Monday, December 29, 2008

Kreativt flöde har tjocknat = Bloggtips

Okej, hej. Idag fyller jag år. 23. Uppenbarligen är detta åldern då folk slutar erbjuda sitt grattis. Visst fick jag de obligatoriska mamma-pappa-samtalen men, och kanske viktigast, min facebook wall har skrattat mig i ansiktet med sin tomhet. Är det inte vanligt hyfs att gratta på wallen? Eller är det kanske Karma som drabbar mig? Jag själv fake-attendar alla events på hela facebook, vilket leder till att mina vänners födelsedagar läggs i botten på webbläsaren dit jag ändå aldrig hinner scrolla ner innan jag öppnar en ny flik. 2000-talet är här baby, get used to it.
Firade? Ja det gjorde jag genom att äta en såsdrypande pizza framför Ensam Hemma 2. Vilket för övrigt är en väldigt bra film. Det enda som är lite töntigt är att Kevin blir helt hård i brallorna av att hänga inne på en leksaksaffär vars häftigaste inslag är en polkagrisstång. Kollar på lite modelltåg. Sen köper han typ en flaska shampo för 23 dollar, da fuck?
Så här ska en riktig leksaksaffär se ut:



Men jag kom av mig lite. Egentligen ville jag ju tipsa om en blogg. Begåvade serietecknaren Henrik Bromander har börjat strö ifrån sig lite serierutor och annat gött. Bromander har rätt mycket av sina serier på en gammal hemsida, men att tipsa om en hemsida känns ju jävligt anti 2000-talet baby, dessutom kommer jag på detta vis undan med någon slags aktualitetsvinkel på hela den här posten. Så läs Henriks blogg här (och klicka er därifrån vidare till hemsidan).

Saturday, December 27, 2008

Zack and miri makes a porno...

Borde ha hetat "Fatso Kevin Smith makes a piece of fucktarded horse-shit-movie about a fat ugly looser who finally convinces his all-to-hot roommate that she is , and in fact always has been, in love with his ugly looser ass". Men det hade kanske varit en för lång titel.
Hur som helst håller jag med Caroline om varför Zack and miri suger (suger?, fniss!). Varför kan man inte göra en film med en ful kille OCH en ful tjej. Det är ju mycket intressantare, hur de försöker göra porr trots och att båda är fula. Då hade det kanske lett till lite mer kreativa filmiska grepp. Att göra komedi av porrfilm är ju från början en bra idé, titta bara på hur (ibland ofrivilligt) rolig Boogie Nights var.
Den skojjigaste spoof-humorn Kevin Smith kommer på (höhö, kommer på!) är en porrversion av Star Wars men kalla den "Star Whores". Gud vad roligt, han har ju bara dragit låtsassmarta invecklade knullskämt och refererat till Star Wars i vad är det nu?, Ja just det FÖR ALLTID.

Tuesday, December 23, 2008

Sportjournalistik 101

Reaktionerna på mitt förra inlägg lät inte vänta på sig. En sportreporter från en norrbottnisk lokaltidning flög ner till Göteborg för att göra ett stort porträtt - av mig!

Klicka på bilden för att göra den större.

Hardbody X-mas och the fotsy fisty way

Julen betyder inte ett skvatt för mig, men är ändå inte helt pepp på DNs artikelserie, eller borde jag säga korståg, mot den här varumärkenas högtid. En artikel okej, tre? Chilla.

Mitt påtvingade jullov har resulterat i att min MMA-träning tagit uppehåll. Ett tomrum måste fyllas. men där vanliga människor gör det med mat och kärlek till sina nära jobbar jag på att åter bygga upp vad psykologerna kallar "ett oinfriat löfte", dvs den hårda kroppen. Gym är dock oerhört tråkigt, och mitt gym spelar bara rock från radiostationen "Bandit".
"Vi sperlar vad vi vill" är deras motto, idag kom jag på mig själv med att skrika "men inte vad jag vill!" mitt bland vikterna.

Ett annat sätt att motverka våldsabstinensen är att titta på film. Jag gillar kampsportsfilmer. I lagsportfilmer ska ett kollektiv med losers sluta tjafsa inbördes och istället gå ut, hitta en riktigt grym extra spelare, och sedan vinna hela turneringen. I kampsportsfilmer tar berättelsen oftast en annan väg efter tjafset, och huvudpersonen fortsätter bara att mucka med allt och alla. Dessutom ska han (det är ju oftast en han) rannsaka sig själv för att hitta dat true killer instinct.
Individualistiskt så det förslår, men vem vill egentligen missunna Daniel Larusso hans seger i Karate Kid? En idiot möjligtvis. Mighty Ducks däremot, vilken samling oppurtunistiska töntar.

Men nu var det inte barndomsminnen jag skulle skriva om utan om en ny kampsportsfilm. The foot fist way.
Danny Mcbride (den där krulhårige från Pinapple express) spelar en Taekwondo-instruktör som tar sin passion för sporten väldigt långt. han som karaktär är kanske inte så svinkul. Det är iofs sjukt roligt när kampsportskungen lämnar sin fru genom att ta av sig och pissa på deras förlovningsring, men annars är det ojämt. Det darrar lite. Ska allt ska bli ironi eller inte? Irriterande.

Kampsportsfilmer är roligast när det är tänkt att huvudpersonen ska kunna slåss men inte riktigt kan det. Där är "The best of the best"-serien, eller Karate Kid guld. Visst kan även jag njuta av den makabra mängden stuntonani som t ex Ong-Bak bjuder på, eller de välkordinerade fighter som fanns i Never Back Down. Men samtidigt: Vill jag titta på riktig fighting slår jag UFC på tv4 sport och vill jag kolla på dans går jag ut på krogen.
Taekwondo är den fånigaste kampsporten och per definition ett sätt att inte kunna fightas effektivt (så här går det när man inte kan slåss på marken). Det är mest en massa studsande hit och dit, och det är nog valet av Kampsport som räddar Foot Fist Way. Kator är ju typ helt värdelöst, men det ser riktigt ball ut.

Jag då? Tja, Kampsporten räddar mig i alla fall från heterosexualitetens varma famn.

Sunday, December 21, 2008

Amerikansk Indiefilm: Rätt och fel


Rätt: Frozen River (bio)
Den vann sundance, SIFF och blablabla... (googla eller nåt).

Depp. Karln i husvagnen är försvunnen, förmodad gamblandes bort the morgage. Det är rätt klyshigt att white-trashmorsan, som extraknäcker med människosmuggling visar sig vara lite "who knows what weapons they have in that bag"-rasist när hon plötsligt ska smuggla pakistanier över den frusna sjön. Och att det är hennes rasism som gör att något går åt skoggen så att hon verkligen lär sig en läxa. Men hey, ingen regissör är väl utan sina favoritfördomar att guilta världen med. Tanken kommer från rätt ställe om man säger så.
Fult filmad var den också, men det var inte ett minus tycker jag. Bara plusmeny i misärburgarmålet. Alltså det är deppigt, men ibland tänker man "jaja nu kommer isen spricka, alla dör", men det går aldrig helt åt helvete framför kameran. Däremot går det ju att spekulera i de illegala flyktingarnas tillvaro som tvingar "jobba av skulden" till människorsmugglarhallicken. Två kinesiska tjejer som inte kan språket, vad kommer de få jobba med? Vi gissar men vet ingenting efter att de hoppat ur bakluckan. Frozen River är inte en film stor nog för fler trista öden.

Filmen hade kunnat vara rätt vanlig, om fattigdom i dagens USA, men det finns lite av en twist. Ray Eddy, så heter morsan, tar en indiankvinna som partner i smugglingen. Och Indianer i Amerikansk film är ju som bekant oftast rödskinn som blir skjutna i skallen av cowboys, eller "goda och visa". Men här är de som vanligt folk, typ lika bittra som samerna framstår i svensk media. Eller i Varg.

Fel: Delirious (dvd)

Det här är en annan film om fattigdom och den amerikanska drömmen. Dock inte särskilt kritisk, Pseudo-kritisk snarare. Det är skit att bo på gatan, men tänk om den hemlöse slusken träffade en vacker princessa?
Jag älskade Michael Pitt när han spelade Kurt Cobain i Last Days, men i den här? Fy faaan.
En hemlös snubbe får husrum hos en bitter paparazzi, träffar en superstjärna á la Britney Spears, plötsligt är han skådespelare med huvudroll i en 90-miljonersfilm. Allt går. Bara man tänker stort (och har de mest trosvätande ögonen i hela världen). Så töntigt. Samtidigt väldigt väntat och indieförpackat. Lite Juno. Gulligt men med ett fucked up budskap som ligger och puttrar, eller som här: stormkokar. Hon får upfylla sina exotiska fantasier genom att dejta the hunky homeless, han får äta ostron istället för sopor till middag. Alla vinner! Eh, förutom Steve Bushemi som spelar bittrare fotograf än han gjorde massör och Tony Sopranos kusin, och det är en bedrift. Förresten har han väl aldrig har fått vinna? Närmaste han kom var i Ghost World?
Men även om jag hatar av ren plikt är det rätt behagligt att få lite gammal bekant rags-to-riches liberalt svammel upptryckt i ansiktet, så att man slipper känna sig så dum jämt. Jag är aldrig så stor finsmakare som när jag äter riktig skit.

Se Last Days:

Friday, December 19, 2008

Årets: 12 bästa filmer, Top-10


Tack vare Sfs biografmonopol är filmutbudet 2008, inte minst i Norrbotten, tunt som oblatbröd. Som bonus på den paranoida bingobrickan har det ljugits om en biografkris som inte existerar (biobesöken har inte gått nedåt på elva år). Fildelare har blivit kallade tjuvar trots att det är dem som konsumerar och betalar mest för film i världen.
Men, de progressiva krafterna har visat sig vara starkare och en hel del film har nått ut till folket, på ett eller annat sätt.

