Självmordsbrev från Carolina Gynning

Hallou däurr.

Jag känner mig äcklig. Jag har kräkts lite på mig själv just nyss. Jag tittade mig själv i spegeln och såg en bristning på rumpan. Efteråt körde jag direkt ner fingrarna i halsen, så djupt att det var blod på dem när de kom upp igen, och kaskadspydde ut min bulgursallad som jag åt till Lunch. Nu sitter jag här och gråter och jag har aldrig känt mig fulare. Bara det är ju en anledning att dö.
Jag ska vara ärlig nu. Jag vill inte längre leva, det är därför jag skriver det här. För många kanske mitt liv framstår som rena drömmen: dyra skor, kläder, ett tillknullat jobb i teve och någon form av nykreddighet som kommer efter att ha gått från kanal fem till tv4. Men, mina små silverfiskar, mitt liv är på många sätt och vis väldigt tomt. Eftersom jag är heterosexuell, det som förut brukade kallas ”normal”, gillar jag män. Jag tänder på män. Tyvärr finns det faktiskt inga män i mediebranschen där jag arbetar och det har gjort det omöjligt för mig at träffa någon jag vill ha. Det är bara fjollor, bögar, svaga små ynkliga BARN är vad de är.

Ärligt talat tjejer, vad är det för poäng med livet om det inte kretsar kring mina (som är desamma som era) behov? Vi vet alla att det finns EN typ av män som vi alla gillar. Han har muskler, han har pengar, och han behandlar oss som om vi vore den bruna randen i hans kalsonger (som vi mer än gärna tvättar så länge vi får vara i hans närhet). Att någon lurat i de svenska mediemännen att de ska städa hemma är ju helt sjukt! Bög-jävla-tönt-beteende säger jag. Vad kommer härnäst? Ska de börja föda barn och amma sen också?
Ja Jesus. Jag blir så arg, som ni märker. Det sorgliga med allt det här är att det är mitt eget fel. Jag vill jaga, jag vill känna mig värdelös i min killes närvaro. Men min idealman är en machokille som vill knulla orörda artonåringar och sedan kompostera dem hos närmsta ungdomsmottagning. Den kategorin har jag sedan länge fallit ifrån, och det på eget bevåg då jag gjorde karriär här i Stockholm.

Jag har låtit mig själv förgås, jag har blivit ett vidrigt gammalt äckel. Min en gång ungdomliga kropp är numera angripen av alla möjliga lukter och förändringar. Numera måste jag färga håret för att täcka över mina gråa hårstrån och dessutom tar jag metamfetamin för att bränna extra mycket fett. Men det hjälper ju inte hela vägen. Det känns som att min ålder gör att min insida ruttnar och att mina vackra drag sakta smular sönder som gammalt brödmögel.
Jag är för gammal för alla riktiga män? Alla som kan leverera ömma slag över munnen? Då återstår ju bara en bunt bögar!
Vad kan jag göra? Förutom att ta mitt eget liv?
Ja, jag kan åtminstone göra det på ett sätt som lämnar mig ett rent och snyggt lik, då kanske någon snygg psykopat gräver upp mig för lite hett nekrofiliskt sex. Tills dess hoppas jag att alla unga tjejer där ute ser till att hitta en riktig karl innan ni blir fula gamla kärringar som mig. Men även en ful gammal kärring kan göra sig hot, fräsch och åtråvärd. Bara hon dricker två liter klorin.

Allas er,

//Carolina Gynning

Obs, texten är en direkt effekt av Carolina Gynnings debattartikel i Expressen och är självklart inte skriven av henne utan av mig, KV.