Showing posts with label Darren Aronovsky. Show all posts
Showing posts with label Darren Aronovsky. Show all posts

Friday, February 13, 2009

Filmen som ingen kan hålla käften om.

Prolog: Innan den här texten skulle skrivas blev jag av min redaktör informerad att dagens fredagssida skulle ha, och smaka på detta, "rocktema". Många "rockplattor" hade tydligen kommit in och en intervju med Backyard Babies skulle dras på helsida. Jag blev instruerad att hitta en slags "rockvinkel" på min filmrecension.
Problemet för mig blev förstås att jag inte riktigt vet vad rock är, snarare vet jag vad den inte är, dvs relevant, och följande text blev något färgad av den åsikten.



The Wrestler.

Jag är arg på media över den mättnad jag känner inför ”The Wrestler” just nu. Jag har läst om Mickey Rourkes ”fantastiska comeback” 40 gånger innan filmen ens haft premiär. DN åkte till och med för att besöka ”verklighetens The Wrestler” i någon håla i USA. En del av vad som liknar en psykos som inte mattats av på flera månader. Därför tänker jag inte skriva en enda rad om det utan koncentrara mig på filmen.
Lever den upp till hypen? Nej. Men då hade den förstås varit världen bästa film.
The Wrestler är en gullig liten lågudgethistoria av högkompetenta snillet Darren Aronofsky. Han visar i all enkelhet upp de totala underdogsen. Det finns ju faktiskt två. Marissa Tomeis strippa är lika mycket det åldrade objekt som Rourkes fribrottare.
Och det var bättre förr, när sleazerocken inte var sleazig och white-trash, utan bara ”rock n roll” som Randy ”The Ram” beskriver en tröja han hittar på second hand.
Men tiden har sprungit förbi två som vägrar gå vidare. Rourkes sargade muskelberg är bitter över att grungen på 90-talet gjorde allting så deppigt. ”Vad är det för fel med att vilja ha kul?” beklagar han sig.

Våldet i The Wrestler är väldigt nära filmat, det känns som att vara inuti ringen, fylld av brutal rekvisita, när Randy får hela sina kropp sönderskjuten av en häftpistol. Allt för att blidka de läskigt trogna trailerpark-fansen. Samtidigt som Randy extraknäcker i charken på sitt lokala supermarket för att betala sina solariebrännor, försöker han lappa ihop förhållandet med dottern han lämnade. Och det är vackert att filmen inte alltid serverar de självklara måltider som vi gissar står på menyn. Randy upplever korta stunder av lycka i allt sitt elände. På det nästan plågsamt sparsmakade sättet som den distribuerar hopp liknar The Wrestler tragikonaniserande "Boys don't cry".

Men i sin samlade prakt är filmen en lätt skildrad historia över ett tungt liv där rocken dött för länge sedan.

Wednesday, November 26, 2008

Monsterpost om filmerna på SIFF 08



Förra årets upplaga av Stockholm filmfestival gästades av Palme D'or-vinnaren Christian Mungiu, samt alla indiekids (eller är det indiers?) älskling Wes Andersson. I år är Wong-Kar Wai och Charlotte Rampling på besök. Coolast är förstås att Roberto Saviano är där med filmatiseringen av sin maffiabok Gomorra. Skurkarna i Neapel vill se honom död innan jul, hoppas att han överlever sitt face2face.
Filmfestivaler handlar dock lite för ofta om ”vilka som kommer”. Det går faktiskt att se bra film också.
Här är några av dem:

Darren Aronofskys The Wrestler är en ganska konventionell berättelse, om man har regissörens new-ageiga filosoferade i The Fountain och äckelfesten Requiem for a dream i färskt minne. Wrestler ligger nära livet på Mickey Rourke som spelar huvudrollen.
Efter hitfilmer på 80-talet började ju Rourke fucka up sin karriär genom att misshandla sin fru och nästan supa ihjäl sig. Rourke spelar Randy ”The Ram” Robinson, en fribrottare vars stjärnstatus i wrestlingsvängen har spolats ner i toaletten och nostalgiskt återskapas på lokala wrestlingshower där lönen är spottstyvlar och ryggdunk.
Randy är bitter över 80-talets slut och undrar ”varför den där Cobain kom och förstörde allt?” .
För att palla är sportbaggen laddad med ett helt apotek av sterioder. De levererar förstås en hjärtattack som ett brev på posten. Upplevelsen får Randy att vilja återförenas med sin neglierade dotter, väl spelad av Rachel Evan Wood (från deppbonanzat Running with Scissors).
Wrestler är en vacker film i Randys korta stunder av lycka. Den blödigaste scenen är när The Ram håller ett tal inför en full arena av white-trashiga wrestlingfans. Han har ingen annan och menar att de är hans riktiga familj.