Det här är de bästa:

1. Paranoid Park
Ingen kan göra ungdomar trovärdiga som Gus van Sant.
Skatearen Alex drar och slummar bland freaksen i Portlands underjordiska skatepark. Inget fel med det, men lite tjuvåk med godståget och panik över att åka fast leder till att en väktare klyvs mitt på spåret. Erkänna eller hålla munnen? Taskigt läge.
Alex är på flera plan en typisk tonåring som känner sig ambivalent i sin sexualitet, och han går mest i sin egen värld. Vi bjuds in via ett brev han skriver, hans minnen hoppar i tiden och därför gör också filmen det. Sant stjäl musik från Nino Rotas Fellini-soundtracks och blandar upp det med Elliot Smiths bästa mjukakustiska pop. Det finns en slags flyktig atmosfär kring allt Alex gör tack vare hela ljudkulissen. Med arty-estetiska skatemontage som drömsk grädde i kaffet kan inte "Paranoid Park" bli annat än årets konstverk.

1.5 I'm Not There
Konstexperimentet om Bob Dylan är en av årets bästa filmer och innehåller¨en av Heath Ledgers bättre rollprestationer (Dark Knight är ändå överhypad). Men det mesta har redan sagts, så jag nöjer mig med att konstatera detta och låter bli att infektera den vidare.

2. Margot at the Wedding
Noah Baumbach har åter igen gjort en film om dysfunktionella New York-intellektuella. Hans förra film "The Squid and the Wale" använde en skilsmässa som startskott, i Margot ligger (obviously) bröllopet i fokus. Nicole Kidman spelar morsan, som med en rent vidrig narcissism åker ut och hälsar på sin syster innan dennes "stora dag". Många neuroser skall trasslas upp genom familjegräl, ofta på bekostnad av Margots sons stackars psyke som blir tvungen att jobba deltid som mammas psykolog.
Jack Black spelar en vuxen roll och Jennifer Jason Leigh är rätt makalös.

3. Wall-E
Jag tror att 2009 blir post-apokalypsens år. Det säger jag kanske varje år, men Cormac McCarthys brutala "The Road" ska bli den film som banar väg för flera andra, mindre intressanta, efter undergången-filmer.
Den gulligaste dystopin från i år stod pixar för. I framtiden har Jorden blivit ett sopberg. Människan har i ett stort skepp emmigrerat till platt-teven och fetman ute i rymden. Robotarna är mer förmögna till kärlek än människorna själva, ett smart grepp och ett välkommet break från klyshan om "teknologins monster".

4. There Will Be Blood
Daniel Day Lewis gör sin livs roll i alla kritikers favoritkrönika över allt som är dåligt med världen: Girighet. På bekostnad av släkt, land och medmänniskor tänker Daniel Plainview utrota allt motstånd inom oljebranschen i 1900-talets nybyggaramerika.

5. La Zona
Några kids från supersegregerade Mexico City klättrar över muren till överklassens hårdmurade fristad för lite klassiskt Robin Hood. Tyvärr ser inte borgarna särskilt milt på den typen av beteende och avrättar en tjuv, en annan bli kvar i zonen. Bra studie över hur makt och målet av "trygghet" lätt kan låta övervakning och paranoia bli de starkaste drivkrafterna för ett uppskrämt samhälle.

6. No Country for old men
Ovan nämde Cormac McCarthy författade även manus till vad som blev Bröderna Coens bästa film sen "Fargo" (1996).


7. Stop-Loss
USAs lagar är inte så lite sämst. Även om du får frisedel kan armén när som helst kalla in dig för krig igen. Kimberly Pierce som gjorde "Boys Don't Cry" för nio år sedan, återvänder med en slags ultrarealistisk version av "Jagad".

8. It's a free world
Kall film för alla som haft pissiga jobb och behandlats som boskap. Det är en fri värld att globalisera och exploatera tack vare rasism och post-koloniala hierakier. Ken Loach visar hur bemanningsbranschen i England använder papperslösa flyktingar som slavarbete. Trots att hon är knäpp får vi sympatier för huvudpersonen Angie som håller i oxpiskan.

9. The wackness
Unge Luke Shapiro är emo i hjärnan och betalar sin psykolog (Ben Kingsley) i gräs för att få prata av sig. tillsammans med "Paranoid Park" är den för ovanlighetens skull inte patroniserande eller uppfostrande mot filmens unge huvudperson.

9.5 Inside
Fransk geggsplatter där en gravid kvinna blir offer för en psykotisk dåre som bestämt sig för att olovligen utföra ett kejsarsnitt och sno hennes barn. Årets blodigaste och bästa skräck.

10. Expired
Samatha Morton gjorde en bra roll som Marilyn Monroe-imitatör tidigare i år i Harmony Korines "Mister Lonely". I den blev hon hunsad av en Charlie Chaplin som liknade Hitler (tyvärr var Morton ensam om att bära upp filmen). Expired är en helt rom-com som mest bara är deppig där hon som parkeringsvakt träffar ett annat mustachprytt svin i skepnad av Jason Patrick.

Sämst var: Into the wild, Juno och Be Kind Rewind.

Top-3 Svenska filmer:

1. De Ofrivilliga
2. Låt den rätte komma in
3. En enastående studie i mänsklig förnedring

Sämst var: Patrik 1,5

Publicerad i NSD 19/12

Wednesday, December 17, 2008

Årets: Osexigaste fest

1. Idén att klä ut sig till kaninen från Donnie Darko är ball. Alla på festen vill hänga med killen som freakat hårt nog att sätta på sig något så sjukt. Alla undrar vem den här maxade personen är, varför bara han är utkädd, hur hans kropp ser ut under tröjan. Det är gött för Kaninkillen, han kommer säkert att få hångla. Han är sjukt unik och nej...vänta lite, det är maskerad. Taskigt läge för Kaninkillen: det dyker upp tre snubbar som klätt ut sig till Steve McQueen i Bullit, tre killar som Super Mario och tre killar som the Crow, och då är han fett körd.
För killar på Maskerad finns nämligen bara två vägar att gå: Ironi eller "ironi". Ironi är att klä ut sig till Veiron i Ottan med två kuddar under tröjan - tråkigt. "ironi" är att klä ut sig till ett av alla kvinnors små objekt, det finns hundratals att välja mellan, men ett säkert kort är "hantverkaren".

kulten som skapats kring dessa män och hur deras kukar har lika mycket inneboende kraft som de power-tools de sköter till vardags, är lika oantastligt att argumentera mot som Darwin. Jag försökte nyligen själv få svar på var attraktionen ligger i väna Room Service killar som lägger ett golv, genom att intervjua några genusstuderande tjejer: "Blåställ är sexigt" fick jag till svar.

För tjejer finns också två vägar att vandra: antingen klä ut sig till män med skepparkrans (genus) eller Sexy nurses (post-genus).
I sin kaninmask känner den hypotetiske snubben sig allt bra ful och dum, nu när könsrollerna antingen warpats tillbaks till 50-talet, eller helt vänts om. Vad gör en mördarkanin då?
För att komma till poängen: Att klubba igenom ett kollektivt beslut som säger att "alla klär ut sig" är lika demokratiskt som att införa skoluniform. Tanken med maskeraden är att skapa ett samtalsämne för de svennar som inte klarar av att skapa sina egna utifrån vad som händer i världen, men tyvärr lyser knullstämningen igenom och lämnar ingenting åt fantasin.
Nåja, jag är inte omöjlig. Om jag hade spelat boll hade jag klätt ut mig till barnsoldat, alla kvinnors hemliga fantasi.

Källa: Facebook.

"Vi klär ut oss till fanta tjejer!"

Monday, December 15, 2008

Årets: Bloggar

Nya:

1. Stuff White people like
2. Martin Gelin och Karin Henrikssons USA-valsblogg
3. Karl Lagerfelds Guide to life
4. Vända kappan efter vinden
5. Fuckstep-debatten

Bubblare: Som att skjuta vargar, Donnie Donuts viceblogg

Gamla:

1. Emil Arvidsson
2. Wierd Science
3. Elin Grelsson
4. Annika Flynner
5. The Playlist

Döda:

1. Staffan B
2. Mattias Alkberg
3. Life is grander

Sunday, December 14, 2008

En av många kommande listor



På fredag är det Ramadan för alla som gillar den här bloggen. Då kommer en årsbästalista över 2008s bästa filmer (kanske de sämsta också). Men dagarna innan dess tänker jag lista de kulturyttringar som ofta blir sekundära här. Och som förmodligen kommer att fortsätta vara det.
Idag börjar jag i bekanta träskmarker med att konstatera över årets bästa skivor.
Listan kan tyckas vara väldigt spretig. Även om tyngden ligger på rap är det en del dansmusik och till och med lite metal. Sjukt kan tyckas, men kriterierna för skivorna som kvalat in på listan är ett schysst flow. Det räcker inte med två hits , det krävs minst fyra. Och helst att ingenting står ut alls utan att hela klumpen lyser som guld.

Årets bästa: Album.

1 .ABN – it is what it is
Trae tha truth och Z-Ro gör den deppigaste gangstarapen. Noll hedonism, tres miserabilism. Svält och hat typ, men ändå peppande underdogsoul. - Skivan jag lyssnat på mest och under flest sinnestillstånd i år.

2. Lil' Wayne – Tha Carter III
Med rhymeslayin' från helvetet är DC3 Kanske inte lika grym som föregångaren, men fortfarande ett mästerverk av Tarkovskyska proportioner.

3. Z-Ro – Crack
Mer svältrap från Houston. Z-Ro menade, att om man kände sig hög av att lyssna på Dres klassiska album ”The Chronic”, kommer han kalla sitt album ”Crack” för att simulera känslan av att ”really fuck your brain up”.


4. Ice-Cube – Raw Footage
Förutom en jobbig låt om hur fildelning förstör allt får Cube vara hur grinig gammal gubbe som helst. ”If they didn't create these kind of conditions, I woulnd't have shit to rap about”. Talar som en sann sociolog gör han.

5.Wale – the mixtape about nothing.
6.Nordpolen – På Nordpolen
7.The Game – LAX
8.Cult of Luna – Eternal Kingdom
9.Foxy Brown – Brooklyn's Don Diva
10.Scarface – Emeritus
11.Nine Inch Nails – Ghosts
12.RZA – Digi snacks
13.T.I. - Paper Trail
14.Hot Chip – made in the dark
15.Glasvegas – Glasvegas
16.Keith Murray – Intellectual Violence
17.Booka Shade – The sun and the neon light
18.Anja Schneider – Beyond the valley
19.GZA – Pro tools
20.Young Jeezy – The recession

Bubblare: Deadmau5, A-Z, Nas - Nigger tape,

Bonus!

