Cute Overload

Film: Ghost Town

Det sämsta med amerikanska feel-goodiga romatiska komedier är att de alltid måste bli feel-good och romantiska.
För att ta ett exempel ur verkliga livet: Ingenting är väl så tråkigt som när en vän lär sig en läxa, mår bra och blir kär? Kanske knyter vi näven i fickan, ler forcerat och önskar vår vän olycka i sitt nästa liv, men skrattar, det gör vi inte.

Ricky Gervais spelar tandläkaren Bertram Pincus, en skön misantrop som unviker folk till varje pris. Han avlider tillfälligt under en operation och vaknar med förmågan att se och höra spöken som driver omkring på Manhattan. Ett spöke vid namn Frank (Greg Kinear) vill ha Pincus hjälp att sabba sin änkas nuvarande förhållande (trots att han är död ser han henne tydligen som sin egendom). Bertram tinar upp och blir förälskad i den ärtiga Gwen. Och när han blir det, då dör filmen.
Vem tror ni måste lära sig att livet bara är värt att leva, om man lever för andra? Självklart cynikern Bertram. Självklart ska detta ske genom att han hjälper de rådvilla spökena komma till rätta. Han träffar de dödas familjer och vänner. Letar upp gosedjur som försvunnit för att de anhöriga ska kunna komma över pappans död (va?).
Självklart hatar jag det.
Spökena vältrar sig i gamla minnen men lär sig i alla fall att gå vidare. Filmens komposterade disneyiska moralkaka står och stampar baklänges.

Ricky Gervais är förvisso en expert på sin karaktär. Bertram är värdelös på allt och hatar alla (mest i början, till exempel då en kollega blivit pappa och Bertram blir så illa berörd att han smiter ut medan de andra firar med tårta). Karaktärsmässigt är Bertram närmare bitterheten i Extras än grisen Brent frånThe Office, vilket i slutändan tyvärr bara betyder att vi inte får mycket nytt.
Historien har flera likheter med trötta spökfilmen Ghost (1990) eller Stephen Spielbergs Always (1989) samt har hela scener stulna från South Parkavsnittet The Death of Eric Cartman (2005), där svinet Cartman tror sig vara vandrande död (fast alla egentligen bara ignorerar honom) och ber den ende som inte är med på skämtet, en mobbad pojke vid namn Butters, att be om ursäkt genom honom.
En liknande hjärtnära scen kommer i slutet på Ghost Town, med twisten att det är tänkt att vi faktiskt ska tro på spöken.
Det gör vi förstås inte, det enda spöke som känns trovärdigt är ett irlänskt råskinn som ber Bertram slutföra ett mord åt honom så att han kan vila i frid, men det glömmer Bertram att hjälpa till med i sin oddysé av att ställa allt till rätta.
Han löser exklusivt gulliga problem.