Soundtrack. Det var länge sedan jag hittade ett bra. Jag tror inte ens att det är mitt eget fel. Antingen är ju soundtracks samlingar av poplåtar, valda av en regissör med mer eller mindre bra fingertoppskänsla, eller så är de instrumentala och inspelade för filmens syfte. Båda sorterna förstås med varierande kvalitet (poplåtar som spelats in i bara för filmens skull är alltid dåliga).
Jag kan urskilja två sorters soundtracktrender i tiden post-musikvideon.
1. Amerikansk indie.
- Har tonsatt de romantiska komedier kallats "Hej jag är lite smart-filmer" av en känd journalist i DN, och musiken har rullat runt och slingrat in sig i fjompiga Belle & Sebastian-mutationer. Problemet är inte musiken i sig, snarare att den fått utgöra en stor del av manuset så att inte bristen på story ska bli för uppenbar.
2. Amerikansk blockbuster.
- Blockbustersoundtracken har försökt få till megahits som kunde ge filmer av Transformers-size en knuff närmare skratta-hela-vägen-till-banken. Under 00-talet antar jag att det varit emocore eller något som rullat under de flesta sådana eftertexter? Det har väl failat för det mesta. Men jag vet inte, det är ju det som är grejen: Det är omöjligt att lyssna på ett soundtrack till en dålig film. Eller tvärtom.
Musiken från "The Devils rejects" är dock ett fantastiskt exempel på lyckat låtval som överenstämmer med stämningen i filmen. Tacksamt. Jag skulle förmodligen inte orkat trycka och pussla ihop själv i den perfekta bonnläppsförpackning för musiken som filmen är. Sen ger temat med lantlig tortyrporr en lite härligt motsägelsefull dimension till rocken som annars känns som en solomtöcknad eftermiddag, packad på hembränt ur krus. Skynard!
Det är svårt ändå. OSTet till "Inglorious Basterds" var det första jag gillat på riktigt länge. Ända sen "Pusher 2"-OSTet typ.
Antingen är musiken så integrerad i filmen att den knappt märkts - och en klysha är ju att det är då den är som bäst - men det är ett jävla skitsnack. Som om musiken skulle vara underordnad bilden. Jag vill känna musiken lika mycket som alla andra delar, förstår inte varför det skulle finnas en motsättning som säger att man inte kan få allt på en gång, hela tiden?
Ett OST jag verkligen gillar är det till "Manhunter" (1986). Ni vet, förlagan till "röd drake" där Gil Grissom från CSI är rätt sexig. Musiken är iaf riktigt fet. "Psykedelisk", för att dra till med en fånig beskrivning. Eller mattor med syntar som känns maffigt kvävande på något sätt. Det är alltid svårt att bara försöka beskriva ljuden utan att tänka på stämningen i filmen samtidigt. Som i nya "Moon", där är det typ bara två variationer på samma pianoslinga genom hela filmens "Blade Runner"-möter-"The Island"-på-månen. Men det störde mig nästan aldrig.
Det är förresten inte så konstigt med tanke på att det är Clint Mansell som haft hand om hela skiten. Musiken alltså.
3 comments:
Jag tycker att Erik Enockssons musik till Farväl Falkenberg är väldigt bra, jag tror inte att jag skulle ha klarat av något indiepopigt till den filmen, det hade känts för mycket. Annars var ju musiken bättre förr, när Popol Vuh och Goblin härjade på Herzog och Argentos filmer.
So very true. Mitt favoritOSTof all time är typ Suspiria. Håller med om FF, men jag har inte hört eller sett "Man tänker sitt". Musiken ska visst vara samma dude där?
Japp, och i Ganslandts nya, Apan, men jag har inte sett någon av dem. Annars har vi ju musiken till italienska skräckklassiker som Zombie 2 och Cannibal Holocaust. De är ta mig tusan svårslagna. :)
Post a Comment