Årets bästa: Soundtrack.


Nya:

1.Paranoid Park
2.Step up 2 The Streets
3.Sunshine
4.The Wackness
5.There Will be blood

Gammalt: Boiler Room.

Varje dag: The RZA – Ghost dog – way of the Samurai.

Friday, December 12, 2008

Cute Overload



Film: Ghost Town

Det sämsta med amerikanska feel-goodiga romatiska komedier är att de alltid måste bli feel-good och romantiska.
För att ta ett exempel ur verkliga livet: Ingenting är väl så tråkigt som när en vän lär sig en läxa, mår bra och blir kär? Kanske knyter vi näven i fickan, ler forcerat och önskar vår vän olycka i sitt nästa liv, men skrattar, det gör vi inte.

Ricky Gervais spelar tandläkaren Bertram Pincus, en skön misantrop som unviker folk till varje pris. Han avlider tillfälligt under en operation och vaknar med förmågan att se och höra spöken som driver omkring på Manhattan. Ett spöke vid namn Frank (Greg Kinear) vill ha Pincus hjälp att sabba sin änkas nuvarande förhållande (trots att han är död ser han henne tydligen som sin egendom). Bertram tinar upp och blir förälskad i den ärtiga Gwen. Och när han blir det, då dör filmen.
Vem tror ni måste lära sig att livet bara är värt att leva, om man lever för andra? Självklart cynikern Bertram. Självklart ska detta ske genom att han hjälper de rådvilla spökena komma till rätta. Han träffar de dödas familjer och vänner. Letar upp gosedjur som försvunnit för att de anhöriga ska kunna komma över pappans död (va?).
Självklart hatar jag det.
Spökena vältrar sig i gamla minnen men lär sig i alla fall att gå vidare. Filmens komposterade disneyiska moralkaka står och stampar baklänges.

Ricky Gervais är förvisso en expert på sin karaktär. Bertram är värdelös på allt och hatar alla (mest i början, till exempel då en kollega blivit pappa och Bertram blir så illa berörd att han smiter ut medan de andra firar med tårta). Karaktärsmässigt är Bertram närmare bitterheten i Extras än grisen Brent frånThe Office, vilket i slutändan tyvärr bara betyder att vi inte får mycket nytt.
Historien har flera likheter med trötta spökfilmen Ghost (1990) eller Stephen Spielbergs Always (1989) samt har hela scener stulna från South Parkavsnittet The Death of Eric Cartman (2005), där svinet Cartman tror sig vara vandrande död (fast alla egentligen bara ignorerar honom) och ber den ende som inte är med på skämtet, en mobbad pojke vid namn Butters, att be om ursäkt genom honom.
En liknande hjärtnära scen kommer i slutet på Ghost Town, med twisten att det är tänkt att vi faktiskt ska tro på spöken.
Det gör vi förstås inte, det enda spöke som känns trovärdigt är ett irlänskt råskinn som ber Bertram slutföra ett mord åt honom så att han kan vila i frid, men det glömmer Bertram att hjälpa till med i sin oddysé av att ställa allt till rätta.
Han löser exklusivt gulliga problem.

Thursday, December 11, 2008

Jag tyckte att det var obefogat



Klippet kommer från Justice turnéfilm A Cross the Universe (ej att förknippa med den där fruktansvärda Beatlesmusikalen). Hipsterfransmännen glider omkring i USA och förutom att gigga super de, röker cigg och gifter sig med fans. Deras psykopat till turnémanager hävdar att vapen är det bästa som finns, en sammansmältning av jordens fem element (yeah...), och busschauffören vill ta världsrekordet i låg röstfrekvens.
Rätt roligt, ganska harmlöst egentligen.
Problemet med såna här filmer är att de inte har någon skurk. Marilyn Manson gjorde dock en turnéfilm där de blev välsignade av den kristna högerns bihang till demonstranter som skrek om synd och skam. Då var det så klart kul att se alla Antikrist superstars simulera sodomi framför de förskräckta bibelkramarna.

Klippet här ovan är väl det närmaste A cross the universe kommer i att hitta riktig spänning. Men jag tänker så här: är inte hela prylen lite av en överraktion? Snubben som får en flaska i skallen (han kunde ju ha dött) kommer liksom och knuffas lite. Det är inte som att han flexar butterflykniven direkt. Visst känns det som om Xavier ville ha med lite beef i filmen och inte kunde låta bli när han nu hade våldet lika fint serverat som sushi på en naken kvinna.

Eller jag vet inte, vad säger mp3bloggonanisterna?

Tuesday, December 9, 2008

Ball! Men jag vet fortfarande inte vad den handlar om?



Både Fredrik Strage (för DN) och Johan Wirfält (I sin Rodeoblogg) har tydligen besökt inspelningen av Jesper-Farväl Falkenberg-Ganslandts nya film Apan. Strage har en lång text, Wirfälts är lite kortare. De går ungefär i samma ton. Nytt sätt att använda skådespelare, hemligt, underlig inspelning. Men vad handlar filmen om?

Strage skriver:

"Olle Sarri vet bara att han spelar en körskollärare som heter Krister. Han vandrar in i scen efter scen utan en aning om vad som ska hända."

Hmm en körskolelärare som inte vet vad som ska hända honom. Jag undrar vad det värsta som kan hända en körskolelärare är? Att alla börjar cykla till jobbet? Så måste det ju vara. En värld av plingande cyklar, utan brummande motorer bör vara en körskolelärares vidrigaste mardröm.

"Olle Sarri vaknar på ett badrumsgolv i Stuvsta. Han tittar sig omkring, upptäcker att han har blodfläckar på kläderna. Hans händer är också röda. Nervöst börjar han att skölja dem i handfatet. Sedan höjer han blicken mot spegeln."

Betyder detta att körskoleläraren har tagit saken i egna händer, bokstavligen, och mördat närmsta innehavare av en cykelaffär? För att verkligen gå till roten väljer han säkert han en sån där gammal cykelgubbe som haft sin cykelaffär hela livet. Lagat punka åt ungarna på kvarteret (och i sina kraft dagar belägrad deras mödrar i fikarummet). Olle Sarri har sett hur hans livs verk tagits ifrån honom av den här mannen och bara gått in och spräckt den fina gamle mannens skalle med en förgasare? Det verkar ju vara en fruktansvärd film detta?

Wirfälft bekräftar mina misstankar i sin tolkning: "Det är omöjligt att inte tänka på plötslig, meningslös död i villaidyllen".


Usch jag tänker bara på den där stackars cykelgubben som miste livet efter Olle Sarris brutala vredesutbrott. Dörren bara flög upp och där står en man med en förgasare och kräver hämnd för livets orättvisor. Och han är bara gammal och sätter kaffet och mazarinen i halsen innan livet är över. Mordet är förstås en vettvillig handling.

"På sätt och vis är bilskolläraren Christer en apa som det gått snett för. Jag utforskar en ultranormalitet, kan man säga".

AAh det blir ännu mer tydligt att en sk "ultranormalitet" som bilskoleläraren verkar vara, kommer att flippa i en värld som i hans ögon ockuperas av plingande cykelklockor. Men självklart ångrar han sitt galna dåd:

"En timme senare, medan kören sjunger "Ave verum corpus" och snön faller i tjocka flingor utanför, rinner övertygande tårar på bilskollärarens kinder."

Kan nog bli en råbra film den här, Apan.

Monday, December 8, 2008

Game på Trädgår'n



Det enda som kan sänka måndagens konsert på Klubben i Södra Hammarbyhamnen är att han drar upp en massa tjejer på scen för att ha danstävling. Ingenting är jobbigare att titta på under rapkonserter.

Jag hör dig, Fredrik...

Vad tror ni hände igår?
Nä, faktiskt så blev det ingen danstävling, alla brudar i publiken stod mest på scenen och fotade publiken med sin kameramobiler. Sen bjöd Game upp alla grabbar med röd bandana (han reppar Bloods i Lilla London också) och då blev det sjukt grötigt på scenen. Jag tror inte att någon hade svängrum för att ens slänga med sina wigger-doorags. Eftersom scenen förvandlats till ett publikhav behövde kvällens stjärna ha tre vakter precis bredvid sig som också tog up enorma mängder plats och dessutom stod och råsurade.

Men innan vi går vidare med spelningen behöver ni få ett hum och kontexten:

När högerextremister behöver någon likasinnad forumpostare av SD-retorik att bonda med och bestämmer sig för att träffas IRL, eftersom deras vanliga kompisar inte "fattar". Då brukar det ofta resulera i att de två nazisterna blir väldigt fulla och pratar om världsherrevälde. Igår var jag del av nutidsversion av samma situation - bloggträffen. Jag var på Trädgår'n med två riktiga rättvisebloggare. Vi kan kalla dem Nerd Life och Always keepinit real. Båda två var märkbart bakfulla men det gick bra ändå, då Nerd Life insisterade på att bjuda igen alla rundor, vilket resulterade i att vi blev lika onyktra som The Game låtsades vara. Han drack först några klunkar Hennesey och halsade sedan en sjua vodka (vatten).

Var det bra då?
Alltså, nja. Bra var det kanske inte efter de fyra första låtarna, men väldigt roligt. Jag gillade att Game körde LAX files, state of Emergency och Dope boys från nya skivan men ärligt talat minns jag inte så mycket av låtmaterialet.
Jag minns hur publiken vrålar "G-UNOT!", hur det börjar lukta gräs i lokalen, hur några framför oss i publiken börjar slåss och Game skojar genom att låtsasboxas med en sidekick. Det är mycket tjafs med DJn och introt på Dreams blir bara en återkommande teaser som aldrig förverkligas. Däremot kör de Hate it or love it två gånger...
Jag tänkte också på att Game inte var särskilt deffad, snarare lite spritfet under sina pecs som gjorde sig synliga när tröjan åkte av. Helt okej för mig, vad är egentligen mer gangsta än att kunna leva gott på sitt byte?

Konklusion:

Game känner sig nog lite ensam, det är därför han redan från början var tvungen att ha tio pers på scenen. Och det är därför han nästan såg gråtfärdig ut när han avslutade med emo-balladen My Life, som inte fick något extranummer. Jag vill i fortsättningen ha fler låtar om Gamets smärta och färre om hans hood, vi kan ju den biten nu.

