Det är riktigt sjukt beteende av SF att lägga pressvisningen av Final Destination 3D kl 09.30 på morgonen. Efter nätter av att plöja serier och annat pubertalt leverne är inte min kropp är byggd för annat än att vakna vid 10-11.
Jag höll på att dö. Men det var i alla fall i 3D = värt besväret.
Att biograferna världen över har dammat av de gamla glasögonen, men gjort dem lite mer Diablo Cody-nördiga, är ändå rätt maffigt när man ser en film där ungdomar blir penetrerade i nya hål och kroppsdelar flyger åt alla håll. Rättare sagt så fyger de rätt mot mig. En gång kändes det som att jag hade en orm två centimeter framför ansiktet. Freaky shit.
Filmen då? Well, jag gillar Final Destination-serien i sin "no bullshit" attityd. Typ "Här har ni ett gäng snygga ungdomar som vi vet att ni vill att vi ska döda, men vi tycker att det är töntigt med en skurk som haft en kass barndom, så skurken får bli döden. Bara kort och gott. Oh yeah, döden är osynlig också".
All ondska som i vanliga fall projiceras på en uttänkt psykopat är i Final Destination de vardagliga miljöer som kidsen vistas i. I den här nya är det t ex en frisörsalong, en 3d-biograf (lol) och en pool (vars botten ger en kille en inverterat lavemang och suger ut hans invälvor genom rumpan). New York times skriver en rolig recension:
There is no supernatural or psychological back story and — a rarity in this most charged of genres —no sociopolitical subtext to speak of. At most, for those so inclined, the movies function as memento mori, posing cosmic questions about fate and mortality. The arc of any “Final Destination” film — a futile, movielong negotiation with Death — echoes that of the Bergman classic “The Seventh Seal.”
Frågan är vilken Bergmanfilm som funkat bäst i 3D? Jag har inte sett alla, men "Vargtimmen" kanske?
