Ibland spelade Pappa Fredrik in när de tävlade simning i poolen.

Detta var lejonparten av deras små liv.

Middagen hade gått snabbt och barnen hade ätit ordentligt. Köttfärslimpa till huvudrätt, Äppelkompott till efterrätt. Och kanske var det sockret som skruvat upp Jimmie. Han hade en massa energi att ställa frågor. Mamma Lena svarade tålmodigt, om än med en irriterad kyla i rösten.
- Kan jag få telefonen mamma?
- Javisst.
Lena sträckte över saltkaret till Maud. Jimmie fortsatte fråga.
- Vad är en zombie?
- Var har du hört det ordet?
- Jag minns inte...
- Nåväl, en zombie är en liten gul blomma.
Lena hällde upp en nytt glas vin och vände sig tillbaka till sin efterrätt.
Pappa Fredrik torkade av flinten som blivit glansig av värmen från de tända ljusen. Han backade upp sin hustru.
- Tsk tsk tsk, Jimmie Jimmie Jimmie. Varför ställer du så dumma frågor? Lyssna på vad Blubby säger bara.
Pappa Fredrik hann precis rufsa om Jimmie i håret när han märkte vad lille Jan, som satt tvärs över bordet höll på med.
- Lek INTE med maten Janne! Vad har jag sagt om det där?
Lille Janne tittade upp från sin tallrik. Han hade byggt ett berg av mos med hjälp av äppelkompotten och använt sin kniv och gaffel som spade och bulldozer. Pappa Fredrik blev rasande.
- Vad ska det här föreställa!?
- Det ä-är en vulkan...
Lille Janne gnydde och kurade upp sig mot sin storasyster Maud. Men hon lutade sig bort från honom som om han luktade illa. Hon hade ätit upp allt på tallriken och ville inte bli indragen i Jannes problem. Hon hade varit duktig och skulle slippa få skäll.
Lille Janne blev vit som en magnecyl i ansiktet och sjönk ihop mer för varje sekund. Då såg Jimmie sitt tillfälle.
- Det var Janne som sa att jag skulle fråga om filmen!
Jimmie hade känt pappa Fredriks hårda fingrar i sitt hårfäste. Det var en omrufsning som sade ”frågar du en dum fråga till rycker jag av dig håret”. Nu blev Pappa Fredriks ögon svarta.
- Stämmer det här Janne?
- J-j-j-ag...
- Göran!
Pappa Fredrik vrålade ursinnigt på Göran, som var äldst. Pojken hajade till, rätade på ryggen och rättade upp sina tjocka glasögon som hamnat på nästippen.
- Hämta Pappas video och min eltejp!
Göran pep snabbt iväg och kom tillbaka med en VHS-kasett och en rulle eltejp. Pappa Fredrik plockade ut kasettbandet från det enfärgade fodralet. På ryggen hade han själv skrivit ut titeln: ”Underhållning”. Han höll upp kasetten framför ögonen på lille Janne.
- Vad ska jag göra med den här nu då? När du är så nyfiken?
Lille Janne vågade inte svara.
Pappa Fredrik petade fram en öppning på tejprullen och tejpade sedan fast kasetten i sin egen hand.
- Var det något mer du undrade Janne? Va?
Janne fortsatte sitta tyst med en förvånad blick smälld över ansiktet. Han tittade sin pappa i ögonen.
- Titta ner! Du tittar inte mig i ögonen!
Pappa Fredrik måttade en slag. Det gick i en rak båge och landade perfekt för att smasha kassetten i Jannes ansikte. Jannes nacke knöck snabbt bakåt och kraften i slaget gjorde att han balanserade en kort stund på köksstolens bakben.
Pappa Fredrik väntade en liten stund.
Janne satt omtöcknad och andades tungt medan resten av familjen stirrade ned i sina efterrätter.
Sedan kom nästa slag. Det var hårdare.
Ljudet av den ihåliga plasten som träffade Jannes framtänder ekade runt det tysta middagsbordet. Janne slog bakhuvudet i väggen och rasade sedan framlänges över bordet. Blodet rann över hans haveri till äppelkompott.
Det hördes ett klirr mot porslinet. Lille Janne tittade ner och försökte se vars ljudet kommit ifrån. Han plockade upp en liten bit av sin egen framtand från tallriken.
Pappa Fredrik gjorde ett sista konstaterande.
- Det är inte hela tanden. Men du kommer att få en glugg, så är det.

***

Nästa dag åkte Pappa Fredrik som vanligt till jobbet. Göran, Maud, Janne och Jimmie stannade hemma med mamman Blubby som övervakade varje steg de tog. De hade aldrig varit utanför de höga staketen som omgärdade husets vackra trädgård. De hade dock förstått att det var extremt farligt där ute och att endast tillräckligt vuxna kunde lämna huset.
På gården älskade de att leka.
Den här dagen var väldigt solig. Himlen var klar. Maud och Göran lekte en slags stafett medan Janne och Jimmie tittade på.
När alla andra gått in i huset för att dricka lemonad med Blubby stannade Jimmie kvar på gräsmattan och njöt av solen. Han hade på sig sin nya randiga skjorta som Pappa Fredrik gett honom i present. Korta ärmar. ”Dressman” hette skjortan, det hade pappa berättat. Jimmie kände sig glad.

