Monday, December 29, 2008

Kreativt flöde har tjocknat = Bloggtips

Okej, hej. Idag fyller jag år. 23. Uppenbarligen är detta åldern då folk slutar erbjuda sitt grattis. Visst fick jag de obligatoriska mamma-pappa-samtalen men, och kanske viktigast, min facebook wall har skrattat mig i ansiktet med sin tomhet. Är det inte vanligt hyfs att gratta på wallen? Eller är det kanske Karma som drabbar mig? Jag själv fake-attendar alla events på hela facebook, vilket leder till att mina vänners födelsedagar läggs i botten på webbläsaren dit jag ändå aldrig hinner scrolla ner innan jag öppnar en ny flik. 2000-talet är här baby, get used to it.
Firade? Ja det gjorde jag genom att äta en såsdrypande pizza framför Ensam Hemma 2. Vilket för övrigt är en väldigt bra film. Det enda som är lite töntigt är att Kevin blir helt hård i brallorna av att hänga inne på en leksaksaffär vars häftigaste inslag är en polkagrisstång. Kollar på lite modelltåg. Sen köper han typ en flaska shampo för 23 dollar, da fuck?
Så här ska en riktig leksaksaffär se ut:



Men jag kom av mig lite. Egentligen ville jag ju tipsa om en blogg. Begåvade serietecknaren Henrik Bromander har börjat strö ifrån sig lite serierutor och annat gött. Bromander har rätt mycket av sina serier på en gammal hemsida, men att tipsa om en hemsida känns ju jävligt anti 2000-talet baby, dessutom kommer jag på detta vis undan med någon slags aktualitetsvinkel på hela den här posten. Så läs Henriks blogg här (och klicka er därifrån vidare till hemsidan).

Saturday, December 27, 2008

Zack and miri makes a porno...

Borde ha hetat "Fatso Kevin Smith makes a piece of fucktarded horse-shit-movie about a fat ugly looser who finally convinces his all-to-hot roommate that she is , and in fact always has been, in love with his ugly looser ass". Men det hade kanske varit en för lång titel.
Hur som helst håller jag med Caroline om varför Zack and miri suger (suger?, fniss!). Varför kan man inte göra en film med en ful kille OCH en ful tjej. Det är ju mycket intressantare, hur de försöker göra porr trots och att båda är fula. Då hade det kanske lett till lite mer kreativa filmiska grepp. Att göra komedi av porrfilm är ju från början en bra idé, titta bara på hur (ibland ofrivilligt) rolig Boogie Nights var.
Den skojjigaste spoof-humorn Kevin Smith kommer på (höhö, kommer på!) är en porrversion av Star Wars men kalla den "Star Whores". Gud vad roligt, han har ju bara dragit låtsassmarta invecklade knullskämt och refererat till Star Wars i vad är det nu?, Ja just det FÖR ALLTID.

Tuesday, December 23, 2008

Sportjournalistik 101

Reaktionerna på mitt förra inlägg lät inte vänta på sig. En sportreporter från en norrbottnisk lokaltidning flög ner till Göteborg för att göra ett stort porträtt - av mig!

Klicka på bilden för att göra den större.

Hardbody X-mas och the fotsy fisty way

Julen betyder inte ett skvatt för mig, men är ändå inte helt pepp på DNs artikelserie, eller borde jag säga korståg, mot den här varumärkenas högtid. En artikel okej, tre? Chilla.

Mitt påtvingade jullov har resulterat i att min MMA-träning tagit uppehåll. Ett tomrum måste fyllas. men där vanliga människor gör det med mat och kärlek till sina nära jobbar jag på att åter bygga upp vad psykologerna kallar "ett oinfriat löfte", dvs den hårda kroppen. Gym är dock oerhört tråkigt, och mitt gym spelar bara rock från radiostationen "Bandit".
"Vi sperlar vad vi vill" är deras motto, idag kom jag på mig själv med att skrika "men inte vad jag vill!" mitt bland vikterna.

Ett annat sätt att motverka våldsabstinensen är att titta på film. Jag gillar kampsportsfilmer. I lagsportfilmer ska ett kollektiv med losers sluta tjafsa inbördes och istället gå ut, hitta en riktigt grym extra spelare, och sedan vinna hela turneringen. I kampsportsfilmer tar berättelsen oftast en annan väg efter tjafset, och huvudpersonen fortsätter bara att mucka med allt och alla. Dessutom ska han (det är ju oftast en han) rannsaka sig själv för att hitta dat true killer instinct.
Individualistiskt så det förslår, men vem vill egentligen missunna Daniel Larusso hans seger i Karate Kid? En idiot möjligtvis. Mighty Ducks däremot, vilken samling oppurtunistiska töntar.

Men nu var det inte barndomsminnen jag skulle skriva om utan om en ny kampsportsfilm. The foot fist way.
Danny Mcbride (den där krulhårige från Pinapple express) spelar en Taekwondo-instruktör som tar sin passion för sporten väldigt långt. han som karaktär är kanske inte så svinkul. Det är iofs sjukt roligt när kampsportskungen lämnar sin fru genom att ta av sig och pissa på deras förlovningsring, men annars är det ojämt. Det darrar lite. Ska allt ska bli ironi eller inte? Irriterande.