Friday, December 5, 2008

Jag hör dig Caroline

CRFN skriver i sin Parisblogg om hur hennes boring vänner är för vita och medelklass för att gå och se The Game med henne. I hear dats.

Det är exakt lika deppigt att bo i Göteborg och lyssna på hiphop. Inte minst när The Game kommer på besök nu på söndag.
Olika sorters neo-liberala idéer om ett "mångkulturellt samhälle" har förverkligats och segregerat skiten ur hela staden, vilket resulterat i att de enda som har något intresse för "svart" musik bor långt utanför innerstaden och kanske också har svårare att hosta upp 300 kronor för en konsertbiljett än de otacksamma studenterna. Vilka klyshigt nog är mina vänner. och vilka lika klyshigt prioriterar mycket en kväll med öl-injicering på någon sjunkfärdig båt framför kvalitativ gangsta.

Men, det här handlar verkligen inte om socialt engagemang utan om min egna personliga tragedi. Resultatet för mig blir antingen att svälja stoltheten och omfamna martyrskapet i att betala en singelbiljett komplett med osäkert leende, eller ge upp och inse att ondskan vann, grotta ner mig i erimitskap och börja kalkylera en svensk UNA-bombning. Av de två alternativen har jag valt det första, mest för min egen hälsas skull.
En sak är i alla fall säker: Jag hatar mina vänner.


Thursday, December 4, 2008

Mitt mörka förflutna och hur Lukas Moodysson skrämmer mig

För typ fem år sedan var jag 18 år. Då lät jag en filmsite publicera mina krönikor gratis. Vad visste jag om att ta betalt för mitt arbete då? Jag hade fortfarande ett glatt skimmer i ögonen och naiviteten i ryggmärgen.
Hur som minns jag en krönika om helt random filmpersonligheter som jag ville skulle fara åt helvete. Lukas Moodysson var med på listan, vilket jag motiverade med att han "bara önskar att han haft en dålig uppväxt". Rent nonsens egentligen, jag hade väl hört det av någon kompis och tyckte att det lät ball. Det roligaste var ett en regissör (han får vara namnlös eftersom jag inte minns vad han hette) hörde av sig via ett mail med orden "Lukas Moodysson" i ämnesraden. Regissören visade sig vara ansvarig för hälften av alla kackiga Beck-filmer och gratulerade min välskrivna krönika med ryggdunk och "väl rutet".
Då tyckte jag väl att det var rätt fett att någon som höll på med film hade läst, och gillat, mina pubertala texter (det här var trots allt på tiden då bara min mamma tyckte att jag skrev bra). Men så här I efterhand framstår Beckregissören som lite bitter, och min text som ganska substanslös. Och när det kommer till kritan: Vem fan ser hellre Beck än Fucking Åmål?

I Januari kommer i alla fall Lukas nya film, Mammut. Den har fått 70 miljoner kronor. 70 millejoooner. och handlar om ett övre medelklasspar i New York som jobbar för mycket för att ha tid med sin dotter. Så de tar del av lite outsourcad kärlek från tredje världen och låter en filipinsk barnflicka ta hand om ungen. Och när farsan (Gael Garcia Bernál är så hot right now! SKOJA) åker på affärsresa blir det "dramatiska förljder för alla inblandade". Moodysson själv säger att filmen handlar om "hur vi allihop på den här planeten är sammanlänkade med varandra, vare sig vi vill det eller inte. Och hur vi behöver varandra” (från SFs pressutskick).

Ooookej.

Det där citatet var kanske inte så farligt i sin ensamhet, men om tar en närmre titt på den övriga kontexten i utskicket:

Lukas Moodysson fortsätter:

”En amerikansk basketboll tillverkas i en filippinsk fabrik. Sedan skickas den till USA. Där köps den av en filippinsk kvinna som arbetar som barnflicka i en amerikansk familj. Hon lägger bollen i ett paket och skickar den till sin son som hon lämnat i Filippinerna.
Och på samma sätt som den där bollen studsar fram och tillbaka, studsar vår längtan fram och tillbaka på jordklotet som svävar så ensamt i rymden.
Men det är vackert, vårt jordklot. Och jag hoppas att det blivit en vacker film.”


Det finns efter dessa rader mycket som tyder på att Moodyssons proggnostalgia, som vi minns från Tillsammans, och patos för människan, tagits till svindlande höjder. Jag minns att Orvar Säfström gav Moodysson diagnosen narcissist och tyckte att alla filmer efter Fucking Åmål handlar om hur "världen är sjuk, men Lukas är frisk".
Narcissist eller inte så är jag rätt peppad på att se killen som gjort grimiest filmer i Svensk filmhistoria kan göra med 70 miljoner kronor. Tanken kittlar mig, nästan skrämmer mig lite.

Eller kanske inte efter att ha sett trailern:



"Daddy cooome hooome!"

Monday, December 1, 2008

Crack





I don't need know help my nigga, I can do bad on my own
And I don't need no company lil momma, Even tho I know you give graded on
I rather play my Xbox 360 while smoking and sipping drank.

/Z- Ro

Jonas Thente hade rätt: Fallout 3 är crack. förlåt, poesi var det.

Att vara mer sugen på att spela Xbox än på att hänga med sina kompisar eller sin tjej, som Z-Ro, är inget beteende jag tänker ge min välsignelse (men det är lätt att relatera till i feberyran då ingen ändå vill veta av en). Z-Ro är i bästa fall ett bevis för att teve-spel inte är helt pudervitt. Inte om Houstons souligaste gangsta valt det som sin favorite passtime. Well, med undantag för att köra omkring i sin bil utan destination med ett vapen i knät och en blunt chronic i mungipan.

Men att, eh, ”gamea” är i övrigt omöjligt att försvara. Inte för att det skulle vara nördigt, nej, eller det är det ju också, men jag har inga problem med det. Men skulle du och jag försöka ”ta spel på allvar” skulle argumentet snabbt plockas upp av moralpanikens patriarkala armar och placeras i en vagga av retorisk manipulation. Så småningom skulle våra egna ord förvandlats till en Rosemary's Baby skrikandes ”JA det är allvar, Columbine var allvar”.
Å andra sidan är det väl precis det vi vill höra? Att det är thuglife med GTA?

Foucault menade att sexualitetens "senmoderna" liberalisering var paradoxal. Typ att ju mer man pratar om det, ju mer kan folks sexualitet diciplineras efter hegemonin. Ungefär som en samlagsställning man väntar på att prova första gången men som så småningom blir vardagsmat. Ser man till spelen finns det ju vissa "farliga" som känns spännande innan release. Ofta då någon kristen högerrepresentant krupit ut från sitt anonyma näthatande och gett sig på en debattartikel och barnens små rena sinnen.

To sum up: Om Xbox är vitt och hegemoninskt vill jag att någon tar det till baby-hood, Så att jag kan spela med tanken att jag bryter maktbarriärer hemma i min passiva sjuktillvaro.

Vad göra? Hålla käften kanske? Jag har ont i halsen så det är vad jag tänker göra nu. Det och bli slavägare i post-apocalyptia.

It's a shame having a cell phone, but don't want it to ring
Cause I don't wanna deal with bull shit people and the bull shit they might bring
That's why I send them the voice mail heaven (I don't wanna talk)
Cause bull shit run a marathon, I rather keep it real and walk


Jag är på bushumör



Att exklusivt konsumera och skriva om allvarlig kultur är inte gratis. Själv lider jag av till synes ouppskattat arbete, men priset min omgivning får betala är högre. Efter en hård jobbskörd (som en filmfestival kräver) får de genomlida en förändring i min natur där allt som tidigare hanterades med seriositet nu bara skämtas bort. Ta bara en titt på mailkonversationen nedan:

Göteborgs egne Butters Stotch, Navid Modiri ska göra om sin blogg till en slags interaktiv dagsutmaning där han och hans läsare mäter mänskligt värde i olika adrenalinprövande, inkomstbringande och helst rättvisemärkta aktiviteter.

Navids mail:

Hej kompis. Jag skulle behöva din hjälp med research inför ett projekt jag har. Jag försöker kartlägga hur folk tycker, tänker och drömmer inför ett projekt jag ska genomföra under 2009 vid namn "365 saker du kan göra".

Du får såklart gärna svara med fler exempel än tre på varje punkt men jag skulle vara glad om du tänkte några varv, svarade minst tre och försökte utveckla varje sak så mycket du kan med målande beskrivningar, räknade upp hjälpmedel och tillvägagångssätt. Jag skulle vara tacksam om du INTE valde alternativen inom parentes, de finns bara där som stödhjul och som gnista för att sätta igång ditt tänk.

Vilka är de tre mest kreativa saker du byggt eller gjort?
(te.x en robot av mjölkkartonger och gamla kläder eller en fågelholk)

Vilka tre saker vill du prova på?
(te.x. hålla i en fågelspindel, hoppa fallskärm)

osv...


Eftersom jag gissar att mina svar redan diskvalificerats kan jag låta er ta del av dem. Utan att känna att jag skulle "give away the ending".

Mitt svar:

Okej, här är några svar:

"Vilka är de tre mest kreativa saker du byggt eller gjort?"

1. Jag har byggt ett shelter för sjuka smådjur. Jag använde två kilo bög.
2. Jag klottrade ett hakkors på mitt anteckningsblock när jag var typ 12.
3. Globen. jag designade den.

"Vilka tre saker vill du prova på?"

1. Stjäla min systers vårdjobbspengar och köpa knark för dem.
2. Spotta en hemlös i ansiktet.
3. Få ett blowjob i rymden.


Peace

//KV

***

Jag har bara plötsligt tappat lusten att vara allvarlig. Hoppas att den kommer tillbaka innan deadline för C-uppsatsen är due.

Friday, November 28, 2008

Wednesday, November 26, 2008

Brad Andersson (NSD 26/11)


Det är snöstorm i Stockholm, en tjej på tunnelbanan har tagit på sig plastpåsar utanpå sina AF1s och den Hitchcockiga tågthrillern Transsiberian rullar på filmfestivalen. Huvudstaden är snarlikt det vintriga Ryssland där filmen utspelar sig.
Ett par dagar innan vädret i hunnit bli Transibiriskt träffar jag regissören Brad Andersson.
Han har tidigare övertygat Christian Bale att svälta ner sig i The Machinist, innan dess gjort rom-com-sci-fi i Happy Accidents (2000) och mentalsjukhusskräck i Session 9 (2001). Han har även frilansat lite på serier som The Wire och The Shield mellan långfilmerna.
Man kan säga att han jobbat hårt på att bli en genrespretig regissör.