Plötsligt såg han något i ögonvrån. Någonting svart och hårigt. Det stack i Jimmies ögon i kontrast mot allt det gröna vackra.
Han tittade närmare. Det var ett monster.
Jimmie satt som fastfrusen och stirrade in i det ludna varelsens smala ögon. Han märkte inte ens att han kissat på sig. Kisset i kalsongerna hann snabbt bli kallt och gav Jimmie en obehaglig känsla.
Han hade aldrig sett den svarta varelsen förut, men han förstod att det var något mycket farligt. Långsamt, som i slow-motion, rörde han sig tillbaka mot huset. Han hämtade häcksaxen från verktygsförrådet och sprang ut på gården igen.
Monstret var kvar. Det låg i skuggan och sträckte på sig. Långsamt, långsamt närmade sig Jimmie med häcksaxen. Böjda knän och varje steg med hälen försiktigt ned i gräsmattan så att han inte skrämde besten.
Ungefär en halvmeter därifrån satsade Jimmie allt och kastade sig fram. Saxens vassa knivar skar genom djurets kropp lika lätt som om den vore gjord av smör.

När Pappa Fredrik kom hem och fick höra om monstret blev han mycket upprörd och samlade familjen för ett möte ute vid poolen.
- Den här varelsen är en av de farligaste som finns i världen. Den kallas ”katt” och är det största hotet mot vår familj. Jimmie gjorde rätt som dödade den, men det han gjorde var inte säkert.
- Partär!
Pappa Fredrik beordrade, barnen löd och ställde sig på alla fyra framför honom.
- Vi måste förbereda oss ordentligt om vi inte vill bli kattmat. Katter är naturligt rädda för människor som låter så här.
Pappa Fredrik började skälla som en hund
- Gör som mig nu! Låt som mig!
Maud började försiktigt.
- V-vuff? Vuff.
- Högre! Allesammans nu!
Alla tog i från tårna, särskilt Jimmie
- VOFF! VOFF! VOFF! VOFF! VOFF!!!
- VOFF!
- VOFF VOFF VOFF!
- VUF! VOF VUF VOFF!! VOFF VUFF!!!
- Bra! Ni måste alltid vara beredda att försvara er om det skulle komma en ny svart katt till vår gård.
- Så, kom hit Göran. Kom och slicka mina fingrar.

Göran satte sig bredvid Pappa Fredrik och slickade hans fingertoppar. ibland fick han små hår från händerna i munnen. Men det låtsades han inte om.

- Snart kommer mamma att föda två syskon och en hund åt oss. Om ni sköter er ordentligt med omställningen kommer ni bli rejält belönade.

***

Pappa Fredrik ringde otåligt på ringklockan vid disken. Den trötte kennelskötaren släpade sig fram och dunsade ner i en kontorsstol framför disken. Han tittade upp på Pappa Fredriks bestämda ögon och såg att han hade att göra med en bestämd man.
Läpparna under hans bruna mustasch började prata.

- Vad kan jag hjälpa till med?
- Jag skulle vilja hämta min hund.
- Jag är ledsen...

Kennelskötaren lade ansiktet i sin högra hand och sneglade runt om i rummet. Kontoret var dekorerat med hundratals priser från hundtävlingar.
När han började förklara lät det som om han haft samtalet åtskilliga gånger.

- Din hund är bara i fas två av sin träning. Han har fortfarande kvar tredje, fjärde och femte fasen kvar.
- Låt mig förklara: En hund är som en bit lera. Vårt jobb här är att forma den leran. En hund kan vara dynamisk, aggressiv. Den kan vara en fighter eller en fegis. Men det krävs jobb, tålmodighet och uppmärksamhet från oss. Din hund, precis som alla andra hundar, behöver lära sig från oss hur man beter sig. Vi är här för att fastställa vilket beteende din hund ska ha. Vill du ha ett husdjur, en vän, eller vill du en hund som respekterar sin herre och lyder dina order?
Förstår du?

Pappa Fredrik nickade.

- Jag förstår.





***

En viktig text jag tycker at alla borde läsa inför valet är den här.

Monday, September 13, 2010

Politiska filmrecensionsveckan: Hur Hood är Robin Hood?


I sann populistisk anda tänker jag veckan innan valet jobba metodiskt, överdrivet, långsökt, tolkande och analyserande av politiska budskap och diskurser i de filmer jag konsumerat. Genom detta kommer ni som läsare långsamt brytas ned för att sedan byggas upp för att till sist få veta hur ni ska rösta.
Enjoy!