Kampsportsfilmer är roligast när det är tänkt att huvudpersonen ska kunna slåss men inte riktigt kan det. Där är "The best of the best"-serien, eller Karate Kid guld. Visst kan även jag njuta av den makabra mängden stuntonani som t ex Ong-Bak bjuder på, eller de välkordinerade fighter som fanns i Never Back Down. Men samtidigt: Vill jag titta på riktig fighting slår jag UFC på tv4 sport och vill jag kolla på dans går jag ut på krogen.
Taekwondo är den fånigaste kampsporten och per definition ett sätt att inte kunna fightas effektivt (så här går det när man inte kan slåss på marken). Det är mest en massa studsande hit och dit, och det är nog valet av Kampsport som räddar Foot Fist Way. Kator är ju typ helt värdelöst, men det ser riktigt ball ut.

Jag då? Tja, Kampsporten räddar mig i alla fall från heterosexualitetens varma famn.

Sunday, December 21, 2008

Amerikansk Indiefilm: Rätt och fel


Rätt: Frozen River (bio)
Den vann sundance, SIFF och blablabla... (googla eller nåt).

Depp. Karln i husvagnen är försvunnen, förmodad gamblandes bort the morgage. Det är rätt klyshigt att white-trashmorsan, som extraknäcker med människosmuggling visar sig vara lite "who knows what weapons they have in that bag"-rasist när hon plötsligt ska smuggla pakistanier över den frusna sjön. Och att det är hennes rasism som gör att något går åt skoggen så att hon verkligen lär sig en läxa. Men hey, ingen regissör är väl utan sina favoritfördomar att guilta världen med. Tanken kommer från rätt ställe om man säger så.
Fult filmad var den också, men det var inte ett minus tycker jag. Bara plusmeny i misärburgarmålet. Alltså det är deppigt, men ibland tänker man "jaja nu kommer isen spricka, alla dör", men det går aldrig helt åt helvete framför kameran. Däremot går det ju att spekulera i de illegala flyktingarnas tillvaro som tvingar "jobba av skulden" till människorsmugglarhallicken. Två kinesiska tjejer som inte kan språket, vad kommer de få jobba med? Vi gissar men vet ingenting efter att de hoppat ur bakluckan. Frozen River är inte en film stor nog för fler trista öden.

Filmen hade kunnat vara rätt vanlig, om fattigdom i dagens USA, men det finns lite av en twist. Ray Eddy, så heter morsan, tar en indiankvinna som partner i smugglingen. Och Indianer i Amerikansk film är ju som bekant oftast rödskinn som blir skjutna i skallen av cowboys, eller "goda och visa". Men här är de som vanligt folk, typ lika bittra som samerna framstår i svensk media. Eller i Varg.

Fel: Delirious (dvd)

Det här är en annan film om fattigdom och den amerikanska drömmen. Dock inte särskilt kritisk, Pseudo-kritisk snarare. Det är skit att bo på gatan, men tänk om den hemlöse slusken träffade en vacker princessa?
Jag älskade Michael Pitt när han spelade Kurt Cobain i Last Days, men i den här? Fy faaan.
En hemlös snubbe får husrum hos en bitter paparazzi, träffar en superstjärna á la Britney Spears, plötsligt är han skådespelare med huvudroll i en 90-miljonersfilm. Allt går. Bara man tänker stort (och har de mest trosvätande ögonen i hela världen). Så töntigt. Samtidigt väldigt väntat och indieförpackat. Lite Juno. Gulligt men med ett fucked up budskap som ligger och puttrar, eller som här: stormkokar. Hon får upfylla sina exotiska fantasier genom att dejta the hunky homeless, han får äta ostron istället för sopor till middag. Alla vinner! Eh, förutom Steve Bushemi som spelar bittrare fotograf än han gjorde massör och Tony Sopranos kusin, och det är en bedrift. Förresten har han väl aldrig har fått vinna? Närmaste han kom var i Ghost World?
Men även om jag hatar av ren plikt är det rätt behagligt att få lite gammal bekant rags-to-riches liberalt svammel upptryckt i ansiktet, så att man slipper känna sig så dum jämt. Jag är aldrig så stor finsmakare som när jag äter riktig skit.

Se Last Days:

Friday, December 19, 2008

Årets: 12 bästa filmer, Top-10


Tack vare Sfs biografmonopol är filmutbudet 2008, inte minst i Norrbotten, tunt som oblatbröd. Som bonus på den paranoida bingobrickan har det ljugits om en biografkris som inte existerar (biobesöken har inte gått nedåt på elva år). Fildelare har blivit kallade tjuvar trots att det är dem som konsumerar och betalar mest för film i världen.
Men, de progressiva krafterna har visat sig vara starkare och en hel del film har nått ut till folket, på ett eller annat sätt.