Ett annat vitt par (dock med jeepmatchande inkomst) åker på romantisk campingtripp vid en avlägsen sjö, Eden Lake, utanför ett bonnigt byasamhället. Där dyker ett gäng ungdomar upp med en bandspelare och dödar den romantiska stunden med tung grime. Och snart är det tortyr och människojakt ute i skog och mark.
Ordentligt äckel vi inte är bortskämda med, för varje Inside går det ju två dussin tortyrporrisar á la Saw.
Tonåringar är mer trovärdiga som mördare än mutanter (eller en gammal döende gubbe). Snabbare och mer irrationella tack vare sina hormoner. Att moralpanikens fanbärare har utnämnt dem till samhällets fiende nr 1 efter alla skolskjutningar är regissören säkert väl medveten om.
James Watkins skräckis är en skogsblodig hybrid av The Descent och Funny Games.




Michael Fassbender från Eden Lake gör också huvudroll i Steve McQueens Hunger. Den innehåller både misär från IRAs hungerstrejk 1981 och världsrekordet för längsta tagning (17,5 min). Abu Ghraib verkar ganska trevligt i jämförelse med mazefängelset under Thatchers inflytande.

Stockholms filmfestival har kallats ”mini-cannes” på grund av de två festivalernas liknande utbud. Både Hunger och Argentinska Pablo Fendriks närgånget filmade La Sangre Brota valdes ut till den franska festivalen. Fendriks film visas på en duk som liknar något från Gullivers resor till lilleputtlandet.
Handlingen kretsar kring inblandingen i en knarkdeal som rinner inom samma familj. Från sonens ruffiga droglabb till pappans taxi. Smått obegriplig ibland men snygg och med ett råtungt ljudarbete där den vardagliga trafikens brus gärna dränker allt annat.

Filmfestival handlar även om filmer man inte vill se. Som The Brothers Bloom: två con-artist lurar en barnslig Rachel Weisz tusen gånger. Sexism och idéfattigdom.
Och den oftast geniale Kim-Ki Duk gick på tomgång i en film om drömmar, vars historia kändes hämtad ur de tröttaste avsnitten av The Twilight Zone.

Filmfestival handlar förstås mest om de filmer man missar. ”Har du sett den här?” är vanligaste frågan. Oftast har man inte det, vilket tar fram loserkänslan av att missa de viktiga snackisarna. Jag vet att både Bloods & Crips-dokumentären Made in America, ryska filmer i fokus och postmodernisten Michel Houellebecqs Possibility of an island är fantastiska.
Åtminstone tills jag ser dem.

Publicerad i NSD 26/11

Sunday, November 11, 2007

Online piracy funds terrorism!



Motion picture association of america.
Ett gäng sköna typer som gillar att värna om, diskutera, skydda och främst av allt glo på film. En bunt frisläppta människor med stor respekt för konstnärlig frihet och kreativitet. En grupp bohemiska våldsmotståndare så fine med sex på film att man skulle kunna tro att de var avlade kärleksbarn ur både L word och Tell me you love me. Helt enkelt en nice hög med schyssta toleranta filmälskare utan något att dölja, right?

Wrong! MPAA är ett inskränkt berg av anonyma mörkermän grundat av Jack Valenti, förespråkandes "sunda familjevärderingar" inom film. Inte baserat på någon psykologisk undersökning eller beteendevetenskap eller så, utan bara genom att låta "vanligt folk" bedöma vad barnen av Amerika bör skyddas från. Läs: Pubeshår, ordet "fuck" och kvinnliga orgasmer.
MPAA är alltså dem som förser biofilm i USA med sk "ratings". Ett censursystem som tvingar filmare att hålla hårt på sina svordomar, våld och framförallt sexscener. I dokumentären This film is not yet rated tas det en närmare titt på den här fashistoida verksamheten som av misstag förväxlats med McCarthyism. Ja man undrar ju verkligen varför när de beskriver 13-åriga fildelare som terrorister.

Många kända nyllen från Hollywood figurerar. T ex Matt Stone, Kevin Smith, Kimberly Pierce, Darren Aronovsky, Maria Bello, John Waters etc.

Check yourself up on that motherfucker. 2-nite.

Ken Rings nya album "Äntligen hemma" är fint, cutta dom!