Tuesday, September 29, 2009

Bra grej: Provisoriskt element.


Nu när hösten ligger utanför dörren och förväntansfullt flåsar som en pervers sexbrottslig i buskarna kan man notera ett fallande av temperatur. Det hade förstås varit lugnt, om inte alla hyresvärdar i hela Sverige var dumma i huvudet och fortfarande skiter i att slå på elementen. Resultatet blir att ens hem är lika kallt som vargavintern. Jag trodde till och med att jag hade feber när jag satt hemma och huttrade i morgonrocken. Faktum var istället att min kroppstemperatur sjunkit långt under medel för att det var så kallt i rummet.

För att undvika de allra tyngsta sätten att åtgärda problemet (ringa hyresvärden, skaffa ett bärbart element) konstruerade jag en snabb lösning: Stäng alla fönster, öppna dörren till badrummet, slå på dushen på varmaste och låt en varm badhusliknande värme sprida sig i hela lägenheten. Detta kanske tar ett tag för lyxlirare som bor i tvåa. Men jag som lever på stökiga 35 kvadrat anser att detta är den optimala lösningen. Det tar ungefär 10 minuter innan hemmet är alldeles mysvarmt, efter det är det bara att låta vattnat spruta resten av kvällen för fortsatt komfort.
Smidigt som att ha en flock feta bastugubbar rykande i hallen.

Monday, September 28, 2009

Bokmässan.

Jag är hemma och sjuk. därför blir det här potentiellt namndroppstunga inlägget väldigt kort. Seriöst, jag var inte ens på Sigge Eklunds elitfest, shiiid jag var inte ens ackrediterad. Hur kul skulle ett fortsatt inlägg om mina onyktra betrakelser kunna bli?
Jag köpte iaf väldigt många böcker, och de ska väl förstås recenseras här. Någon gång efter att jag ätit på max och sett tre förkylningsfilmer. Till dess får detta sammanfatta helgen:

Thursday, September 24, 2009

Döden i 3D



Det är riktigt sjukt beteende av SF att lägga pressvisningen av Final Destination 3D kl 09.30 på morgonen. Efter nätter av att plöja serier och annat pubertalt leverne är inte min kropp är byggd för annat än att vakna vid 10-11.
Jag höll på att dö. Men det var i alla fall i 3D = värt besväret.
Att biograferna världen över har dammat av de gamla glasögonen, men gjort dem lite mer Diablo Cody-nördiga, är ändå rätt maffigt när man ser en film där ungdomar blir penetrerade i nya hål och kroppsdelar flyger åt alla håll. Rättare sagt så fyger de rätt mot mig. En gång kändes det som att jag hade en orm två centimeter framför ansiktet. Freaky shit.

Filmen då? Well, jag gillar Final Destination-serien i sin "no bullshit" attityd. Typ "Här har ni ett gäng snygga ungdomar som vi vet att ni vill att vi ska döda, men vi tycker att det är töntigt med en skurk som haft en kass barndom, så skurken får bli döden. Bara kort och gott. Oh yeah, döden är osynlig också".
All ondska som i vanliga fall projiceras på en uttänkt psykopat är i Final Destination de vardagliga miljöer som kidsen vistas i. I den här nya är det t ex en frisörsalong, en 3d-biograf (lol) och en pool (vars botten ger en kille en inverterat lavemang och suger ut hans invälvor genom rumpan). New York times skriver en rolig recension:

There is no supernatural or psychological back story and — a rarity in this most charged of genres —no sociopolitical subtext to speak of. At most, for those so inclined, the movies function as memento mori, posing cosmic questions about fate and mortality. The arc of any “Final Destination” film — a futile, movielong negotiation with Death — echoes that of the Bergman classic “The Seventh Seal.”


Frågan är vilken Bergmanfilm som funkat bäst i 3D? Jag har inte sett alla, men "Vargtimmen" kanske?

Tuesday, September 22, 2009

We didn't listen!


Tidigare ikväll var jag på den satelitstreamade världspremiären av "Age of Stupid". En semi-dokumentär om klimathotet, berättat från en potentiell framtid av total ekosystem-misär. Men innan filmen skulle det pratas om hur miljövänlig själva premiären var. Mobys förstärkare drevs av cyklande studenter och Heather Graham berättade hur medveten hur var genom att släcla lamporna hemma. Filmen var informativ på gränsen till att skriva mig på näsan. En ledsen gubbe från en förstörd framtid sitter och frågar mig varför jag är så dum som kan stoppa min egen förintelse men inte gör något åt det. På så sätt underkänner han förstås hela mänskligheten. Och filmen led lite av sin inramning och sitt lite naiva "kommersialism och reklam är roten till allt ont"-budskap.
Jag är inte på lång väg höger, liberal eller miljömotståndare, men att avfärda all spridning av idéer och information som också kommit från globalisering och istället visa en tecknad kariatyr till företagsfatcat som springer fram och stampar sönder jordens alla resurser är bara att predika för ung vänster-kören.
Efter allt ändlöst upprabblande av hur totalt rövknullad miljön faktiskt är blir väldigt hopplöst efter en stund. Särskilt eftersom de två lösningarna på problemet är så töntiga.