Det här är de bästa:

1. Paranoid Park
Ingen kan göra ungdomar trovärdiga som Gus van Sant.
Skatearen Alex drar och slummar bland freaksen i Portlands underjordiska skatepark. Inget fel med det, men lite tjuvåk med godståget och panik över att åka fast leder till att en väktare klyvs mitt på spåret. Erkänna eller hålla munnen? Taskigt läge.
Alex är på flera plan en typisk tonåring som känner sig ambivalent i sin sexualitet, och han går mest i sin egen värld. Vi bjuds in via ett brev han skriver, hans minnen hoppar i tiden och därför gör också filmen det. Sant stjäl musik från Nino Rotas Fellini-soundtracks och blandar upp det med Elliot Smiths bästa mjukakustiska pop. Det finns en slags flyktig atmosfär kring allt Alex gör tack vare hela ljudkulissen. Med arty-estetiska skatemontage som drömsk grädde i kaffet kan inte "Paranoid Park" bli annat än årets konstverk.

1.5 I'm Not There
Konstexperimentet om Bob Dylan är en av årets bästa filmer och innehåller¨en av Heath Ledgers bättre rollprestationer (Dark Knight är ändå överhypad). Men det mesta har redan sagts, så jag nöjer mig med att konstatera detta och låter bli att infektera den vidare.

2. Margot at the Wedding
Noah Baumbach har åter igen gjort en film om dysfunktionella New York-intellektuella. Hans förra film "The Squid and the Wale" använde en skilsmässa som startskott, i Margot ligger (obviously) bröllopet i fokus. Nicole Kidman spelar morsan, som med en rent vidrig narcissism åker ut och hälsar på sin syster innan dennes "stora dag". Många neuroser skall trasslas upp genom familjegräl, ofta på bekostnad av Margots sons stackars psyke som blir tvungen att jobba deltid som mammas psykolog.
Jack Black spelar en vuxen roll och Jennifer Jason Leigh är rätt makalös.

3. Wall-E
Jag tror att 2009 blir post-apokalypsens år. Det säger jag kanske varje år, men Cormac McCarthys brutala "The Road" ska bli den film som banar väg för flera andra, mindre intressanta, efter undergången-filmer.
Den gulligaste dystopin från i år stod pixar för. I framtiden har Jorden blivit ett sopberg. Människan har i ett stort skepp emmigrerat till platt-teven och fetman ute i rymden. Robotarna är mer förmögna till kärlek än människorna själva, ett smart grepp och ett välkommet break från klyshan om "teknologins monster".

4. There Will Be Blood
Daniel Day Lewis gör sin livs roll i alla kritikers favoritkrönika över allt som är dåligt med världen: Girighet. På bekostnad av släkt, land och medmänniskor tänker Daniel Plainview utrota allt motstånd inom oljebranschen i 1900-talets nybyggaramerika.

5. La Zona
Några kids från supersegregerade Mexico City klättrar över muren till överklassens hårdmurade fristad för lite klassiskt Robin Hood. Tyvärr ser inte borgarna särskilt milt på den typen av beteende och avrättar en tjuv, en annan bli kvar i zonen. Bra studie över hur makt och målet av "trygghet" lätt kan låta övervakning och paranoia bli de starkaste drivkrafterna för ett uppskrämt samhälle.

6. No Country for old men
Ovan nämde Cormac McCarthy författade även manus till vad som blev Bröderna Coens bästa film sen "Fargo" (1996).


7. Stop-Loss
USAs lagar är inte så lite sämst. Även om du får frisedel kan armén när som helst kalla in dig för krig igen. Kimberly Pierce som gjorde "Boys Don't Cry" för nio år sedan, återvänder med en slags ultrarealistisk version av "Jagad".

8. It's a free world
Kall film för alla som haft pissiga jobb och behandlats som boskap. Det är en fri värld att globalisera och exploatera tack vare rasism och post-koloniala hierakier. Ken Loach visar hur bemanningsbranschen i England använder papperslösa flyktingar som slavarbete. Trots att hon är knäpp får vi sympatier för huvudpersonen Angie som håller i oxpiskan.

9. The wackness
Unge Luke Shapiro är emo i hjärnan och betalar sin psykolog (Ben Kingsley) i gräs för att få prata av sig. tillsammans med "Paranoid Park" är den för ovanlighetens skull inte patroniserande eller uppfostrande mot filmens unge huvudperson.

9.5 Inside
Fransk geggsplatter där en gravid kvinna blir offer för en psykotisk dåre som bestämt sig för att olovligen utföra ett kejsarsnitt och sno hennes barn. Årets blodigaste och bästa skräck.

10. Expired
Samatha Morton gjorde en bra roll som Marilyn Monroe-imitatör tidigare i år i Harmony Korines "Mister Lonely". I den blev hon hunsad av en Charlie Chaplin som liknade Hitler (tyvärr var Morton ensam om att bära upp filmen). Expired är en helt rom-com som mest bara är deppig där hon som parkeringsvakt träffar ett annat mustachprytt svin i skepnad av Jason Patrick.

Sämst var: Into the wild, Juno och Be Kind Rewind.

