Thursday, November 20, 2008

Twilight-Tweens gone wild



Film: Twilight.

”Jag kan läsa alla här inne utom dig, det är frustrerande” säger tonårsvampyren Edward när han försöker förklara sina krafter för Bella. Hon är en helt vanlig (om än otroligt viljelös) flicka som precis flyttat till sin ensamstående pappa i den regniga småstaden Forks. ”Frustrerande” tycker Edward när han inte kan läsa Bellas tankar, samtidigt satte han fingret på mina känslor - ”Frustrerande” - hade varit en perfekt undertitel till Twilight, om inte det vore en så stor underdrift förstås.
Man har försökt skapa en spänning kring hur Bella och Edward åtrår vad de inte kan få, dvs. varandra (detta ständiga vampyrdilemma). Men förutom detta är filmen mest en repris på sig själv.
Det enda som ”händer”, är att Bella hamnar i fara och att Edward svischar fram och räddar henne. Detta grepp upprepas med ökat intensitet där notoriskt hjälplösa Bella blir lite mer förälskad för varje fara hon räddas från innan filmen är slut.

När det kommer en så här dålig vampyrfilm är det nära till hands att skriva saker som ”specialeffekter som får ett avsnitt av Smallville att likna Spielberg”, ”skådespeleriet blir lyteskomik” eller ”Twilight suger inte blod – den suger röv”.
Visst är dessa godkänt kvalitativa beskrivningar av filmen, många skribenter kan (och kommer säkert) bränna ner den för att pissa på askan.
Men, detta handlar om mer än bara en dålig film.

När Robert Pattison (som spelar huvudrollen Edward) inte dök upp för en pr-ploj i en shoopinggalleria nyligen, orsakade besvikelsen ett mindre upplopp bland galna tonårstjejer (såna fans av bokserien har fått benämningen tweens).
Vampyrhunken Pattison gör även musik och har flera låtar med på filmens soundtrack, en skiva som lade sig på första plats på billboardlistan samma vecka den släpptes. Twilight är baserad på en bokserie, en storsäljande sådan. Författarinnan till böckerna, Stephanie Meyers, har kallat Patissons plastiga prestation i filmen för ”Oscar-värdig”. Patisson själv har dock påstått att Stephanie Meyers är ”galen” och att antytt att hela bokserien är hennes nedklottrade sexfantasier. Det skulle förklara varför Bellas karaktär är så innehållslös: Varje tonårstjej skall få projicera sin egen personlighet på henne.
Twilight är mycket mer än en ”frustrerande” film. Det är ett franchisefenomen och en plågsam påminnelse om att klyshor som undertryckta känslor, akustiska gitarrer och att ”bli räddad av en mystisk man” fortfarande är romantisk hårdvaluta ute i verkligheten.

Twilight går på bio från och med nu.

9 comments:

N said...

plötsligt så förstår jag det senaste South Park-avsnittet

leiram said...

Hej Kristofer!
Angående din kommentar på superklubben.com:

Hellre skriver jag, enligt dig, menlösa texter än kallar mig skribent inom "populärkultur" när det egentligen är lika med reklampelare för film- och musikbranschen.

Och för att dra nytta av det jag skriver ska man kunna förstå vikten av självironi.

Ha en bra dag!

Kristoffer Viita said...

Nu blir jag förstås nyfiken på hur du tänker? Hur kan du anse att en recension där jag ger en film en etta och även konstaterar att filmen "suger röv"- är reklam?

Om du verkligen är journalist, vilket jag börjar bli mer och mer tveksam till, så hade du väl bemödat dig att läsa min blogg innan du kritiserade den?

Angående din text som jag kritiserade så ansåg jag att dne var ett misslyckande, om än ganska proportionelig till ambitionen, men fortfarande ett misslyckande. Särskilt i självironi.

Puss.

Kristoffer Viita said...

PS. En annan kille som "är lika med reklampelare för film- och musikbranschen" vann nyss stora journalistpriset: http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/1036

Men såna petitesser tar ju inte luften ur dina ord.

leiram said...

1. Dissa en film, hylla tre - det spelar inte så stor roll. Du, liksom Fredrik Strage som alrig fallit mig på läppen (men förmodligen på din då du refererar till honom), är inte mindre reklampelare för det.

2. Jag, journalist? Ja, jag arbetar i alla fall för att människor ska få utrymme i media. Inte, som du, att få utrymme själv att säga vad jag själv tycker och tänker och så kallad populärkultur.

3. Min text, ett misslyckande. Tja, vi kan väl vrida och vända lite på det: att du reagerar så starkt till att börja med är spännande. Jag skulle vilja säga att det i sig är ett lyckande, inte ett misslyckande.

pussipuss.

Kristoffer Viita said...
This comment has been removed by the author.
Kristoffer Viita said...

Hehe, alltså... Jag fattar inte vad du menar. Allvarligt talat.
Jag är rädd för att du kommer att bli väldigt patetisk om du fortsätter driva tesen att alla kulturjournalister är filmbolagens lobbyister.
Det är helt enkelt inte så och jag förstår inte var du fått det ifrån? Tror du att jag tjänar något extra på att hylla en film?

"Inte, som du, att få utrymme själv att säga vad jag själv tycker och tänker"

Så vad skulle alternativet vara menar du? Att ingen skriver om film, musik och kultur? Eller att "folket" gör det? Insändarkritik? Hur ser dina lösningar ut, jag är faktiskt genuint nyfiken, just nu kan jag inte få nog av dig.

Tårtan said...

Bloggbeeeeeeeeeeeeeeeeeeeef!

Karl Linus said...

Att inte kunna få nog av någon är underbart KV.