I Transsiberian spelar Woody Harelsson den kristne tågfantasten Roy som tillsammans med sin fru Jessie åker den Transibiriska järnvägen från Kina för att få nörda ner sig i tåg. Så småningom förvandlas äventyret till en mardröm med mord, knark och korrupta poliser.
Brad Andersson åkte själv tågresan efter collage och kände att han ville använda upplevelsen.

- Det är en cool trip att göra, och när jag gjorde den var liksom sovjet fortfarande sovjet. Det var intensivt att träffa alla ryssar som var väldigt dramatiska. Det var kallt och rått utanför. När jag sen blev filmare började jag fundera ”hur skapar jag en story som involverar den här världen?”

Finns det en inte chans att din film gör för Ryssland vad Hostel-fimerna gjorde för Slovakien? Dödar turistnäringen?

- Heheh jag vet inte, jag tror inte att den får så stort genomslag. Visst målar den upp en rätt grym bild av den delen i Ryssland. Men det är ju en film, om jag såg den skulle jag snarare vilja göra den där resan.
I filmen finns det ryska gangsters som är onda. Men å andra sidan har alla karaktärer mörka agendor och hemligheter, det går inte att säga att amerikanerna är bättre.

Finns det något självupplevt kvar i filmen?

- Not really. Jag slutade inte upp med att mörda någon, inte som jag kan komma ihåg i alla fall.

Woody Harelssons roll är ganska lik den patetiske mannen i Sjs gamla reklamer (ni vet han som samlade på biljetter). Men filmens mest bärande byggstomme är Emelie Mortiner som Roys fru och ex-bad girl Jessie. Roy tror sig ha omvänt henne, men Mortiner får Jessies förflutna att bubbla upp när en småfarlig, småläcker backpackersnubbe stöter på henne.

- Jag var en sån där backpacker. Jag reste genom Asien, Indien, Kina. Jag var väl ungefär som karaktären Carlos kan man väl säga. Alltså jag smugglade inte droger, men jag...

Du stötte på en äldre kvinna?


- hehehe...Not... (ohörbart)

Du gör ofta filmer med kvinnor i huvudrollen (t ex Marisa Tomei och Hope Davis), föredrar du kvinnliga protagonister?


- I en så här film är det mycket intressantare. Istället för att ha en tuff manlig karaktär använder man en kvinna som verkar vara väldigt sårbar, men samtidigt är kapabel till värre saker. Och det är alltid en större utmaning att jobba med en karaktär som är annorlunda mig själv, att skapa den trovärdigt. I min nästa film är det också en kvinna i huvudrollen.

Publicerad i NSD 26/11

Ruben Östlund (NSD 26/11)

Ruben Östlund fick kritikernas välsignande ryggdunkning efter Gitarrmongot (2004) . I hans Cannes-applåderade film De ofrivilliga som har premiär på fredag skildras fem fristående delar där individen ställs mot gruppen. Episoden med grabbgänget visar en hård och homoerotisk jargong som sen unga år är cementerad i gruppens dynamik. Den gällande normen leder till en ganska obehaglig övergreppssituation när en av killarna inte längre vill vara med i leken.
Det är ofta den som kritiserar eller gör motstånd mot gruppen som blir betraktad som lite jobbig. En lärarinna i filmen kritiserar en kollega som misshandlat en stökig elev får sedan höra att hon har ”samarbetssvårigheter”.
Samtidigt får de personer som aldrig väljer att gå emot gruppens förväntningar uppleva skuld på ett mycket mer påtagligt sätt.

Varför är gruppbeteende så destruktivt?

- Det finns både positiva och negativa aspekter av att vi människor är flockdjur.
Jag har blivit intresserad av de negativa aspekterna på det sätt som den begränsar oss i att agera så som vi kanske vill. Att den nästan förlamar. Vi är så otroligt rädda för att tappa ansiktet för vår grupp.

När jag hade sett din film ville jag ändra på mig själv. Men jag fick ingen lösning direkt.

- Det finns ingen enkel lösning på det. Om man tittar på skolfröken i filmen så har ju hon en teoretisk bild av detta. Hon kan göra ett etiskt experiment av hur gruppen fungerar, men sedan kanske hon inte lyckas leva efter det i praktiken. När pojken blir slagen i korridoren så reagerar hon inte direkt. Sedan gör hon ju det och då är det möjligt att det får konsekvenser som gör att hon inte kan delta i gruppen efteråt.

Scenen när hon säger åt en annan lärare att ”titta på mig när du pratar”, Är den vuxenmobbningen en effekt av hennes avståndstagande från gruppen? Eller är allt i hennes huvud?

- Någon som vågar opponera sig mot gruppen är en person som litar väldigt mycket på sina egna känslor.
Det kan vara både på gott och ont. Ibland reagerar man utifrån något som inte är konkret. Hon kanske skulle kanske kunna delta genom att själv börja prata? Men det där får gärna vara öppet.

Din filmiska stil är väldigt speciell.
-
Ett datorspel jag var väldigt inspirerad var Sim city. Man såg en stad från fågelperspektiv och det fanns vissa knappar för jordbävning eller härdsmälta. Jag kunde titta på det ganska faschinerat, som att titta på en mystack.
Känslorna i sig kan ofta göra att man mindre intellektuellt deltar i ett skede.
Jag vill inte åt de där känslorna av sorg eller glädje på det sättet. Det finns något voyeristiskt i att betrakta tillvaron kallt som jag tycker är intressant.

Publicerad i NSD 26/11

Monsterpost om filmerna på SIFF 08



Förra årets upplaga av Stockholm filmfestival gästades av Palme D'or-vinnaren Christian Mungiu, samt alla indiekids (eller är det indiers?) älskling Wes Andersson. I år är Wong-Kar Wai och Charlotte Rampling på besök. Coolast är förstås att Roberto Saviano är där med filmatiseringen av sin maffiabok Gomorra. Skurkarna i Neapel vill se honom död innan jul, hoppas att han överlever sitt face2face.
Filmfestivaler handlar dock lite för ofta om ”vilka som kommer”. Det går faktiskt att se bra film också.
Här är några av dem:

Darren Aronofskys The Wrestler är en ganska konventionell berättelse, om man har regissörens new-ageiga filosoferade i The Fountain och äckelfesten Requiem for a dream i färskt minne. Wrestler ligger nära livet på Mickey Rourke som spelar huvudrollen.
Efter hitfilmer på 80-talet började ju Rourke fucka up sin karriär genom att misshandla sin fru och nästan supa ihjäl sig. Rourke spelar Randy ”The Ram” Robinson, en fribrottare vars stjärnstatus i wrestlingsvängen har spolats ner i toaletten och nostalgiskt återskapas på lokala wrestlingshower där lönen är spottstyvlar och ryggdunk.
Randy är bitter över 80-talets slut och undrar ”varför den där Cobain kom och förstörde allt?” .
För att palla är sportbaggen laddad med ett helt apotek av sterioder. De levererar förstås en hjärtattack som ett brev på posten. Upplevelsen får Randy att vilja återförenas med sin neglierade dotter, väl spelad av Rachel Evan Wood (från deppbonanzat Running with Scissors).
Wrestler är en vacker film i Randys korta stunder av lycka. Den blödigaste scenen är när The Ram håller ett tal inför en full arena av white-trashiga wrestlingfans. Han har ingen annan och menar att de är hans riktiga familj.

Ett annat vitt par (dock med jeepmatchande inkomst) åker på romantisk campingtripp vid en avlägsen sjö, Eden Lake, utanför ett bonnigt byasamhället. Där dyker ett gäng ungdomar upp med en bandspelare och dödar den romantiska stunden med tung grime. Och snart är det tortyr och människojakt ute i skog och mark.
Ordentligt äckel vi inte är bortskämda med, för varje Inside går det ju två dussin tortyrporrisar á la Saw.
Tonåringar är mer trovärdiga som mördare än mutanter (eller en gammal döende gubbe). Snabbare och mer irrationella tack vare sina hormoner. Att moralpanikens fanbärare har utnämnt dem till samhällets fiende nr 1 efter alla skolskjutningar är regissören säkert väl medveten om.
James Watkins skräckis är en skogsblodig hybrid av The Descent och Funny Games.




Michael Fassbender från Eden Lake gör också huvudroll i Steve McQueens Hunger. Den innehåller både misär från IRAs hungerstrejk 1981 och världsrekordet för längsta tagning (17,5 min). Abu Ghraib verkar ganska trevligt i jämförelse med mazefängelset under Thatchers inflytande.

Stockholms filmfestival har kallats ”mini-cannes” på grund av de två festivalernas liknande utbud. Både Hunger och Argentinska Pablo Fendriks närgånget filmade La Sangre Brota valdes ut till den franska festivalen. Fendriks film visas på en duk som liknar något från Gullivers resor till lilleputtlandet.
Handlingen kretsar kring inblandingen i en knarkdeal som rinner inom samma familj. Från sonens ruffiga droglabb till pappans taxi. Smått obegriplig ibland men snygg och med ett råtungt ljudarbete där den vardagliga trafikens brus gärna dränker allt annat.

Filmfestival handlar även om filmer man inte vill se. Som The Brothers Bloom: två con-artist lurar en barnslig Rachel Weisz tusen gånger. Sexism och idéfattigdom.
Och den oftast geniale Kim-Ki Duk gick på tomgång i en film om drömmar, vars historia kändes hämtad ur de tröttaste avsnitten av The Twilight Zone.

Filmfestival handlar förstås mest om de filmer man missar. ”Har du sett den här?” är vanligaste frågan. Oftast har man inte det, vilket tar fram loserkänslan av att missa de viktiga snackisarna. Jag vet att både Bloods & Crips-dokumentären Made in America, ryska filmer i fokus och postmodernisten Michel Houellebecqs Possibility of an island är fantastiska.
Åtminstone tills jag ser dem.