Top-3 Svenska filmer:

1. De Ofrivilliga
2. Låt den rätte komma in
3. En enastående studie i mänsklig förnedring

Sämst var: Patrik 1,5

Publicerad i NSD 19/12

Wednesday, December 17, 2008

Årets: Osexigaste fest

1. Idén att klä ut sig till kaninen från Donnie Darko är ball. Alla på festen vill hänga med killen som freakat hårt nog att sätta på sig något så sjukt. Alla undrar vem den här maxade personen är, varför bara han är utkädd, hur hans kropp ser ut under tröjan. Det är gött för Kaninkillen, han kommer säkert att få hångla. Han är sjukt unik och nej...vänta lite, det är maskerad. Taskigt läge för Kaninkillen: det dyker upp tre snubbar som klätt ut sig till Steve McQueen i Bullit, tre killar som Super Mario och tre killar som the Crow, och då är han fett körd.
För killar på Maskerad finns nämligen bara två vägar att gå: Ironi eller "ironi". Ironi är att klä ut sig till Veiron i Ottan med två kuddar under tröjan - tråkigt. "ironi" är att klä ut sig till ett av alla kvinnors små objekt, det finns hundratals att välja mellan, men ett säkert kort är "hantverkaren".

kulten som skapats kring dessa män och hur deras kukar har lika mycket inneboende kraft som de power-tools de sköter till vardags, är lika oantastligt att argumentera mot som Darwin. Jag försökte nyligen själv få svar på var attraktionen ligger i väna Room Service killar som lägger ett golv, genom att intervjua några genusstuderande tjejer: "Blåställ är sexigt" fick jag till svar.

För tjejer finns också två vägar att vandra: antingen klä ut sig till män med skepparkrans (genus) eller Sexy nurses (post-genus).
I sin kaninmask känner den hypotetiske snubben sig allt bra ful och dum, nu när könsrollerna antingen warpats tillbaks till 50-talet, eller helt vänts om. Vad gör en mördarkanin då?
För att komma till poängen: Att klubba igenom ett kollektivt beslut som säger att "alla klär ut sig" är lika demokratiskt som att införa skoluniform. Tanken med maskeraden är att skapa ett samtalsämne för de svennar som inte klarar av att skapa sina egna utifrån vad som händer i världen, men tyvärr lyser knullstämningen igenom och lämnar ingenting åt fantasin.
Nåja, jag är inte omöjlig. Om jag hade spelat boll hade jag klätt ut mig till barnsoldat, alla kvinnors hemliga fantasi.

Källa: Facebook.

"Vi klär ut oss till fanta tjejer!"

Monday, December 15, 2008

Årets: Bloggar

Nya:

1. Stuff White people like
2. Martin Gelin och Karin Henrikssons USA-valsblogg
3. Karl Lagerfelds Guide to life
4. Vända kappan efter vinden
5. Fuckstep-debatten

Bubblare: Som att skjuta vargar, Donnie Donuts viceblogg

Gamla:

1. Emil Arvidsson
2. Wierd Science
3. Elin Grelsson
4. Annika Flynner
5. The Playlist

Döda:

1. Staffan B
2. Mattias Alkberg
3. Life is grander

Sunday, December 14, 2008

En av många kommande listor



På fredag är det Ramadan för alla som gillar den här bloggen. Då kommer en årsbästalista över 2008s bästa filmer (kanske de sämsta också). Men dagarna innan dess tänker jag lista de kulturyttringar som ofta blir sekundära här. Och som förmodligen kommer att fortsätta vara det.
Idag börjar jag i bekanta träskmarker med att konstatera över årets bästa skivor.
Listan kan tyckas vara väldigt spretig. Även om tyngden ligger på rap är det en del dansmusik och till och med lite metal. Sjukt kan tyckas, men kriterierna för skivorna som kvalat in på listan är ett schysst flow. Det räcker inte med två hits , det krävs minst fyra. Och helst att ingenting står ut alls utan att hela klumpen lyser som guld.

Årets bästa: Album.

1 .ABN – it is what it is
Trae tha truth och Z-Ro gör den deppigaste gangstarapen. Noll hedonism, tres miserabilism. Svält och hat typ, men ändå peppande underdogsoul. - Skivan jag lyssnat på mest och under flest sinnestillstånd i år.

2. Lil' Wayne – Tha Carter III
Med rhymeslayin' från helvetet är DC3 Kanske inte lika grym som föregångaren, men fortfarande ett mästerverk av Tarkovskyska proportioner.

3. Z-Ro – Crack
Mer svältrap från Houston. Z-Ro menade, att om man kände sig hög av att lyssna på Dres klassiska album ”The Chronic”, kommer han kalla sitt album ”Crack” för att simulera känslan av att ”really fuck your brain up”.


4. Ice-Cube – Raw Footage
Förutom en jobbig låt om hur fildelning förstör allt får Cube vara hur grinig gammal gubbe som helst. ”If they didn't create these kind of conditions, I woulnd't have shit to rap about”. Talar som en sann sociolog gör han.

5.Wale – the mixtape about nothing.
6.Nordpolen – På Nordpolen
7.The Game – LAX
8.Cult of Luna – Eternal Kingdom
9.Foxy Brown – Brooklyn's Don Diva
10.Scarface – Emeritus
11.Nine Inch Nails – Ghosts
12.RZA – Digi snacks
13.T.I. - Paper Trail
14.Hot Chip – made in the dark
15.Glasvegas – Glasvegas
16.Keith Murray – Intellectual Violence
17.Booka Shade – The sun and the neon light
18.Anja Schneider – Beyond the valley
19.GZA – Pro tools
20.Young Jeezy – The recession

Bubblare: Deadmau5, A-Z, Nas - Nigger tape,

Bonus!

