Thursday, November 26, 2009

Nya filmer.



Pandorum.

Jag höll på att dö av skräck. Kombinationen sci-fi och otäckt är annars en svår genrecollabo, det blir ofta mer intressant än riktig nagelbitebuffé.
150 (eller nånting) år in i framtiden når mänsklighetens överbefolkning sin kokpunkt och tellus ekosystem måste evakueras till en ny planet med ett fett rymdskepp. Denna lilla detalj gör förstås att filmen låter som en Armageddon. Men om vi sedan lägger till hur två snubbar vaknar utan minne på den nya Noas ark, som är hur stor som helst, och snart märker att muterade människor bedriver lustjakt på de få normala människor som irrar omkring på skeppet. Då verkar de plötsligt inte lika Michael Bay va? Det här är mer som en ”The Descent” i rymden. Jag tycker nästan att den är bättre. Tyngre klaustrofobi, djupare hopplöshet. Coolare monster. Framförallt ett maffigt slut.



The Carter.

Bra dokumentär om Lil Wayne som kunde blivit jättebra. Många av Waynes genialiska sidor kommer fram i intervjuerna men mest i de allför korta och taskigt ljudfixade live-klippen. Jag älskar när Wayne får vara lite guru och droppar sitt mantra om att ”repetition is the father of all learning” och håller en lång utläggning om den filosofin ”Money, bitches, awards...repetition”. Waynes dotter var sjukt gullig och galet bra på att rappa. Men sorgligt att hon aldrig verkar få träffa farsgubben. De verkade ha en nice relation tycker jag. ”Vad gör ni tillsammans?” var det visst en journalist som frågade och Wayne sade att de gör samma sak som journalisten och han. Hon frågar saker oc han svarar.
Jag tyckte om att Wayne, på frågan om döden bara sade ”No I don't think about that, that's stopid”. Med det bryter han med en lång hiphoptradition av att förutspå sin egen död, även om många av hans låtar något motsägelsefullt närmar sig en rädsla för döden ( tex Pray to the Lord), snarare än ett bejakande av den.
Två saker jag inte gillade dock:

1.När Wayne berättade hur en äldre kvinna sög av honom och han var elva år. Han använder övergreppet för att hetsa en 15-årig kille till att börja ha sex tillsammans med en massa dudes i en studio. Det blir ett osoft hö-hö-ande som jag hade svårt att skaka av mig.
2. En journalist som ställer en lite mesig fråga får ett ”I'm not feeling this guy, get rid of him” och blir bara utkörd ur rummet. Det är en sån där grej jag aldrig kommer uppskatta, att ser hur någon blir behandlad som skräp. Särskilt när det kändes så obefogat och man verkligen hörde hur besviken journalisten blev typ ”what did I do?”.



Metropia


Jag tror att den här filmen lider lite av hypen. Att pressen på att den ska vara en politisk kommentar, en käftsmäll i skrevet på hela jävla etablissmanget, är för stor. Alltså det finns en politisk ton. Men den blir inget självändamål som kväver bildspråket. Tvärtom fungerar den snarare som en respirator. Jag tror att ett par personer kan bli besvikna över hur filmen lagt ner krutet på estetiken, på stämningen, på känslan. Inte nödvändigvis mer än på berättelsen, men allt är helt fantastiskt snyggt i sin Europiska misär post-nyliberalismen. Det går faktiskt att anmärka på att det blir lite too much teori. Det är liksom övervakning och mjällschampo som kontrollerar huvudpersonens hjärna (fast han inte har något hår tvättar han håret med mjällshampoo). Jag tycker dock att allt sånt är okej när man gör en animerad film för vuxna i framtidsmiljö. Det ska vara underhållande OCH Foucault-iskt. Inte bara det senare. Att den här filmen är gjord av en svensk i Sverige är ett mindre mirakel.

Favoritscen: När Stellan Skargårds karaktär tuktar upp sin sons rollperson, känns kusligt nära hur en far-son situation skulle kunnat se ut för en 20 år sedan.

Monday, November 23, 2009

Playas get lonely


Jag har inte tid att blogga. Men för att hålla besöksstatistiken varm kan man alltid länka till jobb på andra platser. Så för er som bor utanför mediecentrismen som koncentrerar sig på storstäderna och därför inte får tag på tidningen Nöjesguiden: Här är en krönika jag skrivit i senaste numret. Jag är mest nöjd med det jag inte gjort själv, dvs illustrationen av Carsten Oliver Bieräugel.