Publicerad i NSD 26/11

Monday, November 24, 2008

Posers of Anarchy



Bikers. Ungefär som om de vore något nytt är de här.
Visst, det har varit ganska tyst från HBO sedan deras 1% sköts upp på grund av en rättstvist med Hells Angels grundare. Veteranen Sonny Barger menade att kabelkanalen plagierat storys som han nu alltså inte fått betalt för. Än så länge är de oklart om ens piloten för 1% lyfter. Men det verkar inte göra så mycket då F/Xs nya serie om ett kriminellt MC-Gäng, Sons of Anarchy, precis rullat klart sin första säsong och har dessutom fått klartecken för en andra.

Sons of Anarchy är skriven av Kurt Sutter, vilket förklarar varför allt känns så bekant, som en ny The Shield (Sutters förra skötebarn) men i skinnväst. Mycket tid rinner bort i rundabordet-möten för brott, scener nära på identiska med Strike-teamets viskfester i nämnda snutshow. Men MC-killarna är inte alls lika badass som de korrupta poliserna.

Ur periferin av ölmagade knuttar urskiljer sig Charlie Hunnam som Jackson, sonen till klubbens avlidne ledare. Pappan har lämnat ett hippiemanifest av Easy Rider snitt efter sig, vilket gör Jackson, som är tänkt att följa i de kriminella fotspåren, ambivalent när han kurar upp med pappans anarkifilosofiska voice-over och riktigt reflekterar.

Sons of Anarchy är en helt okej serie för folk med utgånget recept på genusglasögonen (exempelvis Carolina Gynning).
Mycket vapenpangande, mycket häng bland motorerna, inte så mycket som överraskar.
Likt ett barn på sin pappas axlar har serien har lyfts upp på populärkulturens tron av både amerikansk och svensk press som hyllar för fulla bägare och ställer den till och med bredvid Sopranos.

Sopranos är förvisso en serie jag lagt upp på piedistalen, men den hade en psykologisk och "modern" skärpa som det brukar heta, jag vet. Men jämförelsen de två serierna emellan är plågsam. Känns som att göra en påfågel av en höna.
Sopranos kändes som livet, inte som en tv-serie. Det är som att tvinga Doris Lessing att utföra en lapdance under pistolhot. Ovärdigt.
Däremot är den uppmärksammade Hamletkopplingen en av få saker som gör serien lite (litteratur) historisk.

Kommer italienska garlic-gangstas alltid vara mer ”äkta” än sina amerikanska white-trashditon? Filmen Gomorra som baserats på Roberto Savianos bästsäljare beskrivs nästan uteslutande i termer av realistisk brutalitet.
Ron Perlman, han skär kuken av en pedofil. Men utan sitt Hellboysmink liknar han en snarare en arbetslös jultomte, mer än en vettlös mördarkapitalist som han försöker göra porträtt av.
Den unge Charlie Hunnam ser i kontrast ut som en 16-årig skejtare i sitt långa Kurt Cobain-hår, Lords of dogtown-ögon och säckiga jeans. Hans mor och matriark, Gemma Tellar är briljant spelad av Katey Segal (eller Peg Bundy för er som sett våra värsta år). Hon tillför också lite humor. Inte minst efter ett svartsjukt vredesutbrott där hon slår sönder näsan på en tanig hangaround med en skateboard.

In fact: Om inte motorcyklarna vore gigantiska fallossymboler skulle man kunna byta ut dem mot fyrhjulade rullbrädor. Mitt förlag till HBO är att hyra in Larry Clark och låta honom reprisera sin expertis. Låt Clark göra en ”sexig” miniserie om ett hårdkriminellt skate-crew. Då skulle vi kanske få ett nice soundtrack i alla fall.

Krönika inbladad i Norrbottens kuriren och NSD

Sunday, November 23, 2008

Jag är på Stockholm filmfestival

Det är ju trevligt och ball och allt, men det är också en upplevelse hårt förpackad i besvikelsens presentpapper. Jag Intervjuade t ex Ruben Östlund (hans film De Ofrivilliga har premiär på fredag) och kände att vi hade ett moment där. Han slet fram anekdoter om "en svensk tiger" och någon äventyrare i en luftballong. han verkligen överträffade sig själv i referenser till problematiska gruppmekanismer.
Sen går jag och ser Rubens film på kvällen. Där berättar han exakt samma anekdoter för publiken.
Och jag som alltid fått höra att jag är speciell...

Såg the Brothers Bloom, vilket var plågsamt bortom räddningens gräns. Varför skulle jag gilla en film om två con-artist? Blåsningen med Paul Newman kanske?

Jag såg också Kim Ki-Duks nya film Dream. Den handlade om en kille som drömmer saker, en tjej som går i sömnen och agerar ut vad killen har drömt. Ja, det är tyvärr precis så dumt som det låter. Synd. Jag gillar ju Kim sen tidigare han verkar helt ha gett upp att åtminstone göra snygga filmer och bilderna har blivit mindre intressanta. Bara boring-ass medelklassmiljöer, typ ikeahem och lattefik i de senaste tre filmerna. Vad är det?

Top-5 Kim Ki-Duk

1. Binjip (Järntrean)
2. Spring, Summer, Autumn, Winter... and Spring
3. Shi Gan (Time)
4. Hwal (the bow)
5. Soom (Breath)

Bubblare: Samaritan Girl

Här är den bästa filmen på världens största all-year-around-international-film-festival: Youtube.

Ett klipp helt utan besvikelser:

Thursday, November 20, 2008

Twilight-Tweens gone wild



Film: Twilight.

”Jag kan läsa alla här inne utom dig, det är frustrerande” säger tonårsvampyren Edward när han försöker förklara sina krafter för Bella. Hon är en helt vanlig (om än otroligt viljelös) flicka som precis flyttat till sin ensamstående pappa i den regniga småstaden Forks. ”Frustrerande” tycker Edward när han inte kan läsa Bellas tankar, samtidigt satte han fingret på mina känslor - ”Frustrerande” - hade varit en perfekt undertitel till Twilight, om inte det vore en så stor underdrift förstås.
Man har försökt skapa en spänning kring hur Bella och Edward åtrår vad de inte kan få, dvs. varandra (detta ständiga vampyrdilemma). Men förutom detta är filmen mest en repris på sig själv.
Det enda som ”händer”, är att Bella hamnar i fara och att Edward svischar fram och räddar henne. Detta grepp upprepas med ökat intensitet där notoriskt hjälplösa Bella blir lite mer förälskad för varje fara hon räddas från innan filmen är slut.

När det kommer en så här dålig vampyrfilm är det nära till hands att skriva saker som ”specialeffekter som får ett avsnitt av Smallville att likna Spielberg”, ”skådespeleriet blir lyteskomik” eller ”Twilight suger inte blod – den suger röv”.
Visst är dessa godkänt kvalitativa beskrivningar av filmen, många skribenter kan (och kommer säkert) bränna ner den för att pissa på askan.
Men, detta handlar om mer än bara en dålig film.

När Robert Pattison (som spelar huvudrollen Edward) inte dök upp för en pr-ploj i en shoopinggalleria nyligen, orsakade besvikelsen ett mindre upplopp bland galna tonårstjejer (såna fans av bokserien har fått benämningen tweens).
Vampyrhunken Pattison gör även musik och har flera låtar med på filmens soundtrack, en skiva som lade sig på första plats på billboardlistan samma vecka den släpptes. Twilight är baserad på en bokserie, en storsäljande sådan. Författarinnan till böckerna, Stephanie Meyers, har kallat Patissons plastiga prestation i filmen för ”Oscar-värdig”. Patisson själv har dock påstått att Stephanie Meyers är ”galen” och att antytt att hela bokserien är hennes nedklottrade sexfantasier. Det skulle förklara varför Bellas karaktär är så innehållslös: Varje tonårstjej skall få projicera sin egen personlighet på henne.
Twilight är mycket mer än en ”frustrerande” film. Det är ett franchisefenomen och en plågsam påminnelse om att klyshor som undertryckta känslor, akustiska gitarrer och att ”bli räddad av en mystisk man” fortfarande är romantisk hårdvaluta ute i verkligheten.

Twilight går på bio från och med nu.

Tuesday, November 18, 2008

Trailerrecension: Marley and me



"Get ready for a surprise" säger en röst. Jag älskar ju överraskningar!
I trailern till Marley and Me gör Owen Wilson en 180 graders vändning från de lite mer arthouseiga trailers vi vanligtvis brukar se honom i. Sen sitt självmordsförsök verkar han inte riktigt vilja närma sig den där typen av själsligt grävande trailers som han gjorde tidigare (nåja, trailern till Royal Tenebaums är väl hans mest hardcore) men nu verkar Owen mest vilja hänga med djur istället för sina estetpolare till människor.

I trailern till Marley and me verkar det som att Owen Wilson och Jennifer Aniston köper en hund av Beethovenska proportioner. Den hårda låten "bad to the bone" utgör soundtracket till det medley som låter oss förstå detta på en klipskt sätt. Persongalleriet i trailer är minst sagt brokigt. En frostig arbetskollega, en brysk hundtränerska (som direkt fattar att Owen inte har bra hand med hunden!) och en oslick mäklare som undrar om paret ska ha barn (oooopps!) Man skrattar förstås gott flera gånger.
Det här är precis en sån kvalitetstrailer som vi kritiker har varit hungriga efter i så lång tid. Jag öppnar gapet och tar emot.

Monday, November 17, 2008

All the Boys love Mandy Lane

Jag kan inte fatta att det var Jonathan Levine som gjort den innan The Wackness. Mandy Lane var ju typ...lame. Dessutom är den bubblare på mörk-listan.

Friday, November 14, 2008

The Wackness igen


När Rudy Giuliani blev borgmästare i New York 1994 införde han en fet reform mot småbrott. Så som klotter, ringa narkotikabrott, tjuvåkning i tunnelbanan osv. Hans tanke var att även mindre ordningsbrott var inkörsportar till större sådana och tog alltså i med hårdhandskarna.
Detta är kulissen när vi introduceras för Luke Shapiro, spelad med vilsen apati av Josh Peck vars sommarjobb är att langa knark ur en glassvagn.
"Ha en bra sommar, Shapiro!" får Luke höra när han vill ta hissen ner från studentavslutningsfesten och möter en klasskamrat som blir avsugen av en flicka i seglarmössa. Luke får uppgivet ta trapporna.
Han är nyss examinerad från High school men är för den skull rätt mörk i hjärnan. Han ser bara "the wackness" i allt, säger Stephanie (Olivia Thrilby) som han senare förälskar sig i. Det vore konstigt annars.