Årets bästa: Soundtrack.


Nya:

1.Paranoid Park
2.Step up 2 The Streets
3.Sunshine
4.The Wackness
5.There Will be blood

Gammalt: Boiler Room.

Varje dag: The RZA – Ghost dog – way of the Samurai.

Friday, December 12, 2008

Cute Overload



Film: Ghost Town

Det sämsta med amerikanska feel-goodiga romatiska komedier är att de alltid måste bli feel-good och romantiska.
För att ta ett exempel ur verkliga livet: Ingenting är väl så tråkigt som när en vän lär sig en läxa, mår bra och blir kär? Kanske knyter vi näven i fickan, ler forcerat och önskar vår vän olycka i sitt nästa liv, men skrattar, det gör vi inte.

Ricky Gervais spelar tandläkaren Bertram Pincus, en skön misantrop som unviker folk till varje pris. Han avlider tillfälligt under en operation och vaknar med förmågan att se och höra spöken som driver omkring på Manhattan. Ett spöke vid namn Frank (Greg Kinear) vill ha Pincus hjälp att sabba sin änkas nuvarande förhållande (trots att han är död ser han henne tydligen som sin egendom). Bertram tinar upp och blir förälskad i den ärtiga Gwen. Och när han blir det, då dör filmen.
Vem tror ni måste lära sig att livet bara är värt att leva, om man lever för andra? Självklart cynikern Bertram. Självklart ska detta ske genom att han hjälper de rådvilla spökena komma till rätta. Han träffar de dödas familjer och vänner. Letar upp gosedjur som försvunnit för att de anhöriga ska kunna komma över pappans död (va?).
Självklart hatar jag det.
Spökena vältrar sig i gamla minnen men lär sig i alla fall att gå vidare. Filmens komposterade disneyiska moralkaka står och stampar baklänges.

Ricky Gervais är förvisso en expert på sin karaktär. Bertram är värdelös på allt och hatar alla (mest i början, till exempel då en kollega blivit pappa och Bertram blir så illa berörd att han smiter ut medan de andra firar med tårta). Karaktärsmässigt är Bertram närmare bitterheten i Extras än grisen Brent frånThe Office, vilket i slutändan tyvärr bara betyder att vi inte får mycket nytt.
Historien har flera likheter med trötta spökfilmen Ghost (1990) eller Stephen Spielbergs Always (1989) samt har hela scener stulna från South Parkavsnittet The Death of Eric Cartman (2005), där svinet Cartman tror sig vara vandrande död (fast alla egentligen bara ignorerar honom) och ber den ende som inte är med på skämtet, en mobbad pojke vid namn Butters, att be om ursäkt genom honom.
En liknande hjärtnära scen kommer i slutet på Ghost Town, med twisten att det är tänkt att vi faktiskt ska tro på spöken.
Det gör vi förstås inte, det enda spöke som känns trovärdigt är ett irlänskt råskinn som ber Bertram slutföra ett mord åt honom så att han kan vila i frid, men det glömmer Bertram att hjälpa till med i sin oddysé av att ställa allt till rätta.
Han löser exklusivt gulliga problem.

Thursday, December 11, 2008

Jag tyckte att det var obefogat



Klippet kommer från Justice turnéfilm A Cross the Universe (ej att förknippa med den där fruktansvärda Beatlesmusikalen). Hipsterfransmännen glider omkring i USA och förutom att gigga super de, röker cigg och gifter sig med fans. Deras psykopat till turnémanager hävdar att vapen är det bästa som finns, en sammansmältning av jordens fem element (yeah...), och busschauffören vill ta världsrekordet i låg röstfrekvens.
Rätt roligt, ganska harmlöst egentligen.
Problemet med såna här filmer är att de inte har någon skurk. Marilyn Manson gjorde dock en turnéfilm där de blev välsignade av den kristna högerns bihang till demonstranter som skrek om synd och skam. Då var det så klart kul att se alla Antikrist superstars simulera sodomi framför de förskräckta bibelkramarna.

Klippet här ovan är väl det närmaste A cross the universe kommer i att hitta riktig spänning. Men jag tänker så här: är inte hela prylen lite av en överraktion? Snubben som får en flaska i skallen (han kunde ju ha dött) kommer liksom och knuffas lite. Det är inte som att han flexar butterflykniven direkt. Visst känns det som om Xavier ville ha med lite beef i filmen och inte kunde låta bli när han nu hade våldet lika fint serverat som sushi på en naken kvinna.

Eller jag vet inte, vad säger mp3bloggonanisterna?

Tuesday, December 9, 2008

Ball! Men jag vet fortfarande inte vad den handlar om?



Både Fredrik Strage (för DN) och Johan Wirfält (I sin Rodeoblogg) har tydligen besökt inspelningen av Jesper-Farväl Falkenberg-Ganslandts nya film Apan. Strage har en lång text, Wirfälts är lite kortare. De går ungefär i samma ton. Nytt sätt att använda skådespelare, hemligt, underlig inspelning. Men vad handlar filmen om?