Friday, November 20, 2009

Dagens offer


Stephen Simmons. En gång i tiden en lovande svensk musiker och vinnare av en grammis i kategorin "bästa soul". Idag: sjunger i husbandet på rasismbuskisprogrammet "Cirkus Möller" och tvingas som grädde på moset låtsas skratta åt hela eländet.

Snälla Stephen, gå vidare. Du förtjänar bättre!

Friday, November 13, 2009

"EdwardBloms" twittriga gästabud


Ingen kan ha missat TV8s senaste livsnjutarprogram "Edward Bloms gästabud". En show som vrider upp livsnjutarkonceptet från "Sjön suger" och klassiska "Steffos lustjakt" till ouppnåeligt gubbiga höjder. Tyska studentsånger och spex, stekta kråkor och ister i mängder ligger som huvudingrediens i matprogrammet.

Det senaste dygnet verkade det som att Edward hade gjort debut på mikrobloggsajten Twitter, där han plötsligt poppade upp med oneliners som "B-vitamin är bäst mot baksmällan!". Men enligt Edwards egen blogg på TV8 rör det sig om en bedragare som stulit hans identitet.

"Lite smickrande förvisso att någon läser in sig på mig och tar allt besvär att låtsas vara jag..." - Skriver blom och medger att tjuven "ansluter han sig mycket väl till mina åsikter och intressen". Det lustiga är dock hur Edward tydligt klargör var och hur han blivit felrepresenterad. Här är en kort resumé av fejk-Edwards tweets och Real-Edwards respons:

@Fejk-Edward: "Vågar jag lägga till ytterligare en sked smör i min mannagrynsgröt? Fuskar lite och släppar fram julkänslorna redan nu. Mumma!"
@Real-Edward: "Som att jag skulle äta mannagrynsgröt med smör! Jag som följer Montignac sedan ett decennium".

@Fejk-Edward: "I mina drömmar så äger jag ett stort vitt hus med veranda, året är 1756, landet är Amerika!"
@Real-Edward: "...Eller att jag hade velat leva i USA på 1700-talet. Europeisk 1800-tal eller medeltid slår ju allt."

@Fejk-Edward: "Åååååh. Jag känner mig som en furste vid långbordet ikväll. Var är min narr? haha!"
@Real-Edward: "Jag skulle aldrig heller skämta om att jag ville ha en hovnarr - en hushållerska eller tjänare gärna, men hovnarrer är för högadeln och inte för enkla borgarsläkter. Och faktiskt lite out of date också enligt mitt tycke. Överhuvudtaget har Fejk-edward en lite överlägsen och nedlåtande ton som jag inte riktigt gillar."

@Fejk-Edward:
"Lunchdags annalkas. Matrikets furste skall spisa kunglig hälleflundra på en bädd av ljuvliga rotsaker. Och på fredag tar man sig en öl till!"
@Real-Edward: "Skrämmande hur personen ifråga lyckats pricka in min lunch. För 38 minuter sedan påstod han att jag åt hälleflundra på en bädd av rotsaker precis samtidigt som jag faktiskt satt och åt marulk på en bädd av rotsaker. "

Alla ni som håller på och hypar sociala medier kanske inte hade räknat med den här typen av fula uppsåt. Men som tur är besitter ju Edward en så färgstark personlighet att han överträffar sin bedragare i autentisk skäggighet. För att tala med Highlander: There can be only one.


Edward vid murens fall för 20 år sedan.

Monday, November 9, 2009

I just can't quit you baby


Soundtrack. Det var länge sedan jag hittade ett bra. Jag tror inte ens att det är mitt eget fel. Antingen är ju soundtracks samlingar av poplåtar, valda av en regissör med mer eller mindre bra fingertoppskänsla, eller så är de instrumentala och inspelade för filmens syfte. Båda sorterna förstås med varierande kvalitet (poplåtar som spelats in i bara för filmens skull är alltid dåliga).

Jag kan urskilja två sorters soundtracktrender i tiden post-musikvideon.
1. Amerikansk indie.
- Har tonsatt de romantiska komedier kallats "Hej jag är lite smart-filmer" av en känd journalist i DN, och musiken har rullat runt och slingrat in sig i fjompiga Belle & Sebastian-mutationer. Problemet är inte musiken i sig, snarare att den fått utgöra en stor del av manuset så att inte bristen på story ska bli för uppenbar.

