Nya filmer.

Pandorum.

Jag höll på att dö av skräck. Kombinationen sci-fi och otäckt är annars en svår genrecollabo, det blir ofta mer intressant än riktig nagelbitebuffé.
150 (eller nånting) år in i framtiden når mänsklighetens överbefolkning sin kokpunkt och tellus ekosystem måste evakueras till en ny planet med ett fett rymdskepp. Denna lilla detalj gör förstås att filmen låter som en Armageddon. Men om vi sedan lägger till hur två snubbar vaknar utan minne på den nya Noas ark, som är hur stor som helst, och snart märker att muterade människor bedriver lustjakt på de få normala människor som irrar omkring på skeppet. Då verkar de plötsligt inte lika Michael Bay va? Det här är mer som en ”The Descent” i rymden. Jag tycker nästan att den är bättre. Tyngre klaustrofobi, djupare hopplöshet. Coolare monster. Framförallt ett maffigt slut.



The Carter.

Bra dokumentär om Lil Wayne som kunde blivit jättebra. Många av Waynes genialiska sidor kommer fram i intervjuerna men mest i de allför korta och taskigt ljudfixade live-klippen. Jag älskar när Wayne får vara lite guru och droppar sitt mantra om att ”repetition is the father of all learning” och håller en lång utläggning om den filosofin ”Money, bitches, awards...repetition”. Waynes dotter var sjukt gullig och galet bra på att rappa. Men sorgligt att hon aldrig verkar få träffa farsgubben. De verkade ha en nice relation tycker jag. ”Vad gör ni tillsammans?” var det visst en journalist som frågade och Wayne sade att de gör samma sak som journalisten och han. Hon frågar saker oc han svarar.
Jag tyckte om att Wayne, på frågan om döden bara sade ”No I don't think about that, that's stopid”. Med det bryter han med en lång hiphoptradition av att förutspå sin egen död, även om många av hans låtar något motsägelsefullt närmar sig en rädsla för döden ( tex Pray to the Lord), snarare än ett bejakande av den.
Två saker jag inte gillade dock:

1.När Wayne berättade hur en äldre kvinna sög av honom och han var elva år. Han använder övergreppet för att hetsa en 15-årig kille till att börja ha sex tillsammans med en massa dudes i en studio. Det blir ett osoft hö-hö-ande som jag hade svårt att skaka av mig.
2. En journalist som ställer en lite mesig fråga får ett ”I'm not feeling this guy, get rid of him” och blir bara utkörd ur rummet. Det är en sån där grej jag aldrig kommer uppskatta, att ser hur någon blir behandlad som skräp. Särskilt när det kändes så obefogat och man verkligen hörde hur besviken journalisten blev typ ”what did I do?”.



Metropia

Jag tror att den här filmen lider lite av hypen. Att pressen på att den ska vara en politisk kommentar, en käftsmäll i skrevet på hela jävla etablissmanget, är för stor. Alltså det finns en politisk ton. Men den blir inget självändamål som kväver bildspråket. Tvärtom fungerar den snarare som en respirator. Jag tror att ett par personer kan bli besvikna över hur filmen lagt ner krutet på estetiken, på stämningen, på känslan. Inte nödvändigvis mer än på berättelsen, men allt är helt fantastiskt snyggt i sin Europiska misär post-nyliberalismen. Det går faktiskt att anmärka på att det blir lite too much teori. Det är liksom övervakning och mjällschampo som kontrollerar huvudpersonens hjärna (fast han inte har något hår tvättar han håret med mjällshampoo). Jag tycker dock att allt sånt är okej när man gör en animerad film för vuxna i framtidsmiljö. Det ska vara underhållande OCH Foucault-iskt. Inte bara det senare. Att den här filmen är gjord av en svensk i Sverige är ett mindre mirakel.

Favoritscen: När Stellan Skargårds karaktär tuktar upp sin sons rollperson, känns kusligt nära hur en far-son situation skulle kunnat se ut för en 20 år sedan.