Strage skriver:

"Olle Sarri vet bara att han spelar en körskollärare som heter Krister. Han vandrar in i scen efter scen utan en aning om vad som ska hända."

Hmm en körskolelärare som inte vet vad som ska hända honom. Jag undrar vad det värsta som kan hända en körskolelärare är? Att alla börjar cykla till jobbet? Så måste det ju vara. En värld av plingande cyklar, utan brummande motorer bör vara en körskolelärares vidrigaste mardröm.

"Olle Sarri vaknar på ett badrumsgolv i Stuvsta. Han tittar sig omkring, upptäcker att han har blodfläckar på kläderna. Hans händer är också röda. Nervöst börjar han att skölja dem i handfatet. Sedan höjer han blicken mot spegeln."

Betyder detta att körskoleläraren har tagit saken i egna händer, bokstavligen, och mördat närmsta innehavare av en cykelaffär? För att verkligen gå till roten väljer han säkert han en sån där gammal cykelgubbe som haft sin cykelaffär hela livet. Lagat punka åt ungarna på kvarteret (och i sina kraft dagar belägrad deras mödrar i fikarummet). Olle Sarri har sett hur hans livs verk tagits ifrån honom av den här mannen och bara gått in och spräckt den fina gamle mannens skalle med en förgasare? Det verkar ju vara en fruktansvärd film detta?

Wirfälft bekräftar mina misstankar i sin tolkning: "Det är omöjligt att inte tänka på plötslig, meningslös död i villaidyllen".


Usch jag tänker bara på den där stackars cykelgubben som miste livet efter Olle Sarris brutala vredesutbrott. Dörren bara flög upp och där står en man med en förgasare och kräver hämnd för livets orättvisor. Och han är bara gammal och sätter kaffet och mazarinen i halsen innan livet är över. Mordet är förstås en vettvillig handling.

"På sätt och vis är bilskolläraren Christer en apa som det gått snett för. Jag utforskar en ultranormalitet, kan man säga".

AAh det blir ännu mer tydligt att en sk "ultranormalitet" som bilskoleläraren verkar vara, kommer att flippa i en värld som i hans ögon ockuperas av plingande cykelklockor. Men självklart ångrar han sitt galna dåd:

"En timme senare, medan kören sjunger "Ave verum corpus" och snön faller i tjocka flingor utanför, rinner övertygande tårar på bilskollärarens kinder."

Kan nog bli en råbra film den här, Apan.

Monday, December 8, 2008

Game på Trädgår'n



Det enda som kan sänka måndagens konsert på Klubben i Södra Hammarbyhamnen är att han drar upp en massa tjejer på scen för att ha danstävling. Ingenting är jobbigare att titta på under rapkonserter.

Jag hör dig, Fredrik...

Vad tror ni hände igår?
Nä, faktiskt så blev det ingen danstävling, alla brudar i publiken stod mest på scenen och fotade publiken med sin kameramobiler. Sen bjöd Game upp alla grabbar med röd bandana (han reppar Bloods i Lilla London också) och då blev det sjukt grötigt på scenen. Jag tror inte att någon hade svängrum för att ens slänga med sina wigger-doorags. Eftersom scenen förvandlats till ett publikhav behövde kvällens stjärna ha tre vakter precis bredvid sig som också tog up enorma mängder plats och dessutom stod och råsurade.

Men innan vi går vidare med spelningen behöver ni få ett hum och kontexten:

När högerextremister behöver någon likasinnad forumpostare av SD-retorik att bonda med och bestämmer sig för att träffas IRL, eftersom deras vanliga kompisar inte "fattar". Då brukar det ofta resulera i att de två nazisterna blir väldigt fulla och pratar om världsherrevälde. Igår var jag del av nutidsversion av samma situation - bloggträffen. Jag var på Trädgår'n med två riktiga rättvisebloggare. Vi kan kalla dem Nerd Life och Always keepinit real. Båda två var märkbart bakfulla men det gick bra ändå, då Nerd Life insisterade på att bjuda igen alla rundor, vilket resulterade i att vi blev lika onyktra som The Game låtsades vara. Han drack först några klunkar Hennesey och halsade sedan en sjua vodka (vatten).

Var det bra då?
Alltså, nja. Bra var det kanske inte efter de fyra första låtarna, men väldigt roligt. Jag gillade att Game körde LAX files, state of Emergency och Dope boys från nya skivan men ärligt talat minns jag inte så mycket av låtmaterialet.
Jag minns hur publiken vrålar "G-UNOT!", hur det börjar lukta gräs i lokalen, hur några framför oss i publiken börjar slåss och Game skojar genom att låtsasboxas med en sidekick. Det är mycket tjafs med DJn och introt på Dreams blir bara en återkommande teaser som aldrig förverkligas. Däremot kör de Hate it or love it två gånger...
Jag tänkte också på att Game inte var särskilt deffad, snarare lite spritfet under sina pecs som gjorde sig synliga när tröjan åkte av. Helt okej för mig, vad är egentligen mer gangsta än att kunna leva gott på sitt byte?

