Om Nicki Minaj (ETC Sthlm 8/10)

Delar av den här texten, plus en faktaruta har publicerats i ETC Sthlm 8/10, detta är dock hela versionen.

"Sometimes the shit I say is over people’s heads and I feel like I need to dumb it down a bit so people can understand it. I think if I had said a lot of raps in a particular voice, people would go, “Yo, that shit was hard”—but when you change up your voice a little bit, they can’t see past that. And they’re lookin’ at me like, “This bitch is stupid”—and I’m lookin’ at them like, “No, bitch, you’re stupid.” - Nicki Minaj intervjuad i Complex.

I Sverige är hon fortfarande bara ett känt namn i begränsade kretsar, i USA är Nicki Minaj är den första kvinnliga superstjärnan inom hiphop på närmare ett decenium. Innan hon ens hunnit släppa debutalbumet Pink Friday (23 nov) har Nicki drunknat i priser, tidningsomslag och kärlek från kritiker. I somras dominerade hon som första kvinnan på sju år, förstaplatsen på USAs Hiphop-billboardlista med singeln Your Love. Hon höll förstaplatsen under åtta veckor.
Men hon har också fått skit för att inte utnyttjar sin plats tillräckligt feministiskt.

Innan vi analyserar betydelsen av Nicki Minaj för dagens hiphopscen behövs en kort historielektion:

Hiphop var från början en upprorisk underifrån-kultur av människor i samhällets marginaler (som konsumerats lika mycket av vita medelklasskids i trygga förorter som av utövarna själva). På grund av att plattformen var så begränsad från början har hiphop alltid varit en extrem ojämlik musikgenre där vägen till framgång inom den egna scenen alltid varit delad mellan könen. De senaste tio åren delad som en lerväg med 30-hastighet för kvinnor och en nyasfalterad autobahn för män.

Efter terrorattacken mot World Trade Center 2001 blev rapen – som det mesta i USA – hårdare. Machopartiklarna hade förstås legat bekvämt nerbäddade i musiken sedan 90-talet. Men post-9/11, post-recession och pre-Obama blev samhället snabbt mer etniskt och klassegregerat. Därför räknade många rappares marknadskalkyl på att sälja den farliga stereotyp som de blivit tilldelade av medierna och den vita medelklassen. ALL hiphop skulle vara thugged out. Pengar, muskler, misogyni och ”no homo” blev norm. Rapstjärnor tjänade mer som cyniska mediestrateger och självfördummande provokatörer än som politiska aktivister.
2005 hyllade 50 cent George W Bush som en ”incredible gangsta, jag ser mycket av mig själv i honom”. Då hade de redan få kvinnliga rapparna försvunnit ut till periferin.

Men allt är förstås inte så enkelt som att ”medveten” hiphop skulle vara bättre. Kanye West hävdade 2004 att han kunde rappa ”kreativt utan att använda rhymes om knivar och skjutvapen”. Ett par år senare slog Lil Wayne igenom och visade att det gick utmärkt att rappa genialiskt kreativt om knivar och skjutvapen - om man har lite humor. Innan Waynes kärlek till skjutvapen gav honom ett fängelsestraff för vapeninnehav upptäckte han Nicki Minaj på en dvd-film där hon rappade. På kort tid mästrades Nicki i sin lärares stenhårda arbetsmoral, hans förmåga att paketera gangsterlyrik i (explicita) barnramsor och skapade ett autistiskt sätt att omförhandla sin identitet i nya popreferenser och karaktärer.
Nicki beskriver sig själv som en ”Harajuko Barbie”. En bisexuell, afro/indo-Trinidadian med svart linne, rosa BH och knäpp peruk. Ena stunden låter hon som en engelsk överklassdam, för att i nästa vråla med spattig basröst som kakmonstret i mupparna.

Minaj har kritiserats av moralister som tycker att hon är för sexfixerad och objektifierar sig själv. Samt av bittra kollegor som bortglömda rapparen Khia, som menade att ”Det bor inga Barbies i hooden”.
Minaj talang provocerar hiphopens ständiga autenticitetshets. ”Def Jam said I'm no Lauryn Hill” rappar Nicki besviket på ”Can anybody hear me”, en rimlig sammanfattning av svårigheten att kombinera humor och experimentation som kvinnlig rappare. Skivbolagen ville helst ha en stark svart kvinna med fast revolutionär identitet, eller en med exploativ agressiv sexualitet. Inte både och.
Den geniala eklektisismen som hon delvis ärvt från Lil Wayne gör paradoxalt att hon betraktas med större skepsis än om hon haft varit man.
Jag hoppas att Nicki Minaj queerness inte stampas till döds och att den hjälper henne att revoltera mot hiphopens motsägelsefulla krav på äkthet. Det märks hur beroende Nikki är av det manliga språket för att penetrera världens mest homosociala musikgenre när hon för ett par månader sedan kände hon sig tvungen att demetera sin omtalade bisexualitet. Även om det kan verka som en förlust finns det även i detta en protest mot att låta andra definiera henne som någonting annat än en kåt, urflippad seriefigur.
Kanske är Nickis bisexualitet lite som Lady Gagas penis – så länge vi diskuterar den finns den (Och Nicki slutade ju inte rappa om hur och vilka tjejer hon vill ligga med...).

Ibland räcker attityden. Att kyligt konstatera: ”I look like yes and you look like no”.


Pink Friday beräknas släppas 23 November

KV.


Bonus: Nicki Minaj Top-10.

1. I Get Crazy (Beam me up Scotty)
2. Fuck u Silly (Barbie World)
3. Right Through me (Pink Friday)
4. Monster (collabosingel)
5. Go hard (Beam me up Scotty)
6. Your love (Barbie World)
7. What's wrong with them (Lil Wayne - I am not a human being)
8. My Chick Bad (Ludacris - Battle of the sexes)
9. Up all night (Drake - Thank me Later)
10. Sweet Dreams (Lil Wayne - No Ceilings)

Bubblare: Gyptian - Hold Yuh (Remix ft Nicki Minaj)