2. Amerikansk blockbuster.
- Blockbustersoundtracken har försökt få till megahits som kunde ge filmer av Transformers-size en knuff närmare skratta-hela-vägen-till-banken. Under 00-talet antar jag att det varit emocore eller något som rullat under de flesta sådana eftertexter? Det har väl failat för det mesta. Men jag vet inte, det är ju det som är grejen: Det är omöjligt att lyssna på ett soundtrack till en dålig film. Eller tvärtom.

Musiken från "The Devils rejects" är dock ett fantastiskt exempel på lyckat låtval som överenstämmer med stämningen i filmen. Tacksamt. Jag skulle förmodligen inte orkat trycka och pussla ihop själv i den perfekta bonnläppsförpackning för musiken som filmen är. Sen ger temat med lantlig tortyrporr en lite härligt motsägelsefull dimension till rocken som annars känns som en solomtöcknad eftermiddag, packad på hembränt ur krus. Skynard!
Det är svårt ändå. OSTet till "Inglorious Basterds" var det första jag gillat på riktigt länge. Ända sen "Pusher 2"-OSTet typ.
Antingen är musiken så integrerad i filmen att den knappt märkts - och en klysha är ju att det är då den är som bäst - men det är ett jävla skitsnack. Som om musiken skulle vara underordnad bilden. Jag vill känna musiken lika mycket som alla andra delar, förstår inte varför det skulle finnas en motsättning som säger att man inte kan få allt på en gång, hela tiden?

Ett OST jag verkligen gillar är det till "Manhunter" (1986). Ni vet, förlagan till "röd drake" där Gil Grissom från CSI är rätt sexig. Musiken är iaf riktigt fet. "Psykedelisk", för att dra till med en fånig beskrivning. Eller mattor med syntar som känns maffigt kvävande på något sätt. Det är alltid svårt att bara försöka beskriva ljuden utan att tänka på stämningen i filmen samtidigt. Som i nya "Moon", där är det typ bara två variationer på samma pianoslinga genom hela filmens "Blade Runner"-möter-"The Island"-på-månen. Men det störde mig nästan aldrig.
Det är förresten inte så konstigt med tanke på att det är Clint Mansell som haft hand om hela skiten. Musiken alltså.

Thursday, November 5, 2009

Tuesday, November 3, 2009

Your beat ain't safe


Shit, jag vet inte, men jag tror att den där fängelsedomen var det bästa som hänt Lil Wayne på länge. Typ ända sedan försäljningssuccén Tha Carter III (mest sålda album sen 50 cents andra skiva).
Mixtapet "No Ceilings" släpptes för ett par dagar sen och det är verkligen ett monster. Kanske kände Wayne sig tvungen att prestera något innan han försvinner för en tid pga det där vapeninnehavet. Weezys hybris efter C3 gjorde ju att man nästan glömde hur oslagbar han kan vara. Vad har vi fått förutom slappa collabos, och någon vers här och där på låtar tillsammans med rappare som lät mindre stenade? Dessutom hjälpte inte läckorna från rock-albumet "Rebirth" särskilt mycket för att lugna oron över en stundande katastrof, eventuellt en överdos.

Nu kan vi skjuta upp de här känslorna. På "No Ceilings" gör Wayne det som gjorde honom till en superstjärna från första början: majestätisk wordplay. Tänk er ett diciplinerat staplande av metoforika som "I work out in my office, I guess I'm fit for business" / "Man I do it big, to me you niggas weeman" / "I just killed this shit, moment of silence"... I all oändlighet. Och precis som på det episka Drought 3-tapet slaktar han andras beats. Både Jay-Zs "Death of Autotune" och "Run This Town", som i Jiggas händer kändes som ganska trötta saker, piskar Weezy skiten ur med sitt munläder. Wayne lyckas även med konststycket att reboota Black Eyes Peas "Gotta feeling", mest tack vare frånvaron av upphovsmännen kanske, men ändå en stor fest.
Det coola och samtidigt lite obehagliga är hur oflummig Weezy låter. Fokuserad, hård. Även om han leker (och konstant samplar hur han tänder en blunt) så skrattar han inte det där fåraktiga skrattet särskilt ofta, eller åtminstoen inte lika övertygande, som vanligt. På ett par spår låter han nästan hatisk.

Mest passande är att "No Ceilings" är ett gratistape. Att Wayne lämnar den sortens produkt som gjorde honom till ett namn är som ett löfte om att han inte kommer förlora sig själv i fängelset. Eller i rocken.

"Priceless, That's why it's free".

Lil Wayne - No Ceilings (mixtape)