Konklusion:

Game känner sig nog lite ensam, det är därför han redan från början var tvungen att ha tio pers på scenen. Och det är därför han nästan såg gråtfärdig ut när han avslutade med emo-balladen My Life, som inte fick något extranummer. Jag vill i fortsättningen ha fler låtar om Gamets smärta och färre om hans hood, vi kan ju den biten nu.

Friday, December 5, 2008

Jag hör dig Caroline

CRFN skriver i sin Parisblogg om hur hennes boring vänner är för vita och medelklass för att gå och se The Game med henne. I hear dats.

Det är exakt lika deppigt att bo i Göteborg och lyssna på hiphop. Inte minst när The Game kommer på besök nu på söndag.
Olika sorters neo-liberala idéer om ett "mångkulturellt samhälle" har förverkligats och segregerat skiten ur hela staden, vilket resulterat i att de enda som har något intresse för "svart" musik bor långt utanför innerstaden och kanske också har svårare att hosta upp 300 kronor för en konsertbiljett än de otacksamma studenterna. Vilka klyshigt nog är mina vänner. och vilka lika klyshigt prioriterar mycket en kväll med öl-injicering på någon sjunkfärdig båt framför kvalitativ gangsta.

Men, det här handlar verkligen inte om socialt engagemang utan om min egna personliga tragedi. Resultatet för mig blir antingen att svälja stoltheten och omfamna martyrskapet i att betala en singelbiljett komplett med osäkert leende, eller ge upp och inse att ondskan vann, grotta ner mig i erimitskap och börja kalkylera en svensk UNA-bombning. Av de två alternativen har jag valt det första, mest för min egen hälsas skull.
En sak är i alla fall säker: Jag hatar mina vänner.


Thursday, December 4, 2008

Mitt mörka förflutna och hur Lukas Moodysson skrämmer mig

För typ fem år sedan var jag 18 år. Då lät jag en filmsite publicera mina krönikor gratis. Vad visste jag om att ta betalt för mitt arbete då? Jag hade fortfarande ett glatt skimmer i ögonen och naiviteten i ryggmärgen.
Hur som minns jag en krönika om helt random filmpersonligheter som jag ville skulle fara åt helvete. Lukas Moodysson var med på listan, vilket jag motiverade med att han "bara önskar att han haft en dålig uppväxt". Rent nonsens egentligen, jag hade väl hört det av någon kompis och tyckte att det lät ball. Det roligaste var ett en regissör (han får vara namnlös eftersom jag inte minns vad han hette) hörde av sig via ett mail med orden "Lukas Moodysson" i ämnesraden. Regissören visade sig vara ansvarig för hälften av alla kackiga Beck-filmer och gratulerade min välskrivna krönika med ryggdunk och "väl rutet".
Då tyckte jag väl att det var rätt fett att någon som höll på med film hade läst, och gillat, mina pubertala texter (det här var trots allt på tiden då bara min mamma tyckte att jag skrev bra). Men så här I efterhand framstår Beckregissören som lite bitter, och min text som ganska substanslös. Och när det kommer till kritan: Vem fan ser hellre Beck än Fucking Åmål?

I Januari kommer i alla fall Lukas nya film, Mammut. Den har fått 70 miljoner kronor. 70 millejoooner. och handlar om ett övre medelklasspar i New York som jobbar för mycket för att ha tid med sin dotter. Så de tar del av lite outsourcad kärlek från tredje världen och låter en filipinsk barnflicka ta hand om ungen. Och när farsan (Gael Garcia Bernál är så hot right now! SKOJA) åker på affärsresa blir det "dramatiska förljder för alla inblandade". Moodysson själv säger att filmen handlar om "hur vi allihop på den här planeten är sammanlänkade med varandra, vare sig vi vill det eller inte. Och hur vi behöver varandra” (från SFs pressutskick).

Ooookej.

Det där citatet var kanske inte så farligt i sin ensamhet, men om tar en närmre titt på den övriga kontexten i utskicket:

Lukas Moodysson fortsätter:

”En amerikansk basketboll tillverkas i en filippinsk fabrik. Sedan skickas den till USA. Där köps den av en filippinsk kvinna som arbetar som barnflicka i en amerikansk familj. Hon lägger bollen i ett paket och skickar den till sin son som hon lämnat i Filippinerna.
Och på samma sätt som den där bollen studsar fram och tillbaka, studsar vår längtan fram och tillbaka på jordklotet som svävar så ensamt i rymden.
Men det är vackert, vårt jordklot. Och jag hoppas att det blivit en vacker film.”


Det finns efter dessa rader mycket som tyder på att Moodyssons proggnostalgia, som vi minns från Tillsammans, och patos för människan, tagits till svindlande höjder. Jag minns att Orvar Säfström gav Moodysson diagnosen narcissist och tyckte att alla filmer efter Fucking Åmål handlar om hur "världen är sjuk, men Lukas är frisk".
Narcissist eller inte så är jag rätt peppad på att se killen som gjort grimiest filmer i Svensk filmhistoria kan göra med 70 miljoner kronor. Tanken kittlar mig, nästan skrämmer mig lite.