***

Det blir inte så mycket ”ta från de rika och ge till de fattiga” i Ridley Scotts Robin Hood. Mer av att Robin (Russel Crowe, känd som världsmästare i kast med liten mobiltelefon) flexar sina retoriska skills och oroar sig över hur han ska lyckas ena England mot de ondskefulla fransmännen som kommer för att invadera. Nationalism much?
Berättelsen är tillbakaskruvad tillräckligt många år för att kvala in i prequel-kuvösen och ändrar med hjälp av detta en del av originalstoryn.
Inledningsvis slåss en bitig Robin Longstride motvilligt för Kung Richard i korstågen. Ja, ni kanske minns disneyversionen då Richard återvänder i slutet som en orimligt godhjärtad feodalherre med hjärtat på rätta stället? I den här "mörkare" (sic) varianten får Richard en pil genom halspulsådern medan han plundrar som girigast. Robin lyckas gå A-wall och smita från kriget i samma veva.
Så långt är Robin Hood en lite mindre maktfjäskig film än sina föreångare. Tyvärr använder Ridley Scott sitt nya utrymme i mytologin för att pressa in annat fånigt som segar ner det rent dramatiska. Robin Hood är t ex mycket mer intresserad av att hålla tal om frihet inför folkmassor än att råna adeln på guld. De höga skatter som drivs in av Kungen förklaras inte som en effekt av maktkorruption utan med typ att... skatt är dyrt.
Den nye, liberale Robin Hood verkar ha glömt sina roots. Men det största problemet är inte bristen på solidaritet utan att han inte är äkta Hood. Statistiken ljuger inte: antalet person och/eller värdetransportrån ligger på en löjligt fattig nivå i jämförelse med tidigare bedrifter. Inte visar heller Robin upp något sant Hood-fashion. Endast en gång tar han på sig den så viktiga hoodien för att täcka sitt ansikte.
Dessutom är Robin Hood duktigt insatt i problematiken om könsmaktsordningen, och slåss därför sida vid sida med Marion, vilket förstås är rena rama genus-sagostunden om man stilla överväger hur väl jämställdhetsfrågan var prioriterad vid denna punkt i historien.

Filmen ligger nedsänkt i ett lerigt smutsigt och byråkratiskt England, men slutar i ett slags lysande gröna vågen-jubel när hela gänget blir fridlysta och flyttar till skogs. Segregering är förstås ett Hoodplus, men knappast unnat de fåntrattar som röker bark och mossa.

Närmaste politiska parti: Miljöpartiet

Friday, September 3, 2010

Framtiden.

Tja, förlåt om jag inte skrivit på ett tag. Eller förresten, vadå förlåt? Jag är inte ledsen. Om något är det ert fel, för att ni kommenterar för dåligt. Nädå, I kid b'cus I love, det vet ni.

Jag har flyttat till Stockholm. Det är därför det blivit dåligt uppdaterat om aktuell popkultur. Separationsångesten med Göteborg gjorde till en början att jag bara klarade av fjärdelätta filmupplevelser, varför jag såg om härliga "Upp". För ett par dagar sedan såg jag även folkpartiets skojfriska valfilm, bättre känd som "Sex and the city 2" och blev åter igen lite nedstämd av att behöva tänka på valet. I ett försök till självterapi har jag därför börjat bunkra upp med kultur som bättre ska få mig att hantera den politiska situationen just nu. Jag såg t ex dokumentären "Chockdoktrinen" igår, baserad på Naomi Kleins bok om "katastrofkapitalismens" struktur. Den var väl hyfat intressant. Men också gammal skåpmat om man redan är insatt i neo-liberalismens förtryckande mekanismer. Det var heller ingen särskilt visuell dokumentär, utan rätt skolboksmässigt presenterad.
Det bästa var väl att få en större historisk inblick i bakgrunden till Reagan och Thatchers ekonomiska politik.
Milton Friedman, som fick nobelpriset i ekonomi på 70-talet, lyckades konstruera en närmast medicinsk formel för att "bota" länder som blivit sjuka i kommunism, eller var på väg ditåt. Milton menade att botemedlet var politisk chockterapi, t ex en större katastrof, varefter det gick lättare att driva igenom privatiseringar av statliga institutioner och lägga ut dem på en fri marknad.
Formeln prövades för första gången av Nixon via Pinochet i Chile och överträffade Friedmans förväntningar efter hans död när USA privatiserade Armén under Irak-kriget (den enda institution Friedman själv inte ville privatisera).

Inte så mycket nytt kanske, en rätt tillspetsad "En obekväm sanning" över global ekonomi. Andra filmer i samma genre är "Zeitgeist" (dock väldigt konspiratorisk) och de två dokumentärerna om skojarna "Yes men". Två snubbar som crashar World trade-konferenser världen över och gör pranks förklädda till affärsmän.

För att komplettera min självterapi har jag införskaffat "Det stundande upproret" som jag inte orkat läsa ännu. Samt "Threads", som tydligen ska vara den bästa filmen någonsin om en post-apokalyptisk framtid.

Friday, August 27, 2010

Hej då, Dolores (Från ETC 27/8)


- Jag brukade ju ha ett hajfoster här förut.
Vad hände med det?
- Ja, det finns här någonstans...

Jag gör ett av mina sista besök på Dolores på Södra Allégatan. Den 4:september stänger de för gott. Men än så länge är allt som vanligt. T-Shirts hänger i taket bredvid ett avhugget dockhuvud och en darth vader-mask. Bakom en bokhylla med ninjabadankor och den satanistiska bibeln står Lasse ”Dolores” Otterström.
I 34 år har han sålt punkskivor, nya och begagnade serier, samlarfigurer, GAIS-souvenirer, erotisk och ockult litteratur. Ett underjordiskt popkulturarv som snart går i graven.

- Har du sett de här programmen om samlare på tv? Jag känner mig jävligt lik dem. Jag har ju inte så hemma, men på mina lager ser det ut ungefär som det gör här. Jag slänger ingenting.

Vad är det konstigaste du hittat?


- Det är nog en uppstoppad räv som jag köpte på en auktion, och den blev förstås såld.