Ungefär:
1. Köp skor av hampa och ät närodlad mat.
2. Massdemonstrera för förändring

Särskilt nummer två är ju omöjlig eftersom alla inte ens är tillräckligt övertygade om att vindkraft är värt besväret, eftersom det "förstör utsikten" (vilket blir det sorgliga fallet i filmen på en ort i England). Däremot får man förstås hoppas på att opinion kan göra något för mötet i Köpenhamn i december.
Överlag blir filmen en utopisk idealism som är omöjlig att genomföra utan mer genomtänkt och nyanserad vägledning. Själv är jag jävligt opepp på att gå i en demonstration och hoppas att det här med ny teknologi ska kicka in och flytta oss alla till en virtuell (och queer) verklighet, där vi väljer exakt vilka vi vill vara och inte behöver definieras utifrån naturen som omger oss. Detta väntas vara möjligt 2050, ungefär samtidigt som "The age of stupid" förutspår att jorden är en ödelagd parkeringsplats. Perfekt timing.

Bättre filmer om neoliberalismen och klimathotet:

The Corporation
An inconvienient truth
Zeitgeist
Darwins Mardröm

Sunday, September 20, 2009

You better belive it


I en ganska färsk intervju berättade Louisiana-rapparen Lil Boosieen historia om hur han tryckt upp en ecstasytablett i rumpan på en av sina groupies. "It melts in their booty hole and it hits them in 20 seconds. You never know what they’re gonna do". Boosie, en man med ögon som ett sant crackhead, har släppt ett av årets album (vilket bär samma namn som en film med Seth Rogen): "Superbad".
När man hör hans ettriga lilla röst om över de tungt rullande syntarna kan man föreställa sig ungefär exakt hur galen han låter när han diskuterar rektal narkotikakonsumtion. Man kan ju bli mätt på björnmansröster som Slim Thugga och Rick Ross. Boosies gnälliga stämma känns roligare. Som en ex-barnsoldat som skriker högre för att kompensera sin storlek med decibell upphöjt i rapphet.
Skivan är ibland en härligt somrig gangstaglass(som i "you better belive it") och ibland bara sur och ofrivilligt socialrealistiskt black trash. All tjejer är våta, de nya pengarna rullar in och om du tjafsar med Boosie dör du en långsam död. Det är självhävdelse i desperation som blir självparodi. Jag älskar det förstås.




En annan stjärna just nu är Young Dro med sitt mixtape "Lo Life".
Det är hits i ett välkommet överflöd. Smaskens till sista slicken det. Även lite otippat relationsgrubbleri i "Take me seriously" där Dro undrar varför hans flickvän aldrig tar honom på allvar när han vill prata om sina känslor. Kanske lyckades Kanye införa lite Ronnie Sandahl i hiphopen ändå.
Det här inlägget handlar om två av årets bästa skivor . Men det hade nästan räckt med Hooken i den perfekta klubblåten "Go to the club". Den säger det mesta om livet:

I don't know what I'm wanna do, it's sunny outside imma call my crew. Go to the mall and fresh it up, later on imma go to the cluuuuuub.


Wednesday, September 16, 2009

Flickan som inte lekte med tjejleksaker



Hohoho. Så har man alltså sett "Flickan som lekte med elden".
I en mening kan den sammanfattas som "Lite bättre än Män som hatar kvinnor". Men vad säger det? Förstås inte särskilt mycket, förra filmen var inte annat än en Beckfilm i lyxigare skinnjacka. Trots det blev den ju knakelibraksuccé och alla kritiker visade hur okritiska de kunde vara när det verkligen gällde. En svensk film redo för export= journalistisk nationalism.
Därför är jag väldigt rädd för fredagens recensioner som enligt matematisk logik borde bli änu mer positiva. Kommer Jan-Olov Andersson på Aftonbladet göra en " NÄMEN Herresatans jävlar" a la Markus Larsson? Kommer Jeanette Gentele dela ut yatzy i betyg med svenskans tärningar ("sex sexor!")?
Jag bävar.

