Friday, February 27, 2009

Män som hatar nya idéer


Alla vet att den sexigaste sortens journalistik är grävande sådan. Är det därför man kommer undan med att ständigt casta lönnfeta Svenssons som actionhjältar i journalistdeckare, eller om vi ska vara ärliga, alla deckare? För att yrkesrollen är så viktig att vi glömmer allt annat som faktiskt projicerar coolhet?

I filmversionen av Stieg Larssons första del i Milleniumtrilogin, Män som hatar kvinnor, får Micke Nyqvist ta på sig rollen som journalisten Mikael Blomkvist. Han döms inledningsvis till fängelse för förtal av en företagspamp (en perfekt roll för Stefan "gosidbutiken är öppen" Sauk). På julafton får hjälten Blomkvist ett nytt uppdrag blir ivägsläpad till en liten håla på landet. Plötsligt agerandes privatdetektiv i ful skinnjacka?

Ett 40 år gammalt mord behöver klaras upp och mycket tyder på att en ung flicka blev mördad inom sin rika familj. En bitter klump med efternamnet Vanger. Blomkvist får hjälp av hackern Lisbeth Salander (Noomi Rapace gör bra ifrån sig här), en cyberpunkare som magiskt nog har tillgång till höghastighetsinternet var och när som helst, till och med i bilen.
Tillsammans nystar de i ett potpurri av thrillerklyshor hos familjen Vanger. Det är män som super och våldtar, ritualmord, nazism och pseudo-religion. En slags "Greatest hits" när det gäller de ondskefulla skurkar, som i vanliga fall kommer med en egenskap åt gången i den skräpmat för hjärnan som deckare är.
Det är väl underhållande, i konkurrens med Beck/Wallander/Bengtzon-serierna åtminstone. Men det är som sagt inte tack vare någon make-over av hjältekaraktären, snarare en slags utmejsling av allt som funkat i liknande berättelser. En kompetent sampling.

Det finns inga nya idéer i Män som hatar kvinnor. Ondskan i alla dess patrialkala former äter upp Lisbeth och lämnar henne tyst, kall och med en Rainmansk-intelligens, Mikael blir hennes rakt igenom gode beskyddare. Nyanserna är utslagna. Även rent visuellt.
Varför, om man nu måste göra allt annat enligt mallen, måste det filmiska se ut, klippas, och låta precis på samma sätt som det alltid gör?
Exempel: Mikael rotar i ett gammalt arkiv efter ledtrådar, musiken är väntande, blädder blädder blädder. Plötsligt blir tonerna tunga och drabbande, han har hittar något! Vi fattar att det händer något spännande bland pärmarna, men ser inte vad och förstår egentligen inte varför. Det är som att varje bildruta bara har ett spann på ett visst antal sekunder. Jag undrar var rädslan att låta sig dröja i vissa snygga bilder ligger?

Alla recensioner jag har läst hitills har pratat om hur "spännande" Män som hatar kvinnor är. Va?
Det är inte spännande att se scener man har sett hundra gånger igen. Särskilt inte när det är spekulativt som en anal våldtäktsscen som pågår i all evighet. Man kan med klyschor försöka säga något nytt om redan invanda föreställningar. Men här ska vi som vanligt känna att Lisbeth verkligen förnedras. Hennes kommande rape-revenge rättfärdigas genom ett stålbad i offerrollen. Det ligger inte i filmens sensmoral, men många tänder på just den grejen. När text blir bild inverteras urspungets budskap, jag antar att det är ofrivilligt. Jag lär mig då inget nytt om mäns våld mot kvinnor.

6 comments:

binded magazine said...

Intresserad av att bidra med något till binded magazine? bara att lämna en kommentar så kontaktar vi dig.

//Redaktionen

Ward said...

Skön censur av Expressen - supersvart blev visst supersmart. Vafan liksom?

Väntar spänt på svaret. Ska du börja blogga för Binded eller inte?!?! Och dessutom, vad är Binded? Nån slags S&M-tidning eller?

KV said...

haha jag vet. Men jag försökte ta lite revansh i och med min lilla notis till rättelse i dagens express:

"Rättelse: I gårdagens Expressen refererades det i artikeln "Så fjollig som en mjölk" till karaktären Omar Little från Tv-serien "The Wire". I artikeln fick Omar dock heta "White" i efternamn. Detta berodde på en färgkontextuell sinnesförvirring från skribentens sida. Omar är svart och heter Little. Inget annat."

Binded verkar inte vara helt rätt forum för mig. Men om de/ni betalar bra så kan jag skriva om vad ni vill.

30+ said...

Trots att jag är antitesen till cineast vill jag fälla ett yttrande.

Svenne banan-film till en svenne banan-publik. based on a svenne banan-bok.

Maddin said...

Tumme upp för den sågningen. Har du möjligen läst ur Milleniumtrilogin? Det skulle vara godis å se en sågning där ^^

Markus said...

Arn revisited utan grav historieförvanskning och storvulenhet. Kanske till och med bra skådespeleri? Jag har, hrm (ifyll viss rodnad här), av en händelse (nyck, olycklig tillfällighet) läst första boken i Millenium-serien, d.v.s. densamma som nämnda film baseras på, vilket gör intresset för denna snackis en aning svalare än annars borde vara fallet. Uppgiften om den explicita och utdragna våldtäktsscenen gör att jag helt enkelt noggrant måste värdera min dagsform innan/om jag ser/skall se filmen. Det är lätt att avsky den formen av billigt effektsökeri, som sin upphovsmakares slentrian till trots alltid lämnar tittaren kräkfärdig mitt i en popcorntugga.

Det var då helvete vad pratig jag var i dag. Klart slut.