Lasse och hans kompisar öppnade det första Dolores 1976 i Almedal. Då en renodlad skivaffär som var först att importera punk til Göteborg. Lasse spelade bas punkbandet i The Perverts, tillsammans med bland andra Fredde Wadling. 1980 började punkvågen mattas av. Samtidigt flyttade Dolores till Heden där Lasse tillsammans med fler kompisar började sälja serier och musik, den här gången hårdrock. Kring 89 öppnade Dolores på Drottninggatan, men splittrades upp två år senare och blev renodlad skivaffär och grund till skivbolaget Dolores recordings (som senare skulle släppa Broder Daniel, Håkan Hellström och Bad Cash Quartet).
91 var Lasse själv igen och öppnade upp det som skulle bli Göteborgs enda riktiga undergroundantikvariat.

- Då var det nästan tomt i affären, jag fick spärra av hälften med ett rep. Det var någon som sa till mig att ”den här lokalen kan du aldrig fylla ut”.

Att fylla upp lokalen var inga problem. En snäll beskrivning av butikens stökiga innehåll är ett välordnat kaos.
Förutom Amerikanska serier och massmördarböcker finns massor av ockult litteratur som blev stort under tidigt 90-tal. Lasse har inte läst särskilt mycket själv utan mest varit intresserad av själva fenomenet.

- Känner du till "Malleus Maleficarum" ("Häxhammaren" red anm)? Det var den boken de skickade ut som lärobok under häxförföljelserna där det stod hur man skulle hitta häxorna och behandla dem. Vi har sålt allt från den boken till Anton LaVey (Satanistbibeln).

- Jag har alltid tagit in det som är på gränsen till vad folk tycker att man ska sälja, men aldrig fått några direkt allvarliga reaktioner. Jag har bara blivit hotad en gång och då var det några avvikande satanister som tillhörde motståndare till LaVey. Men det hände inget, de var bara inne och gapade lite.
Vi har Jehovas Vittnen tvärs över gatan och de har aldrig varit här, hehe.

Att hitta urgamla serier har alltid varit en stor charm med att besöka Dolores. Medan vi står och pratar kommer en man förbi och köper tre ”Barnen från Söderhavsön” från 1944. Varje ex för 400 kr. Och alla sjuka plotterprodukter. Bredvid kassan står olika obskyra mintaskar och Lasse guidar:

- Zombiemintsen lär ska vara äckliga. Death Mints är goda, de där (communist mints) har currysmak och är väl lite sådär. Vitlöksmintsen har alldeles för svag vitlökssmak. De där (”grog flavoured”) Pirate mints har jag aldrig smakat faktiskt.

Dolores logga föreställer en söt flicka med rött läppstift och ritades av en tjej Lasse kände för 30 år sedan. Han tyckte dock att den var för gullig och gav flickan en flintskalle. Sen dess har i princip varenda svensk serietecknare, från Johan Wanlo till Åsa Grenvall, ritat in flickan i hyllningsteckningar som står i en monter vid Dolores ingång. Ett kvitto på hur omtyckt verksamheten varit. Något som också förstärkts av att fans på internet gjort sitt bästa för att hålla affären på fötter.
När näthandeln kom igång försvann suget efter ockultism och Lasse fick istället satsa på Amerikanska serier och Manga. Så fort en sak blev omodern lyckades Lasse hitta nästa grej. Men försäljningen har tyvärr gått stadigt nedåt de senaste åren.

- Vi säljer inga mängder av något längre. Förut när det kom ett nytt album sålde vi några hundra ex, men nu säljer vi kanske tio-tjugo. Resten köper väl på nätet. Men det är många olika grejer som spelar in.

I framtiden hoppas Lasse kunna starta en webbutik i mindre utsträckning. Först ska allt sorteras och säljas via tradera.

Hur känns det att stänga för gott?

- Det känns lite både och. Jag ser fram emot att pröva något nytt men det klart att jag kommer sakna affären. Det känns ändå skönt att stänga nu och inte hålla på så länge att folk känner att ”den har blivit så dålig att det är lika bra de stänger”.
Jag vill sluta på topp.

Kristoffer Viita

fotnot: Dolores stänger igen portarna den 4:e september, se till att gå dit innan dess.

Publicerad i ETC 27/8

Tuesday, August 17, 2010

Way out west-recensioner i ETC

M.I.A
Jag skryter om många saker men alldeles för sällan om att jag såg M.I.A när hon spelade i Sverige första gången, alltså för fem år sedan. På Hultsfred under hennes första turné med hennes första skiva. Det var fantastiskt. På ett sätt som det ofta är när en extremt begåvad artist inleder sin karriär, innan de antingen försvinner (som Mapei, kommer hon någonsin tillbaka?) eller blir för stora för att hantera alla förväntningar och förvandlas till en pengakåt projicering av andras förväntningar. M.I.A har blivit en världsstjärna, men i Slottsskogen har hon inga problem med att tillfredsställa och utmana sin publik. Musiken är sekundär till allt det visuella, och henne som person. Det är som att låtarna mest bygger en fet och snygg kuliss. ”Born Free” är en fantastiskt låt som under konserten blir en konstnärlig skildring av ett upplopp när Maya ställer sig mitt i publiken med en enorm bengalisk eld. Hon dansar i lång militärrock, bjuder på laser som för tankarna till tidig fuckstep och backas upp av tre körsångare i Niqab. För att balansera duktigheten har hon målat cannabislöv på sina pilotglasögon. ”Paper Planes” avslutar, en låt som handlar om att rånmörda den slösaktiga västerländska medelklassen, som även levererar fredagens största allsång i respons.


