Hardbody X-mas och the fotsy fisty way

Julen betyder inte ett skvatt för mig, men är ändå inte helt pepp på DNs artikelserie, eller borde jag säga korståg, mot den här varumärkenas högtid. En artikel okej, tre? Chilla.

Mitt påtvingade jullov har resulterat i att min MMA-träning tagit uppehåll. Ett tomrum måste fyllas. men där vanliga människor gör det med mat och kärlek till sina nära jobbar jag på att åter bygga upp vad psykologerna kallar "ett oinfriat löfte", dvs den hårda kroppen. Gym är dock oerhört tråkigt, och mitt gym spelar bara rock från radiostationen "Bandit".
"Vi sperlar vad vi vill" är deras motto, idag kom jag på mig själv med att skrika "men inte vad jag vill!" mitt bland vikterna.

Ett annat sätt att motverka våldsabstinensen är att titta på film. Jag gillar kampsportsfilmer. I lagsportfilmer ska ett kollektiv med losers sluta tjafsa inbördes och istället gå ut, hitta en riktigt grym extra spelare, och sedan vinna hela turneringen. I kampsportsfilmer tar berättelsen oftast en annan väg efter tjafset, och huvudpersonen fortsätter bara att mucka med allt och alla. Dessutom ska han (det är ju oftast en han) rannsaka sig själv för att hitta dat true killer instinct.
Individualistiskt så det förslår, men vem vill egentligen missunna Daniel Larusso hans seger i Karate Kid? En idiot möjligtvis. Mighty Ducks däremot, vilken samling oppurtunistiska töntar.

Men nu var det inte barndomsminnen jag skulle skriva om utan om en ny kampsportsfilm. The foot fist way.
Danny Mcbride (den där krulhårige från Pinapple express) spelar en Taekwondo-instruktör som tar sin passion för sporten väldigt långt. han som karaktär är kanske inte så svinkul. Det är iofs sjukt roligt när kampsportskungen lämnar sin fru genom att ta av sig och pissa på deras förlovningsring, men annars är det ojämt. Det darrar lite. Ska allt ska bli ironi eller inte? Irriterande.

Kampsportsfilmer är roligast när det är tänkt att huvudpersonen ska kunna slåss men inte riktigt kan det. Där är "The best of the best"-serien, eller Karate Kid guld. Visst kan även jag njuta av den makabra mängden stuntonani som t ex Ong-Bak bjuder på, eller de välkordinerade fighter som fanns i Never Back Down. Men samtidigt: Vill jag titta på riktig fighting slår jag UFC på tv4 sport och vill jag kolla på dans går jag ut på krogen.
Taekwondo är den fånigaste kampsporten och per definition ett sätt att inte kunna fightas effektivt (så här går det när man inte kan slåss på marken). Det är mest en massa studsande hit och dit, och det är nog valet av Kampsport som räddar Foot Fist Way. Kator är ju typ helt värdelöst, men det ser riktigt ball ut.

Jag då? Tja, Kampsporten räddar mig i alla fall från heterosexualitetens varma famn.