Vad jag tyckte?

Alltså "Flickan som lekte med elden" handlar den här gången om traffickingskurkar. Inte för att man får veta något om dem. De bara flimrar förbi som MC-knuttar utan egentlig karaktär. Filmen utspelar sig mest på tidningsreaktioner och bland dem som ska lösa brotten. Tidskriften Millenium är hela härvan på spåren. Men bovarna mördar deras inhyrde journalist samt genusvetaren (haha) som skrivit en avhandling om människohandel, så Lisbeth Salander och Mikael Blomqvist jagar, men på olika håll.
Nu får jag inte betalt för den här texten så jag orkar inte gå in mer på handlingen. Jag tycker att den fungerar som en underhållande deckare. Men jag har vissa invändingar.
- Lisbeth Salander är en Hacker. Allsmäktig dessutom. Vem tror på hackers egentligen? Det är ju en jättegammal grej från 90-talet, en slags boogiemansaga för IT-ålderns osnutna babyår. Det går inte att ta på allvar. Och framförallt är det sjukt ospännande att titta på.
- Lisbeth Salanders stil. Vad är det? En slags blandning mellan emo och riotflata? Det känns inte äkta. Snarare som en äldre icke-kulturinsatt mans slarviga uppfattnng av hur en emo-riotflata skulle kunna se ut. Tuff uppväxt attraherar ett slags semi-subkulturellt modeval? Men detta står och faller på att Lisbeth ständigt är ensam och inte verkar göra något annat än att käka gorbys piroger och greja med sin dator. En sponströja med tryck från datorspelet "Doom 3" hade passat henne bättre. Nu blir hela grejen som en påmålad tatuering. Och Lisbeth målar sig med mimarsmink när hon vill se badass ut, istället för t ex corpsepaint, och klär ut sig till en medlem ur boomfunk MC:s när hon är undercover. Micke Nyqvists karaktär är dock finslipad i sin meningslöshet. Han är som en neutral spelpjäs som flyttas runt lite mellan olika rum. Totalt tom på minsta mänskliga eller omänskliga nyans.
- Och så språket: "var inte barnslig, även jag tvivlar på Lisbeths skuld". Vem pratar så?

Töntigast är att "Flickan som lekte med elden" förvandlas till en James Bond-film noir i slutet. Den onde brännskadade patriarken förolämpar Lisbeth med "din mamma var en hora" och redogör sedan för sina utförda diaboliska planer med en stum muskelknutte vid sin sida. En stor luns som klyshigt nog "inte känner någon smärta" enligt spelets alla regler.
Eller förlåt, vänta. Skrev jag att det var det töntigaste? Då blev det fel. pow-pow-Paolo Roberto som spelar sig själv är töntigast, det är han alltid.

Monday, September 14, 2009

Årets bästa svenska låt.



De flesta av er har väl hört den vid det här laget. Men för er som kanske inte twittrar eller läser mp3-bloggar, av principiella skäl eller vad det nu är som hindrar er, så ska ni lyssna på detta och andas in djupt. Säga vad man vill om svensk hiphop, t ex med samma nedvärderande ton som man kan tala om svensk film som "bra för att vara svensk", men den är inte så dålig på nostalgi. 1990-nånting och Adam Tenstas Nintendospel och allt det där.
Ey Shuno! är vacker rakt igenom. Bitterljuvt sorgsen OCH ett riktigt klubbmonster. Epic win.

Sunday, September 13, 2009

Modeblodge: Praktiskt mode


Det praktiska modet. Man kan skratta åt det men det kommer nog aldrig att försvinna. Det är dock ett mysterium hur människan kan bygga stora städer som underlättar för alla som vill klä sig obekvämt och snyggt men att storstadsmänniskor ändå väljer att klä sig som om de väntar på The day after tomorrow. Idag vid spårvagnen såg jag ett par. Tjejen hade regnstövlar och vattenavstötande anorak (trots att det varit soligt hela dan) och killen hade detsamma. Okej, det kanske hade varit ute i skogen eller vafan, men av någon anledning hade mannnens fritidsjacka små blixtlåsstyrda lufthål på baksidan av jackans ärmar. Och han hade dem öppna. Mitt i stan. Da fuck?

Enligt psykologerna känns tonårstiden som att kliva ut på en scen. Man är liksom hela tiden rädd för att inte klä sig rätt och göra bort sig. Kanske ska man inte köra med en jargong som antyder att den här typen av oro är berättigad. Staden är inte en scen. Du behöver inte gå och skämmas om du inte är up to date med Elin Klings senaste inkontinensskydd. Men staden är heller ingen never-ending friluftsdag. Dra upp dina jävla blixtlås.