Wu-Tang Clan

Det finns band och artister som vi kan se med förlåtande ögon. ”De har ju hållit på så länge” och så vidare. Jag kan tycka att vissa band, vissa artister förtjänar att få bli lite sämre efter att ha bjudit på guld så länge. Jag vill att Wu-Tang Clan ska vara det gänget för mig, jag har vuxit upp med deras musik och borde vara lika okritisk som en gammal jazzgubbe. Men fan, det är så fruktansvärt oinspirerat. Endast 40 procent av klanen är på plats och utan ledaren RZA får clownen Ghostface Killah ta på sig papparollen. Och hans fryntliga busfrö-gimmick känns högst ovärdig gruppens stundtals mörka shaolin-hiphop. Låtarna hackas upp och avslutas halvvägs och när de inte ska rappa ser New York-dinosaouriserna trötta ut. En av dem, som verkar vara en slags stand-in-medlem står mest och filmer med sin Iphone och fyller i ett ord här och där. Wu har en låtkatalog på över 2000 spår, vilket kanske bidrog till att urvalet också blir ganska ambivalent. Eller kanske intetsägande? Hela alltet är så icke-visuellt dessutom och det enda som klamrar mig kvar är nostalgikänslorna som sakta lämnar min kropp med ett skrik.


Håkan Hellström och The Radio Department

Om Wu-Tangs konsert var nostalgisk och trött är Håkans bara det förstnämda. Bandets leenden verkar fastnålade vid deras öron och publiken vrålar så att jag blir hörselskadad.
Jag inser att det finns stora musikaliska kvalitéer i det här. Ibland förstår jag det. Ibland inte. Jag har ändå sett Håkan och hans band säkert tio gånger. Men på WoW förstår jag ej. Det finns så mycket som står mellan mig och en sann musikupplevelse. Att han spelar hela den första skivan från början till slut, att alla har på sig sjömanskostymer, att Markus Larsson på Aftonbladet senare skall skriva en töntig recension där han svär i varannan mening. Det är en konstruerad deja vu, cyniskt uträknad av ett skivbolag eller någon annan där man förvandlar en stor artist till predikant vid ett sektmöte.
Radio Dept är betydligt roligare att se, som med sin gitarrpop (jag orkar verkligen inte söka reda på exakt rätt genre – är det viktigt för er kan ni googla) ger en skön eftermiddag med en introvert, svensk New Orderstämning. Det känns också som en skön paradox att höra den gamla ”You have the worst taste in music” på en festival där besökarna tar stor stolthet i hur unika och sammansatta deras musikpreferenser är. Mer oroande är att så få applåderar mellansnacket: ”Nu vet ni väl att ni inte ska rösta på nazistpartierna i höst?”.

Recensioner publicerade borta hos ETC

Sunday, August 8, 2010

Om Göteborgs svartfester, publicerad i ETC 6/8



Bergtunneln vid en av hamnarna i Göte­borg är packad med fulla människor. Minst två timmar försenad går Simon Ohlsson från bandet Silverbullit ensam upp på en liten scen djupt inne i grottan. Han har på sig tights, nätbrynja och har målat hela sin kropp, inklusive sitt långa hår, i silver. Han ser ut som en blandning mellan en rockstjärna och en androgyn trollpacka.
En vägg av antimelodiöst oljud och grötig distortion strömmar ut från högtalarna. Simon Ohlsson skriker, hoppar omkring och badar i ljuset från stroboskopet. Performancenumret avslutas med en cover på Lynyrd Skynyrds ”Free Bird” samtidigt som videos med fåglar projiceras på en skärm bakom honom. Framför honom står jag, tillsammans med ett par hundra andra personer som kommit för fenomenet utan stängningstider, alkoholreglering eller danstillstånd. Det som i folkmun kallas ”svartklubb”.

Det är en av många spontana klubb­kvällar i Göteborg. Bärsen kostar 20 spänn, vinet dricks ur plastmugg och folk tänker dansa till klockan sju på morgonen. Myten om Göteborg som ett Mecka för svartklubbar har förstärkts på senare år. Både av hemkära Göteborgstidningar och yrvakna Stockholmsmedier. Till och med New York Times skrev artikeln ”Sweden unzipped” (2007) – en reseskildring där några amerikanska reportrar, misstänkt mysbakis, skrev hem om att ”Ingenting i Göteborg känns äkta om det inte är officiellt olagligt”.
Det mesta är exotiserande, men samtidigt ligger en del i det subkulturella vurmandet som inte kan ignoreras.
– ”Underground” och ”svart klubb” är mer uttjänta fraser än vad ”rejv” någonsin var, menar Thomas, som DJ:at och anordnat mer, perifera fester i Göteborg under flera års tid.
Likt andra arrangörer av spontana House- och Technofester är han dels för fattig för att starta klubb på laglig väg, det kostar en förmögenhet, men han är också trött på alla regler.
– Alkoholtillstånd, danstillstånd, reglerade öppettider, alkoholskatt, nolltollerans mot narkotika och en generellt oavslappnad miljö har gjort att kreativa och festintresserade människor i Sverige, och kanske då framförallt Göteborg, sökt sig utanför de etablerade ramarna.