Hemma bråkar Lukes päron som om de vore småungar och hans psykolog (som Luke betalar i gräs) är inte till någon större hjälp. Ben Kingsley spelar den trasige Dr Squires på ett briljant sätt, som en förmultnad New York-hipster i ett torrt äktenskap försöker han leva ut sina ungdomsfantasier genom att hänga med Luke. Så småningom blir de också kompisar.
Utöver att ha det bästa hiphop-soundtracket sedan, jag vet inte, någonsin? Så är The Wackness en skön 90-talsnostalgisk uppväxtskildring.
Även om den är rätt dark finns det mycket kärlek på oväntade, men inte direkt oproblematiska ställen.
Lukes och Squires relation motverkar sitt tilltänkt terapeutiska syfte och blir ganska skadlig för båda då de snarare bekräftar varandras depresssioner och försöker bota dem med droger.
När Squires hyr ett strandhus som han laddat med lika mycket knark som Johnny depp hade i Fear and Loathing in Las Vegas ber han Luke att skynda sig in innan Giuliani ser.

Även om stort fokus ligger i den valpiga kärlekshistorien och i den generationöverskridande Male-bondingen finns det en underliggande process i The Wackness. Kring hur New York förändras samtidigt som karaktärerna. Ju mer staden städas upp desto mindre verkar Luke bry sig om att följa regler.
Det är ju sämst att den här typen filmer om unga kvinnor inte existerar (Systrar i Jeans är väl det närmaste man kommer), men i övrigt kan jag inte se "the Wackness" i The Wackness.

Publicerad i NSD 14 nov 08



Förresten: Kolla det här också. Method Man gör en bra intervju i samband med filmen. Men han snackar rätt mycket om andra prylar också. Tjejen som intervjuar är härligt anti-ass-kissing.

Wednesday, November 12, 2008

Världens härligaste folkslag



Första säsongen av succén Världens härligaste män har precis tagit slut. Seriens programledare Ann Söderlund har dock ställt upp på en kort intervju inför säsong två. Programmet har kvar sitt originaltänk men har satsat på ett annorlunda tema till våren 2009.

Goodbye Zebras: Hej Ann! Berätta om säsong 2.

Ann: Hej hopp! Ja det blir nytt koncept till våren. Världens härligaste folkslag.

Intressant. Berätta mer.

- Ja alltså vi har suttit inne på redaktionen med ett gäng nedladdade När & Fjärran-avsnitt och varsin flarra receptbelagd hostmedicin och spånat idéer. Till slut kom vi fram till sex olika typer av härliga folkslag som vi ville göra ett program vardera om.

Gött. Vilka kvalificerade sig?

- Negern, Indianen, Kinesen, Britten, Mexaren och Turken. Och Turken är väl egentligen alla araber eller muslimer dårå.

Ja det låter ju som om du fått med de flesta olika. Vad har de för olika egenheter som ni tar upp i programmet?


- Muahaha! Jag vill ju inte avslöja allt.

Kom igen.

- Jaja. Negern har ju till exempel stor kuk, rytmen i blodet och ett härligt skratt. Dessutom kan de springa snabbt. Ett atletiskt folkslag.
- Men det är väldigt svårt att komma nära en neger, de flesta lider av HIV

Alla negrer?

- Alla negrer.
- Indianen å sin sida har bra kontakt med naturen. Väldigt kompetenta när det gäller örter och naturlig medicin. De kan vara ganska giriga, ni har väl sett vilka kasinon dom bygger, men säg en sjukdom de inte kan bota?

HIV?

- Äh...Men, Kineserna är jättebra på matte och gillar och äta ris. Många kinesiska kvinnor är också lätta på foten (horor).

Okej. Jag är sjukt pepp på det här programmet. Berätta om mitt favoritfolkslag: Turken.


- ÅÅh Turken! De lagar svingod pizza och kebab. Om de inte jobbar så hittar man dom oftast på bazaarer och såna ställen. Turkbrudar jobbar ju inte så de är ofta kickers.

Har Turkarna några nackdelar?

- Nja. Det skulle kanske vara att det flyger flickor från balkongerna där det bor turkar.

Världens härligaste folkslag börjar alltså på kanal 5 till våren. Något du vill tillägga?


- Jag kan säga det att allt har varit fantastiskt roligt. Dessutom tycker jag att det är ett viktigt program. Jag har träffat alla folkslag och ger en lite mer nyanserad världsbild i ett invandrartätt och ointegrerat land som Sverige.
Allt som bromsar upp fördomar är matnyttigt i min bok.

Tack för pratstunden då.

"100 år senare har kreatörer fortfarande inte kunnat släppa sina små objekt. Filmen Amelie från Montmartre kastade oss ett sekel tillbaka i tiden."

Bra kolumn i SVD idag

Monday, November 10, 2008

Totalt jävla mörker



Donkey Punch. Det är mycket mörker. Alltså inte riktigt mörker som i typ Stjärnor på Is. Mörkt som i mörkt. Som i "det går inte att se vem som håller i kniven nu för vi kan inte regissera foto så vi släcker bara alla lampor och låter publiken gissa istället!"

Top 3 mörkfilmer (rangordnade efter hur omöjligt det är att se vad som händer i de mörka scenerna):

1. Escape from N.Y.
2. Terminator
3. Saw 3-5

Så jobbigt att Pierce Brosnan skulle förstöra S.O.S med sin ölröst. wtf typ!



Jag såg Mamma Mia! igår och gillade typ ingenting med den. Eller, slutscenen kanske. Den sista sista grejen när golvstenarna krackelerar och det sprutar upp en fontän som crescendo av hela lyckoruset som alla är inne i. ”Jaa nu har Sophie fått tre pappor! Hurra!”
Men i övrigt, ingenting.

Och detta är ett problem. Jag vet ju att typ en miljard medelålders tanter älskar filmen. Så om jag säger att jag hatar den och den är skit, då har jag kallat en miljard medelålders tanter för idioter och det vill jag faktiskt inte göra. Åtminstone inte för att de är just kvinnor eller till åren komna. Prylen är väl att Mamma Mias mest lyriska publik inte går på bio särskilt ofta, som målgrupp är de ju väldigt underrepresenterade i att synas på film. När en film där medelålders tanter spelar huvudrollerna, då kan man ge sig fan på att medelålders tanter kommer att gå och se den i record numbers. Att jag älskar sen-adolescenta skildringar om urbana män (och som helst lyssnar på hiphop) är väl knappast det någon slump det heller? Skillnaden är väl att de filmerna jag gillar aldrig får några Så som i himmelen-siffor i biostolarna.

Samtidigt måste det gå att vara kritisk i sitt eget kvarter. Och det är det många som försöker vara, och ännu fler som inte försöker. Det är dock inte poängen.
Poängen är att det är svårt för mig att vara kritisk till en film i ett område som ligger så långt bort från min egen målgrupp och underförstådda standard för kvalitet, typ landsytor bort, att jag lätt skulle bli sexist om jag ens försökte. Vem är jag (som man) att kritisera något så ovanligt som en blockbuster för medelålders kvinnor? Även om jag inte kritiserar något i filmen som skulle anses vara typiskt kvinnligt?
Ni ser problemet?
Ska jag kanske acceptera någon slags skillnad? Att det kanske är så att jag konstruerats till att förakta de attribut som hyllas i filmen? För det är ganska smärtsamt att se en slags totalt euforisk utlevelse av den heteronormativa kvinnligheten. Samtidigt har jag väl sett 100 filmen med den manliga motsvarigheten. Så kanske har det naturaliserats i min hjärna, till skillnad från den kvinnliga varianten. Jag har blivit avtrubbad helt enkelt. Som de flesta andra som inte vill kritisera det som man känner igen sen tidigare. ”Jaja, men det är ju klart att han är cool som knullar många. Hon? Ja men värsta horan typ öööhöhhö *gör fittslickartecknet*”. Nåt sånt - För att hårddra lite (hehe).
Men, är det då mer okej med medelålders kvinnor som skamlöst knullar unga afrikanska pojkar för att det ännu inte hunnit bli någon filmkliché? För att den sortens beteende oftast skildrar kvinnan som lite äcklig, men i Mamma Mia som något ganska nice?
Ja, det är progressivt. Även om det är lite sexturistvibbar.
Liknande förhållanden mellan äldre män och en unga kvinnor finns det ju rätt många (typ tusen) exempel på sm aldrig kritiserats särskilt hårt, ett aktuellt highbrowexempel finns t ex i The Squid and the Whale.
Detta betyder att mina instinktiva känslor kring just detta, som var av det motbjudande slaget, var tvungna att genomgå en lite längre reflektion än vanligt. Oh nu fick ni ta del av den också. How about that.

Sunday, November 9, 2008

Dramaten gillar mig

Från inkorgen:




Den 2008-11-07 skrev Katja Juras :
Hej,

Vi på Elverket har läst din blogg och vill bjuda dig + en vän på Allsång av Mats Rosén! Se Torkel Petersson, som just nu är aktuell på bio i publiksuccén "Patrik 1,5", i en skruvad drift med vår tids fixering av ytlighet och shopping. Boka biljetter via Dramatens biljettkassa till någon av föreställningarna (...)

Välkommen! / Elverket/Dramaten

Missa inte den skruvade kortfilmen som förebådar premiären på Elverket den 7 nov.
http://www.youtube.com/watch?v=4lLN4VlDY68

(slut)

Okej, vad ska vi säga om det här? Annat än att det är lite behjärtansvärt att folk fortfarande använder "skruvat" som förstärkningsadjektiv?
Vad mer kan jag reagera på? Förutom att Dramaten måste ha missat vad jag tyckte om Patrik 1,5?


Well, jag svarade nyss på mailet:

den 9 november 2008 23:14
Till: Katja Juras

Hej!

Betyder denna inbjudan att ni står för min (+min väns) kostnad för resan upp till Stockholm? Jag bor ju i Göteborg, vilket framgår tydligt i bloggen som jag antar att ni läst.

