Förra årets upplaga av Stockholm filmfestival gästades av Palme D'or-vinnaren Christian Mungiu, samt alla indiekids (eller är det indiers?) älskling Wes Andersson. I år är Wong-Kar Wai och Charlotte Rampling på besök. Coolast är förstås att Roberto Saviano är där med filmatiseringen av sin maffiabok Gomorra. Skurkarna i Neapel vill se honom död innan jul, hoppas att han överlever sitt face2face.
Filmfestivaler handlar dock lite för ofta om ”vilka som kommer”. Det går faktiskt att se bra film också.
Här är några av dem:
Darren Aronofskys The Wrestler är en ganska konventionell berättelse, om man har regissörens new-ageiga filosoferade i The Fountain och äckelfesten Requiem for a dream i färskt minne. Wrestler ligger nära livet på Mickey Rourke som spelar huvudrollen.
Efter hitfilmer på 80-talet började ju Rourke fucka up sin karriär genom att misshandla sin fru och nästan supa ihjäl sig. Rourke spelar Randy ”The Ram” Robinson, en fribrottare vars stjärnstatus i wrestlingsvängen har spolats ner i toaletten och nostalgiskt återskapas på lokala wrestlingshower där lönen är spottstyvlar och ryggdunk.
Randy är bitter över 80-talets slut och undrar ”varför den där Cobain kom och förstörde allt?” .
För att palla är sportbaggen laddad med ett helt apotek av sterioder. De levererar förstås en hjärtattack som ett brev på posten. Upplevelsen får Randy att vilja återförenas med sin neglierade dotter, väl spelad av Rachel Evan Wood (från deppbonanzat Running with Scissors).
Wrestler är en vacker film i Randys korta stunder av lycka. Den blödigaste scenen är när The Ram håller ett tal inför en full arena av white-trashiga wrestlingfans. Han har ingen annan och menar att de är hans riktiga familj.
Ett annat vitt par (dock med jeepmatchande inkomst) åker på romantisk campingtripp vid en avlägsen sjö, Eden Lake, utanför ett bonnigt byasamhället. Där dyker ett gäng ungdomar upp med en bandspelare och dödar den romantiska stunden med tung grime. Och snart är det tortyr och människojakt ute i skog och mark.
Ordentligt äckel vi inte är bortskämda med, för varje Inside går det ju två dussin tortyrporrisar á la Saw.
Tonåringar är mer trovärdiga som mördare än mutanter (eller en gammal döende gubbe). Snabbare och mer irrationella tack vare sina hormoner. Att moralpanikens fanbärare har utnämnt dem till samhällets fiende nr 1 efter alla skolskjutningar är regissören säkert väl medveten om.
James Watkins skräckis är en skogsblodig hybrid av The Descent och Funny Games.
Michael Fassbender från Eden Lake gör också huvudroll i Steve McQueens Hunger. Den innehåller både misär från IRAs hungerstrejk 1981 och världsrekordet för längsta tagning (17,5 min). Abu Ghraib verkar ganska trevligt i jämförelse med mazefängelset under Thatchers inflytande.
Stockholms filmfestival har kallats ”mini-cannes” på grund av de två festivalernas liknande utbud. Både Hunger och Argentinska Pablo Fendriks närgånget filmade La Sangre Brota valdes ut till den franska festivalen. Fendriks film visas på en duk som liknar något från Gullivers resor till lilleputtlandet.
Handlingen kretsar kring inblandingen i en knarkdeal som rinner inom samma familj. Från sonens ruffiga droglabb till pappans taxi. Smått obegriplig ibland men snygg och med ett råtungt ljudarbete där den vardagliga trafikens brus gärna dränker allt annat.
Filmfestival handlar även om filmer man inte vill se. Som The Brothers Bloom: två con-artist lurar en barnslig Rachel Weisz tusen gånger. Sexism och idéfattigdom.
Och den oftast geniale Kim-Ki Duk gick på tomgång i en film om drömmar, vars historia kändes hämtad ur de tröttaste avsnitten av The Twilight Zone.
Filmfestival handlar förstås mest om de filmer man missar. ”Har du sett den här?” är vanligaste frågan. Oftast har man inte det, vilket tar fram loserkänslan av att missa de viktiga snackisarna. Jag vet att både Bloods & Crips-dokumentären Made in America, ryska filmer i fokus och postmodernisten Michel Houellebecqs Possibility of an island är fantastiska.Åtminstone tills jag ser dem.
Publicerad i NSD 26/11
No comments:
Post a Comment