Göteborg är litet och de flesta i klubbsvängen känner varandra. Evelina är del av ett kollektiv som bland annat specialiserat sig på utomhusfester. Hon menar, precis som Thomas, att det finns ett behov hos både arrangörer och klubbkids att bli fria från den schemalagda upplevelsen som en vanlig krogkväll innehåller.
– Dansmusik och danskultur är inte ut-och-supa-och-ragga, det handlar mer om att gå ut för att dansa.
– Det går att spela vilken musik man vill utan att ägaren blir nojjig och säger ”det här är inte kommersiellt nog, jag kommer gå i konkurs!”. Eller balla ur med inredning och ha en vision om att kombinera ljud, ljus, konst och mode.
Vi behöver inte stänga klockan fem när hela dansgolvet bara bubblar och du kan lätt fortsätta tre timmar till.
– Man knallar ut i något industriområde och blir serverad öl från ett badkar fullt med is. När alla måsten med en vanlig fredagkväll är borta blir folk friare. De kanske inte får nåt ragg, men det kanske blir lika bra ändå, fortsätter hon.

De spontana utomhusfesterna som poppar upp på sommaren beror knappast på att det är brist på lagliga krogar.
– Bara i Göteborgs citykärna har vi 400 serveringstillstånd, berättar Göran Stenström. Han jobbar med krogrelaterade frågor vid Göteborgspolisen och förklarar begreppet ”svartklubb” som tvetydigt. Ordet kan syfta på allt från en lokal med illegala spelmaskiner till en förening som har fest utan serveringstillstånd. Oftast kompromissar festfixaren med lagen genom att låta gästerna föranmäla sig på en lista så att hela grejen blir en fest för ett slutet sällskap. Men det kräver ändå att man har respekt för brandsäkerhet och alkohollagen, som kräver att alkohol säljs till självkostnadspris.

Polisen använder Facebook och flash­back forum för festtips precis som oss andra, men gäller det en enstaka fest ute i skogen är de inte särskilt intresserade.
– Det är bara att slösa resurser. Det är i så fall om någon ringer in. Ofta är det krögare som känner av konkurrensen. Vilket kan vara en anledning till att de tjallar på svartklubbarna.
Så vad händer om ni hör om en spontan fest där folk dansar och dricker billig öl ute i skogen?
– Det tror jag inte att man lägger ner så värst mycket tid på, om de inte stör någon. I så fall åker vi dit och tittar. Men det tror jag inte är någon större prioritet.

Även om risken att åka fast är ganska liten finns den. Problemet med de fria spontanfesterna är, förutom att de ibland balanserar på lagens ytterkant, att när en plats blivit för populär går det inte längre att ordna fester där.
– Alla ställen är bra, tills de stängs, förklarar Thomas.
– Coolaste och mest vågade hittills var under valvbågarna till Göteborgs konstmuseum. Den festen lockade cirka 50 personer och höll på till klockan fyra innan två trevliga poliser uppmanade alla att flytta sig. Vilket de också gjorde – till Näckrosdammen där festen fick fortsätta ostört till långt efter soluppgången.
För de arrangörer jag varit i kontakt med handlar festerna heller inte om någon ekonomisk vinst.
– Vi gör det absolut inte för pengarna. Vi har aldrig tagit ut lön till oss själva, säger Philip, som är DJ och del av samma kollektiv som Evelina.
– De gånger vi fått pengar över har vi sparat allt till kommande fester. Vi har även gått minus några gånger. Det handlar om andra saker.

I år har Philip och Evelinas klubb erbjudit ett midsommarfirande långt utanför Göteborgs öde centrum. Klockan är sent när jag vandrar genom en becksvart skog tillsammans med lösa kluster festsugna människor. En kille några meter framför mig tänder en fackla som lyser upp vägen. Efter många minuters promenad kan vi höra basen mullra och vi kan följa vibrationerna. Housebasens puls gör att promenaden känns som att virra omkring i en kropps blodomlopp på väg mot hjärtat. När vi kommer fram till den lilla sjön möts vi av ett myller av dansande människor. Några halvligger i klungor på marken och alla dricker öl och kedje­röker.
– LAJVARE! vrålar en packad snubbe efter fackelbäraren, som ignorerar kommentaren, men markerar att han kommit rätt och slänger ut pinnen i sjön. Tältet bredvid dansgolvet lyser i kräkgrönt, där går det att köpa öl, vin och förvånande nog Zeunerts trocadero.
Bredvid DJ-båset hänger festskapelsens krona. Ett alternativ till den traditionella midsommarstången; en midsommarvagina, komplett med klitoris.
När solen börjar gå upp är festen fortfarande på uppgång. Några modiga tar av sig kläderna och hoppar från bryggan för att svalka sig.
– Jag frågar ju mig samma sak varje
gång jag står där klockan tio på morgonen och fortfarande inte har städat klart, säger Evelina. ”Varför gör jag det här? Är det här kul?”. Och det är det någonstans ändå. Jag har själv gått på så många svartklubbar att det känns som paybacktime för alla som stått där och slavat genom åren.

Fotnot: Thomas, Philip och Evelina heter egentligen något annat.

KV.