Eller kanske inte efter att ha sett trailern:



"Daddy cooome hooome!"

Monday, December 1, 2008

Crack





I don't need know help my nigga, I can do bad on my own
And I don't need no company lil momma, Even tho I know you give graded on
I rather play my Xbox 360 while smoking and sipping drank.

/Z- Ro

Jonas Thente hade rätt: Fallout 3 är crack. förlåt, poesi var det.

Att vara mer sugen på att spela Xbox än på att hänga med sina kompisar eller sin tjej, som Z-Ro, är inget beteende jag tänker ge min välsignelse (men det är lätt att relatera till i feberyran då ingen ändå vill veta av en). Z-Ro är i bästa fall ett bevis för att teve-spel inte är helt pudervitt. Inte om Houstons souligaste gangsta valt det som sin favorite passtime. Well, med undantag för att köra omkring i sin bil utan destination med ett vapen i knät och en blunt chronic i mungipan.

Men att, eh, ”gamea” är i övrigt omöjligt att försvara. Inte för att det skulle vara nördigt, nej, eller det är det ju också, men jag har inga problem med det. Men skulle du och jag försöka ”ta spel på allvar” skulle argumentet snabbt plockas upp av moralpanikens patriarkala armar och placeras i en vagga av retorisk manipulation. Så småningom skulle våra egna ord förvandlats till en Rosemary's Baby skrikandes ”JA det är allvar, Columbine var allvar”.
Å andra sidan är det väl precis det vi vill höra? Att det är thuglife med GTA?

Foucault menade att sexualitetens "senmoderna" liberalisering var paradoxal. Typ att ju mer man pratar om det, ju mer kan folks sexualitet diciplineras efter hegemonin. Ungefär som en samlagsställning man väntar på att prova första gången men som så småningom blir vardagsmat. Ser man till spelen finns det ju vissa "farliga" som känns spännande innan release. Ofta då någon kristen högerrepresentant krupit ut från sitt anonyma näthatande och gett sig på en debattartikel och barnens små rena sinnen.

To sum up: Om Xbox är vitt och hegemoninskt vill jag att någon tar det till baby-hood, Så att jag kan spela med tanken att jag bryter maktbarriärer hemma i min passiva sjuktillvaro.

Vad göra? Hålla käften kanske? Jag har ont i halsen så det är vad jag tänker göra nu. Det och bli slavägare i post-apocalyptia.

It's a shame having a cell phone, but don't want it to ring
Cause I don't wanna deal with bull shit people and the bull shit they might bring
That's why I send them the voice mail heaven (I don't wanna talk)
Cause bull shit run a marathon, I rather keep it real and walk


Jag är på bushumör



Att exklusivt konsumera och skriva om allvarlig kultur är inte gratis. Själv lider jag av till synes ouppskattat arbete, men priset min omgivning får betala är högre. Efter en hård jobbskörd (som en filmfestival kräver) får de genomlida en förändring i min natur där allt som tidigare hanterades med seriositet nu bara skämtas bort. Ta bara en titt på mailkonversationen nedan:

Göteborgs egne Butters Stotch, Navid Modiri ska göra om sin blogg till en slags interaktiv dagsutmaning där han och hans läsare mäter mänskligt värde i olika adrenalinprövande, inkomstbringande och helst rättvisemärkta aktiviteter.

Navids mail:

Hej kompis. Jag skulle behöva din hjälp med research inför ett projekt jag har. Jag försöker kartlägga hur folk tycker, tänker och drömmer inför ett projekt jag ska genomföra under 2009 vid namn "365 saker du kan göra".

Du får såklart gärna svara med fler exempel än tre på varje punkt men jag skulle vara glad om du tänkte några varv, svarade minst tre och försökte utveckla varje sak så mycket du kan med målande beskrivningar, räknade upp hjälpmedel och tillvägagångssätt. Jag skulle vara tacksam om du INTE valde alternativen inom parentes, de finns bara där som stödhjul och som gnista för att sätta igång ditt tänk.

Vilka är de tre mest kreativa saker du byggt eller gjort?
(te.x en robot av mjölkkartonger och gamla kläder eller en fågelholk)

Vilka tre saker vill du prova på?
(te.x. hålla i en fågelspindel, hoppa fallskärm)

osv...


Eftersom jag gissar att mina svar redan diskvalificerats kan jag låta er ta del av dem. Utan att känna att jag skulle "give away the ending".

Mitt svar:

Okej, här är några svar:

"Vilka är de tre mest kreativa saker du byggt eller gjort?"

1. Jag har byggt ett shelter för sjuka smådjur. Jag använde två kilo bög.
2. Jag klottrade ett hakkors på mitt anteckningsblock när jag var typ 12.
3. Globen. jag designade den.

"Vilka tre saker vill du prova på?"

1. Stjäla min systers vårdjobbspengar och köpa knark för dem.
2. Spotta en hemlös i ansiktet.
3. Få ett blowjob i rymden.


Peace

//KV

***

Jag har bara plötsligt tappat lusten att vara allvarlig. Hoppas att den kommer tillbaka innan deadline för C-uppsatsen är due.