Nytt liv

Hej.

Vet inte om någon fortfarande har denna rostiga blogg i sin RSS. Men iaf.

Det har hänt lite sen sist. Jag har börjat på Kulturnyheterna som webbredaktör med inriktning på film. Så jag recenserar filmer varje vecka och öh, redaktörar även för filmbloggen.

Här ligger några recensioner jag skrivit nyligen:

Shame
Pojken med Cykeln
The Rum Diary
New Years Eve
Le Havre

Jag gör TV-inslag då och då.

Här är en Intervju med Sean Durkin (Marcy Martha may Marlene)

Puss

Så jobbigt att Pierce Brosnan skulle förstöra S.O.S med sin ölröst. wtf typ!

Jag såg Mamma Mia! igår och gillade typ ingenting med den. Eller, slutscenen kanske. Den sista sista grejen när golvstenarna krackelerar och det sprutar upp en fontän som crescendo av hela lyckoruset som alla är inne i. ”Jaa nu har Sophie fått tre pappor! Hurra!”
Men i övrigt, ingenting.

Och detta är ett problem. Jag vet ju att typ en miljard medelålders tanter älskar filmen. Så om jag säger att jag hatar den och den är skit, då har jag kallat en miljard medelålders tanter för idioter och det vill jag faktiskt inte göra. Åtminstone inte för att de är just kvinnor eller till åren komna. Prylen är väl att Mamma Mias mest lyriska publik inte går på bio särskilt ofta, som målgrupp är de ju väldigt underrepresenterade i att synas på film. När en film där medelålders tanter spelar huvudrollerna, då kan man ge sig fan på att medelålders tanter kommer att gå och se den i record numbers. Att jag älskar sen-adolescenta skildringar om urbana män (och som helst lyssnar på hiphop) är väl knappast det någon slump det heller? Skillnaden är väl att de filmerna jag gillar aldrig får några Så som i himmelen-siffor i biostolarna.

Samtidigt måste det gå att vara kritisk i sitt eget kvarter. Och det är det många som försöker vara, och ännu fler som inte försöker. Det är dock inte poängen.
Poängen är att det är svårt för mig att vara kritisk till en film i ett område som ligger så långt bort från min egen målgrupp och underförstådda standard för kvalitet, typ landsytor bort, att jag lätt skulle bli sexist om jag ens försökte. Vem är jag (som man) att kritisera något så ovanligt som en blockbuster för medelålders kvinnor? Även om jag inte kritiserar något i filmen som skulle anses vara typiskt kvinnligt?
Ni ser problemet?
Ska jag kanske acceptera någon slags skillnad? Att det kanske är så att jag konstruerats till att förakta de attribut som hyllas i filmen? För det är ganska smärtsamt att se en slags totalt euforisk utlevelse av den heteronormativa kvinnligheten. Samtidigt har jag väl sett 100 filmen med den manliga motsvarigheten. Så kanske har det naturaliserats i min hjärna, till skillnad från den kvinnliga varianten. Jag har blivit avtrubbad helt enkelt. Som de flesta andra som inte vill kritisera det som man känner igen sen tidigare. ”Jaja, men det är ju klart att han är cool som knullar många. Hon? Ja men värsta horan typ öööhöhhö *gör fittslickartecknet*”. Nåt sånt - För att hårddra lite (hehe).
Men, är det då mer okej med medelålders kvinnor som skamlöst knullar unga afrikanska pojkar för att det ännu inte hunnit bli någon filmkliché? För att den sortens beteende oftast skildrar kvinnan som lite äcklig, men i Mamma Mia som något ganska nice?
Ja, det är progressivt. Även om det är lite sexturistvibbar.
Liknande förhållanden mellan äldre män och en unga kvinnor finns det ju rätt många (typ tusen) exempel på sm aldrig kritiserats särskilt hårt, ett aktuellt highbrowexempel finns t ex i The Squid and the Whale.
Detta betyder att mina instinktiva känslor kring just detta, som var av det motbjudande slaget, var tvungna att genomgå en lite längre reflektion än vanligt. Oh nu fick ni ta del av den också. How about that.

Con Artists!

Eftersom jag är så galet progressiv (och för att Wall-E var fullbokad) besökte jag ikväll folkets bio för att, i ovanlighetens skimmer, beblanda mig med vanliga människor och dessutom betala för mitt biobesök. En slags slumming för den populärkulturella överklassen.

Nä, men jag såg dokumentären Bedragaren, det är en film som handlar om en bedragare.
Den var bra, problemet med att se den var dock att jag hade läst recensionerna innan. Jag visste redan om alla de göttigaste bedragelserna då de spoilats av diverse kritiker.
Inte så att någon avslöjat slutet, men hela stämningen i filmen var EXAKT som den beskrivits i text.
Då är ju frågan: Om jag inte går på folkets bio för att bli överraskad, vad går jag då dit för? "Atmosfären"?

Som filmkritiker uppmanar jag nu er läsare att sluta läsa filmrecensioner, det leder bara till att ni fattar vad filmen innehåller och gör att själva tittandet blir överflödigt.
Å andra sidan kan en filmrecension vara ett bra substitut om man inte har lust att titta på film men ändå verka som att man har lite "koll". Det är väl därför ni läser den här bloggen? I så fall hoppas jag att det här inlägget bidragit till att ni känner er förmöget bedragna.

À l'intérieur

Om texten i rubriken var filmens handling hade accangerna i den knappt räckt till för att representera mängden av blod.
Inside, som är den engelska titeln, är mycket nära på att kvala in på min top-5 över bästa skäckfilmer ever.

Sarah, En gravid kvinna förlorar sin man i en bilkrasch. Några månader senare sitter hon i apati på ett sjukhus och bokas in för kejsarsnitt dagen efter. När hon kommer hem till sitt tomma hus knackar det på dörren och en slags Clockwork Orange-homage utspelar sig när en kvinna med obehaglig röst ber att å låna telefonen för att hennes bil gått sönder. Hon avvisas men dyker snart upp utanför ett fönster som hon slår stora sprickor i innan hon försvinner. Efter det brakar helvete lös. Hon försöker skära upp Sarahs mage med en sax men lyckas inte, då hon vaknar och hinner blödande låsa in sig på toaletten.

Kvinnan vill åt hennes barn. Därefter följer ett blodbad av sällan skådat slag, och det är inte sådär torture-porn-onödigt heller. De finns logiska förklaringar till alla vidriga våldsskilringar, vilket förstås gör filmen läskig as fuck.
Det handlar främst om en kamp två kvinnor emellan, där skurken söker att stjäla ett moderskap.
Det är ett smart grepp som gör att all gammal slasherdramaturgi där en psykopatiskt man med mer eller mindre sexuellt motiverat våld jagar skrikande kvinnor utan handlingsförmåga.
Jo, den är från Frankrike också.
När det går att göra en sån här film i Sverige kommer mitt yrke inte längre att behövas. Haha, det lär ju aldrig hända.




PS. En annan blodig film utan spekulativa element är The Descent.