Thursday, August 5, 2010

They rapin everybody out here



"Certainly there is no hunting like the hunting of man and those who have hunted armed men long enough and liked it, never really care for anything else thereafter." - Ernest Hemingway

Citatet från Hemingway ansågs så passande att det citeras av Adrien Brodys legoknekt i "Predetors", som har biopremiär imorrn. Säkert tänkt att ge filmen filosofiskt djup fungerar citatet snarare som vattenfast stämpel med trycket "B-film".
Vilket kan vara trevligt det också.

Tillsammans med ett gäng elitsoldater rån jordens alla hörn vaknar självaste Pianisten mitt i luften, innan han dunsar ner i en djungel. Brody tar ledningen och klafsar yrvaket framåt tillsammans med en mexikansk kartellindrivare (självklart Danny Trejo), en idealistbrud från israels armé, en Yakuzahitman, en black-ops-värsting och så vidare.
Gänget förstår snart att de inte är mer speciella än handplockat villebråd för storviltjakt. De har blivit kidnappade av utomjordingarna Predetors, vars högsta nöje är att jaga människor.
Detta är den tredje filmen om varelsen Predetor (om man inte låtsas om de märkliga collabo-filmerna med Aliens). I de första filmerna åkte Predetorerna till jordens varmare platser för att jaga och hämta sina ryggrads och skall-troféer. Nu verkar de istället ha inspirerats av de rika kolonialister i Afrika. Sådana som utan respekt för naturlivet tillfångatar djur och slänger in dem i en konstgjord inhängnad där jakten kan fortgå i lugn och ro utan att behöva riskera att bytet går förlorat. Rovdjursvarelserna har bara flyttat konceptet till yttre rymden och förlagt inhängnaden till en okänd planet.

Det mesta är lagom spännande. Vilket kan bero på att vi sett samma film flera gånger förut. Ramhandlingen med människor som jagas i sportsammanhang har filmats med alla från japanska tonåringar (Battle Royale) till Jean-Claude Van Damme (Hard Target). ramberättelsen bygger på den urgamla berättelsen "The most dangerous game" från 1924, där en aristokrat använder en öde ö för människojakt. Predetor-monstrena är förvisso utomjordingar, men om man verkligen vill går det förstås att se dem som rymdvarelse-versioner av en överlägsen klass.
"Predetors" flirtar även med titeln på James Camerons "Aliens" där hjälplösa marinsoldater en efter en blir monsterkäk ute i rymden. Min favorit på senare år är "Pandorum", som utspelar sig på en slags intergalaktisk Noas Ark där muterade människor jagar skeppets personal, som sakta blir sinnesjuk av paranoia.

Några klassiska repliker á la "Game over man" eller "You are one ugly motherfucker" blir det inte. Även om Brody verkar njuta av att spela ett omoraliskt badass. Han överdriver dock sin egna basstämma på samma sätt som ett barn gör när denne härmar en vuxen. Typ när han får säga saker som "You've got a problem with that?" och "Let's find a way off this fucking planet". Laurence Fishburne som dyker upp i mitten av filmen verkar ha fått samma regi och väser töntismer som "I'm the one you don't fuck with". Däremot innehåller "Predetors" en del mäktiga scener. T ex när Yakuza-gangstern fäktas med samurajsvärd mot ett av monstren ute på ett öde fält.

Innan Alien och Predator blev ihoptussade i den patetiska och pengakåta "Alien vs Predator" kunde man minnas den första filmen som en härlig B-filmsspänning. Den lyckades göra den tropiska djungeln till en lika otrygg miljö som vilket kolsvart rymdskepps-innanmäte som helst. "Predetors" har också lämnat Alien i sitt eget universum och är en återgång till den klibbiga, fuktiga naturen. Det blir spännande. Men ungefär lika korkat som att titta på en brasa på 3D-tv. Det är inget nytt, men ändå så pass tillsnyggat att du inte vill titta bort.

Andra recensioner: Svd gör en slapp text (jämför filmen med Lost wtf?) DN är lite bättre.

Sunday, July 25, 2010

Fall in Cali



Vet inte varför halva fönstret försvinner, men klicka er till youtube för att se hela skiten.

Wednesday, July 21, 2010

Inception



Okej, om du inte vill veta något om Inception (premiär fredag) ska du inte läsa min långa recension. För dig har jag skrivit en kort, specialutformad, spoilerfri text så att du slipper bli påverkad av mer än min åsikt innan du ser filmen.



Kort recension:
Inception är en omfg-epic-awesome film, sommarens bästa.

Lång recension:

Leonardo Dicaprio spelar agenten Cobb. En slags undercover med teknologiska verktyg kraftfulla nog att penetrera andra människors hjärnor i sömnen. När han myglat sig in i de ovetande objektens skallar bygger Cobb och hans teams arkitektoniska drömvärldar, verkliga nog så att de kan stjäla idéer från hjärnan i fråga. Cobb och hans team värvas dock inte för att stjäla utan för att plantera en idé. Göra en "Inception". Något som enligt filmens logik är tusen gånger mer komplicerat, då det handlar om att förändra en människas grundläggande inställning. Det vill säga: få någon att tro att idén var hans egen.