MVH

/KV
<
<

(slut)

Friday, November 7, 2008

Veckans Weed: Pineapple Express



Knarkskallen Dale Denton (Seth Rogen) röker gräs hela dagarna.
I Inledningens bilscen lyssnar Dale på Eddy Grants 80-talshit Electric avenue med en joint i mungipan och lägger snabbt ribban (textraden "let me take it higher" dunkar på i bilstereon medan Dale gör sitt jobb som bilbud).
Dale är 25, har en 18-årig tjej i high school och inga riktiga vänner. Well, hans knarklangare Saul (James Franco) vill i alla fall hänga hela tiden. Han vill att de ska bonda, bli höga tillsammans och kolla på "fucked-up shit on the Internet". Fast Dale vill mest bara ha sitt knark, helst vill han att knarket ska vara lagligt så att han slipper göra sig till och låtsas vara kompis med sin dealer, även om han bara lever i förnekelse för att verkligheten ju ser ut så..

En dag dimper en sändning av "the dopest dope" ner i knät på Saul med smaken Pineapple Express.
Samma dag som Dale köper knarket blir han vittne till ett mord. I panik slänger han sin joint genom förarfönstret och speedar iväg från mordplatsen. Gräset är extremt sällsynt, så sjukt sällsynt att skurkbossen (som själv tar ett bloss för at identifiera varan) snart fått upp spåret på Dale och hans risige vän Saul.
Pineapple Expressförvandlas utifrån den här premissen till en buddykomedi med välkommen tvist.

En enkel, lättillgänglig och oinspirerad filmkoppling skulle låta nåt sånt här: "Det är väl typ Dum & Dummare möter Cheech & Chong". Men hör nu detta: Det är inte så enkelt.
Pineapple Express är väldigt mycket sin egen film. Den innehåller först och främst helt oironiskt, men ändå dumroligt, våld. Men viktigare är att den går bortom bara hån, stereotypförstärkande och förlöjligande av filmens huvudkaraktärer. Visst är de fortfarande losers, men Dale och Saul är samtidigt trovärdiga karaktärer som man bryr sig om. Och som man verkligen hoppas ska klara sig. När Saul undrar varför inter Dale ser honom som sin bäste vän i en av filmens key-moments, då finns det ingen tilstymmelse till skadeglädje hos regissören. Och när vi skattar gör vi det med dem, inte åt dem (eller jo, okej ibland).
Det här är framtiden för komedi. Inte att göra dyra versioner av det där youtubeklippet "laughing baby" - fast med och för övervuxna barn, som i den aktuella Step Brothers (eller som jag kallar den: ett steg fram och två tillbaks).

Marijuana är olagligt i USA, för att inte tala om i vårt grangröna Sverige. Det positiva med detta är att om inte drogen narkotikaklassats hade heller inte Pineapple Express blivit till. Det är en film som både har distans till sin publik och som vet hur man tillfredställer.
Exempel: När gangstrarna ska slänga ner Saul i en håla i golvet hör vi hur han (ur bild) frågar: "Vad har ni där nere egentligen, En Rancor?".
Referensen till Jaba the huts husmonster i Jedins återkomst flyger förbi utan att fria till publiken. Poängen är att Express gör de flesta skämt till ickeskämt genom att låta dialogerna mala på och vara svinroliga, utan att pausa för eventuella reaktioner.
Typ motsatsen till en stenad snubbe som sitter och skrattar åt sina egna skämt.


publicerad i NSD 7/11/08

Thursday, November 6, 2008

Fildelning vs småstadsbio

Kjell Häglund skriver idag om ett problem som jag själv tidigare snuddat vid: nämligen den ruttna distributionen av film till mindre städer och fildelningen som en effekt av detta. Det roliga är att SF nu uppmanar riksdagen att lagstifta mot fildelning (I DN kultur), då de påstår att den tar deras business.
Idioter.
Kjell resonerar bra över varför biograferna är beroende av fildelning och att de inte alls förlorar på det. jag visste faktiskt inte själv hur mycket skit de snackade. Visste ni att biobesökandet inte gått ner ett dugg sedan 1997? Trots all nedrustning?

I kommentarerna är det också rätt intressanta synpunkter. Läs nu.

Wednesday, November 5, 2008

O'Rock




Ja. Obama vann.

Sämst av Republikanerna att de trashat Obama så hårt att när John McCain skulle vara lite storsint och gratulera så buade rednecksen osmakligt.
Gött att samma sak ledde till jubel borta i chicago. Sjukt fint att Jesse Jackson grät också.

Jag såg femmans valvaka med F&F och måste väl säga att de vuxit någon centimeter i mina ögon. Framförallt för deras val av intressanta gäster. SVT och fyran hade typ världens tröttaste paneler, med undantag för Katrine Kielos som halvdissade Joe Biden. Jag tyckte nog att Göran Greider var bäst igår på femman, cleana runners och rena klokskaper. Mona Sahlin var också skön när hon lite förtäckt visade sitt äckel om hon hade fått se Sarah Palins "vinnarmin" idag.
Tråkigast var kombinationen av David Batra och Pagrotsky.



Jag vet inte vad jag ska göra idag, men det kommer förmodligen att kännas ganska obetydligt.

Monday, November 3, 2008

Saw V


När jag vaknade imorse hade jag fått ett brev i lådan. Jag tummade lite nervöst på det tjocka bruna kuvertet innan jag öppnade det. innehöll en bandspelare. När jag tryckte på play hörde jag en mörk, raspig röst tala till mig: "Hello Mr Viita, I want to play a game...".
Jag blev genast livrädd och tryckte på pause. Jag kokade en kopp kaffe, kollade mailen och försökte glömma bandspelaren. Men det gick inte.
Jag gick ut till köket igen och tryckte på play. Den obehagliga rösten började instruera mig:

"Your mission is to watch the latest film i the SAW-series today at 13.30.
It will last for 90 minutes, and after it is over you will be free to go.
All the exits in the theater will be locked during this time, so the only way out of watching the whole movie is to slice your own wrists. But if you will manage to fulfill the mission without killing yourself, you will begin to appreciate life in a deeper sense than you ever have before. Let the game begin."


Tro det eller ej: Jag klarade av att lösa Jigsaws fälla! Jag såg hela filmen! Efteråt stapplade jag ut från biografen så uttråkad som jag aldrig varit i hela mitt liv. Plötsligt började jag faktiskt uppskatta saker omkring mig som riktigt underhållande. Ett klotter på en vägg med budskapet "du ÄR vacker" blev genast konst i mina ögon. En diskussion om plättar med en tjej på pastahaket kändes som det djupaste samtalet jag haft i hela mitt liv. Allt smakade plötsligt mer och alla trafikljud lät som mozart i mina öron.
Jigsaw hade rätt, han hade fått mig att uppskatta livet på ett djupare sätt. ALLT i mitt liv kändes nu som regelrätta mirakel i jämförelse med vad jag precis upplevt.

Saturday, November 1, 2008

Självmordsbrev från Carolina Gynning



Hallou däurr.

Jag känner mig äcklig. Jag har kräkts lite på mig själv just nyss. Jag tittade mig själv i spegeln och såg en bristning på rumpan. Efteråt körde jag direkt ner fingrarna i halsen, så djupt att det var blod på dem när de kom upp igen, och kaskadspydde ut min bulgursallad som jag åt till Lunch. Nu sitter jag här och gråter och jag har aldrig känt mig fulare. Bara det är ju en anledning att dö.
Jag ska vara ärlig nu. Jag vill inte längre leva, det är därför jag skriver det här. För många kanske mitt liv framstår som rena drömmen: dyra skor, kläder, ett tillknullat jobb i teve och någon form av nykreddighet som kommer efter att ha gått från kanal fem till tv4. Men, mina små silverfiskar, mitt liv är på många sätt och vis väldigt tomt. Eftersom jag är heterosexuell, det som förut brukade kallas ”normal”, gillar jag män. Jag tänder på män. Tyvärr finns det faktiskt inga män i mediebranschen där jag arbetar och det har gjort det omöjligt för mig at träffa någon jag vill ha. Det är bara fjollor, bögar, svaga små ynkliga BARN är vad de är.

Ärligt talat tjejer, vad är det för poäng med livet om det inte kretsar kring mina (som är desamma som era) behov? Vi vet alla att det finns EN typ av män som vi alla gillar. Han har muskler, han har pengar, och han behandlar oss som om vi vore den bruna randen i hans kalsonger (som vi mer än gärna tvättar så länge vi får vara i hans närhet). Att någon lurat i de svenska mediemännen att de ska städa hemma är ju helt sjukt! Bög-jävla-tönt-beteende säger jag. Vad kommer härnäst? Ska de börja föda barn och amma sen också?
Ja Jesus. Jag blir så arg, som ni märker. Det sorgliga med allt det här är att det är mitt eget fel. Jag vill jaga, jag vill känna mig värdelös i min killes närvaro. Men min idealman är en machokille som vill knulla orörda artonåringar och sedan kompostera dem hos närmsta ungdomsmottagning. Den kategorin har jag sedan länge fallit ifrån, och det på eget bevåg då jag gjorde karriär här i Stockholm.

Jag har låtit mig själv förgås, jag har blivit ett vidrigt gammalt äckel. Min en gång ungdomliga kropp är numera angripen av alla möjliga lukter och förändringar. Numera måste jag färga håret för att täcka över mina gråa hårstrån och dessutom tar jag metamfetamin för att bränna extra mycket fett. Men det hjälper ju inte hela vägen. Det känns som att min ålder gör att min insida ruttnar och att mina vackra drag sakta smular sönder som gammalt brödmögel.
Jag är för gammal för alla riktiga män? Alla som kan leverera ömma slag över munnen? Då återstår ju bara en bunt bögar!
Vad kan jag göra? Förutom att ta mitt eget liv?
Ja, jag kan åtminstone göra det på ett sätt som lämnar mig ett rent och snyggt lik, då kanske någon snygg psykopat gräver upp mig för lite hett nekrofiliskt sex. Tills dess hoppas jag att alla unga tjejer där ute ser till att hitta en riktig karl innan ni blir fula gamla kärringar som mig. Men även en ful gammal kärring kan göra sig hot, fräsch och åtråvärd. Bara hon dricker två liter klorin.

Allas er,

//Carolina Gynning

Obs, texten är en direkt effekt av Carolina Gynnings debattartikel i Expressen och är självklart inte skriven av henne utan av mig, KV.