Friday, February 13, 2009

Filmen som ingen kan hålla käften om.

Prolog: Innan den här texten skulle skrivas blev jag av min redaktör informerad att dagens fredagssida skulle ha, och smaka på detta, "rocktema". Många "rockplattor" hade tydligen kommit in och en intervju med Backyard Babies skulle dras på helsida. Jag blev instruerad att hitta en slags "rockvinkel" på min filmrecension.
Problemet för mig blev förstås att jag inte riktigt vet vad rock är, snarare vet jag vad den inte är, dvs relevant, och följande text blev något färgad av den åsikten.



The Wrestler.

Jag är arg på media över den mättnad jag känner inför ”The Wrestler” just nu. Jag har läst om Mickey Rourkes ”fantastiska comeback” 40 gånger innan filmen ens haft premiär. DN åkte till och med för att besöka ”verklighetens The Wrestler” i någon håla i USA. En del av vad som liknar en psykos som inte mattats av på flera månader. Därför tänker jag inte skriva en enda rad om det utan koncentrara mig på filmen.
Lever den upp till hypen? Nej. Men då hade den förstås varit världen bästa film.
The Wrestler är en gullig liten lågudgethistoria av högkompetenta snillet Darren Aronofsky. Han visar i all enkelhet upp de totala underdogsen. Det finns ju faktiskt två. Marissa Tomeis strippa är lika mycket det åldrade objekt som Rourkes fribrottare.
Och det var bättre förr, när sleazerocken inte var sleazig och white-trash, utan bara ”rock n roll” som Randy ”The Ram” beskriver en tröja han hittar på second hand.
Men tiden har sprungit förbi två som vägrar gå vidare. Rourkes sargade muskelberg är bitter över att grungen på 90-talet gjorde allting så deppigt. ”Vad är det för fel med att vilja ha kul?” beklagar han sig.

Våldet i The Wrestler är väldigt nära filmat, det känns som att vara inuti ringen, fylld av brutal rekvisita, när Randy får hela sina kropp sönderskjuten av en häftpistol. Allt för att blidka de läskigt trogna trailerpark-fansen. Samtidigt som Randy extraknäcker i charken på sitt lokala supermarket för att betala sina solariebrännor, försöker han lappa ihop förhållandet med dottern han lämnade. Och det är vackert att filmen inte alltid serverar de självklara måltider som vi gissar står på menyn. Randy upplever korta stunder av lycka i allt sitt elände. På det nästan plågsamt sparsmakade sättet som den distribuerar hopp liknar The Wrestler tragikonaniserande "Boys don't cry".

Men i sin samlade prakt är filmen en lätt skildrad historia över ett tungt liv där rocken dött för länge sedan.

7 comments:

Anonymous said...

http://farm3.static.flickr.com/2333/2122799685_e5261dd8ee.jpg?v=0src="http://farm3.static.flickr.com/2333/2122799685_e5261dd8ee.jpg?v=0">

chops said...

Har som vanligt inte sett filmen, men fan vad bra skrivet. Nu igen.

Ward said...
This comment has been removed by the author.
KV said...

Tack för de snälla orden.

Ward, jag tyckte att din comment var intressant så jag svarar gärna om du re-postar den eller nåt.

Ward said...

Busted, med andra ord. Nu när man fått äta upp sitt fega kappvändarbeteende, eller sitt dåliga omdöme i kommentatorsfältet, känns det ju nästan förment att inte återpublicera det. I så fall blir man ju på ett sätt uthängd två gånger och det är minst en gång för mycket.

Nåväl, det var något i stilen att jag tycker att du ofta går mot strömmen och med strömmen menar jag kritikerna i de stora dags- och kvällstidningarna, som ofta agerar i konsensus.

Tanken var inte att kritisera dig för ditt tyckande, dels för att kritik rörande en annans åsikter i regel är poänglöst, dels för att jag oftare håller med dig än vad gör dito Jan-Olov Andersson. Tanken var istället att fråga varför den svenska filmkritikerkåren nästan ständigt är så homogen i sitt tyckande, framförallt i filmer av typen "Wrestler" el. "Benjamin Button".

Men sen insåg jag att kanske även det var att trampa på den minerade stigen av att kritisera åsikter snarare än innehåll, vilket jag inte riktigt kände för. Jaja, du kan ju svara vad du känner för.

KV said...

Hehe, jag menade inte att hänga ut dig, du är ju anonym after all.

Men jag tror att hypekonsensusen kommer från at filmskribenter tycker om paketlösningar. När Eden Lake kom började alla snacka om "Hillbilly Horror" t ex. Fast det kanske oftast är skräck det gäller? Torture Porn och nya spanska skräckvägen hmm... Ja genrefilm. Wrestler är ju en independentfilm så den är väl redan från början Underdog.

Det är förstås lättare att haka på dem i sin egen "flock". Jag gör det hela tiden (har skrivit om Rourkes comeback i en gammal artikel från Stockholm filmfestival) men försöker väl att vara lite inbördes kritisk så ofta som det går. Men jag gillar The Wrestler, gav den fyra.

Att dissa en råhyllad film kan ju också vara en form av positionerng som jag verkligen vill undvika. Alltså jag kan också känna at jag blir lite sur när Mårten Blomquist i DN ger The Wrestler en tvåa med den ytliga analysen att det skulle vara en Rocky i independentkostym. Att Blomquist gav Children om men en tvåa när den kom i sin superhypade svullnad tyckte jag också var skumt.
Men han kanske tyckr att de suger, eller? jag försöker i alla fall at inte frestas att såga/hylla något bara för at vara obstinat.

Men det är ju svårt att veta ad man tycker ibland också, vad som är ens egna åsikter och vad som är "samplat". hah.

Joachim said...

Jag tycker som vanligt att du sålt ut.