Inceptions anslag påminner ytligt om Sci-fi-klassikern Fantastic Voyage från 1966. I den krymper ett forskarteam ned sig till mikrostorlek och reser in i en annan forskares kropp för att rädda hans hjärna som plågas av en blodpropp, på vägen måste teamet slåss mot kroppens immunförsvar via en farkost med laserstråle.
I Inception rör sig dock Cobbs dreamteam (hehe) i de världar som hjärnan har möjlighet att bygga av fantasi. Och till skillnad från den fysiska människokroppen är ju drömmarnas värld är oändlig.
Allt, från de undermedvetna projiceringar i form av kroppar som befolkar drömmarna, till fysikens lagar (som gravitation, tid och rum) är möjliga att manipulera, skjuta sönder, spränga och vrida på.
Att försöka hitta något så komplext som en idé i någonting så svårmanövrerat som en dröm, blir till att börja med väldigt svårt att förklara genom filmdramaturgi, men för filmens antagonister blir det lika jobbigt som att leta efter en unik stjärna i rymden. Och när Cobbs gräver tillräckligt djupt i någons huvud blir det så småningom lika svettigt som på solens yta. Cobb säger själv att ”en idé är farligare, mer smittsam och mer resistent än något virus”.

Detta blir tydligt när vi får veta att Cobbs bär på ett trauma sedan hans fru Mals död. Det ställer till problem när frugan dyker upp och hemsöker alla drömmar som en undermedveten projicering av Cobbs minne. Dicaprio gör ungefär samma ”Jag minns inte riktigt, försöker minnas”-minspel som hans FBI-agent i Shutter Island, men Cobbs karaktär är mindre idealist och i större behov av katharsis genom självmedicinering. När han får möjlighet att återvända till sina barn i USA efter ett liv på rymmen bryr han sig inte om att en stor affärsman erbjuder ett drömkirurgiskt uppdrag i glorifierat företagsspionage.

Det ligger nära att tjonga till med ”En James Bond med schizofreni” eller ”Hela Oceans 11 åker till woodstock och tar syra”. Men det hade varit smaklöst och viktigare är att det inte finns någonting vare sig galet eller flummigt med Inception. Hela handlingen följer en strikt och kallt kalkylerad berg och dalbana där varje station är del i ett logiskt, och galet stressande, pussel.
Trots drömteman innehåller Inception minimal postmodern filosofi á la Matrix. Även om frågor som ”vad är verkligt” eller ”finns rätt och fel?” ligger under ytan. Även en slags moralisk fråga om var gränsen går för att hur bekväm man får bli i en låtsasvärld. Men egentligen: Det finns ingen tid att grubbla på sånt när allting går i ett så ursinnigt snabbt tempo. Medvetandet kan vara en illusion, eller ett knark men om en bomb detonerar en sekund för sent hamnar alla i drömvärldens limbo och förvandlar liksom deras hjärnor till äggröra.

Det mänskliga sinnets obegränsade potential motiverade regissören Christopher Nolans krav på närmast oändlig budget att spendera på specialeffekter. Det märks. Byggnader rasar och exploderar samman, folk slår varandra på käften i viktlöshet och hela städer viks på mitten. Jag är glad över att Nolan äntligen lärt sig regissera actionscener. The Dark Knight var i många fall ett misslyckande där kameran gärna låg för nära, alternativt var för djupt inni i mörker för att det skulle gå att se vad som hände. Inception är lika kristalltydlig i sina actionscener som i sitt manus och har egentligen inte rum att vara något annat om den inte vill förlora publiken i argt undrande. Det enda som är tråkigt med Nolans sci-fi är att den, precis som hans Batman, utspelar sig i en värld där allt förklaras kallt och rationellt. Det finns ingen plats för estetik. Varken Kung-Fu, potentiella drömgenererade subkulturer eller monster intresserar Nolan. Vilket med tanke på drömmarnas mäktiga nyansrikedom gör att bristen på just konstighet är det enda i Inception som känns fantasilöst.

Thursday, July 8, 2010

Recension av David Simons Treme i Nöjesguiden



Min bild av New Orleans har mest präglats av rappare som super hostmedicin, Al Gores film En obekväm sanning och flickor som visar brösten för kameror i utbyte mot en ”girls gone wild”-t-shirt.

David Simon och gänget har en annan bild. Efter orkanen Katrina vill Treme banka in 1. Att New Orleans alltid varit och alltid kommer att vara världens bästa stad. 2. Här bor vanligt folk som kämpar i uppförsbacke mot svartmöglet och en president som inte bryr sig. 3. Jazz botar de djupaste sår och det finns inga andra kulturella uttryck.
Efter världens bästa tv-serie (The Wire, duh) om det amerikanska samhällets tröga, korrupta institutioner är Simons ambition att visa en annan vardag än den hopplösa i Baltimore. Och det är fint tänkt, men allt spretar och inget blir sagt. Jag försöker, men bryr mig inte om ett gäng töntiga gnällspikar. En fattig musiker blir spöad av polisen som snor hans trombon (snyft), en radiopratare med djupt stört 68-komplex som röker gräs och hatar ”the man”, en kock som lagar mat åt Top Chef-cameos. Och det är en annan sak: de forcerade gästspelen.
Vad gör Elvis Costello i New Orleans ett par månader efter orkanen? Vem lyssnar på Elvis Costello? Oj, jag glömde: Göran Hägglund.

Betyg: 3/6


Publicerad i Nöjesguiden Nr 6 2010