Tuesday, February 10, 2009

Andra vågen och Första generationen



Black Metal började bli viktigt att definiera när ett gäng källarboende grabbar i Norge slöt upp i Oslo och startade skivaffären "helvete". Det var samtidigt som en massa kyrkor började brännas ner till grunden och homosexuella blev mördade i Black Metallarnas namn. Banden som ansågs ligga bakom det mesta av hellraisandet var Burzum, Mayhem, Immortal och Darkthrone. Alla var förstås inte ute på nätterna och brände ner kyrkor, men mycket av den interna kukmätning verkar ha gått ut på vem som hade mördat eller bränt ner mest kyrkor. Sedan när bränningarna fick cpycats där småungar klottrade "666" överallt gick luften ur det Black Metalliska budskapet.
De nämnda banden ses som den "andra vågen" inom Black Metalkulturen och var dem som claimade uttrycket "True Norwegian black metal".
I dokumentären "Until The light takes us" får Varg "Greven" Vikernes från Burzum prata på om hur han mördade Euronymus från bandet Mayhem. "Jag stack kniven rätt i skallen på honom och sen gick jag ut till bilen och körde iväg" berättar han sansat i sitt vikingaskägg. Historien om hur en svensk kille som kallade sig "Dead" sköt sig själv i huvudet berättas också. Hans döda kropp fotograferades av de andra bandmedlemmarna och hamnade sedan på Mayhems nästa skivomslag.
"So they found Dead...heh Dead on the floor there" förklarar Varg i en intervju.
True som fan, men det här visste typ alla som haft någon koll på Black Metal.
Enligt musikterminologin är Black Metal något slags bastardchild till trash och deathmetal. Texterna i Black metal är djupare och mer "spirituella" även om de inte direkt har med satanism att göra, snarare handlar det om ett krig mot kristendomen och konsumtionskulturen i synnerhet. Ett återmystifierande av naturen är också vanligt. I "until the light takes us" snackar de tyvärr ganska lite om själva urpsrunget till musiken och de knäppa dåden. Det är hö-hö-ande om kyrkbränder hit och USA-är-dåligt dit. Varg är arg på medierna som "missuppfattat" motiven bakom hans handlingar. "De hade inget att göra med satanism!" skäller Greven argt. Det är rätt kul att se.
Men tråkigt med en musikdokumentär om en extrem subkultur som inte ställer de dumma frågorna. "Varför gjorde ni det där?", t ex? Det snuddas knappt vid Vargs nazi-åsikter och allt ofokuserat hat får mest strömma fritt utan att det struktureras upp till något förståeligt. En tonåring som ser filmen får mest ett gäng fascister som står oemotsagda. Bättre är att se när Vice hipsters intervjuar Gaahl från Gorgoroth. Ett band och en person som fortfarande är aktiva inom scenen. Deras dokumentär blev som bekant både en fotouställning och trendig coffetablebook.
Min favorit i "Until the light takes us" är Fenriz från Darktrhone. Han hatar just att Black metal blivit så trendigt men
verkar vara en schysst kille som inte vill någon illa. Förutom att folk som lyssnar på hans musik ska vilja ta livet av sig.



En annan dokumentär jag såg på Göteborg filmfestival är basketfilmen "Gunnin' for that #1 spot". En rätt harmlös sportfilm om ett gäng highschoolkids som väntar på sitt stora break med allt vad det innebär. Colllegestipendie i väntan på NBA eller typ... ingenting. Kritiken mot sneakersbolagens talangjakt är dock en subplot i filmen som i övrigt mest handlar om att visa lay-ups i slow motion och trycka in så mycket 10-år gammal hiphop som möjligt i varje scen.

7 comments:

Anonymous said...

Alla som lyssnar på black metal är bög.

NGW said...

Du har rätt, jag lyssnar på black metal och jag är jävligt bög.

Grovt Initiativ said...

ano: ja i alla fall gaahl..

jag tycker det kan vara värt att nämna att Dawn of the black hearts med omslaget som föreställer Dead efter självmordet är en inofficiell live-bootleg och inget som gavs ut av bolag.

chops said...

Finns en radiointervju på YouTube med Euronymus, gjord för P3 av Leif Edling, där han försöker förklara musiken. Där finns även en rätt bra och lång promotionintervju med Darkthrone Fenriz sitter ute i snön och dricker folköl och han och Nocturno Culto pratar om musiken, hur man verkligen ansträngde sig för att slipa bort machogrejerna som var och är förhärskande inom Death Metal. Rent musikaliskt alltså. Det är intressant, för jag tycker det för mycket fokus på morden och kyrkbränningarna, och alldeles för lite på hur de faktiskt skapade helt ny musik, musik som ingen gjort tidigare (även om Bathory var där och nosade typ tio år innan utan att hitta särskilt mycket). Jag tycker det är nära nog sensationellt. Moppekillar från Norge. Vad är oddsen för det?

KV said...

Ah 02.19, Milk and cookies kept you awake?
Jag ska kolla upp de där intervjuerna vid tillfälle. Jag älskar allt med Black Metal utom musiken, kanske är det därför jag dras mer åt effektsökeriet. Har du läst "med framtiden i Backspegeln"? Det är en doktorsavhandling i cultural studies om Black Metal (och transkulturen) från min gamla institution. Skriven på ett rätt journalistiskt sätt men är bra mycket bättre än den mesta rockjournalistik jag läst.
Haha det är rätt fantastiskt att jag haft den som kurslitteratur ändå.

KV said...

Eller jag hatar inte musiken. Jag gillar ju Sign of an open eye med Gorgoroth, en riktigt hit.

chops said...

Herregud, jag kan ge dig så mycket skivtips att din dator kraschar om du skulle följa upp. Tror jag skriver ett eget inlägg på min popsida vad det lider till och med, typ det där jag gjorde om Oi.

Jag är uppe om nätterna. Jag är en vampyr.