Tuesday, September 8, 2009

Recension: Ronnie Sandahls nya bildbyline

När jag fotades för min första bildbyline var fotografen tydlig: "Se ut som att du tycker något". Jag lade pannan i djupa veck, höjde på ett ögonbryn, försökte flina lite överlägset. Efter år av olika bildbylines lärde jag mig att det bästa var att puta med läpparna (förutom i vissa extrema undantag).
Jag såg för några veckor sedan att Aftonbladets egne lille världsförbättrare Ronnie Sandahl fått en ny bildbyline. Som sådan måste jag tyvärr säga att jag är besviken. Ser det ut som att Ronnie tycker något på bilden? Jag ser en ung man som pressar ihop sina käkar och krampaktig lyckas tvinga upp ena mungipan i ett snett leende som i bästa fall signalerar en tanke om att "det är synd om er människor, men lite dumma är ni allt".
I och för sig passar bilden väl i formen då det var samma budskap som sken fram i hans senaste krönika om upploppen i förorterna.
Seriöst. Kan inte någon vettig person få uttala sig snart? En kulturvetare, en antropolog eller någon som inte bara kan spekulera ("det behövs fler fotbolsplaner!"), eller driva på hatet?
Att Sandahl gett sig på ett slags ansiktsbehåring av Lars Winnerbäckska proportioner var förstås bara en tidsfråga. Den där scarfen har han ju blivit så retad för.

Monday, September 7, 2009

Wednesday, September 2, 2009

Är Jay-Z game over?


Det har alla frågat sig inför nya skivan Blueprint 3. Konsensus, vilket jag själv märker att jag påverkats av, har legat och hoppats på ett bubblande JA. Och jag har fått vara extra försiktig med gångerna under lyssningen som jag drabbats av hat. Hur mycket av förhandshatet hade påverkat mig liksom?
Jigga är, enligt många ute på internets, för gammal (över 30) och hans två senaste skivor sög. Ja, det där senare vet vi.
Men seriöst. Blueprint 3 är inte SÅ dålig.

Åldersnojan kan i och för sig vara värre än någonsin. På kingdom come hette det att "30 is the new twenty I'm so hot still" och på BP3 är vart och vartannat rhyme en "Kommer ni inte ihåg allt jag gjort för hiphop va!?". Och som sista låt samplas Alphaville - "Forever Young" i en obehagligt patetisk "glöm mig inte!"-låt som gör att jag nästan slänger hela Blueprint 3 åt helvete.
Hela grejen med hiphop (eller en av de centrala) är att den är ängslig och kräver förändring, inte någon som dissar "nymodigheter", som Jay gör på ett tråkigt sätt i "Death of autotune".
Rihanna och Kanye-collabon "run this town" fungerar dock helt okej. Fin refräng. Det är lite roligt att Kanye använder brasklappen "No-homo" trots att han gjort flera uttalanden mot gay-bashingen inom hiphop de senaste åren. Motiveringen är att han har en kusin som är homosexuell.

Bästa låten på hela skivan är New York-glassen "Empire state of mind" där Jigga fortsätter tjata om hur han typ byggt upp hela staden, vilket ju faktiskt känns förtjänat, åtminstone med en så sjuk hook av Alicia Keys som smakar sött och myllrande levande som det stora äpplet. Jay-Zs krampaktiga behov att vråla om sin egen storhet är okej så länge han gör det i bra låtar. Många av spåren som följer är tyvärr inte av den uppbärande kvalitén. "Real as it gets" är en bombastisk orkesterlåt med Jeezy som tuba, vilken inte blir långvarig i min playlist. Swizz Beats och en samplad Justicekör (?) över en mörk basgång på "On to the next one" är mycket roligare. Där hittar Jigga något som låter nytt och hotfullt. Som en gangsterlåt för börsmäklaren han själv är.

Sen blir det direkt plågsamt att fortsätta lyssna. En "knulla, vara ihop och göra slut"-låt som har den råtöntiga titeln "Venus vs Mars", en Pharellfeature som påminner om densamma på Black album (fast sämre) och en till låt om att komma ihåg vem som är störst ("Reminder"). Men låten "Hate" tillsammans med Kanye, med noll hitpotential, gillar jag ändå.
Allvarligt talat, det är inte så farligt. Om man ser albumet som en samling låtar och inte som en helhet kan man få ut rätt mycket av ungefär 45%.

Nu ska jag lyssna på Raekwon.