Black Metal började bli viktigt att definiera när ett gäng källarboende grabbar i Norge slöt upp i Oslo och startade skivaffären "helvete". Det var samtidigt som en massa kyrkor började brännas ner till grunden och homosexuella blev mördade i Black Metallarnas namn. Banden som ansågs ligga bakom det mesta av hellraisandet var Burzum, Mayhem, Immortal och Darkthrone. Alla var förstås inte ute på nätterna och brände ner kyrkor, men mycket av den interna kukmätning verkar ha gått ut på vem som hade mördat eller bränt ner mest kyrkor. Sedan när bränningarna fick cpycats där småungar klottrade "666" överallt gick luften ur det Black Metalliska budskapet.
De nämnda banden ses som den "andra vågen" inom Black Metalkulturen och var dem som claimade uttrycket "True Norwegian black metal".
I dokumentären "Until The light takes us" får Varg "Greven" Vikernes från Burzum prata på om hur han mördade Euronymus från bandet Mayhem. "Jag stack kniven rätt i skallen på honom och sen gick jag ut till bilen och körde iväg" berättar han sansat i sitt vikingaskägg. Historien om hur en svensk kille som kallade sig "Dead" sköt sig själv i huvudet berättas också. Hans döda kropp fotograferades av de andra bandmedlemmarna och hamnade sedan på Mayhems nästa skivomslag.
"So they found Dead...heh Dead on the floor there" förklarar Varg i en intervju.
True som fan, men det här visste typ alla som haft någon koll på Black Metal.
Enligt musikterminologin är Black Metal något slags bastardchild till trash och deathmetal. Texterna i Black metal är djupare och mer "spirituella" även om de inte direkt har med satanism att göra, snarare handlar det om ett krig mot kristendomen och konsumtionskulturen i synnerhet. Ett återmystifierande av naturen är också vanligt. I "until the light takes us" snackar de tyvärr ganska lite om själva urpsrunget till musiken och de knäppa dåden. Det är hö-hö-ande om kyrkbränder hit och USA-är-dåligt dit. Varg är arg på medierna som "missuppfattat" motiven bakom hans handlingar. "De hade inget att göra med satanism!" skäller Greven argt. Det är rätt kul att se.
Men tråkigt med en musikdokumentär om en extrem subkultur som inte ställer de dumma frågorna. "Varför gjorde ni det där?", t ex? Det snuddas knappt vid Vargs nazi-åsikter och allt ofokuserat hat får mest strömma fritt utan att det struktureras upp till något förståeligt. En tonåring som ser filmen får mest ett gäng fascister som står oemotsagda. Bättre är att se när Vice hipsters intervjuar Gaahl från Gorgoroth. Ett band och en person som fortfarande är aktiva inom scenen. Deras dokumentär blev som bekant både en fotouställning och trendig coffetablebook.
Min favorit i "Until the light takes us" är Fenriz från Darktrhone. Han hatar just att Black metal blivit så trendigt men
verkar vara en schysst kille som inte vill någon illa. Förutom att folk som lyssnar på hans musik ska vilja ta livet av sig.
En annan dokumentär jag såg på Göteborg filmfestival är basketfilmen "Gunnin' for that #1 spot". En rätt harmlös sportfilm om ett gäng highschoolkids som väntar på sitt stora break med allt vad det innebär. Colllegestipendie i väntan på NBA eller typ... ingenting. Kritiken mot sneakersbolagens talangjakt är dock en subplot i filmen som i övrigt mest handlar om att visa lay-ups i slow motion och trycka in så mycket 10-år gammal hiphop som möjligt i varje scen.
